Pride-debatten tydliggör vägvalet mellan inskränkt och visionär borgerlighet

Roland Poirier Martinsson känner sig kränkt. Kränkt över att Johan Norberg antytt att han skulle vara homofob. Kränkt över att Norberg kallar honom inskränkt. Och åtminstone lite kränkt över att Per Altenberg debatterar med honom utifrån en "anti-intellektuell tradition".

Norberg driver tesen att oavsett om Poirier Martinsson är homofob eller inte, förstärker sättet han väljer att argumentera mot Pride-festivalen homofobin i samhället. Mot detta verkar Martinsson invända att han inte alls menar att det bara är bögarna som ska stanna kvar i garderoben. Nej, i själva verket vill han förvisa alla former av sexualitet till den privata sfären. Dessutom säger han sig vilja hålla politikerna - men förmodligen inte prästerna - borta från privatlivet. Man får nästan en känsla av att han tycker att sexualitet som något nödvändigt ont som på olika sätt måste tyglas. Lite som den klassiska reklamslogan för Hägglunds gamla pansarbandvagn. "Bra att den finns. Tråkigt att den behövs".

Och visst; sexualiseringen av samhället är inte okomplicerad. Det är lätt att reagera på översexualiserad reklam och på klädkedjor som tar fram spetsunderkläder och högklackade skor till småflickor. Och visst kan sexualitet - i olika former - vara ett hot mot både familjen, staten och kyrkan. Fransceso Alberoni definierar i "Förälskelse och Kärlek" förälskelse som "Begynnelsen på en kollektiv rörelse bestående av två personer". Han menar att förälskelsen har samma omstörtande kraft i det lilla, som de stora kollektiva revolutionerna har i det stora. På gott och ont. En förälskelse kan få oss att bli otrogna, svika familjen, glömma arbetet, desertera, och om den riktigt går fel, leda till hämnd, mord eller hedersmord. Det är inte för inte som franskan har sitt begrepp "crime passionnel".

Frågan är bara hur mycket bättre Poirier Martinssons linje blir om han nu vill smussla med alla former av sexualitet och inte bara med en variant. Han verkar ju ändå i praktiken (som Norberg påpekat) tycka att heterosexualitet är den minst onda formen. Dessutom blir ju de negativa konsekvenserna av hans syn på sexualitet de samma, fast bara i ännu större skala, när han nu försöker vidga begreppet. Sex, kärlek, lust, passion och njutning mellan vuxna människor är en i av de mest grundläggande mänskliga drivkrafterna. Alldeles oavsett Poirier Martinsson vill det eller inte och alldeles oavsett om det komplicerar tillvaron eller inte.

Den första invändningen mot Martinssons synsätt är att han riskerar att problematisera och stigmatisera något som i grunden är naturligt. Det slår extra hårt mot sexuella minoriteter som redan känner sig utpekade som avvikare just för att de tillhör en minoritet. Men självfallet slår det också mot alla som någonsin känt sig det minsta osäkra i det komplicerade relationsspelet som handlar om känslor, kärlek och sexualitet. Destruktivt, oempatiskt och okänsligt så det förslår.

Det andra problemet är att hans resonemang riskerar att skapa en atmosfär av förljugenhet och dubbelmoral. Vissa saker och vissa problem får inte lyftas fram i ljuset. Jag vet inte vad Poirier Martinsson tycker om #prataomdet, men förmodar att han i konsekvensens namn ogillar det också. Sånt som hör till privatsfären bör man väl ändå inte prata om offentligt. Men för den som upplever sig ha blivit sexuellt kränkt eller utnyttjad kan det ju ligga en poäng i att veta att han/hon inte är ensam Det brukar ju heta att troll - och fördomar - spricker om de kommer fram i solljuset, men det är svårt att frigöra sig från tanken att Poirier Martinsson vill att troll som hotar att störa den konservativa friden helst ska stanna kvar inne grottan.

Och där tror jag vi närmar oss det tredje stora problemet och pudelns verkliga kärna, nämligen det faktum att Poirier Martinsson väljer att bli så provocerad (för att inte säga kränkt) av att folk öppet visar upp sin sexualitet. Jag kan (om än ytterst motvilligt) erkänna att när jag haft perioder då jag varit levt i ett dåligt förhållande, varit olyckligt kär, eller patetiskt nog inte ens hittat någon att vara kär i, då har jag blivit oerhört provocerad av att se att andra är kära, kysser eller hånglar offentligt. Och visst kan ett nykärt homosexuellt par få mig att känna en rädsla för om det finns något kring min egen sexuella identitet som jag förträngt. Men de reaktionerna och det problemet ligger ju faktiskt i mig, det enda de lyckliga paren gör är att omedveten hålla upp en spegel där jag tvingas se mig själv och mitt liv i all sin ynklighet.

Tyvärr försvinner inte mina problem bara för att jag dömer andra, eller för att de slutar att visa sin lycka, kärlek eller sexualitet. Mitt liv blir inte bättre bara för att jag slipper se min spegelbild. Snarare tvärtom, utan spegeln är risken större att jag lyckas förtränga problemen och drar ut på lidandet i onödan.

Måhända skulle Roland Poirier Martinssons känslor av kränkthet minska något om han försökte förstå vad det som gör honom så oerhört provocerad av Pridefestivalen, folk som öppet visar sina känslor, vänstern och Kissie, för att nämna några av de fenomen han kanske helst skulle vilja slippa. Och måhända skulle hela den nykonservativa rörelsen må bra av att fundera en aning kring varför de så förtvivlat gärna vill reducera borgerlighetsbegreppet till någon slags småborgerlig mental "gated community".

Insikten om att borgerligheten alltför länge definierat sig själv med hjälp av en motbild - som antisocialister - har fått ett antal debattörer att istället försöka definiera borgerlighet i positiva termer. Det är en behjärtansvärd och konstruktiv tanke, men hittills har man väl bara lyckats så där. En central slutsats tycks dock vara att det varken behövs någon gemensam framtidsvision för samhället eller några stora gemensamma framtidsprojekt. Istället ska politikens makt begränsas på alla områden. Då kan de klassiska borgerliga dygderna via de små självorganiserande cellerna - förlåt gemenskaperna - på egen hand skapa den bästa av alla världar För att det ska kunna ske bör privatlivet skyddas från politiska pekpinnar och inblandning från statens sida. Här är både Poirier Martinsson och hans åsiktsfränder mycket tydliga.

Man har med andra gått från att definiera borgerligheten som antisocialistisk till att det betydligt bredare men lika negativa begreppet antipolitisk. Förutom att man fortfarande sitter fast i ett klassiskt motberoende - man låter sig definieras utifrån vad man är emot och inte vad man är för - innehåller denna nykonservativa definition ett antal intressanta paradoxer.

Frivilliga sammanslutningar som miljörörelsen, feminister och Pride-festivalen räknas uppenbarligen till politiken och ska lämna människor ifred. Samtidigt tycks konservativa, med KDU i spetsen, snarast vilja att staten och politiken ska flytta fram sina positioner, och inkräkta ännu mer i den privata sfären när det gäller övervakning och brottsbekämpning. Mer resurser åt polisen, fritt fram för DNA register, övervakningskameror, avlyssning av telefonsamtal och övervakning av Internettrafik, bara för att nämna några förslag.

Jag förmodar att det kokar ner till att institutioner med en konservativ agenda gärna får komma med pekpinnar, medan institutioner med andra värderingar ska lämna människors privatliv i fred och helst försvinna helt och hållet.

Bortsett från denna inkonsekvens, tycks en grundbult i den nya borgerligheten vara just vattendelaren mellan privat och offentligt. Vad människor gör privat har ingen att göra med, så länge det inte är brottsligt och så länge man inte stör andra. Poirier Martinsson hävdar ju att han både kan acceptera "kinky" och homosexualitet, så länge han slipper se på. Och omvänt verkar konservativa också helst vilja slippa se de kollektiva konsekvenserna av sina individuella val. Ingen stans är detta tydligare än i USA där man med all kraft värjer sig mot tanken att den amerikanska livsstilen i allmänhet och massbilismen i synnerhet skulle ha några negativa konsekvenser.

I svenska konservativa kretsar har man allt mer börjat hylla radhuslivet - som kontrast till det syndiga storstadslivet får man förmoda. Medan "Villa, Volvo och Vovve" så sent som för något decennium stod för småborgerlig inskränkthet har radhusområdet och förorternas villamattor plötsligt blivit konservativt ideal och förebild. I de välskötta radhusområdena försöker strävsamma socialkonservativa stöttepelare, "Verklighetens folk", tappert få livspusslet att gå ihop. Där sägs skötsamhet, flit och familjesammanhållning råda - och onekligen ser det ut så vid en första anblick. Frågan är bara om inte priset för att skapa den perfekta fasaden och för att leva upp till alla de förväntningar man tror andra har, är alldeles för högt. Och frågan är hur det egentligen står till skötsamheten, familjesammanhållningen och inte minst lyckan bakom de välputsade fasaderna?

När radhuslivet möter arbetslinjen, den närmast religiösa besattheten av positivt tänkande och den nästa lika religiösa besattheten av att till varje pris hamna på samhällets Solsida, blir listan på alla måsten, all tid och energi som måste investeras för att upprätthålla rätt fasad lång. Mycket lång. Låt oss nöja oss med huvudpunkterna. Krävande, intressanta och statusfyllda heltidsjobb, helst med övertid, och gärna några timmar med laptopen hemma efter att barnen har lagt sig. En "aktiv fritid" som väcker beundran hos vänner och grannar, exotiska semestermål, statusfyllda fritidsaktiviteter både för föräldrarna och för barnen (tänk om de skulle komma efter i kvarterets status-race). Ständiga husrenoveringar och ombyggnadsprojekt är ett måste. Perfekta parmiddagar, cupcakes och surdegsbröd likaså. Och som god konservativ måste man naturligtvis delta i de lokala gemenskaperna, det lokala föreningslivet och allsköns klassaktiviteter. Och självfallet investera tid i att jaga de rätta vintageprylarna på nätet (vad hände med det hederliga gamla ordet begagnat?).

Jag hamnade nyligen i en intressant diskussion om hur en kommun bäst kunde locka till sig barnfamiljer nu när tre barn blivit status, och livspusslet därmed blir ännu svårare att få ihop. Förslaget blev att kommunen skulle se till att föräldrarna erbjöds ännu fler outsourcing-möjligheter när det gällde barnen. Hämtning, hjälp med läxläsning etc, etc. Nya triumfer för RUT och ROT, men nog undrar man lite vart Verkligheten folk på väg då rätt antal barn blivit en statusmarkör som möts med administrativ kompetens snarare än med kärlek.

Någonstans i jakten på den perfekta radhuslyckan, verkar man att ha tappat bort det som egentligen var meningen med livet och vägen till verklig lycka. Riktiga möten med människor och nära, täta relationer - inte minst med sina barn. Det är inte utan att man frågar sig hur många som någonsin har tid och ork att stanna upp för verkliga möten med sina vänner, sin partner eller sina barn? Eller om man någonsin vågar släppa så mycket på den perfekta fasaden, att man får chansen att möta andra på riktigt - med alla sina svagheter och brister?

Ett talande exempel, för att ta upp Poirier Martinssons sextråd, är kärlekslivet. I en artikel i DN med den träffsäkra rubriken: "Ju mer perfekt hem, desto mindre fart mellan lakanen" hävdas att den genomsnittliga längden på ett svenskt samlag är sju minuter. Sju minuter - och då talar vi inte småbarnsföräldrar utan om genomsnittet för hela befolkningen. I samma artikel refereras till en undersökning från blöjföretaget Libero (sic!) där en sjättedel av alla svenska småbarnsföräldrar uppger att de inte har något sexliv alls. Det är tydligen fler än i något annat nordiskt land.

En kompis har sagt att det mest revolutionära ett par kan göra i arbetslinjens Sverige förmodligen är att stanna kvar i sängen hela dagen, beväpnade med choklad, jordgubbar och några flaskor bubbel, för att ägna dagen åt att älska, läsa och diskutera Epikuros. Njutning och närhet i både teori och praktik. Förmodligen vore det en kraftfull revolt till och med en söndag; på Solsidan är ju helgen lika full med måsten som vardagen.

Verklighetens revolter är mera patetiska, mera destruktiva och verkar framförallt handla om att hitta strategier för att kunna fortsatta att hålla näsan över vattenytan i en livsstil som man innerst inne inte trivs med. Så smyger sig hyckleri, dubbelmoral och olika varianter på temat "I de lugnaste vattnen" likt ormen in i radhusparadiset. Den som ger sig tid att lyssna på Verklighetens folk får sig till livs trista historier om svek, otrohet och hur man av feghet, eller för barnens skull, väljer att stanna kvar i en död relation där man krymper en liten bit varje dag. Den som orkar lyssna lite till får höra ännu tristare historier om tills synes stadgade familjefäder som tröstar sig (eller vad man nu ska kalla det) med en liten älskarinna, ridspön och silvriga hundkoppel. Jag vet inte om det räknas som "kinky", men det uppfyller i alla fall kravet på att ske privat, hela poängen är ju att inte bli upptäckta. Med risk för att kränka Poirier Martinsson ytterligare är det kanske ingen slump att det är just katolska kyrkan, med sin syn på sexualitet, som verkar har störst problem med präster och pedofili. Och definitivt störst problem med hur man öppet ska hantera det.

Det är självfallet inte enbart när det gäller kärlekslivet som man lägger denna energi på att stoppa huvudet i sanden. Det gäller i stort sett alla områden. För att upprätthålla bilden av att man verkligen är lycklig och lever det perfekta livet på Solsidan - alla malande tvivel till trots - gör man förträngningen till livsstil. Det är förmodligen därför man reagerar så starkt mot alla som likt det lilla barnet i sagan om Kejsarens nya kläder förstör festen: Pridefestivalen, miljöorganisationer, feminister och - otäckast av alla - storstädernas kulturelit. Det är förmodligen därför det uppstått ett helt prästerskap som hjälper Verklighetens folk att slippa se det de inte vill se. Eller om man så vill, att befria borgerskapet från synd.

En gnagande misstanke om att biffen, bilen eller Thailandsresan påverkar klimatet? Ingen fara det finns välartikulerade och respektabla klimatförnekare. Om inte det räcker för att döva samvetet kan man ju alltid köpa en trendig miljöbil, avlatsbrev i form av utsläppsrätter, ekologisk mat, eller trendigast av allt odla på den egna täppan eller i det egna köksfönstret (Windowfarming om man vill vara riktigt trendig) Barnfattigdom? Lugn, det finns experter kan trolla bort den genom att jonglera med matematiken. Folk som blivit utförsäkrade, asch det är bara media som vill sälja snyftreportage, det vet man ju hur medier tänker. Ojämlikhet mellan könen, det är bara rabiata feminister som tycker det, det kommer att försvinna av sig själv, och frågan är om kvinnan ändå inte vore lyckligare som hemmafru. Osv, osv.

Beteendevetaren Claes Janssen, som bla ägnat sig åt självcensurens mekanismer, lanserade redan i sin första bok, Personlig dialektik, en teori han kallade Förändringens Fyra Rum. Han menade att förändring och utveckling sker genom att vi ständigt rör oss i en cirkel mellan fyra olika tillstånd eller rum. Förnyelse, Nöjdhet, Censur och Kaos. Pionjärandan i Inspiration / Förnyelse, inträffar när man bryter ny mark, startar ett nytt företag eller en revolution. Allt är möjligt, man är vidöppen för nya intryck. Om förändringen är framgångsrik uppnår man snart ett tillstånd av Nöjdhet. Problemet är bara att verkligheten förändras, kunderna tröttnar på innovationen, det går slentrian i förhållandet, de idéer och strategier som en gång skapade nöjdheten fungerar allt sämre. Tecknen på att allt inte längre står rätt till, blir allt fler och allt tydligare. Men för att slippa den smärtsamma omprövningen glider man över i nästa tillstånd, Censur. Man förnekar alla tecken på att illusionen av lycka håller på att rämna. Ända till dess att det inte längre går att upprätthålla illusionen, då rasar tillvaron ner i Kaos / Förvirring. Så småningom hittar man ett nytt fotfäste och ny inspiration så att en ny cykel kan börja . (För den vetenskapshistoriskt intresserade finns det paralleller med Thomas S Kuhns teori om vetenskapliga paradigmskiften).

Sett i ljuset av den teorin var borgerligheten och borgerskapet en gång - inte minst under renässansen och upplysningstiden - en revolutionär kraft som såg problem och orättvisor i samhället, kämpade mot makten i form av kungamakt, adel och prästerskap och ville skapa en bättre, friare värld. Kort sagt man befann sig i Inspiration / förnyelse-fasen. Men dagens med nykonservativa projekt och radhusidyll är borgerligheten på full fart på väg in i censurfasen. För att upprätthålla illusionen av att man likt Dr Pangloss i Voltaires roman Candide, mitt bland kaos och katastrofer befinner sig i den bästa av alla världar, litar man till skygglappar, självcensur, kollektiv förträngning och positivt tänkande.

Min avgörande kritik mot det nykonservativa projektet är att just man verkar vilja konservera en värld som aldrig fanns och som definitivt inte passar för 2000-talets utmaningar. Och det försöker man göra med hjälp av en självcensur som fungerar lika dåligt idag som den gjorde för franska aristokratin och kungamakten i slutet av 1700-talet. Jag beklagar om Poirier Martinsson känner sig kränkt av att jag, i likhet med Johan Norberg, kallar detta en inskränkt borgerlighet, men jag hittar inget tyvärr bättre ord.

Och det är just här Norbergs inlägg blir så spännande och intressant. Det finns många områden där vi tycker olika i sak. Men jag uppskattar alltid hans förmåga till nytänkande, intellektuella skärpa, lysande formuleringskonst och intressanta perspektiv. Och framförallt att han fortfarande har den där nyfikenheten, öppenheten, utvecklingsoptimismen, globala synsättet och tron på att det går att skapa bättre (och kanske tom lyckligare) värld, som kännetecknar just Förnyelsefasen. Oavsett vad man tycker om medlen, går engagemanget inte att ta fel på. Och det är ett engagemang jag, hur mycket jag än försöker, inte lyckas hitta i det nykonservativa projektet.

En bred borgerlig allians, i kombination med nya moderater som tonade ner ideologin och profilerade sig som ett arbetarparti, var förmodligen en nödvändig förutsättning för maktskiftet år 2006. Men att nu försöka permanenta alliansen i någon slags bred borgerlig kyrka där alla ska rymmas är ett ytterst tveksamt projekt. En utslätad allians för alla riskerar snabbt att bli en allians för ingen. Något som varken lär engagera valarbetarna eller väljarna.

Det är just därför debatten mellan Poirier Martinsson och Johan Norberg är så viktigt. Just för att den handlar om borgerlighetens framtid och vägval. Ett vägval som jag menar står mellan ett inskränkt borgerligt projekt som lämnar walk over i de stora framtidsfrågorna. Och ett frustande, förnyande, spännande borgerlighet som både vågar erkänna utmaningarna och föreslå lösningar på dem. Kort sagt ett val mellan inspiration och stagnation, mellan offensiv nyfikenhet och defensiv rädsla.

Det är kanske en lite större fråga än huruvida KD ska delta i Pridefestivalen eller inte. Men det är ändå just i summan av många sådana små konkreta val, som de stora vägvalen börjar, för KD lika väl som för övriga medlemmar i alliansen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37264

22 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Och vad är det för progressivt med att vara exhibitionist?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-06-14, 13:41

Om inte Norberg skulle kunna tjäna pengar på att inte vara homofob så skulle han fortfarande vara homofob det är skillnaden mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norbergs ståndpunkter.
Det har egentligen inte så mycket med friheter eller mänskliga värden att göra utan mera i kärnan som den borgerliga ideologin uttrycker "går det att tjäna på det själv så gör jag det".
Där drar de olika debattörerna olika slutsatser helt enkelt. Roland Poirier Martinsson inser att han har för mycket att förlora om han skulle börja plädera för pride eller hbtq rättigheter medan Johan Norberg utifrån sin utgångspunkt inser att han tjänar på att plädera för hbtq rättigheter.

Permalänk | Anmäl #2 babar, 2011-06-14, 13:41

Bra skrivet Leif Jansson. Jag är heterosexuell men jag har hundraprocent respekt för sexuella minoriteter. Det ska inte finnas ett enda område där sexuella minoriteter diskrimineras.

Permalänk | Anmäl #3 Jan Sjöberg, 2011-06-14, 14:04

Pride-debatten tydliggör valet mellan socialist-borgare och borgar-borgare =)

Permalänk | Anmäl #4 u_16608, 2011-06-14, 14:59

babar - det där var så träffsäkert att PK-folket rodnar framför sina datorer nu =)

Permalänk | Anmäl #5 u_16608, 2011-06-14, 15:13

Konservativ och borgare har inget sammanhang i nutiden. Konservativism är en inställning till livet och borgare en samhällsklass. Sedan att borgerligheten haft en konservativ inställning till livet kanske stämde en gång i tiden men idag tror jag det är hugget som stucket. Den som säger att han är borgerlig behöver inte nödvändigtvis vara koservativ, och tvärtom.

Permalänk | Anmäl #6 Christina Lundqvist, 2011-06-14, 15:24

Jag tycker inte att det offentliga rummet behöver fyllas av människor som koketterar med sina könsorgan. Jag har inget behov av parader med nakna människor som viftar med dildos. Jag tycker inte om att människor har samlag i parkerna under Pride och sedan lämnar använda kondorer överallt. Eller struntar i kondomer och istället sprider syfilis, som nu har epidemisk spridning bland homosexuella.

Kalla mig gärna inskränkt. Kalla mig gärna konservativ. Men jag tycker inte något politiskt parti borde uttrycka stöd för detta.

Inte heller för de militanta feministiska/lesbiska kvinnor som under Pride samlas i Kulturhuset för att kräva att varje förskola skall anställa en transperson och annat trams som förekommer med skattebetalarnas stöd.

Lyft för all del steriliseringstvånget för könsbytare, det är ett billigt pris för att slippa Pride och dess förespråkare. När det är borta finns ingen legal diskriminering kvar och inget moraliskt existensberättigande för politisk HBTQ-aktivism.

Permalänk | Anmäl #7 reaktionen, 2011-06-14, 16:34

Läs gärna "Hur många kön är lagom?" av Mats Dagelind på PI.
Han tar upp denna fråga ur ett samhällsperspektiv.
Detta är något som verkligen behövs och vidgar förståelsen kring något som bara verkar öka i samhället.

Permalänk | Anmäl #8 karin grubb sellin, 2011-06-14, 17:21

Jag vill påtala att jag är den mest kränkta människa som skrver en kommentar här. Jag är nämligen kär i min bil, och jag visar min kärlek genom att vårda och köra den. Den drar massor med bensin och eftersom bensinskatten står för ca: 70% av priset så blir jag tvungen att betala mycket pengar för att visa min kärlek offentligt. Miljöaktivisterna propagerar ständigt för att lägga mer skatt på min kärlek, dessutom kallar det den för ett hot mot naturen.
Finns det någon som kan tävla med mej i kränkthet???

Permalänk | Anmäl #9 Robert Pettersson, 2011-06-14, 18:03

#2 babar, med andra ord, det finns inga värderingar. Pengar är den enda måttstocken. Marknaden ta hand om alla "smaker" och "behov". Vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, sant eller falskt är en fråga om åsikt. Kunskap är för frågeprogramledare.

Du är en postmodernist ut i fingerspetsarna, eller hur?

Permalänk | Anmäl #10 u_3826, 2011-06-14, 18:51

Peter H - han menade nog att de flesta normala människor är lite homofobiska... men pengar och karriär kan få folk att bita ihop och vifta med regnbåhsflaggan.. liksom folk kan vifta med de flesta sorters flaggor ifall det innebär socialt självmord eller kicken från jobbet att inte göra det...

Permalänk | Anmäl #11 u_16608, 2011-06-14, 19:00

#11 Marik Babinski, de flesta "normala" människorna? Vilka klassas som "normala"? De som är homofoba?

Om vi begränsar oss till kristna (och muslimer) så kanske du har rätt.

I Japan finns inget perverst sex eftersom man inte har kristendomen. Det är givetvis perverst sett med kristna ögon.

Homofobi är kulturspecifikt, inte universellt.

Permalänk | Anmäl #13 u_3826, 2011-06-14, 20:15

Nej jag menade inte att folk i allmänhet är homofoba det jag menar är att högern i synnerhet struntar om den är homofob eller inte det intressanta för dem är om de tjänar på det eller ej.
RPG anser uppenbarligen att han tjänar på att uttrycka homofoba åsikter medan Norberg anser att han tjänar på att försvara hbtg samhället.
Både konservatismen och nyliberalismen har det gemensamt att de strävar ju inte efter ett samhälle där alla är lika mycket värda dock med olika utgångs punkter. Konservatismen hyllar det gamla klass samhället som var, dock vill de ha det i ny skepnad men grunderna är ändå detsamma. Ny liberalismens kärna är individen framför allt och alla och framhäva sig själv oavsett vad som händer med de andra. Alltså är homofobin egalt för dem.

Permalänk | Anmäl #14 babar, 2011-06-14, 20:38

Bra och intressant skrivet.

Själv ser jag dock inte skillnaden mellan konservatism och liberalism som en skillnad mellan "antipolitik" och vilja till (politisk) förnyelse. Om något skulle jag snarare säga att klassiska liberaler är "antipolitiska" i den meningen att man vill låta alla göra vad dom vill så länge dom inte skadar någon annan.

Konservativa vill däremot styra upp folks liv med politiska medel eftersom dom av någon anledning vill att alla ska bete sig ungefär likadant. I den bemärkelsen är både en katolik som RPM och t ex Sverigedemokraterna konservativa, fast med olika förtecken. En socialliberal som säger att två 14-åringar som har sex "våldtar varandra", eftersom ingen av dom enligt politikernas mening kan vilja ha sex, är också en slags konservativ.

Dom konservativa är för våra privatliv vad socialisterna är för våra plånböcker.

Hittills har den gemensamma kampen mot socialismen fått liberaler och konservativa att hålla sams. Men nu när icke-ekonomistiska frågor som massövervakning, integrationspolitik/"svenskhet" och liknande börjat ta plats på dagordningen så ser vi också hur stora splittringarna inom borgerligheten faktiskt är.

Permalänk | Anmäl #15 u_3230, 2011-06-14, 20:53

Peter H- Det jag skrev nyss raderades. Men jag ska säga det inlindat så ingen behöver cencur-anmäla:

HF är universellt, och de kulturer som inte haft en hög grad av HF - har kollapsat. Först de antikens greker - och nu Japanerna och Skandinaverna.
infödda skandinaver (med namn som Olsen, Larsson, Hysén, Borg, Carlström osv) skaffar nästan inga barn längre... samma med Japanerna! och detta TROTS att dessa länder har otroligt generösa bidragssystem och barnavård / mödravård.. ! Jämför med övriga Asien, Afrika och sydamerika! Även i Ryssland ser man samma mönster: ateistiska, streetsmarta, superliberala och superkapitalistiska ryssar skaffar nästan inga barn! - medan de etniska minoriteterna som Cossacker (ryska ortodoxa) och de muslimska tatarerna skaffar masor med barn!

bristen på HF är EN av alla indikatorer på att en kultur kommer att implodera och försvinna.

tyvärr är det så. Det är inte så att JAG VILL att det ska va så. Det bara är så..

snälla cencurera inte. för det är inte jag som hittat på detta. jag återger vad många männisor i andra länder tror!

Permalänk | Anmäl #19 u_16608, 2011-06-14, 21:27

#15 Gustav S.

Det är en bra analys, men för att krångla till ditt resonemang lite så är skillnaderna rätt betydande mellan olika konservativa på vilket sätt och med vilka metoder man vill påverka normer och värderingar.

Den socialkonservativa ådra i vilken en del Sverigedemokrater hör hemma har en tämligen extensiv syn på vad politiken skall användas till. Medan den anglosaxiska tradition som RPM hämtar mycket näring ur har en kallsinnig syn på politikens möjligheter.

Själv kallar jag mig konservativ för till skillnad från liberaler anser jag att samhällsgemenskapen blir fragmentarisk och skör om varje människa lever som en utspilld partikel i sitt eget universum. För vårt eget bästa och för det gemensamma goda krävs gemensamma normer och värderingar. En respekt för värden, en respekt för det förflutna och för en gemensam framtid.

Men i likhet med liberaler är jag skeptisk till att lagstifta om varje detalj. Jag ser hellre frihet under eget ansvar. Jag tror att normer bättre tillkommer och upprätthålls organiskt genom det offentliga samtalet, genom det civila samhället, genom näringsverksamhet, och människor emellan. Snarare än genom att klicken i riksdagen påtvingar värderingar genom lagstiftningsinstrumentet.

Det är en slags frihetlig konservatism och det är en konservatism som försöker undgå det paternalistiska förtryck som är konservatismens baksida. Vi kan och bör ha synpunkter på varandras liv för vi delar ett samhälle och vi har en insats i varandras existens. Men man skall inte tvinga någon att leva efter en förutbestämd mall som man genomdrivit med majoritetens diktatur.

Permalänk | Anmäl #20 reaktionen, 2011-06-14, 21:45

@20, reaktionen: Jo skillnaden i praktiska policyrekommendationer blir naturligtvis stora mellan RPM (eller t ex Kristdemokraterna) å ena sidan och Sverigedemokraterna å andra sidan.

Vad jag är ute efter är just det auktoritära tänket i livsstilsfrågor; dvs vare sig det är ovanliga sexuella preferenser eller "utländsk" klädstil som den konservative råkar ogilla så nöjer han sig inte med att titta bort och sköta sitt utan vill hemskt gärna gå in och förmå folk att göra som han själv istället. Förmodligen i all välvilja.

Som liberal tror jag att vi skapar större samhällsnytta genom att låta dom med lite ovanligare livsstil få göra på sitt sätt (givetvis så länge dom inte skadar någon annan), medan dom som hellre vill ha en stark uppslutning kring gemensamma normer kan ordna det på egen hand genom umgånget i sin vänkrets, föreningsliv eller kyrka m.m.

Goda normer är bra per definition men tyvärr brukar folks definitioner skilja sig åt rätt mycket. Det är därför statsapparaten bör rikta in sig på att förhindra folk från att skada varandra, men annars lämna folks värderingar och livsstil i fred.

Denna mer liberala vision betyder ju inte alls att varje individ börjar leva i sitt eget universum. Det betyder bara att folk får välja mer på egen hand, gärna i diskussion med vänner dom valt själva, istället för att få gemensamma normer nertryckta i halsen genom lagstiftning eller grupptryck.

Annars låter din frihetliga version av konservatism relativt vettig.

Permalänk | Anmäl #21 u_3230, 2011-06-14, 22:10

Med vänner som Leif Jansson så behöver liberalismen inga fiender

Permalänk | Anmäl #22 michael lilja, 2011-06-15, 09:16

Det var nog en av de bättre debattartiklara jag läst här på NM. Jansson exponerar klockrent de flesta av de "nykonservativas" unkna bakåtsträvanden.

"Min avgörande kritik mot det nykonservativa projektet är att just man verkar vilja konservera en värld som aldrig fanns och som definitivt inte passar för 2000-talets utmaningar"

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Permalänk | Anmäl #23 Lux Interior, 2011-06-15, 12:48

#14 babar, högern är en massa saker, från socialkonservativa till socialliberala och mer. Men du menar att Roland Poirier Martinsson är emot (mer eller mindre) homosexuella för att där är pengar i det och inte för att han är katolik och konservativ? Betyder det att påven och Edmund Burke också drivs/drevs endast av pengaintresse? Då har Roland Poirier Martinsson valt en förlorande sida då den överväldigande majoriteten i Sverige är positivt inställda till homosexuella.

Detta är liberalism och inte konservatism. Konservatism är just värdekonservativt.

Så då håller du med om det jag skrev i inlägg #10. Att pengar är den enda måttstocken. Marknaden ta hand om alla "smaker" och "behov". Åtminstone vad gäller ny/liberaler.

Permalänk | Anmäl #24 u_3826, 2011-06-15, 20:02

"HF är universellt, och de kulturer som inte haft en hög grad av HF - har kollapsat. Först de antikens greker - och nu Japanerna och Skandinaverna."

Tsar ryssland? Gamla kina?

Japan är förövrigt intressant iom att det verkar aldrig haft någon större våg av homofobi, till skillnad från Europa.

"infödda skandinaver (med namn som Olsen, Larsson, Hysén, Borg, Carlström osv) skaffar nästan inga barn längre... samma med Japanerna! och detta TROTS att dessa länder har otroligt generösa bidragssystem och barnavård / mödravård.. ! Jämför med övriga Asien, Afrika och sydamerika! Även i Ryssland ser man samma mönster: ateistiska, streetsmarta, superliberala och superkapitalistiska ryssar skaffar nästan inga barn! - medan de etniska minoriteterna som Cossacker (ryska ortodoxa) och de muslimska tatarerna skaffar masor med barn!"

Kanske handlar om att ju mer pengar man har desto mindre barn skaffar man?

Permalänk | Anmäl #25 Brooke, 2011-06-16, 14:21

#22 michael lilja, ingen varelse i universums historia har haft mer fel än vad du har just nu.

Leif Jansson är liberal. Du vet inte ens vad liberal betyder. Motsatsen till Leif Jansson är illiberal. Du är illiberal.

Permalänk | Anmäl #26 u_3826, 2011-06-16, 18:11