Nu är det dags, också i Sverige!

Behovet av ett utökat diskrimineringsskydd är uppenbart!
Den otillgänglighet som råder i dag inom många samhällsområden innebär en konsekvent utestängning av oss med funktionsnedsättning som specifik medborgargrupp. Det leder till att vi förnekas möjligheten att tillgodogöra oss våra mänskliga rättigheter fullt ut. Bestämmelserna om inkluderande, tillgänglig och användbar samhällsplanering eller verksamhet har inte fått genomslag, trots en historik på decennier.

Jag vill hävda att den väg Sverige är inne på är ohållbar. Beslutsfattare på alla nivåer måste börja ta sitt ansvar! Regleringen av tillgänglighet och användbarhet hanteras med en ofattbar nonchalans som går stick i stäv med så väl lagar som politiskt satta mål. Detta har fått fortgå och fortgår vilket inte kan tolkas som annat än medveten utestängning. Denna utestängning måste också juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan om ett Sverige som är tillgängligt och användbart för alla är politiskt försummad. Om den lagstiftning och de politiska målen vi har hade efterlevts skulle Sverige sett annorlunda ut i dag.
Då hade det inte varit möjligt att avreglera tågtrafiken utan att ställa krav på att operatörerna skulle välkomna alla resenärer ombord.
Då hade det inte varit möjligt för SJ att vid ombyggnad ta bort befintlig tillgänglighet till vissa vagnar.
Då hade det inte varit möjligt att fortsätta använda otillgängliga vallokaler.
Då hade det inte varit möjligt att införa personval utan att först se till att ha en lösning för alla.
Då hade det inte varit möjligt att fortfarande, efter fyra decennier av krav på tillgänglighet vid nybyggnation, bygga gallerior med butiker som har trappsteg in eller att i Sveriges huvudstad - här i Stockholm - trots trettioårig lagstiftning om så kallad handikappanpassad kollektivtrafik ha en nyinvigd och oanvändbar spårvagnslinje.
Då hade det inte varit möjligt att strunta i att undanröja enkelt avhjälpta hinder, så som exempelvis i Stockholm som vill vara världens mest tillgängliga huvudstad, där det finns gator mitt i city med 82-procentig otillgänglighet till butiker, restauranger och frisersalonger med mera.

Jag tror att det ställningstagande en utökad diskrimineringslagstiftning skulle innebära är en förutsättning och en nödvändighet om den svenska samhällsplaneringen på allvar ska börja präglas av inkluderande utformning som tar avstamp i den mänskliga mångfalden..

Från olika håll har vi hört uttalas att man "har en positiv grundinställning till förbättrad tillgänglighet" men att man, när det kommer till frågan om skäligheten i att vidta åtgärder och till frågan om befarade höga kostnader ser ett diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet som orealistiskt.

Jag vill hävda att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vi kan utifrån debatten som förts under många år konstatera att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Vår övertygelse är att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att - i form av ändrat tankesätt - på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i planeringen. De farhågor som uttryckts för att lagkraven skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dock vara kraftigt överdrivna. De ekonomiska vinsterna, för den enskilde verksamhetsansvarige och framför allt för samhället i stort tror jag är mångfalt större. Vad kostar det att göra Sverige tillgängligt? Är en ständigt återkommande och felställd fråga.

Jag vill vända på det: Hur mycket förlorar inte Sverige på att utestänga?

Jag tror inte att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om och därmed blir tillgängligt och användbart som genom ett trollslag. Däremot kommer den innebära en möjlighet för den enskilde som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Jag ser fram emot att detta utökade diskrimineringsskydd kommer leda till att brister och felaktigheter rättas till och att man börjar tänka efter före. Framför allt tror jag att en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet kommer att få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den kommer att innebära ett viktigt politiskt ställningstagande!

För varje dag som går utan att vi också i Sverige, som i flera andra länder, får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, mot att bestämmelser om rätten att delta i samhällslivet försummas, mot att inte alla kan ta del av information eller kommunicera, fortsätter utestängningen. Det är därför nödvändigt med krafttag för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Tillgänglighet och användbarhet är en fråga om rätten att vara medborgare och inget annat!
Om man menar allvar med medborgarperspektivet finns ingen annan väg för Sveriges regering och riksdag att gå än att genomföra det förslag till utökat diskrimineringsskydd som nu ligger.
Om man menar allvar med alla människors lika värde finns ingen annan väg att gå än att införa ett diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet, också i Sverige.

Vi har sedan länge fått nog av vackra ord och tomma löften. Den fjärde utredningens namn, Bortom fagert tal, talar sitt tydliga språk!
Nu är det dags, också i Sverige!

Denna debattartikel bygger på det tal jag höll på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet lördagen den 4 juni 2011

Maria Johansson (1 artiklar)
http://www.dhr.se

Anmäl