Har risken för individen blivit alltför stor?

Individen utsätts för högre risker i takt med att hushållens skuldsida har ökat markant de senaste 15 åren. Dessutom har pensionssystemet förändrats så att en allt större risk vilar på den enskilda spararen. Ett högt risktagande kan leda till god ekonomisk tillväxt, men det kräver också att man är medveten om risken och handlar rationellt. Tyvärr saknas engagemang hos många, vilket gör att individen utsätts för mycket höga risknivåer som är svåra att överblicka. Behovet av trygga pensionslösningar har aldrig varit så stora som nu, men ändå går utvecklingen mot lösningar där individen får bära den stora risken på egen hand.

Hushållen blir mångmiljonärer

Det har skett stora förändringar i hushållens balansräkningar under de senaste 15 åren. I slutet på 90-talet reformerades det allmänna pensionssystemet men även tjänstepensionslösningarna började förändras då. Från att ha varit förmånsbestämda gick systemen över till premiebestämda system. Den största betydelsen av detta är att det är spararna som står risken för hur pensionskapitalet utvecklas. Det är stora belopp som individen hinner spara ihop i tjänstepension under ett arbetsliv och som de ska bära ett eget ansvar kring. En LO-ansluten privatanställd arbetare kan förväntas ha ett pensionskapital bara i tjänstepensionen på över 1,5 miljoner kronor vid 65-årsdagen i dagens penningvärde.

Det är inte bara pensionslösningarna som bidragit till en högre risk för hushållen. Låg inflation, låga räntor och en bra reallöneutveckling har också bidragit till att bostadspriserna har stigit kraftigt. Mellan 1996 och 2010 har ett genomsnittligt småhus ökat med 130 procent i reala termer. För många hushåll i storstadsområdena som köpt boende på höga nivåer har det medfört stora bolån som ökat känsligheten för ränteförändringar. Sedan mitten på 90-talet har hushållens skuldsättningsgrad ökat från 90 procent av disponibel inkomst till 170 procent 2010.

Förutom att balansräkningen blåsts upp så har också risken ökat i de tillgångar som hushållens har.

Med ett antagande om att aktiemarknaden alltid ger en bättre avkastning över tid har aktieandelen i många pensionslösningar successivt ökat på senare år. Ett exempel är sjunde AP-fonden (AP7) som tillhandahåller ickevalsalternativet för dem som inte aktivt väljer premiepensionslösning. Med en teoretisk ansats och med stöd i långa tidsserier, har AP7 dragit slutsatsen att risknivån i premiepensionen bör vara högre när den ses som en del av den allmänna pensionen. Sedan förra våren har därför andelen aktier ökat till 150 procent med hjälp av belåning.

Även inom ramen för den kollektivavtalade tjänstepensionen har arbetsmarknadsparterna inom ITP och SAF-LO genomfört upphandlingar där hög förväntad avkastningspotential i pensionsprodukterna har premierats. Det har medfört att bolagen har sänkt garantinivåerna i traditionella försäkringar och ökat aktieandelen för att komma med i upphandlingarna. Samma mönster syns inom de så kallade entrélösningarna i fondförsäkringarna där andelen aktier har varit högre för varje upphandlingsrunda. På så sätt ökar den förväntade avkastningen men även riskerna.

Slutresultatet är en rundgång av kapital. Hushållen lånar för att finansiera allt dyrare bostäder. Samtidigt sätts betydande belopp in på deras pensionskonton. När stora lån blivit norm blir det dessutom fullt normalt med beteenden som ytterligare blåser upp balansräkningen som t.ex. sparande i fonder i stället för amorteringar.

Hushållens omfattande konsumtion av finansiella tjänster drar dessutom med sig stora avgiftskostnader. Först har bankerna marginaler på bolånen och därtill tillkommer avgifter för pensionslösningarna.. I takt med att lösningarna blir mer komplexa, ökar också hushållens behov av rådgivning. Historiskt har det varit ett tillfälle för banker och försäkringsbolag att sälja ytterligare produkter. Det har inte funnits några hinder för att rådgivaren fått provisioner för försäljningarna vilket därtill har skapat intressekonflikter med de kunder som sökt rådgivning.

Kan själv?

Hushållen tvingas att pensionsspara. En förklaring till detta är att vi alla är mer eller mindre drabbade av prokrastinering - uppskjutarbeteende. Det finns en stor risk att många av oss inte är tillräckligt rationella för att lägga undan pengar till pensionen om vi skulle få ansvar för det själva. Därför har såväl staten som vår arbetsgivare och våra fackliga företrädare sett till att vi för vårt eget bästa obligatoriskt sparar en del av löneutrymmet till ålderdomen. Trots vår bristande rationalitet förväntas vi dock själva fatta viktiga beslut kring det pensionskapital vi fått ansvar för.

Hur går det då?

Med en högre risknivå borde vi se en högre engagemangsnivå och någon form av anpassning i hushållens beteenden. Tyvärr kan vi inte se att hushållen ändrat beteende. Vi kan inte se några tecken på att man är mer medveten om den nya situationen. Andelen aktiva förstagångsväljare i Premiepensionssystemet är nere på två procent. Den stora valfrihet som premiepensionssystemet medfört utnyttjats bara delvis av spararna. Det stora flertalet av de kunder som aktivt valt fonder i systemet har valt endast en gång och ligger därefter passiva. Den ökade aktiviteten i systemet har istället kommit ifrån rådgivningsbolag som har tillfredsställt kundernas behov av hjälp med att välja fonder.

En liknande utveckling ser vi inom tjänstepensioner. Valdeltagandet är lågt även inom detta område. Av de som ändå har valt fondförsäkring finns det tecken på passivitet. Historiskt har ungefär hälften lämnat entrélösningen och valt fonder. Denna andel tenderar att sjunka under senare år. Man kan ställa sig frågan om inte många av dessa kunder borde ha valt en billigare traditionell försäkring i stället.

Utvecklingen inom regelverksområdet gör det svårare att tillhandahålla kollektiva pensionslösningar med försäkringsinslag. I stället är det pensionsprodukter som liknar vanligt fondsparande som erbjuds. Dessa är dessutom mer lönsamma för bolagen än vad en traditionell försäkring ät eftersom de har högre avgifter. Fondförsäkring kan naturligtvis vara mycket bra för spararen också, men det bygger på att man är aktiv. Vi ser att de flesta inte är det då de stannar kvar i entréfonderna i de olika bolagen. Det kan vara bra entrélösningar, men faktum kvarstår att det är en dyrare lösning och fondförsäkringens stora fördel - att välja fonder efter det egna behovet - utnyttjas inte.

Finansinspektionen genomförde 2010 (Finansinspektionens konsumentundersökning 2010) en undersökning som visade att många vuxna svenskar har problem med beräkningar och att förståelsen för finansiella begrepp är svag.

Det kan vara värt att fundera på konsekvenserna om man överlåter viktiga beslut till dem som har svårt att förstå finansiella beräkningarna i ett system där det individuella ansvaret blir allt större. Dessutom ser vi att många har ett lågt engagemang för pensionsfrågor. Det gör att det är oerhört viktigt att vi i branschen erbjuder trygga pensionslösningar som passar alla. Detta behov ökar också i takt med att spararnas exponering mot de finansiella marknaderna blir större. För att bemöta denna utveckling måste vi värna om den traditionella försäkringen som ger en trygg pension oavsett engagemangs- eller kunskapsnivå.

Fredrik Nordström (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37052

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Den största risken för pensionerna är att de förskingras av astronomiskt överbetalda förvaltare som när det kommer en kris ändå är helt chanslösa att skydda tillgångarna.

Ett system som bygger på decennier av inlåsning av kapital kommer alltid att gå under av korruption. Till slut är alla pengarna förskingrade.

Systemet måste skrotas och tillgångarna befrias från de giriga förvaltarnas klor innan det är för sent.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-06-13, 09:49

Ett problem är att pensionssystemet är genompolitiserat. De som inte förvärvsarbetat ska ha i stort sett samma förmåner som de som jobbat. De är väljare de också.

Det här gäller oss "vanliga människor". Topparna ska förstås ha mycket mer. Men så är det alltid.

Permalänk | Anmäl #2 Kent Tore Olofsson, 2011-06-13, 10:19

Pensionssparandet borde vara långt mer individualiserat. Centraliseringen ger nackdelar och samhällsskador av alla möjliga slag. Finansmupparna tar för sig på olika sätt. Problemen kan minskas med skatter på centraliserarande verksamheter, en motsvarande avveckling av kapitalinkomstskatten och privatisering av AP-fonderna.

Som jag tidigare har tagit upp kommer en allomfattande kollaps i människans utveckling i stil med den gamla Romklubbens pronoser, som inte längre är politiskt korrekta. Sedan år 2000 faller arbetsproduktiviten i naturresursernas utvinning med cirka 4 procent, vilket samtidigt av olika skäl har har gett årliga prisökningar på hela cirka 20 procent. Detta är strukturellt och kommer att fortsätta. Lite märkligt att fallet är så samtidigt inom så mycket. Men så är det och det är inget att grubbla över.

Peak Pension har inträffat och det beror inte på den så kallade finanskrisen utan på dessa fysiska omständigheter. Det kommer bara att bli värre och värre. Mindre globalisering, mindre produktion inom jordbruk och industri, inflation och fallande vinster (som i bilindustin) kommer att smälta ner AMF. Redan om 30 år finns nog för det stora flertalet som inte arbetar socialhjälp av dagens klass. Det finns tyvärr inga ”trygga pensionslösningar”, som Nordström försöker sälja.

Pensionssparande är för individen bortkastade pengar, för de kommer på olika sätt att försvinna. Staten kan även på omvägar ta dessa. Och det är faktiskt vad jag föreslår ovan, med skatter. Överlevnade gynnas av en individualisering. När kaoset kommer så blir det i varje fall en individualisering. Det är bättre att göra individualiseringen på ett planerat sätt i förtid. AMF borde bara slaktas. Möjligheterna att göra något är alltså små och det är viktigt att veta. Även om du försöker undvika att bli blåst så blir du det nog i varje fall.

Permalänk | Anmäl #3 Urban Persson, 2011-06-13, 13:32

Ett bankfack med guldslantar hade varit ett utmärkt alternativ, den enda beprövat säkra sparformen. Inte tillåten förstås.

Permalänk | Anmäl #5 TAGE UNIKSSON, 2011-06-14, 00:47

Med tanke på att av de avgifter som betalas in till systemet inte går fullt ut till systemet är ju egentligen debatten helt onödig. Politikerna har bara att ändra fördelningen som de varje år beslutar om. Förra året 2010 såg fördelningen ut som följer;
68,8 % går till Första-Fjärde AP-fonderna
19,8 % till konto i Riksgälden
10,4 % går till staten och förs inte till pensionssystemet utan stannar kvar på statsbudgeten??!!
Så det vore enkelt för regeringen att se till så att inte systemet "går back". Men det är politikerna som måste se det här. Att framtidens pensionärer skulle få betala för dagens måste ses som en inte helt korrekt analys om vi dessutom ser till det faktum att både förmögenhetsskatt och arvsskatt har avskaffats. Det har de flesta av dagens pensionärer inte fått del av, liksom jobbskatteavdrag.
Det vore olyckligt om vi hamnar i en diskussion där olika generationer krigar med varandra. Dagens pensionärer har ju faktiskt tagit hand om både våra barn och våra gamla och dessutom betalat höga skatter utan att klaga.
Idag lever vi i ett annat samhälle med standardökningar och statusjakt och framför allt konsumtion som överträffar det mesta.
Vi måste jobba tillsammans över generationsgränserna för att få "rätsida" på pensionerna men framför allt kräva att det ändras.

Permalänk | Anmäl #6 H Civic, 2011-06-14, 12:49

#6 vad F#" säger du!?
Är det 10% skatt på pensionspengarna!
Varför, VARFÖR, får jag inte spara i guld och silver istället.
De enda sparformer som är säkra över tiden.
Man kan bli konspiratorisk för mindre när de enda säkra sparformerna är förbjudna. Det måste finnas lagutrymme för finanseliten att plundra mitt pensionskonto tydligen.

Permalänk | Anmäl #7 TAGE UNIKSSON, 2011-06-14, 13:11