Bara fler i arbete kan minska barnfattigdomen

"Barn väljer inte sina föräldrar"

Nog så sant. Men det krävs två för att det skall bli barn.

Varför låter vi i Sverige den frånvarande pappan till alla barn med en ensam mamma slippa undan så billigt? Underhållsbidrag, i form av stöd från det allmänna, har blivit den enda lösningen på det ansvar som pappan borde bära. Vittnesmål där barnrika familjer genomför skenskilsmässor för att övervältra ansvaret på det allmänna är legio.

Ingen i dag förespråkar att pappan aktivt bidrar till försörjningen. Men det var just det som fick Clintons ändrade synsätt i USA på sin tid att bryta den negativa trenden.

Det är dags att vi i Sverige anammar samma synsätt: Pappans ansvar är lika med mammans och större än det allmännas.

Det allmänna har ingen skyldighet- att i föräldrars ställe- " utjämna ekonomiska skillnader". Bidragstanken bär i sin förlängning enbart till idén att alla alltid har rätt till samma ekonomiska nivå, oavsett ålder eller förvärsförmåga.

Inte ens miljöpartisterna håller längre fast vid sin naiva vision om "medborgarlön", varför skall vi då ha en särskild "barnlön"?

Livets lotteri är inte alltid rättvist. Och skillnader i förutsättningar kan behöva utjämnas, men för barn svarar i första hand de som är ansvariga, dvs. föräldrarna, och de är som sagt alltid två ( utom de ensamma mammor som har råd att göra ett uttag i spermabanken förstås, och de har förstås också råd att vara ensamförsörjare)

Johnny, ett ökat barnbidrag, ganska kraftigt sådant, skulle givetvis ha effekt på barnfattigdomen. Nu vill du inte säga det eftersom det strider mot Hayeks och Friedmans stipulationer.

Barnfattigdomen kvarstår över tid, över lågkonjunktur och högkonjunktur, över borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Då kan man inte lättvindigt hänvisa till bara man får jobb så försvinner problemet.

Den borgerliga politiken går ut på att öka incitamenten på individnivå. Precis som att individen är omnipotent och aldrig är offer för omständigheter - sjukdom, konjunktur, anpassningsproblem till en ny helt annorlunda kultur.

I det ensidiga mikroperspektivet på arbetslinjen istället för ett makroperspektiv, ligger Alliansens felaktiga syn på full sysselsättning. Wigforss myntade begreppet arbetslinjen och det var ett makrobegrepp.

Det är kanske den ekonomiska politiken det är fel på, riksbankens 2 %:s målet kanske håller tillbaka efterfrågan så att vi aldrig når något som närmar sig full sysselsättning.

Den starka betoningen på räntepolitik skapar permanent arbetslöshet och det utgör i sin tur grund för främlingsfientliga krafter som vi nu också ser i Sverige.

Ännu en skendebatt. Varför inte göra något åt orsakerna? Endast SD verkar ha alla hästar hemma.

Johnny Munkhammar, kan du inte berätta hur och var dom nya jobben ska komma till.
Mantrat om jobb är sedan länge utslitet.
Vi har närmare en miljon människor i Sverige i utanförskap och det fylls hela tiden på med fler.
Bara för att man fyller på med fler bidragstagare ökar inte andelen jobb, men färre ska betala för fler.
Och för att det ska vara ekonomiskt försvarbart att få människor i arbete ska det inte vara av skattefinansierad art utan "riktiga" jobb.
Var är dina konkreta förslag bortom allt snömos och floskler ni hela tiden kräks ur er.

Jag lever i mina ögon ett gott liv, inget överflöd men helt ok. Barnen är utflugna sedan ett par år så min och hustruns ekonomi har blivit lite bättre, kan t.o.m unna oss en semesterresa till sommaren.
Om vi (och alla andra med vår livssituation) nu skulle beskattas så hårt att vår ekonomi blir sämre, på gränsen till de "fattigas" så skulle antalet fattiga minska eftersom det finns färre som har det bättre. Men detta medför ju inte att de fattiga har fått det bättre, bara fler som har det sämre.
Jag förstår inte hur någon kan tycka att detta är rätt men det är kanske så att i Sverige får ingen ha det bra utan rättvisa är när alla har det lika eländigt.

Snacka om att Moderaterna är ute och cyklar.

Ena dagen pratar man om vikten av att folk arbetar och nästa dag håller man gränserna öppna för en enorm invandring av folk som bygger upp sina familjer på kronisk bidragsförsörjning.

Politiken saknar helt och hållet konsekvens och kommer att leda till Sveriges ruinering när allt fler människor som inte arbetar ska försörjas med bidrag, år efter år, generation efter generation.

"Då krävs fortsatta reformer för arbete - inte bidrag."

Kan inte annat än hålla med!

Dock finns det en grupp som faktiskt är beroende av bidrag, det är de barn som är fattiga på riktigt! Som har näringsbrist, saknar rent vatten, inte får gå i skola för att ges förutsättningar att ta ansvar för sig själva.

För att hjälpa dessa barn finns det en UNICEF-insamling här: http://www.unicef.se/egna-insamlingar/fattigpariktigt

Barnfattigdom beror på faderlöshet, som beror på diskriminering av pappor.

Underhållsstöd är en straffskatt på män som diskrimineras. En omfördelning från pappan till mamman som inte kommer barnet till del. Jag betalar underhållsstöd till mitt barns mamma. Hon använder pengarna till kokain. Mitt barn går klädd i loppiskläder och jag har inte råd att köpa nya hela kläder åt det, eller semester, eller ekologisk mat, eller eget rum.
Mamman har naturligtvis även barnbidrag, bostadsbidrag, barnomsorg, och barntillägg på studiebidrag. Tack, äckliga feminist-sverige!

F.n svarar skattebetalarna för över en miljon människor i s.k utanförskap. Den helt dominerande andelen av dessa finns bland barnrika invandrarfamiljer. Merparten av dessa antingen saknar eller har låg utbildning.

Den på sikt enda hållbara lösningen är att få ut dessa vuxna på arbetsmarknaden. Men hur ska det gå till? Ytterligare injektioner av skattefinansierade insatser för att få de här människorna anställningsbara, eller vad? Och hur ska de insatserna se ut. Utbildning och jobb eller ytterligare bidrag, skatteavdrag,
fromma förhoppningar och låtsasjobb?

Det är verkligen hög tid för alliansen att presentera konkreta, handfasta strategier och åtgärdspaket för att bota denna ekonomiska och sociala cancer. Roten till det onda är uppenbar, dvs den vettlösa invandringspolitik som drivits av alla politiska partier (utom SD) under de senaste tjugo åren. Ett orsakssamband som naturligtvis nogsamt döljs i samband med diskussionen av barnfattigdom.

Genom att minimera marginaleffekter så växer jobben fram. Alliansen har knappt nuddat området, tvärtom är det svårare för svagare grupper och komma in.

Gör om skattesystemet, inför negativ inkomstskatt (kallas ibland för medborgarlön). Rensa upp ordentligt bland alla olika "fixar" som man tvingats till på grund av att politiker har så svårt och se de verkliga problemen (höga trösklar in på arbetsmarknaden)

Minska antalet politiker med 50% och dra ner på 75% av alla som pysslar med att skyffla bidrag och personer mellan åtgärder och annat. Det blir möjligt när reglerna förenklas och marginaleffekterna tas bort.

http://www.liberaldemokraterna.com/2011/04/28/psml-faq/

Rensa politiken från särintressen. Rädda barnen från Rädda Barnen! Media och (diverse) politiker målar nu upp barnfattigdomen i Sverige som det största problemet sedan 1900-talets början. Men ingen journalist (eller Rädda Barnen) skriver om den bakomliggande orsaken till varför fenomenet uppkommit. Den påstådda barnfattigdomen är naturligtvis ett resultat av den förda invandringspolitiken och det är främst invandrarbarnen som återfinns i statistiken. Media och politiker vill emellertid skuldbelägga svenska folket så att man ska hålla ”grytan kokande” (fast denna gång med skattemedel). Journalisterna (och Rädda Barnen) duperar oss genom att förmedla bilden av att det är främst svenska fattiga barn det handlar om och man intervjuar fattiga ensamstående föräldrar och av någon anledning väljer man personer med svenska namn och visar bilder på fattiga små lintottar vars mamma heter Kerstin istället för att visa invadrarmamman med det främmande namnet och den stora familjen.

Vi har visserligen lärt oss att ställa förväntningarna lågt när det gäller herr Munkhammars alster. Men här har han verkligen överträffat sig själv. Vilket lågvattenmärke!
http://larspsyll.wordpress.com/2011/06/09/johnny-munkhammar-ute-och-rese...

Johnny M har, som många sagt, fastnat i ett antal/fåtal mantran. Han vill ha folk i arbete. Vad han inte säger i denna artikel är att det enda sättet att komma dit är med en försämrad arbetsrätt och sänkta löner. Det lustiga är att denna typ av förslag alltid kommer från de som redan har. Har aldrig hört en Volvo-arbetare säga samma sak. Eller en kassörska på ICA.
Ej heller undersköterskan som bäddar sängar på sjukhuset och sen duschar gamla gubbar och tanter. Om jag tjänar 20.000 i månaden med övertid och ersättning för obekväm arbetstid som "arbetare" så tycker säkert Johhny att 10.000 vore bättre. Då kunde fler få jobb! Men hyran för lgh är fortfarande 3743:-kr i månaden för 1:an i Kista,
SL-kortet kostar fortfarande samma, liksom falukorven. Så jag vet inte hur han har tänkt sig att man skall få ihop det i slutändan. Men jag hoppas att en dag skall Johnny M förklara det för oss alla och då i diskbänksrealismens termer.

34% av millarna just nu har markerat "arg" på frågan "Hur känner du för arbete?" Alla kanske inte vill jobba? Ska staten då ge bidrag så att de får samma standard som de som jopbbar?

Arbetslöshet är en komplex fråga. Att bara 5% är arbetslösa är oerhört lite. Det finns t.ex mer än 5% knäppskallar i Sverige.

Behovspröva barnbidrag och stryp lönerna för övre medelklass och rika.Det är många i det här landet som har alldeles för mycket pengar kvar innan nästa lön sätts in.Självklart ska folk kunna stoppa undan men många tjänar för mycket pengar i dagens sverige.

Ett enklare och samhällsekonomiskt mycket fördelaktigare sätt är att minska den muslimska invandringen. Storbarnsfamiljer på upp till 10 barn drar naturligtvis statistiken mot mer barnfattigdom.

För de som nu slår bort dettta argument som befängt, ta själv ett titt på statistiken eller öppna ögonon vid gator och torg...

...problemet är ju bara att ni inte har minskat arbetslösheten. Folk i FAS3 räknas ej som arbetslösa. Temporärt anställda räknas ej som arbetslösa. Studenter räknas ej som arbetslösa, och det har ju skett en rejäl tillströmning nu, för att då kan man få CSN pengar i sex år och hoppas på att de dåliga tiderna är slut när CSN-pengarna tar slut.

Artikeln innehåller också motsättningar. Ni pratar om att fler får mer pengar, samtidigt som ni vill sänka lönerna. Det går inte ihop, rent logiskt. Om lönerna sänks då får folk MINDRE pengar. Folk får också mindre pengar om ni helt stryper bidragen för att undvika att folk hamnar i en "fattigdomsfälla". Jag trodde förresten att det där moralkonservativa tugget motbevisades redan på typ 1800-talet. I vilket fall som helst, procentandelen arbetslösa avgörs av macroekonomiska faktorer, och de med absolut minst makt i sammanhanget måste betraktas vara de arbetslösa. Att lägga över ansvaret för att (den konstanta) arbetslösheten är en 10-15% är rent nonsens.

Jag hoppas ingen går på det här tramset.

"Vägen till bättre inkomst går ofelbart via arbete."

Det är inte helt sant. Viss jämfört med bidrag får man ju hoppas att lönen är bättre netto, men det är få löntagare som tjänar bra, speciellt efter skatt i Sverige (31% arbetsgivaravgift, 30-55% löneskatt), är man sport, film, musik världs stjärna då blir det pengar eller VD som fixar sitt eget Wealth Building Program, en och annan entreprenör typ Steven Jobs lyckas också tjäna stora pengar..

Idag är spekulation och risktagande, helst med andras pengar, bästa möjligheten, fast det kräver förstås stort arbete och lagom med is i magen. Att äga sin fastighet, dra av 30% räntor mot lön är ett sätt att spekulera med andras pengar som har lönat sig väl sedan 1990-talskrisens prisbotten. Äga aktier, obligationer, valutor, guld, olja, etc är andra bra instrument att tjäna pengar på.

Arbetslinjen är för trist i Sverige, för höga skatter och för få jobb som man blir rik på, därför är det viktigt att skatterna på arbete sänks kraftigt, bort med arbetsgivaravgiften och sänk löneskatten till max 20%, då kan en fattig arbetare med två tomma händer jobba ihop till trading kapitalet hyfsat snabbt, så att man kan försöka igen att blir rik. Viktigt att regeringen tar bort alla kapitalskatter så att spekulation och risktagande kan blomstra i Sverige, se på Schweiz som ex har 0% i skatt på valutavinster.

Regeringen borde satsa på investeringslinjen i stället för arbetslinjen, men eftersom skatterna på arbete är så extremt höga så lönar sig löneslaveriet bättre för staten.

Värdet av samtliga bidrag i en familj skulle aldrig under några omständigheter tillåtas överstiga en normal arbetsinkomst. Ska det vara så svårt att fatta vad man väljer att göra om bidragens sammanlagda summa överstiger det jag kan tjäna på ett arbete?