Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2011-06-08 20:06, Uppdaterad: 2012-05-18 09:05
"Var kommer du ifrån?", "Göteborg" svarar jag. "Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?", "Polen" svarar jag. "Fast det är inte så enkelt" försöker jag fortsätta. Som liberal nöjer jag mig med att - från ett politiskt perspektiv - prioritera medborgarskapet som ett meningsfullt politiskt verktyg för att skapa inkluderande gemenskap i samhället, skriver Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman.
Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet
"Var kommer du ifrån?", "Göteborg" svarar jag. "Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?", "Polen" svarar jag, "fast det är inte så enkelt" försöker jag fortsätta. "Ja men då är du polack!".
Samtalet fördes mellan mig och en niondeklassare för många år sedan när jag jobbade som lärarvikarie. Påståendet om min tillhörighet gav mig något att tänka på. Jag har ibland funderat på om mina barn kommer få den frågan. Hur kommer de svara? Troligtvis blir svaret att båda föräldrarna är födda i Sverige. Det blir svårare att benämna mina barns bakgrund som antingen enbart svensk eller något annat. Deras svenska identitet kommer oundvikligen, likt min, att inte vara ett självklart antingen eller.
När Italien som modern stat grundades 1861 utbrast statsmannen Massimo d'Azeglio, "Italien är skapat, nu måste vi skapa italienare!" Italien fanns, men knappt någon kände sig som italienare. Man var romare, napolitan, sicilianare, alla talade dessutom olika språk och kände större tillhörighet med staden än med staten eller den snabbt hopplockade nationella identiteten.
Sverige har en fördel. Vi har en av världens äldsta nationalstater och statsmakter, till skillnad från ovan nämnda Italien. Det är därför betydligt enklare att som Joakim Holm gör i ett tidigare inlägg i serien, teckna diffusa men igenkännbara konturer av de svenska dragen. I viss mån har han rätt. Detta torde vara klart för alla som åker utomlands och möter andra svenskar. Referensramarna kring det som utmärker det svenska kan ibland överlappa, ibland inte.
Dragen Holm tecknar är inte ryckta ur luften. Strukturer är inte mindre verkliga eller viktiga för att det är just det, strukturer. Men att förstå det svenska är inte så enkelt som Holm gör det för sig när han på Spenglerianskt manér drar linjer tillbaka till istiden. Men inte heller är det så enkelt som vissa postmodernt präglade vänsterdebattörer gör gällande när de både förnekar nationella egenskaper och drag eller förklarar dem oönskade.
Som vanligt befinner sig sanningen någonstans mittemellan motpolerna. I denna diskussion utgörs dessa av Holms essentialismen och vänsterns postmoderna och kulturradikala inställning till nationalitet och identitet. Det finns ett problem för den som försöker avgränsa alltför enkelt. Svenskheten existerar jämte, ovanför och under en rad andra identiteter. Av den enkla anledningen att identiteter i en global tidsålder är betydligt mer tillgängliga och föränderliga än för tvåhundra år sedan. Hur en vanlig svensk tonåring mottar men även skapar sin identitet är ett samspel mellan flera processer. Detta samspel äger rum mellan det av föräldrarna, orten, traditionen givna egenskaperna och popkulturens, skolans och nätets kulturer. Lägg därtill ett stort mått av valfrihet och opt-out möjligheter som inte tidigare existerade.
Identiteter är även för den som kallar dem naturliga och organiska ett led i en högst medveten identitetsskapande process. Detta visade Karen Armstrong i sin bok The Battle for God där hon argumenterade för att fundamentalistiska rörelser i sin strävan efter autencitet och ursprunglighet i själva verket var delaktiga i modernitens identitetsskapande processer.
Globalisering och mångfald komplicerar till bilden. Inte nödvändigtvis som en konsekvens av invandringen. Sverige är idag platsen både för en stor offentlig monokultur, dvs. den vi delar genom att vara delar av samma offentlighet. Dessutom existerar idag en enorm mängd subkulturer vare sig de är kopplade till hobbys, specialintressen eller kulturella underströmmar. Men upptäckten vi har gjort är att det svenska inte befinner sig i identiteternas nollsummespel. När något tillkommer försvinner inte nödvändigtvis det första.
Nationell samhörighet är alltid en kombination av högst medvetna politiska processer uppblandat med föreställda, dock högst verkliga, gemenskaper. Det gör vänsterns skräck för ett banalt vi/dom förhållande verklighetsfrämmande. Det farliga är inte om det existerar egenskaper, kulturer och nationaliteter utan om dessa stängs och görs oåtkomliga. Den andra faran är om individer inte tillåts hålla sig med multipla identiteter.
Om jag hade kunnat ge niondeklassaren som ställde frågan till mig ett uttömmande svar hade jag troligtvis sagt: Utomlands känner jag mig alltid som svensk, vart jag än åker, både kulturellt och vad gäller temperamentet. I Sverige överlappar alla mina identiteter. Jag är både svensk och summan av mina andra tillhörigheter.
Bilden är inte entydig. Lika lite som vi bör förneka det svenska bör vi förneka att det svenska idag existerar jämte en rad andra identiteter och tillhörigheter. Detta har på inget sätt urlakat eller förstört en påstådd ursprunglig svenskhet, den har förändrats och justerats men finns för utomstående betraktare kvar i allt väsentligt.
Politiskt är diskussionen om svenskheten betydligt enklare. Det måste ske en tydlig distinktion mellan samtalet om svenskheten och vad man från politiskt, dvs. lagstiftarhåll faktiskt kan göra i frågan. Från liberalt perspektiv går det utan några större problem att argumentera för en uppvärdering av det svenska medborgarskapet. Därför nöjer jag mig att politiskt att prioritera medborgarskapet som ett meningsfullt politiskt verktyg för att skapa inkluderande gemenskap i samhället.
Som liberal kan jag ha en uppsjö av idéer av vad det svenska är, bör vara etc. Men det innebär inte att jag vill lagstifta om något av det. Som liberal blir det en politisk angelägenhet om någon part med hjälp av politiska medel försöker påtvinga (eller avtvinga!) någon sin identitet eller självuppfattning.
Svenskar i politisk mening blir vi alla genom att vara medborgare i samma land och lyda under samma lagar, åtnjuta samma rättigheter och ha samma skyldigheter. Därför borde politikens avgränsade ansvar på detta område vara att uppvärdera medborgarskapet. Diskussionen som förts på Newsmill de senaste dagarna är viktig, det visar att det går att förhålla sig nyktert till identiteter.

Reinfeldts bild av invandrares utanförskap är inte sann

Rätt av Reinfeldt att tala om ras

Reinfeldt i gott sällskap när han pratar om etnicitet

Kontraproduktivt att klaga på begreppet ”etnisk svensk”

Folkhyfs är en bristvara i den svenska kulturen

Svenskt självhat är också en form av nationalism

Ge oss vår nationaldag tillbaka


För mig finns svenskheten i Värmland

Gör nationaldagen till medborgarskapets dag

Vi svenskar borde göra upp med bruksmentaliteten

Intervju: "Sverige har en lang tradition for at marchere i takt"

Politiker som hånar det svenska försvårar integrationen

Intervju: "Vi behöver ingen politik för att känna oss som svenskar"

Välfärdsstaten som nationell identitet

50-talets Sverige välkomnade mig med öppna armar

Svenskhet som "mall" för migranter


Historielöst att förneka svensk kultur

Intervju: "Integrationspolitik är kontraproduktivt"

Därför är det viktigt att få vara svensk

Vart är svenskheten och Sverige på väg?

Svensk kultur är en del av den kulturella mångfalden

Varför måste vi alltid definiera svensk kultur?

Sverige är inte hat, mygel och hyckleri
Var finns den mångkulturella infallsvinkeln hos de svenska riksdagspartierna?

Svenskhetsnormen måste synliggöras i politiken


Mänskliga rättigheter istället för ”svenskhet”
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Det låter ju gulligt det där med medborgarskap och givetvis bör man visa intresse för att vara medborgare i ett land där man bor. Men handlar det bara om det egentligen? Vad hindrar en islamist från ett medborgarskap? Om han som sprängde sig i stockholm i julas hade varit svensk medborgare tror du att han hade känt annorlunda då? Nä jag kan ju inte spränga mina landsmän! Medborgarskap är ett väldigt trubbigt verktyg.
Stor applåd till Adam Cwejman som bemöter Holms argument istället för att åstadkomma Guilt by association.
Bra Adam, diskussionen går framåt. Jag tycker dock att du har fel avseende att svensk kultur inte urlakas. Det har den gjort på många geografiska platser då svenskar tvingas leva i minoritet. Det är fel tycker jag. Det skapas människor som inte har de svenska grundvärderingarna eller en svensk identitet i dessa områden. Det är ofta negativt för Sverige. Se på arbetsgivarna, de vill inte anställa invandrare med icke-svensk identitet trots högkonjunktur, de vet att slitningar och problem ofta uppstår.
Det är lite oklart vad Adam Cwejman menar med att "uppvärdera medborgarskapet". Det kan ju inte gärna vara formellt eftersom man inte kan få fler svenska rättigheter än att vara medborgare, det finns inga guldmedborgarskap som ger extra privilegier.
Jag förmodar därför att Adam Cwejmans resonemang handlar om en högre status.av mer informellt slag. Men om medborgarskap ska bli något mer än en formalitet innebär det i så fall att det måste bli mycket svårare att förvärva än vad det är idag. Det måste ställas höga krav på att kunna det svenska språket, att omfamna svenska demokratiska värderingar, att i själen verkligen vilja bli svensk i en mening bortom det juridiska.
Om det är detta Adam Cwejman vill så har jag inga invändningar. Medborgarskap i ett land bör bildligt sett innebära att svära flaggan trohet. Som invandrare kommer man säkert alltid på ett lätt nostalgiskt sätt att ha en del av sin själ i det gamla landet. Det är en känsla en svensk patriot kan förstå. Men utöver detta bör man för att få bli svensk medborgare i alla viktiga avseenden assimileras in i det svenska samhället av egen vilja.
Tyvärr är det ganska få av dem som nu kommer till Sverige från Mellanöstern och Nordafrika som har den grundinställningen. I stället bygger man etniska/religiösa enklaver och moskéer som en barriär mot det svenska samhället och dess värdegrund och betraktar sig själva som levande i exil. Det är något vi inte bör acceptera, något som allvarligt undergräver stabiliteten i nationalstaten Sverige
#8 Ale He!
Det bästa jag läst på länge!
Etnisk härkomst har inget med medborgarskap att göra. Är du polack med svenskt medborgarskap är det just det du är. Enkelt och självklart!
Idag när företeelsen "svensk medborgare" av vår nyadel (media/politiker/inv) reducerats till några ord på en papperslapp har jag synnerligen svårt att förstå att detta skulle kunna "skapa inkluderande gemenskap"?
Denna lapp skapar inga gemensamma värderingar, det som utmärker folket som bebor företeelsen "land".
#5 Mats Dagerlind
Jag har banne mig ingen lust att anamma någon svenskhet, svära trohetsed till flaggan eller bli svensk "bortom det juridiska. Enligt ditt resonemang skulle en invandrare som "assimilerar" sig bli fullvärdig svensk medborgare medan jag som är en så kallad ursvensk, inte skulle tillåtas bli det. Hur tänker du egentligen?
---
Svenskar i politisk mening blir vi alla genom att vara medborgare i samma land och lyda under samma lagar, åtnjuta samma rättigheter och ha samma skyldigheter.
---
Du har fel Adam och du tänker fel - du kan aldrig ta ett politiskt beslut och bestämma att nu får vem som helst tillhöra en etnisk grupp, i detta fall svenskar. Det första ordet i den mening jag citerade, "svenskar", ska du byta ut mot "svenska medborgare". Så, nu blev det rätt. För att vara övertydlig, du Adam, är polack med svenskt medborgarskap. Ser du något fel med det? Är det något du skäms över? Inte, vad bra. Då spikar vi denna korrekta definition.
#15 Thomas Björklund
Många polacker skulle nog bli upprörda över att du bestämmer att Adam är polack. Adam har nämligen judiskt påbrå och är född och uppvuxen i Göteborg.
Ordet "svensk" har olika betydelser beroende på vem man frågar:
Man kan syfta till någon som är etnisk svensk där hans släktningar en gång i tiden bosatte sig här så fort isen drog undan för ca en miljard år sen eller någon som har släkt i Sverige långt bak i tiden.
Man kan syfta någon som kan språket och anammat kulturen till någon grad.
Eller så kan man helt enkelt politiskt korrekt syfta till alla som har fått svenskt EUskap.
Du gör en viktig distinktion mellan svensk kultur, svensk etnicitet och svenskt medborgarskap. Detta är en distinktion jag också gör i min artikel, att identifiera typiskt svenska drag är inte nödvändigtvis detsamma som att kräva att dessa måste överlappa en politisk gemenskap. Så långt är vi nog ganska överens.
Det man blir nyfiken på under läsningen är hur du mer konkret vill uppvärdera medborgarskapet. Många skulle nog anse att dess värde står i någon sorts omvänd proportion till hur lätt det är att få det, och i nuläget är det relativt sett enkelt att bli svensk medborgare. Här finns något av en paradox, ju mer medborgarskapet uppvärderas desto mindre inkluderande blir det. Kan medborgarskapets "vi" förövrigt uppvärderas utan en tydligare kontrast till ett "icke-vi"?
#16 Olle
Jag ber alla polacker om ursäkt - rätt ska vara rätt. Min okunnighet.
@Joakim Holm
Uppvärdering kan göras genom att exempelvis införa olika typer av kurser och test för medborgarskapet. Dessa blir, oavsett utformning, en typ av tröskel. Men om de samtidigt är avgiftsfria, inte för med sig någon sanktion med misslyckande och kan göras upprepade gånger och mer förberedande kurser så är det inte någon tröskel i praktiken. Jag håller inte med om att en höjd tröskel för medborgarskap måste göra det mindre inkluderande, tvärtom. Dessutom finns det då en tydligare slutpunkt för det svenska ur ett rent politiskt perspektiv. En uppvärdering kan göra det mer inkluderande genom att göra det mer definierat vid inträdet. Sedan är medborgarskap per definition exkluderande eftersom en majoritet av världens befolkning inte är svenska medborgare.
@Chilli Palmer
Mina föräldrar är inte båda judar och jag har även polsk-katolsk och ukrainsk-ortodox bakgrund.
Många i kommentatorsfältet verkar bland ihop en subjektiv uppfattning om identitet, dvs den man skapar som sin egen självbild och ett objektivt konstaterande om någons etniska och religiösa tillhörighet. Det enda kan ha väldigt lite att göra med det första.
Vad jag skriver i mitt inlägg är att det både finns en politisk, subjektiv och rent deskriptiv nivå av tillhörighet.