Danska forskare och SNS: Stora brister i svenska pensionssystemet

Internationellt får Sverige mycket beröm för vårt allmänna pensionssystem, som gjordes om i grunden efter omfattande utredningar och en stor politisk kompromiss på 1990-talet. Men tjänstepensionerna, som arbetsmarknadens parter rår över, diskuteras sällan trots att över 100 miljarder kronor av löntagarnas pengar årligen betalas in i systemet och att framtidens pensionärer kommer att få en stor del av sin försörjning från sin tjänstepension.

SNS har låtit två forskare, Michael Möller och Niels Christian Nielsen, granska det svenska tjänstepensionssystemet och föreslå förbättringar. Granskningen visar på stora brister - dagens system bygger på att "one size fits all" och så är det inte. Bland annat missgynnas unga och höginkomsttagare av att de i realiteten tvingas spara mer än vad de är betjänta av. Istället för dagens system föreslår forskarna att systemet delas i två: ett obligatoriskt system och ett frivilligt där den enskilde själv får välja hur mycket man vill spara, vem som ska förvalta kapitalet och när man tar ut pensionen.

Vi föreslår därför att regeringen låter utreda hur vi i Sverige kan skapa ett mer ändamålsenligt tjänstepensionssystem. För att underlätta ett snabbt beslut har SNS tagit fram förslag till kommittédirektiv - färdigt att lägga på regeringens bord.

För att ha något att leva av när vi slutar arbeta och går i pension behöver vi spara ihop ett pensionskapital. I Sverige sker pensionssparandet, något förenklat, i två olika former: dels avgifter som betalas in till det statliga pensionssystemet, dels ett privat pensionssystem som bestämts i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare och deras organisationer, så kallade tjänstepensioner. Därutöver kan man förstås spara själv i en mängd olika former (till exempel i form av bostadsinvesteringar) för att ha ett kapital att ta av när man pensioneras, precis som man kan spara för massa andra syften. Det som urskiljer pensionssparandet är att det lyder under speciella skatteregler och att inbetalningarna och utbetalningarna också måste följa vissa regler. Det beror bland annat på att pensionssparandet inte bara är ett sparande utan också innehåller ett försäkringsmoment. Vi vet ju inte hur länge vi kommer att leva och därför behöver vi ha en försäkring som garanterar att pensionen räcker även om vi skulle leva mycket längre än väntat. Men det innebär också att pensionskapitalet inte kan få tas ut hur som helst.

De flesta som arbetar omfattas av avtal om tjänstepension: systemet rör nittio procent av löntagarna - fyra miljoner individer. Detta gäller i de flesta fall även de som inte har kollektivavtal, eftersom arbetsgivare som inte undertecknat kollektivavtal ofta ändå valt att kopiera de kollektivavtalade pensionslösningarna. Exakt hur pensionsavtalen ser ut varierar dock mellan olika branscher och yrkesgrupper.

Hur mycket av arbetsgivarens totala arbetskraftskostnad som består av premier för tjänstepensionen varierar beroende bland annat på den anställdes ålder och lönenivå. Men som ett genomsnitt, för det samlade arbetstagarkollektivet, kan man säga att premierna till tjänstepensionen motsvarar omkring nio procent av den månadslön som anges på lönebeskedet varje månad (det vill säga lönen före skatt men exklusive arbetsgivaravgifter och pension). Premierna till tjänstepensioner uppgår till ungefär hälften av avgifterna till det statliga pensionssystemet, så en genomsnittlig svensk avsätter nästan 30 procent av sin lön varje månad till statligt och privat pensionssparande.

Sparandet i form av inbetalningar till tjänstepensioner är inte någon liten del av hushållens sparande. Som jämförelse kan nämnas att de flesta personer amorterar betydligt mindre på sina bostadslån än nio procent av lönen. En annan jämförelse: att de totala inbetalningarna till tjänstepensionerna varje år uppgår till mer än 100 miljarder kronor innebär att de är större än det mål för statsbudgetens överskott (över en konjunkturcykel) som regeringen har.

Sitt eget sparande i form av bostaden har nog de flesta ganska bra koll på, både när det gäller hur mycket man sätter av varje månad och hur stort det ihopsparade kapitalet är. Några har kanske också koll på överskotten eller underskotten i statens budget, eftersom detta diskuteras ganska flitigt i olika media. Men tjänstepensionernas storlek verkar inte många vara medvetna om.

Villkoren i tjänstepensionssystemet har bestämts i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, och kapitalet förvaltas till stor del av bolag som parterna gemensamt äger. I flera avseenden har avtalen och förvaltningen gett resultat som måste betraktas som goda ur arbetstagarnas synvinkel. Eftersom kollektivavtalen omfattar många personer har man kunnat pressa ned förvaltningskostnaderna.

Men de kollektivavtalade lösningarna har också svagheter.

Ett problem är att tjänstepensionerna, av förklarliga skäl, i stort sett utgår från "one size fits all". Reglerna för inbetalningar och utbetalningar lämnar mycket litet utrymme för anpassning till de olika individernas ekonomiska situation och livssituation i övrigt. Man kan till exempel ifrågasätta om det är rimligt att en så stor del av unga personers lönekostnader avsätts till tjänstepension. När man är ung behöver man ofta låna pengar för att köpa en bostad. Låneräntan är ofta högre än den avkastning man kan få på sitt pensionssparande. Så att spara till pensionen samtidigt som man lånar pengar till en bostad kan bli en dålig affär.

"One size fits all" gäller dock främst inom en given bransch. Mellan olika branscher ser avtalen lite olika ut. Byter man arbetsgivare omfattas ens fortsatta pensionssparande alltså ofta av nya regler. Pensionskapitalet förvaltas i regel också av olika bolag beroende på vilken arbetsgivare man har. Den som har bytt arbetsgivare många gånger i sitt liv får många olika pensionsbesked att hålla reda på. Utöver att detta är krångligt för individen att hantera, kan det vara en ekonomiskt dålig lösning att ha sparandet utspritt på massa olika ställen. Ett annat problem är att när man står i begrepp att byta jobb, så kan det vara mycket svårt att inom rimlig tid få klart för sig vad det är för skillnader i pension som de olika arbetsgivarna erbjuder. Detta leder till en osäkerhet och i värsta fall till mindre rörlighet på arbetsmarknaden.

Vissa inslag i reglerna för tjänstepensioner är svåra att motivera. Pensionssparandet i form av kollektivavtalade tjänstepensioner kan betraktas som ett obligatoriskt sparande. Ett obligatorium är ur samhällets synvinkel motiverat, eftersom det minskar risken att den enskilde ska ha ett för litet pensionskapital och därför behöva bli försörjd av samhället. Men dels kan man diskutera hur hög nivån på det obligatoriska pensionssparandet ska vara, dels är det märkligt att det finns stora möjligheter att ta ut tjänstepensionskapitalet under en kort tid efter sin pensionering. Poängen med ett obligatoriskt sparande försvinner ju om pensionären kan sätta sprätt på pengarna på kort tid. Systemet är alltså inkonsekvent i vissa avseenden.

Arbetstagarna har vissa begränsade möjligheter att påverka hur tjänstepensionskapitalet förvaltas. Å ena sidan är detta en fördel eftersom det gör det möjligt för individen att få en total sammansättning på sitt sparade kapital med avseende på risk med mera som passar individen. Å andra sidan medför det ju en risk att pensionskapitalet placeras i alldeles för riskfyllda tillgångar vilket återigen tar bort poängen med obligatoriet. Arbetsmarknadens parter begränsar individens valmöjligheter, men inte på ett sätt som självklart är en lämplig avvägning mellan dessa fördelar och nackdelar.

Forskningsstudien har finansierats av aktörerna på den svenska tjänstepensionsmarknaden, men analyserna och slutsatserna är forskarnas egna. Forskarna föreslår att dagens system delas upp i två delar, en med mindre valmöjligheter för individen (till exempel ska man inte få ta ut pensionssparandet på kort tid) och en med större valmöjligheter för individen (både när det gäller nivån på sparandet och hur medlen förvaltas). Tanken är att den obligatoriska delen ska styras av regler bestämda av staten (inte arbetsmarknadens parter) och att reglerna ska vara lika oavsett vilken bransch eller vilket yrke man arbetar inom. Detta gör det lättare för löntagarna att förstå vilka pensionsvillkor de har, och skulle förhoppningsvis göra dem mer engagerade i planeringen av sitt pensionssparande.

Forskarna menar att det ska vara möjligt för unga personer och höginkomsttagare att spara mindre i form av obligatoriskt pensionssparande än vad som görs i de avtalade tjänstepensionerna idag. Men det ska också finnas en frivillig del där individen kan bestämma nivån på sparandet och placeringarna i olika tillgångar utifrån sin egen situation.

Rapporten pekar på så många problem i tjänstepensionssystemet att en offentlig utredning är motiverad. Ett färdigt förslag till kommittédirektiv finns också med i den rapport, Framtidens tjänstepensioner (SNS Förlag), som vi nu publicerar. Visserligen tillhör tjänstepensionerna ett område som arbetsmarknadens parter hittills tagit ansvar för, men argumenten för att ha ett obligatoriskt pensionssparande över huvud taget är att detta ligger i samhällets intresse och därmed bör det vara statligt reglerat. Det hindrar inte att tjänstepensionssparandet också kan ha en frivillig del, men då bör individens inflytande över den delen vara betydligt större än det är idag. Det system som arbetsmarknadens parter skapat har många förtjänster men kan förbättras. Och det är inte självklart att det är arbetsmarknadens parter som bör ha ansvar för det istället för staten och individen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37039

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Pensionssystemet är ett krångel utan like, lägger ett orimligt ansvar på individen och göder förvaltare. Det borde skrotas och ersättas med en rent statlig pension som bör ligga på 80% av den genomsnittliga inkomsten under personens yrkesverksamma liv.

Pengar är dessutom bara abstraktioner. Vad som krävs är att samhället kontinuerligt kan bära ett visst antal pensionärer precis som det kan bära ett visst antal i utbildning eller i arbetslöshet. Att du betalar in pengar idag innebär inte att de kan omvandlas till köpkraft imorgon. Det kan bara ett tillräckligt stort produktionsöverskott av varor och tjänster garantera och ett sådant skapas inte mer av pensionsavsättningar än en morot i ett metspö får åsnan att gå framåt.

Permalänk | Anmäl #3 Mats Dagerlind, 2011-06-09, 13:41

Pensioneringen av arbetsföra människor bör upphöra. Alla människor med arbetsförmåga bör självklart arbeta oavsett ålder och hjälpa till med folkhushållet. Försäkringskassans sjukersättningssystem kan omfatta dem som också är över 65 år.
Dagens pensionering och därmed åldersdiskriminering av de över 65 (67) är ohållbar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den allmänna pensionen kostar samhället cirka 250 miljarder kronor per år; dvs. cirka 25% av statsbudgeten. Till detta kommer tjänstepensioner som kostar offentliga och privata arbetsgivare 150 miljarder kronor per år. En ytterligare pensionskostnad är olika avtalspensioner som kostar 10 miljarder kronor per år.

Sammanfattningsvis ett enormt slöseri med resurser, många arbetsföra människor som borde arbeta ges pension. Det är våra barn som får bära bördorna för pensionsgalenskapen.

Permalänk | Anmäl #4 Per-Gunnar Larsson, 2011-06-09, 15:27

Att införa ett pensionssytem (PPM) som i stort sett alla internationella ekonomiska experter avrådde i från med hänvisning att:
"Man får inte satsta skattebetalarnas pengar på ett totot liknande spel" och som dessutom USA´s mest framstånde ekonomer skarpt avrådde från när detta var aktuellt för USA´s del
Visar inget annat än ett totalt förakt för väljarna.

Av 5,8 miljoner svenska pensionssparare i PPM, premiepensionssystemet, ligger nu 4,4 miljoner på minus. Orsaken är de senaste årens börsnedgång. Det senaste året har PPM dränerats på 100 miljarder kronor.

Det gamla pensionssystemet ATP har skrotats och ersattes av ett system som utgår från att marknaden kan säkra pensionen. PPM-systemet ingår i uppgörelsen för pensionen som förhandlades fram över blockgränsen av fem riksdagspartier 1994.

Pensionärer som är födda 1938 eller senare får sedan några år varje år ett särskilt orange kuvert där utfallet av premiepensionen, PPM, redovisas. PPM infördes år 2000 och är en mindre del av den allmänna pensionen. Men trots det kan den bli avgörande för hur stor pensionen blir när tiden är inne.

Inga garantier
– Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort, sade förre statsministern Göran Persson när han besökte Australien i mars år 2005.

Fyra år senare är Göran Perssons oro för PPM än mer befogad. I dag talas det om att vi måste jobba tills vi är uppåt 70 år för att inte få en alltför dålig pension. Men det är värre än så. Numera garanterar staten inte längre några pensioner, utan den blir vad den blir, med koppling till hur det går i landet.

Minskar sysselsättningen, arbetar vi mindre eller sänks lönerna så flyter det in mindre pengar i avgifter till systemet. För att inte den så kallade bromsen i systemet ska utlösas finns de fyra AP-fonderna. Men med sina placeringar i aktier har det inte skapat trygghet för pensionerna, tvärtom har risken ökat för att bromsen ska utlösas.

Sedan starten för åtta år sedan har värdet av insättningarna i PPM minskat med 100 miljarder kronor. Politikernas tro att aktier på sikt bara kan öka och öka i värde har punkterats av den ekonomiska krisen och nu hotar bromsen i systemet att träda i funktion valåret 2010.

Slår bromsen till kan pensionen för ”medelpensionären” minska med flera hundralappar per månad. För att det inte ska ske föreslår före detta finansministern Erik Åsbrink (S) att man skyndsamt måste återbörda 200 av de 250 miljarder kronor som togs från AP-fonderna i början av 2000-talet.

Fungerar inte
Kapitalet i PPM minskade i fjol från 300 till 200 miljarder kronor, på grund av att större delen är placerad på aktiebörsen. Tanken med PPM var att det skulle ge en extra guldkant på pensionen när den ska börja betalas ut.
I dag är den utsikten mer avlägsen än någonsin. När 40- och 50-talisterna går i pension kommer alla att upptäcka att det bara blev en tummetott kvar av skräddarmästarens arbete, i bästa fall.

Det var den insikten som fick Persson att tänka högt i Australien redan för fyra år sedan. En annan som nu oroas över utveckling är tidigare statsrådet och numera riksdagsledamoten Leif Pagrotsky, även han socialdemokrat.
– PPM är ett system som inte fungerar, säger han till Göteborgs-Posten, GP, apropå tidningens uppgifter att tre av fyra PPM-sparare har gått back sedan starten 2000.

Soffliggarnas fond
Premiesparfonden, där ickeväljarna tvångsplacerats, ligger i dag på minus 37 procent efter fjolårets ras på aktiebörsen. Sedan starten 2000 har fonden backat med 26,7 procent.

Ungefär 2,5 miljoner svenskar har sina sparpengar i soffliggarnas fond, alltså nästan hälften av alla PPM-sparare. Leif Pagrotsky är en av dem.

– Jag är en aktiv ickeväljare, en som myndigheten dömer ut som en person som inte vet sitt eget bästa. Det är mitt val, jag vill inte ägna min tid till att gå igenom 750 olika fonder, säger han till GP.

Skrota PPM
Leif Pagrotsky anser att det är dags att utvärdera pensionssystemet. Det fungerar inte och är dyrt att administrera.
Varför vänta, dagens system är bevisligen helt värdelöst och levererar inte den pension som försäkrats av politikerna.

Med ett fortsatt börsfall är snart även fjolårets decemberinsättning på 27 miljarder kronor puts väck. Det är dags att skrota PPM-systemet och inför det gamla beprövade ATP-systemet.

Då kanske Persson, Åsbrink och Pagrotsky blir förskonad från att bli hundflängda av svenska folket.

”Jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet”. Så sa den nye socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt i lördags och det var befriande ord. Befriande därför att alla har kunnat se att det drygt tio år gamla pensionssystemet inte håller.

Förutsättningarna har ändrats sedan överenskommelsen gjordes, smulat sönder vad partierna sa då, till exempel att AP-fonderna skulle vara systemets ”buffertfonder”. Så många miljarder har hunnit rinna ut ur AP-fonderna under de återkommande börsfallen att den utmålade tryggheten har blivit en illusion.

Medborgarna förespeglades också att de genom att själva placera en del av pensionsavgiften i PPM-systemet skulle kunna öka värdet av dessa tillgångar, och ge en extra guldkant på pensionen. Men det har blivit tvärtom. Det är mest nitlotter i detta lotteri. Till detta har vi den högre arbetslösheten och allt mer av vilda västern på arbetsmarknaden som gör att de som är unga i dag riskerar att få småsmulor i pension.

Eftersom Vänsterpartiet stod utanför pensionsuppgörelsen kan man på borgerliga ledarsidor läsa att Juholt bara kommit med vänsterpartistiskt gnäll. Men i själva verket har den massiva kritiken kommit från alla håll – som finansanalytikern Peter Malmqvist och centerpartisten och tidigare generaldirektör i riksförsäkringsverket K G Scherman.

Från partierna bakom pensionsuppgörelsen har mest hörts mummel om att det är viktigt att i sådana här frågor vara överens över blockgränsen. Visst, så är det. Men varför skulle det därmed vara förbjudet med en öppen och ärlig diskussion om nackdelarna med denna gigantiska tombola med våra pengar?

Det saknas inte uppslag till reformer. I PPM-utredningen för sex år sedan tyckte utredningens experter att fem fonder kunde räcka, inte 800. Om man sparade in de administrativa kostnaderna med de många fonderna skulle pensionerna kunna höjas med 5–10 procent, utan någon avgiftshöjning, ansåg de.

Eller också kan man lägga ner hela PPM, som LO-tidningen föreslog i förra veckan. Mer raka rör mellan vad man betalar in och vad man får ut, och sluta göda fondmäklare och andra mellanhänder, är tanken.

Eftersom AP-fonderna inte blev den buffert den var tänkt, borde en större andel placeras i exempelvis säkra statsobligationer istället för skakiga aktier. För nya börsras kommer, var så säker. Och om AP-fonderna en gång i världen använts för att bygga miljonprogrammet, varför är det omöjligt att i dag bygga hyresrätter till de unga med hjälp vårt gemensamma pensionskapital?

Det blir naturligtvis inte en pension i klass med vad gamla statsråd har, men vad är alternativet?

Permalänk | Anmäl #5 Bengt Hesdorf, 2011-06-11, 11:48

Jag vill spara min pension i fysiskt guld, det får jag inte utan måste ge prngarna till div finansinstitut eller se dem tyna bort på ett bankkonto. Att ge pengar till en bank är som att be en alkoholist ta hand om en back öl ett tag. Finansiella Mäklare är professionella spelmissbrukare.
Dina pengar, som ligger orörliga mestadels är lätt byte för daytradande finansutsugare.

Permalänk | Anmäl #6 TAGE UNIKSSON, 2011-11-06, 09:54