Barnfattigdomens moment 22

UNICEF tolkar artikel 26 i Barnkonventionen på följande vis:

"när de vuxna som har ansvaret för barnet inte kan försörja det, t. ex. på grund av arbetslöshet eller sjukdom, måste samhället garantera att barnet får någon form av ekonomiskt stöd som betalas ut antingen direkt till barnet eller via en ansvarig vuxen."

Detta innebär att samhället, i vår tid normalt representerat av stat och kommun, har ett ansvar för att barn inte drabbas av föräldrarnas arbetslöshet, otur, eller andra missöden. I sin första rapport, Barnfattigdomen i Sverige (årsrapport 2010), visade Rädda Barnen att samhället misslyckats att ta detta ansvar.

Man utgick i rapporten från en definition av barnfattigdom där barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller försörjningsstöd räknas som fattiga. Med låg inkomststandard menas att man har inkomster under de som krävs för att klara de mest nödvändiga utgifterna. Denna nivå avgörs av SCB. Med utgångspunkt i denna definition lever 220.000, eller 11,5%, av landets barn i fattiga familjer. Efter att under en tid ha minskat började barnfattigdomen också 2008 att öka igen. Rädda Barnen konstaterade också att klyftorna i landet ökar.

Den första rapporten orsakade aldrig någon egentlig debatt, sannolikt på grund av att Socialdemokratin då ännu befann sig i ett tillstånd av existentiell kris. Den nya rapport Rädda barnen släppt, Välfärd, inte för alla, av Tapio Salonen, har lett till en betydligt mer livlig debatt. Den analyserar också några av orsakerna till barnfattigdomens ökning. Det sociala systemets förmåga att reducera fattigdomen har minskat, särskilt vad gäller förmågan att verka inkomstutjämnande. Även om de fattigaste barnfamiljerna inte blivit fattigare i absoluta tal mätt, har deras inkomster halkat efter hushållen med normala och höga inkomster (värt att vara medveten om är alltså att Salonen utgår från en relativ definition av fattigdom, snarare än den första rapportens absoluta definition).

Bland orsakerna till detta identifierar Salonen bland annat att stora grupper idag står oförsäkrade. Med förändringarna i a-kassereglerna kom exempelvis en del studenter att förlora sin möjlighet till a-kassa, väl känd är också förändringen av sjukförsäkringen. När man står utanför dessa försäkringssystem får man också det lägsta beloppet i föräldrapenning, vilket Salonen noterar är för lågt för att en ensamstående ska kunna leva på det. Den borgerliga politiken har kort sagt inte bara drabbat ett antal vuxna sjukskrivna och arbetslösa, utan även deras barn.

Analys

Sverige 2011 bygger på två grundläggande, och varandra i grunden motsatta, principer. Å ena sidan finns det perspektiv Rädda Barnen utgår från, där det anses vara samhällets ansvar att garantera att inga barn växer upp i fattigdom. Eftersom barn växer upp med vuxna får ingen barnfamilj leva i fattigdom. När man definierar fattigdom relativt innebär detta att samhället måste minska inkomstskillnaderna, vilket i praktiken innebär att Rädda Barnen kan sägas stå ganska långt till vänster. Att det är ett problem om de fattigas inkomster växer snabbt men de rikares inkomster växer ännu snabbare, är inte en helt okontroversiell tanke. Detta har dock inte framkommit nämnvärt i debatten hittills, sannolikt som en följd av att få journalister och debattörer orkar läsa hela rapporter och för att få vill kritisera en rörelse med Rädda Barnens namn och image.

Mot detta synsätt står en princip där incitament och insatser står i centrum. Detta innebär att den som utbildat sig och arbetat hårt istället för att göra annat också ska kunna njuta frukterna av det. Inkomstskillnader blir här både en belöning och ett verktyg för att motivera människor att bidra till samhällets ekonomi. Eftersom många vuxna har barn är en följd av detta att barn växer upp i familjer med olika ekonomiska förutsättningar.

Historiskt har dessa principer inte nödvändigtvis befunnit sig i konflikt. De flesta insåg att alla kan drabbas av mer eller mindre tillfälliga motgångar, tillgången på arbeten var också god. Delade värderingar kring sådant som vilja att arbeta upplevdes, och var, dessutom utbredda och dominerande i samhället. Välfärdsstaten byggde i hög grad på en kompromiss mellan de båda synsätten.

Idag utmanas förutsättningarna för denna kompromiss. Å ena sidan försvinner de arbeten som gjorde det möjligt för de flesta att försörja sig. Samtidigt ser vi en omfattande invandring av människor som det inte finns arbeten för. Detta återspeglas också i Rädda barnens första rapport, dess statistik visar att barn med utländsk bakgrund i 29,5% av fallen lever i fattigdom, medan det gäller 5,4% av barnen med svensk bakgrund. En fjärdedel av barnen i landet har någon form av utländsk bakgrund. Klyftorna mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund har också ökat under hela 2000-talet.

Detta förhållande riskerar att göra konflikten mellan de två principer vår sociala modell bygger på akut. Å ena sidan får barnfattigdomen en etnisk dimension, som gör att inkomstutjämnande politik här kommer upplevas som att en etnisk grupp finansierar andra etniska grupper. Å andra sidan är enda sättet att idag skapa jämlikhet att frångå den traditionella sociala modellen där tidigare utfört arbete var grunden för ersättningar. Den som arbetat fick baserat på detta sjukpenning, a-kassa, föräldrapenning eller pension. Med en betydande del av befolkningen som nyligen anlänt till landet, och saknar arbetad tid här, tvingas man göra ett val mellan de båda principerna. Antingen ska de ha samma ersättning som den som arbetat, vilket är orättvist mot den senare, eller så ska de endast ha ett minimum och då ökar inkomstklyftorna. Valet mellan, i praktiken, medborgarlön och fortsatt växande inkomstklyftor framstår som oaptitligt.

Vi har här att göra med ett moment 22, där en kommunistisk princip står mot en liberal. Den historiska kompromissen faller sönder under beslutsfattarnas fötter. Samtidigt talar Reinfeldt om fler arbeten som en lösning, detta förutsätter dock att vi nedmonterar arbetsrätten och lönenivån. Som de många "working poor" i länder som USA och Östeuropa visar är inte heller detta en garanterad lösning på problemet.

Den lösning jag som socialkonservativ föredrar är den historiska svenska välfärdsstaten, med dess kombination av grundskydd och inkomstbaserade ersättningar. Men i den nya situationen är den enda lösningen som för mig framstår som realistisk att föra en annan invandringspolitik, för att säkra förutsättningarna för den svenska sociala modellen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/37044

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Utmärkt analys med logisk och korrekt slutsats.

Permalänk | Anmäl #1 Bjorn Gh, 2011-06-07, 21:37

Tack för en verklighetsförankrad debattartikel. Vi tvingas konstatera att immigrationspolitiken, som den bedrivits i Sverige under ett antal decennier, kommit till vägs ände samt att detta sistnämnda inte har ett dugg med rasism eller främlingsfientlighet att göra…utan endast ett kallt konstaterande att vi har inte längre råd!

Att 29,5 % av barnen med utländsk bakgrund enligt Rädda barnen lever i fattigdom betyder bara att deras föräldrar försörjer sig på bidrag, inte att de nödvändigtvis lever i misär. De hade varit mer intressant att veta hur många svenska respektive utländska barn som lever i familjer med låg inkomststandard.

Rädda Barnens rapport är entydig – barnfattigdom är först och främst en konsekvens av den förda invandringspolitiken.

Tänk er följande situation. En sexbarnsfamilj som bor på den somaliska landsbygden är inte relativt fattiga i sitt eget land, eftersom nästan alla landsmän är mer eller mindre fattiga med svenska mått mätt.

Men så flyger Röda Korset in familjen till Sverige, och då blir de plötsligt relativt fattiga, eftersom den somaliska stora familjen naturligtvis inte har samma välstånd redan från dag ett som en svensk familj med två barn åtnjuter. Det är inga konstigheter. Den asylsökande familjen lever ju på bidrag under många, många år. Att den somaliska asylfamiljen skulle betraktas som ytterst förmögna av deras forna grannar i hemlandet spelar ingen roll för statistiken: så fort denna familj satt sina fötter på svensk mark har de förändrat den inhemska barnfattigdomsstatistiken till det sämre.

Om vi fortsätter att ta emot tiotusentals fattiga asylsökande varje år så kommer statistiken försämras år efter år. Det är oundvikligt. Om Sverige införde en mer normaliserad invandringspolitik så skulle den relativa barnfattigdomen minska som genom ett trollslag. Men det är inget alternativ som politikerna vill diskutera. Och det är ju ingenting som tidningarna kommer att problematisera heller.

Istället fortsätter man att skuldbelägga den arbetande befolkningen för att på så sätt "mjuka upp dem" och därefter rättfärdiga ännu mer bidrag för att även dessa barn ska kunna köpa Iphone och Playstation.

Tapio Salonen, som är professor i socialt arbete, försvarade i morgonens nyhetssändningar Röda korsets rapport, och förklarade att den ökade barnfattigdomen är ett problem.

Lägg märke till att samme Salonen tidigare i offentligheten deklarerat att invandringen inte underminerar välfärden. Jag såg för mer än ett decennium seedan Salonen i en dabatt där han med emfas framförde detta synsätt.

För mer kritik av hyckleriet i svenska medier och i politiken om de faktiska orsakerna till barnfattigdomen, gå till www.korta.nu/jc

Permalänk | Anmäl #2 Cavatus Carlson, 2011-06-07, 23:16

En lösning på problemet är att inte kalla "relativ fattigdom" för "fattigdom". Att basunera ut att barn minsann är fattiga i Sverige är bara löjligt.

En bra sida man kan kolla in är globalrichlist.com, där framgår att en bidragstagare med riktigt lågt bidrag (cirka 50000 sek om året) i Sverige är bland de rikaste 15% i världen!

Permalänk | Anmäl #3 Mr Green, 2012-05-05, 01:41