Först likvärdighet - sedan valfrihet

Det är både sorgligt och märkligt att det förhåller sig så här. Det går ju trots allt att ta reda på både hur ungarna trivs i skolan och vad de lär sig. Man kan alltså prova sig fram och titta efter i facit hur det gick. Den främsta orsaken till vårt genanta och destruktiva skolpolitiska pajkastande är att vi inte bemödat oss om att ta reda på. Vi har helt enkelt inget facit. Skolorna rankas efter självskattning, glädjebetyg och felrättade nationella prov. Det enda vi säkert vet är att likvärdigheten minskar, att kunskaperna sjunker, att de gör det kraftigt och att det är en långvarig trend (IFAU, Skolverket, Regeringen).

Därför blir det så befängt när Roland Poirier Martinsson, trosvisst upprepar att ”Friskolorna gynnar alla”, och dessutom utser landets bästa och sämsta skolor. Vi vet varken vilka de bästa eller sämsta skolorna är. Det vi vet är att det finns bra och dåliga friskolor och bra och dåliga kommunala skolor. Om den sammantagna effekten är positiv eller negativ  är något vi kan ha mer eller mindre välgrundade åsikter om - men inte en fråga vi kan besvara. Det är inte heller troligt att den kommer att kunna besvaras på något slutgiltigt sätt i den utvärdering av reformen som riksdagen beslutat. Det har vi helt enkelt inte underlag för.

Det är inte bara skolpolitiken som är ideologisk och polariserad - det gäller även skolforskningen - inte minst när det handlar om friskolorna där det inte bara är prestige utan även pengar som står på spel. Det här är inget man helt kan klandra forskarna för - det är knappast deras fel att det finns så litet fakta att gå efter - men det innebär att man bör ta enskilda rapporter med en stor nypa salt. Därför tackar jag nej till Roland Poirier Martinssons vänliga råd att ägna fem minuter vid datorn för att kontrollera att det finns undersökningar som säger  ”det ena eller det andra”.

Istället vill jag rekommendera Poirier Martinsson att läsa Skolverkets rapport: ”Vad påverkar resultaten i  svensk grundskola” från 2009. Den läser man inte på fem minuter, men i gengäld får man en saklig och systematisk genomgång av vad forskningen säger - både den nationella och den internationella. I kapitel 5:4 som handlar just om skolvalsreformen konstaterar man att forskningsresultaten är motstridiga - inte entydiga som Poirier Martinsson hävdar: ”Resultatmässigt synes denna ökande skolsegregation framför allt innebära att resultatskillnaderna mellan skolor blivit större (liksom även betygsskillnaderna, jfr.

Resultatutvecklingen i skolan). Vad gäller skolvalsreformens inverkan på elevernas kunskaps- eller prestationsnivåer är dock bilden oklar,” Författarna till rapporten beklagar att det forskats så litet om friskolereformen och att den forskning som finns främst är gjord av ekonomer och samhällsvetare  och baserats på betygsstatistik och provstatistik. Ett underlag vars ”värde som kvalitetsindikator kan ifrågasättas”. Igen i bjärt kontrast till Poirier Martinsson som skriver om de ”många studier som jämför friskolorna med den kommunala skolan” och som behandlar det statistiska underlaget som vore det evangelium.

På ett område finns det emellertid pålitlig statistik och forskning. När det handlar om andelen behöriga lärare och lärartätheten. I april publicerade Skolverket promemorian "Pedagogisk personal i skola och vuxenutbildning läsåret 2010/11. Den visar att lärartätheten är betydligt lägre i friskolor än i kommunala och att 70% av lärarna  i fristående grundskolor var behöriga mot 88 % i de kommunala. På gymnasienivå var siffrorna 58% i friskolorna mot 80% i de kommunala.  Just på det här området finns det heller ingen forskartvist om konsekvenserna: ”Resultaten visade på en starkt positiv effekt av andelen behöriga lärare på skolan på elevernas resultat”, sidan 187 i ”Vad påverkar resultaten i svensk skola”. Här kan man alltså konstatera att det finns en tendens hos friskolorna att spara på något som är väldigt viktigt för eleverna - behöriga och kompetenta lärare i tillräckligt antal.

Trogen den svenska polariseringen verkar Roland Poirier Martinsson finna det problematiskt att jag är kritisk till friskolereformen och folkpartist: ”... den vänster som folkpartisten Helena von Schantz representerar”.  Både som politiker och lärare borde man inte bara tillåtas utan uppmuntras att bilda sig en egen uppfattning när det gäller våra skolreformer.  Överlag tycker jag att den politiska debatten skulle förädlas och vitaliseras av mindre lydnad och mer självständigt tänkande, men ingenstans är det viktigare med integritet än i skoldebatten. Att ge våra barn en god och likvärdig grundutbildning är varje generations främsta insats för framtiden och därför måste övertygelse gå före partipiskor och omsorg om den egna politiska karriären.

Men det är inte som politiker utan som lärare jag får ta emot den skarpa ammunitionen. Roland Poirier Martinsson anklagar mig nämligen för att komma med  ”anekdotisk kunskap”. Jag antar att han menar det avsnitt i min artikel "Ett magplask i friskoledebatten" som handlar om lärarperspektivet på friskolorna - otrygghet, munkavle, ofrihet och låga löner. Men det är inte anekdotisk kunskap, utan yrkeskunskap - en kunskapskälla som länge varit sorgligt bortglömd när det gäller skolan.
Mark Twain talade om ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Jag tror att de flesta förstår vad han menar. Alla vuxna människor har någon gång upplevt en situation där empirisk kunskap och sunt förnuft stått i konflikt med statistik.

Ett exempel är den statistik som visade att det inte fanns någon ökad olycksrisk med att tala i mobilen medan man kör bil. Den slutsats man drar när man sett några sådana ”multitasking” bilförare står i direkt konflikt med statistiken. Men jag tror inte att det finns någon grupp i det svenska samhället som upplevt den här konflikten mellan beprövad erfarenhet och forskning så ofta som lärare. Skolforskare har så länge talat över huvudet på oss  eller bara gett oss order. Lärarförakt, det faktum att alla uppfattar sig som experter när det gäller skolan och arrogans har lett till att man inte använder den erfarenhet och kunskap som finns hos landets lärare - eller avfärdar den som anekdotisk.

När det gäller friskolorna  är bristen på entusiasm bland lärarna påfallande. Den är också vid en första anblick förvånande. Det här var ju trots allt en reform som skulle höja lärarnas status och löner, som skulle medföra att det plötsligt skulle löna sig att vara en riktigt bra lärare, ge karriärmöjligheter, utmaningar och frihet. I början fanns det också både entusiasm och ett visst spirande hopp inför reformen. Vid det här laget vet vi att förhoppningarna inte infriades. Vi vet att effekten på status, löner och trygghet varit en helt annan än den vi hoppades på. Vi vet att vi har kollegor som trivs på sina friskolor och andra som inget hellre vill än flytta över till en kommunal skola. Vi vet att det finns skickliga huvudmän och inkompetenta sådana, lycksökare och idealister och att konkurrensen lett till både negativa effekter och positiva sådana. Vi vet också bättre än andra hur okontrollerad skolan är. På hur lösa boliner betyg sätts, hur litet en skolinspektion betyder, hur svårt det är för föräldrar och elever att bedöma om en skola är bra eller dålig.

Men framför allt är vi betydligt mindre benägna än andra att vifta bort likvärdigheten. För oss är eleverna riktiga  och viktiga människor av kött och blod och vi tycker att varenda en av dem förtjänar och ovillkorligen borde få det skollagen garanterar dem, nämligen en ”likvärdig utbildning oberoende av kön, geografisk hemvist, sociala och ekonomiska förhållanden”. Det finns barn i det här landet som växer upp med väldigt litet intellektuell stimulans, alldeles för många som försummas och vanvårdas. Barn som lever med eller i skuggan av psykisk och fysisk sjukdom, missbruk och andra typer av misär. Vi lärare träffar dem dagligen i förskräckande antal och vi slåss för dem på alla möjliga sätt. De barn som har de sämsta förutsättningarna i vårt land, de som sviks både av sina föräldrar och av samhället har ett enda hopp om att en usel uppväxt inte ska följas av ett vuxenliv präglat av ofrihet och misär - en bra och likvärdig skola som öppnar dörrar och utjämnar orättvisor.

Vi har kommit väldigt långt från en sådan skola och de utpekade syndabockarna är många. Kommunaliseringen, friskolereformen, boendesegregationen, lågkonjunkturerna ...  Det första steget måste bli att skaffa oss ett pålitligt faktaunderlag. Vi behöver helt enkelt ta reda på hur ungarna trivs och vad de lär sig - och vi behöver göra det systematiskt, skola för skola, klass för klass, elev för elev. Nästa steg måste bli att se till att det inte finns några dåliga skolor - utan bara bra skolor och ännu litet bättre sådana. Kan vi nå det målet får några av dem gärna vara friskolor.  Men alla barns rätt till en likvärdig och bra skola måste komma först.

Helena von Schantz (36 artiklar)
http://helenavonschantz.blogspot.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/36987

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag upprepar mig nog: Så länge ingen bemödar sig om att följa upp lärarnas viktigaste uppdrag undervisningen så kommer debatten om den här typen av svåra frågor vara stora ord och väldigt lite underlag.

Bra Helena, att du lyckas plocka fram det lilla av vetenskapligt underlag som finns.

Jag är inte negativ till friskolor men hävdar att vi har långt kvar när det gäller att skapa en välfungerande skolmarknad och att de än så länge uppnår ytterst tveksam resultat. Jag tycker att Roland Poirier Martinsson borde fundera igenom den låga andelen behöriga lärare bland friskolorna. Det är inget gott tecken när det gäller deras förmåga till att ge eleverna kunskap.

Permalänk | Anmäl #1 Jan Lenander, 2011-06-06, 18:07

Tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar Jan, och också för att du upprepar det som måste upprepas ända tills polletten trillar ner: Skolans resultat måste kontrolleras och utvärderas systematiskt och genomgripande.

Permalänk | Anmäl #2 Helena von Schantz, 2011-06-06, 19:00

Det är ju en evig tur att friskolorna finns så det finns någon att klaga på. För inte kan det väl vara så att det är fel på den kommunala skolan?

Helena du är ledsen för det lärarförakt du blir bemött med. Men det är ju inte din lärarkompetens du använder i argumentationen. Du refererar till en i vanlig ordning mycket politisk rapport från skolverket. Hur kan du ge den så stor betydelse samtidigt som du klagar på skolforskare i allmänhet?

Du arbetar tydligen kommunalt men vet att berätta om hur lågt engagemang lärare på friskolor har. Hur kan det då komma sig att så många elever år efter år väljer friskolor?

Vad säger det om nivån på den kommunala skolan?

Varför inte använda din kompetens till att förbättra den kommunala skolan innan du klankar på andra skolor?

Permalänk | Anmäl #3 Claes Svensson, 2011-06-06, 22:34

Claes, jag refererar till en saklig och bred forskningsrapport från Skolverket. På vilken grund kallar du den politisk? Det som skrivs i den harmoniserar väl med IFAU:s rapport om den svenska skolan från juli i fjol. I båda rapporterna tar man upp all tillgänglig forskning – nationell som internationell.
Jag har inte skrivit något om engagemanget hos lärare på friskolor – däremot har jag skrivit om lärartäthet och behörighet på friskolor.
Jag arbetar på en kommunal självstyrande skola – ett slags mellanting mellan friskola och kommunal skola. En hel del autonomi, men ingen vinst – överskott ska in i verksamheten, dvs till eleverna.
Den tes jag driver i artikel efter artikel är att vi har en otillräcklig uppföljning och utvärdering av alla skolor – kommunala som fristående. Målet med det är att förbättra alla skolor.

Permalänk | Anmäl #4 Helena von Schantz, 2011-06-06, 22:49

"När det gäller friskolorna är bristen på entusiasm bland lärarna påfallande"

Permalänk | Anmäl #5 Claes Svensson, 2011-06-06, 23:09

Där missförstod du nog mig Claes. Det jag skriver är attityden till friskolereformen bland samtliga lärare.

Permalänk | Anmäl #6 Helena von Schantz, 2011-06-07, 08:04

Vad har kommunala lärare för anledning att ha bristande entusiasm för friskolorna? avundsjuka?
När det gäller politik från skolverket, återigen från din artikel:
"Författarna till rapporten beklagar att det forskats så litet om friskolereformen och att den forskning som finns främst är gjord av ekonomer och samhällsvetare och baserats på betygsstatistik och provstatistik. Ett underlag vars ”värde som kvalitetsindikator kan ifrågasättas”. "
betygsstatistik och provstatistik är kanske inte perfekt men det är mätbart. Återigen som i den mesta av all skolforskning vill inte skolforskare ägna sig åt mätbara ting. Då blir det rent politiskt/ideologiskt

Slutligen, tack för dessa fina ord:

"Den tes jag driver i artikel efter artikel är att vi har en otillräcklig uppföljning och utvärdering av alla skolor – kommunala som fristående. Målet med det är att förbättra alla skolor."

Permalänk | Anmäl #7 Claes Svensson, 2011-06-07, 23:18

Claes, inte bara lärare vid kommunala skolor, det finns bristande entusiasm även hos lärare som arbetar på friskolor. Anledningarna går jag genom i "Ett magplask i Friskoledebatten".

Jag är helt för att man ägnar sig åt mätbara ting i forskningen, men då måste man först se till att man mäter rätt och mäter rätt saker.

Permalänk | Anmäl #8 Helena von Schantz, 2011-06-08, 06:56