Experter ger fel råd om åtgärder för Östersjön

Denna artikel tar upp ett av många exempel, som rör så kallade expertråd där allt från själva beställningen till förslag om åtgärder, blivit helt fel. Hela denna procedur kommer troligen att upprepas, igen. Därför behövs denna artikel. I detta fall har en så kallad internationell expertgrupp arbetat (2008) på uppdrag av Naturvårdsverket för att utvärdera kunskapsläget vad gäller övergödningen i Östersjön/Kattegatt och ge förslag på lämpliga åtgärder för att förbättra situationen i främst Kattegatt. Åter igen blev det fel och åter igen missade man samma grundläggande orsakssamband. "Experternas" råd blev som ofta tidigare, att vi i Sverige i första hand bör minska kvävetransporterna från svensk jordbruksmark till Kattegatt, Skagerrak och svenska Västkusten. Åtgärder är generellt mycket kostsamma och detta är en mycket viktigt fråga, inte bara för dem som tvingas betala.

För att förstå hur Kattegatt eller andra system svarar på minskningar av transporten av näringsämnen (fosfor och/eller kväve), måste man - kategoriskt och alltid - sätta in dessa minskningar i sitt sammanhang där alla andra viktiga transporter av näringsämnen till och från systemet finns medräknade. I en bok (Modeling nutrient fluxes to, within and from the Kattegat to find an optimal, cost-efficient Swedish remedial strategy. Uppsala Univ., Geotryckeriet, 122 p, Uppsala, 2009, ISBN 978-91-633-4819-8) visas att de helt dominerande transporterna av vatten, fosfor och kväve till Kattegatt sker via djupvattnet från Skagerrak, å ena sidan, och via ytvattnet från Östersjön, å den andra sidan. De internationella experterna gjorde inte heller vid denna utvärdering transportberäkningar (budgetar) och heller inga uppskattningar av vad deras förslag skulle kosta eller vilka konsekvenserna skulle bli för t.ex. det svenska jordbruket. Och detta måste naturligtvis göras! Och som vanligt missade också beställaren, dvs Naturvårdsverket, denna poäng även i detta uppdrag.

I den nämnda boken presenterades således en budgetmodell (CoastMab). Denna modell har tidigare testats i ett 30-tal kustområden av olika storlek och karaktär (från Svarta havet, Atlantkusten till Bottenhavet) och ett 60-tal sjöar och vid dessa tester visat sig beräkna bl.a. fosforkoncentrationer, klorofyll (ett standardmått på produktion och mängd växtplankton), partiklar i vattnet och siktdjup (ett standardmått på vattnets klarhet), mycket väl, ofta inom det intervall som ges av osäkerheten i de mätta kontrollvärdena.

Man måste skilja på stora och små flöden, på verkliga flöden och imaginära. Att mycket stora flöden av vatten och närsalter till Kattegatts produktiva ytlager (ner till 40 m) kommer från Östersjön borde vara enkelt att förstå eftersom allt vatten från hela Östersjöns mycket stora avrinningsområde, som omfattar Finland, delar av Ryssland, Baltikum, Polen, delar av Tyskland, Vitryssland, Danmark och Sverige, rinner ut i Kattegatt, och detta avrinningsområde är många gånger större än de delar av sydvästra Sverige och Danmark, som direkt avvattnas till Kattegatt. Detta betyder här, liksom i alla liknande sammanhang, att man i första hand måste åtgärda de största tillflödena för att åstadkomma de mest genomgripande förbättringarna. Detta har "experterna" typiskt missat, eftersom de varit "experter" på andra saker än det som krävts i det aktuella ärendet och det har också beställaren missat.

Utifrån budgetberäkningarna redovisas i boken en "optimal" åtgärdsstrategi för att minska övergödningen i Kattegatt, som faktiskt inte är speciellt allvarligt jämfört med flera andra områden inom Östersjön. Det förslaget skiljer sig avsevärt från expertgruppens förslag och innebär att resurserna bör fokuseras mot att minska främst fosforflödena (inte kväveflödena) till Östersjöns mest övergödda områden, dvs främst till Finska viken, Rigabukten, kustområdet utanför Kaliningrad och Oders och Wistulas mynningsområden, med totalt 10,000 t fosfor per år och inte med 15,000 ton fosfor per år som anges i "Baltic Sea Action Plan", som östersjöstaterna, inklusive Sverige, undertecknade i november 2007.

Det är inte möjligt för närvarande att på ett vetenskapligt ansvarsfullt sätt förutsäga hur Östersjön inklusive Kattegatt skulle svara på kväveminskningar. Men om man antar att en stor del av fosforminskningarna skulle kunna genomföras så att de även medför kväveminskningar, då redovisas i boken hur Kattegatt skulle svara på sådana förändringar i kvävebelastning och de är mycket marginella. Den totala kostnaden för att minska 15,000 ton fosfor per år och 133,000 ton kväve per år enligt "Baltic Sea Action Plan" har angetts till 3300 miljoner euro per år. Det är 2900 miljoner euro per år dyrare än den strategi som presenteras i boken.

Med den strategi som presenterats i boken skulle övergödningsläget i Östersjön kunna återgå till förhållandena som de var mellan 1900 och 1920 innan de stora förändringarna ägde rum. Det skall noteras att mycket små förändringar skett i Kattegatt de senaste 10 till 15 åren. På det hela taget gäller att de pengar som skall användas enligt "Baltic Sea Action Plan" för att minska närsaltsbelastningen från Sverige skulle göra betydligt större nytta (större reduktion i kg fosfor per insatt krona) för att minska övergödningen i Östersjön inklusive Kattegatt om pengarna främst kanaliserades till kostnadseffektiva fosforminskningar i första hand i Polen och de Baltiska staterna. Då kan det bli bättre inom de mest övergödda områdena i Östersjön och även i Kattegatt.