Vi äcklas alla instinktivt av män som klagar

Feminister måste förneka förminska eller förlöjliga kvinnors våld mot män i nära relationer annars faller deras lögn om könsmaktsordning samman.Där kvinna alltid är underordnad och man alltid är överordnad.
Hellre då offra dessa män som lever i destruktiva förhållanden,om feminismen verkligen var för jämställdhet så hade dom lyft fram den här frågan

Det var trevligt att läsa en feministisk artikel skrivet av en man, livet sett från manlig synpunkt. Den svenska feminismen skulle gå framåt med stormsteg om män tog över den från kvinnorna. För en kvinnlig svensk feminist gnäller som en mamma. Och sådant tjat går in genom ena örat och ut genom andra på oss som lyssnar. Men det kommer mamman aldrig att förstå.

Så sant, varenda ord. Jag är idag 46, och det är en kamp om emotionell uttrycksfrihet jag till slut gett upp. Jag kniper igen, har satt ner foten i mina relationer och är idag en fullvuxen och stolt ägare till ett kvinnoförakt som förmodligen bara är matchat av kvinnors förakt för män som inte kniper igen.
Man kan säga att vi mötts till slut, i vår förakt för svaghet.

Tankeväckande artikel av Bob Hansson.

Fast jag måste reagera på bristen på biologisk insikt. Självklart är mannen mindre intressant för kvinnan när hon väl fått sitt/sina barn. Då har ju han gjort sitt och kvinnan blir mer intresserad av att spegla sin förträfflighet i andra kvinnor.

Det handlar inte om ondska utan om överlevnadsstrategier.

Om man har realistiska förväntningar på andra människor så blir man inte besviken.

Tydliga könsroller där män är män och kvinnor är kvinnor, starka, självständiga och jämställda var och en utifrån sin egenskap. Lika skyldigheter, rättigheter, möjligheter, där var och en får välja sin livsväg, utan påverkan från genusprofeter som ska kvotera, infiltrera och manipulera. Två kön i teamwork med varandra. Det skulle få könskriget att ebba ut.

Sedan, jag tror det var Sokrates, som bestal männen på deras tårar. Genom att hävda att männen skulle sluta gråta för att få utökad styrka gjorde han männen en otjänst.
Våga visa känslor, våga visa tårar, det är ingen svaghet, det är en styrka.
I många kulturer finns männens tårar kvar. i Sverige sitter de fortfarande långt inne.

Jag håller inte med om att män inte kan vara svaga. Tvärtom, kvinnor blir beskyddande och män blir hjälpsamma och vänliga.
Dock får man inte förväxla svag med självömkande. Detta har drag av självfixering och kanske inslag av rättshaverist, jag mot världen.

Feminismens ideologi och beskrivning av världen upplever jag som genomfalsk och de flesta män och kvinnor har inte denna grundsyn och fungerar alldeles utmärkt i sinar relationer. Vi är människor mot varann och klarar av att hålla upp en dörr eller sätta på kaffet åt andra på jobbet utan att känna oss förnedrade.

Feminismen är en rörelse som i den svenska formen uppstod ur det marxistiska 60 talet. Det har en marxistisk beskrivning av världen av klasser och kamp som till stora delar är karbonkopia av klasskamp.

Det sista ideologiskt marxistiska fästet är nämligen feminismen. Dess framgång beror på dels att man kan ju inte kritisera "kvinnor" som det kan förväxlas med mer än på såna här obskyra siter och dels för att det förstås finns en sanningshalt i missförhållandena i världen mot kvinnor.

"Det sista ideologiskt marxistiska fästet är nämligen feminismen."

Näst efter det djuriska hatet mot Israel i så fall, #7 P H.

Bra artikel och jag håller med om den underliga attityden om att män ska rycka upp sig och inte klaga. MEN... det jag tror Victor H. opponerar sig mot är inte den enskilde mannens rätt att klaga över det våld han fantiskt utsätts för, utan det är män som sätter likhetstecken mellan det manliga våldet med det kvinnliga. DET är patetiskt. Hur många män ramlar in på akuten, blodiga och sönderslagna av sina partners? Nej just det. Jaja ni kan säkert leta fram något exempel där det skett, men generellt så är det en enorm skillnad, både i frekvens (hur ofta) och hur allvarligt. Ni förringar det våld kvinnor utsätts för när ni försöker med ert "klaga inte på män, ni misshandlar oss också!" . Och lika patetiskt är det ständiga gnället om att "Varför antar ni att det är en våldtäkts-MAN? Kvinnor våldtar också!" . Lägg ner.

Bra resonerande artikel. Du har lyckats fånga väldigt mycket med detta stycke, citat...;
"Så vad gör mannen när han inte klarar av att leva upp till alla dessa förväntningar, när han inte klarar av att med stånd och stålar vara killen hela dan? Pratar han om det? Nej. För manlig svaghet väcker bara äckel. Så istället för att öppna käften och ifrågasätta, öppnar han den för att supa sig full eller än värre, sticka ner en hagelbössa i den och trycka av. Tusen män om året tar sitt liv, många av dem för att de förlorar sitt jobb, sin skog eller sina aktier. Det är alltså inte bara "förlåt" som behövs. Det är på tiden att män kan öppna munnen och avskaffa den här så kallade könsmaktsordningen, inte bara för kvinnornas skulle, utan också sin egen, och det är vår samtids förbannade ansvar att möta det med andra ord än "patetisk" "gnällspik" eller "fjant"."

Tusen (1000) män om året....av c:a 1500 totalt som lyckats i föresatsen "jag orkar inte leva längre" Fundera, tänk efter - har inte vi människor tillräcklig förmåga att agera just som medmänniskor...?

Fin artikel av Bob. Män och kvinnor som har en bredd är dom som är intressantast och attraktivast: feminina och maskulina sidor och intressen, tuffa och ynkliga, knäppa och logiska, spontana och reflekterande, roliga och ibland torra. Men visst det är inte alltid lätt, det finns en massa underliggande värderingar, precis som Bob skriver om.

Problemet med feminismen är att inte ens kvinnorna känner igen sig i deras beskrivningen. När man tar hårda ton mot manligheten och gör alla män som förövare så kommer till nästa stunden att tänka att "visst ja, men det gäller inte min fina son, eller min snälla bror, eller min kära pappa" i den nivån deras "genomtänkta" ideologin ligger.

Det finns över hundra undersökningar, särskilt från USA som visar att kvinnor slår sina män minst lika ofta som män slår kvinnor

Bob, du skriver så att man får uppfattningen att du tror att män är en social konstruktion. Män har också känslor men dessa kan visa sig på många olika sätt som är skilda från kvinnors. Ett misslyckande kan vara mer eller mindre traumatiskt och har att göra med den personliga konstitutionen och mindre med omvärldens förväntningar. Det känns "inne i individen" mer än vad som visas. Vi måste klart skilja på manliga och kvinnliga reaktioner. Att det sedan finns avvikelser ändrar inte på kollektivet mäns känsloliv. Men vi kan inte bortse ifrån att gradvisa förändringar sker med tiden både genetiskt och vad som avspeglas i beteenden.

Ett av de mest insiktsfulla och intelligenta inlägg jag sett här på Newsmill. Vad kan jag tillägga? Tja, att jag själv alltid äcklats av det enfaldiga och schablonmässiga mansidealet av typen John Wayne, eller nu senast representerat av denne Hahn.

Det är verkligen synd om människorna, sa redan Strindberg. Och mest synd är det kanske om de män som fastnat i detta förlegade mansideal!

Exempel: för en generation sedan ansågs det omanligt att fäder engagerade sig aktivt i sina små barn - det var "kvinnogöra". Om jag levat efter den korkade idén idag, hade jag aldrig fått den nära relation till min egen son som jag har, och som är bland det viktigaste i mitt liv.

Den som försöker leva efter det traditionella mansidealet tvingas stänga av och förtränga stora delar av sin personlighet, speciellt då allt som har med känslor att göra. Ett liv på de villkoren är knappast värt att leva anser jag -- och då är det ju oxå logiskt att ta livet av sig om något går snett. Och det gör det ju, förr eller senare.

#6
Det var knappast Sokrates. Ytterst få människor vet ens vem Sokrates var numera. Snarare handlar det om en historisk process, där samhällen som bygger på hänsynslös konkurrens tenderar att odla fram ett hårdfört och krigiskt mansideal. Historiskt exempel: Sparta.

För den som råkar ut för våld och systematiskt förtryck spelar det i sammanhanget exakt ingen roll hur många andra som råkar ut för det, och vilket kön dessa andra har. Vi är människor, inte ett "kollektiv", och det som händer en person ÄR relevant, inte bara som något slags vidrigt grupptänkande eller statistik. Feminismens inlägg bygger nästan enbart på statistik, vilket gör att denna statistik är det centrala i deras upplevelse - alltså måste den skyddas. Sanningen är att vi vet att kvinnor misshandlar män ganska så friskt. Mellan en sjättedel och hälften av de polisanmälningar om våld i nära relationer som kommer in anger en kvinnlig gärnings"man", alltså inga siffror man kan bortse från. Våld i homosexuella relationer är betydligt vanligare mellan kvinnor än mellan män.

Om feminismen inte kan respektera den enskilda människans historia om våld i nära relationer för män som blir misshandlade av kvinnor, kan den heller inte respektera kvinnors berättelser annat än som något slags diffus grupp. Det är strategin för att göra politisk karriär, inte för att hjälpa enskilda drabbade, oavsett kön.

Men vad som egentligen är ännu värre är att dagens feminister med sin "könsmaktsordning" förespråkar särartsfeminism, alltså att det finns olika och tydliga roller för män och kvinnor, vilket rättfärdigar olika behandling av respektive kön. Är detta verkligen det kort man skall satsa på i debatten?

#13 Bengt. Låter som intressant läsning likväl som användbar ammunition i framtida genusdebatter.

Har du en länk?

Det jag hittar från sverige, BRÅ's rapport från 2009 tycks peka på att skillnaden beror på hur man ställer frågorna.

Som relationsvåld har de definerat händelser av misshandel, sexuellt våld, trakasserier eller hot av partner eller före detta partner som rapporterats mellan 2006-2008. Man har alltså inte tagit hänsyn till mörkertalet, av lätt förståeliga skäl.

Om man fokuserar på våld/brott så blir deras slutsats att kvinnor är mer utsatta samt att det våld män utövar mot kvinnor oftare upprepas, är grövre och leder till fler negativa konsekvenser för offret.
Om man däremot fokuserar på konflikt så är män och kvinnor lika utsatta för relationsvåld.

Tänkvärt tycker jag och helt överrensstämmande med min egen uppfattning.

Länk - http://www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action=question_show&id=5...

#9. Jag förstår att du har en känsla av att färre män "ramlar in på akuten, blodiga och sönderslagna av sina partners?". Var kommer den känslan ifrån? Har du belägg för det?

Förhoppningsvis är du medveten om att det ska mycket till innan misshandlade män (och kvinnor) ska berätta om det. De skäms och även de som hamnar på akuten brukar hålla tyst och skylla skadorna på något annat.

Just att få kvinnor som utsatts för våld att berätta för polis och akutpersonal är något man jobbat hårt med i många år och fortfarande har mycket kvar att göra innan målet är nått. Vad gäller män har man knappt börjat uppmärksamma problemet.

En nyckelpunkt har visat sig vara hur beskedet tas emot av samhället. Riskerar den misshandlade att mötas av hån och misstro, som det du ger prov på i din kommentar och Viktor Hahn gör i sin artikel, så förblir de tysta.

När man började uppmärksamma kvinnomisshandel på allvar var det länge ett problem att många människor speglade din åsikt. Många ansåg/anser helt enkelt inte att det är ett problem med våld i relationen. Du är inte den första som talar om relationsvåld som något relativt harmlöst och inte den första som uttalar de bevingade orden "Det är säkert väldigt ovanligt att någon blir skadad på riktigt". Men då var det kvinnomisshandel de talade om.

Även om det skulle visa sig vara sant så uppstår frågan - Måste man ramla in sönderslagen på akuten för att ha utsatts för våld och gäller det våld mot kvinnor också? Är allt våld som inte slutar med sjukhusbesök acceptabelt?

Har du hört talas om tumregeln? Den gick ut på att man fick slå sin kvinna men inte använda en käpp som var grövre än tummen. Tänkvärt.

@ #19 Tomas Fredriksson:

Snälla. Det där med tumregeln är ju en feministisk myt.

http://www.canlaw.com/rights/thumbrul.htm

Ditt exempel om kvinnan som lämnade mannen handlar om att svenska tjejer är ...

När genus säger "män" menar de såklart invandrare. När de säger "män med traditionella värderingar" menar de typ talibaner. När Wachenfeldt pratade om "könskrig" var det obegripligt, men om du tänker "raskrig" istället och ersätter det hon säger om män med "blattar" eller liknande ser vi ett mönster vi känner igen.

Genus är alltså ett sätt för vänstern, inklusive gåslevervänstern, att vara rasistisk utan att det syns. Fiffigt, liksom.

Tycker nåt går fel i debatten när "kvinnoirs väd mot män" jämförs med mäns våld mot kvinnor
http://www2.hemsida.net/kiremaj70/nyheter/meddel.asp?medid=804&kategori=3

Såg ett reportage från USA där man fick följa poliser för några år sedan som handlade om kvinnors våld mot män.Dom skador dom fick var t.ex knivskuren kokande vatten hällt över sig brända i ansiktet med cigaretter o.s.v.Tycker feminister att män är djur som inte har lika utvecklade känslor som kvinnor jag har hört en del som sagt så.Det var vad vita tyckte om svarta att dom inte hade ett lika utvecklat känsloregister därför var deras lidande mindre värt

"Vi äcklas alla instinktivt av män som klagar"

Inte "alla" och inte "äcklas".
Annars många bra grejer, Bob H. ;-)

Både en man och en kvinna, vuxen eller barn kan få mig att om inte ”äcklas”... att känna ”ryck upp dig för helvete”. Det tror jag är naturligt.

Men det är till de vi känner...partners, vänner eller våra egna barn...vi kan säga ”Nu slutar du tycka synd om dig själv” eller ”ryck upp dig” eller nåt i den stilen. Just för att vi känner dem och vet att det kan faktiskt göra susen ibland. Oavsett kön eller ålder.

Men till en person vars saga eller person jag inte känner mer än som en första presentation av något tragiskt.....säga spydigt att ”jag får lust att sparka på dig” är väl magstarkt. Det var där Hahn och någon enstaka påhejare spårade ur, tycker jag.

http://annalinamargareta.wordpress.com/page/2/
en blogg värd att besöka!
"En kvinnlig feminist skriver angående vårt debattinlägg i Expressen "pinsamt och patetiskt."

Hitler var också en gnällspik.. Skämt åtsido så har denna debatt väldigt lite lösning i sig! Ska vi män nu skapa en ny manlighet så är det inte hos kvinnorna vi ska klaga/gnälla. Pajkastning på kvinnliga feminister inräknat.
Förstå vreden när debatter som detta väcks till liv och vänder bakochfram på perspektiven.
Så män i alla åldrar vidga nu ere munnar och öppna er för varandra, gnäll-argumenten lämnar vi till sverigefascister!
Bob hund jag tycker du är jättehärlig och precis så varm och galen som jag vill ha en människa! Fortsätt med det men sluta skriva böcker
Peace

#14 Björn Boström:
..."Män har också känslor men dessa kan visa sig på många olika sätt som är skilda från kvinnors. Ett misslyckande kan vara mer eller mindre traumatiskt och har att göra med den personliga konstitutionen och mindre med omvärldens förväntningar. Det känns "inne i individen" mer än vad som visas. Vi måste klart skilja på manliga och kvinnliga reaktioner"...

Vad menar du egentligen, Björn Boström? Jag förstår faktiskt inte vad du vill säga.

Först vill jag fråga:
Menar du, att när en kvinna blir arg och ledsen, då har hon rationella skäl för det, eftersom hennes känslor exempelvis går att härleda till "patriarkala strukturer". Och menar du sedan, att när en man på samma sätt blir arg och ledsen, då beror det istället på honom själv, på att han har inre psykiska problem och att han egentligen inte har någon anledning eller ens rätt att vara känslomässigt påverkad, att han är pjoskig helt enkelt? Han är ju trots allt en "vinnare" i det patriarkala samhället, typ.

Om det istället handlar om, att till exempel lära sig tolka mäns möjligen något otydligare och mera indirekta känslouttryck, för att kunna hjälpa dem snabbare och bättre, då förstår jag det mera, och ställer mig förstås också positivare till ditt resonemang.

Du får gärna förtydliga dig, så jag vet om jag ska bli arg och ledsen, eller ej... ;-).

John 27#; Jag menar vad jag menar, men tolkningen kan bli lite snedvriden. Snarare är det väl som du tolkar mig i ditt sista stycke, men ändå kanske inte helt rätt. För övrigt vill jag säga att kvinnors känsloliv har inte något samband med "patriarkala strukturer", som du uttrycker det. Reaktiva eller expressiva uttryck är olika för män och kvinnor. Män och kvinnor spelar inte teater, utan det som vi kan observera, är naturliga personbundna uttryck.

Sant BOB.
Hoppet för mänskligheten står till de män, och kvinnor, som inte klagar och drar sig tillbaka i en offerroll så snart de möter en motgång.
Utan föser irrelevanta irritationsmoment åt sidan i jakten på morgondagen.

Bra Bob!

En länk
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=1069132

Patetiskt!

Skräcken för den inre, manliga fnitterbögen ligger djupt rotad i generna, både hos män och kvinnor. Det är evolutionärt, käre Watson!

/Från min blogg maj 2009, jag tycker det passar in här/
Den nya sortens manschauvinister

1800-talets machos var mer konsekventa...

Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.

Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).

Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.

Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.

Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.

Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.

Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.

Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.

I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.

En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.

Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.

Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.

Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.

Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.

Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.

PS. Skulle egentligen lagts in under Hahns senaste inlägg men jag råkade lägga det här först av misstag.

Mansrollen är ett vidrigt fängelse, för att den påtvingar er en massa saker, men varför då inte kritisera rollen, som män helt på egen hand filar på varje dag. Konkurrens, tuppande, homofobi etc. etc.

Varför sparka nedåt, på kvinnorna? Varför öht blanda in kvinnorna. Problemet finns mellan er själva.

Imponerande av Hansson!

Speciellt då vetenskap och undersökningar backar hans tes. T.ex. står ju män för 75% av alla självmord.

Det är inte svart- vitt. När en debatt blir för ensidig är det bra att föra fram argument som motsäger det de flesta tror. Uppgiften om att det finns över hundra undersökningar, särskilt från USA som visar att kvinnor slår sina män minst lika ofta som män slår kvinnor, var för mig överraskande och intressant. Man kanske kan ifrågasätta undersökningarna, men att bara avfärda över hundra undersökningar på det sätt som Inti Chavez Perez gör på Debatt är inte heller trovärdigt.
Varför ska det vara mansroller och kvinnoroller överhuvudtaget? Som om det vore ett skådespel med olika roller. Är det inte bättre att bara vara människa? Att var och en bara är som de är. En del är mer "manliga" en del är mer "kvinnliga", om man nu måste uppdela i manligt och kvinnligt.
Män och kvinnor är olika och det ska vi bejaka. Men, alla män är inte lika varandra och alla kvinnor är inte lika varandra. Därför blir det fel att försöka trycka in alla i samma mall. Om kvinnor försöker tutta upp sig och få större läppar på konstgjord väg, tycker jag att det har gått för långt. Lika fel blir det om män hellre skjuter sig än att de erkänner att de inte är så stor, stark, duktig och okänslig som de försöker ge sken av.

Slås av att jag vid väldigt få tillfällen läst någon så kallad ultrafeministisk artikel här på newsmill som andra kommentatorer verkar ha. Ni får gärna länka. Är det inte farligt att i debatten höra argumenten från fel sida? Jag känner många feminister, men ingen som har de åskådningar som målas fram. Varför smutskastas ordet feminist? Vad är syftet? För övrigt mycket bra inlägg i feministdebatten av Bob, men... Hör vi inte argumentet "men vi män då?" lite för ofta?

Kände inte till boken Dingo Dingo förens jag såg Debatt på SVT härom dagen.
Blev intresserad av boken. -Bl a för att den retar upp feministerna och därmed är politiskt inkorrekt.
Gick och köpte boken, och skall nu börja läsa den!

Bob,
Det är ju synd att ”en bror till en vännina” så missförstod ”mamman till barnet” att han försummade henne och blev lidande pga av det.

Jag tycker män, som vill det, ska prata med sin omgivning om sina liv och inte bara ”jobba järnet” utan att vara överens med ”mamman till barnet” om att det är vad som gäller.
Skriv ett avtal om hur nutiden ska räknas i framtiden. Kan låta patroniserande men är klokt med tanke på 20 000 skilsmässor om året.
Och det är ju vad män ofta är.
Men att man inte ärver sin sambo är det många som missar.

Är mannen omgiven av personer ”som äcklas” när han ”klagar” så hoppas jag att han hittar till Mansjouren i Stockholms län 08-303020 ; Hornsgatan 135. (www.mansjouren.se)
Där kan jag garantera att ingen ”äcklas” över att han söker lösningar - vare sig han är ute i god tid eller (för)sent med sitt ”klagande”.

#9 Jonas Erikson/

Men nu är det ju så att män utsätts för mer våld än kvinnor. Då kanske du säger att det är av andra män, men varför slåss män mer än kvinnor (även om det börjar jämnas ut, återkommer till det senare)? Jo p.g.a av kvinnors partnersval. De väljer den starka mannen, så därför måste män utstråla styrka och våld har alltid varit ett sätt att göra det på. Även de biologiska orsakerna så som att män har mer testosteron än kvinnor, lär bero på kvinnors historiska partnersval. Nu har kvinnor släppts in i mannens roll, de ska ta plats etc etc, och som ett brev på posten så har då kvinnor också blivit våldsammare på senare år.

Det ni begär att kvinnor ska vara helt befriade ifrån det de själva är grundorsaken till. Allt annat är förtryck emot kvinnor. Det är inte män som genom historien har dragits till starka kvinnor utan män har uppskattat mjuka egenskaper, och kvinnors personlighet har formats efter det. Så det är inte mäns fel att det är så mycket våld, girighet etc etc i världen, det är kvinnors fel

P.H

"Dock får man inte förväxla svag med självömkande. Detta har drag av självfixering och kanske inslag av rättshaverist, jag mot världen"

Det bara en påhittad dålig ursäkt till att undvika sanningen. Om det skulle stämma, varför dras då kvinnor till exempelvis den tuffa men missförstådda killen? Nej det är faktiskt så enkelt att kvinnor inte respekterar svaghet. Sen kan de uppskatta det som en kontrast hos den redan starka, men det får inte bli personligheten.