Bodström kan bli vår "Gucci-Helle"

Trots att en rad namnkunniga analytiker idag skriver Thomas Bodströms politiska dödsurna ungefär lika fort som ex-ministern krafsar ner sina deckare är det inte omöjligt att hamna i en helt annan slutsats. Det är ingen överraskning att Thomas Bodström är rätt trött på socialdemokratin. Han är inte heller ensam om att ta sig för pannan över en klantig Mona Sahlin som talade innan hon tänkte. Eller på ett omoget partidistrikt i Skåne som i ren bitterhet över att aldrig själva kunna nå makten - gör allt för att krossa det interna motståndet. Men framför allt verkar han trött på svensk politik och svenska politiker.

Det rävspel, nästan parodiskt i sin helhet och det låga humankapital som möter den genomsnittsbegåvade och välutbildade person som möter ett svenskt parti idag ter sig svårsmält. Många som någon gång besökt en lokalförening eller på annat sätt kommit i kontakt med politikens olika nivåer drabbas av en lamslående trötthet inför planeten politiken och dess invånare politikerna. För en resultatinriktad meritokratisk adept kan mötet vara en dödsstöt. Men för någon som Bodström som glider in på ett bananskal i det politiska finrummet kan frustrationen te sig i helt andra uttryck.

Thomas Bodström var inte en politiker som alla andra, han var en vanlig kille som efterkrökade med Per Nuder på Gotland och blev pitchad för Göran Persson i ett läge då man behövde något nytt och fräscht. Advokat Bodström var sympatisk, förnuftig och uppfattades som rejäl, en vanlig fotbollsfarsa. Men det som skiljer Bodström från resten av fotbollsfarsorna är en sensationell drivkraft och en fantastiskt elastisk flexibiltet i fråga om moral och självuppfattning.

På så vis vore han en perfekt politiker i USA. Sverige är visserligen inte Amerika och svensk socialdemokrati var verkligen inte mogen att välja Bodström som partiledare i Reinfeldt och Sahlins tidevarv.
Men saker förändras, även det politiska klimatet.

I en uppkopplad verklighet med wikileaks, bloggar och flashback har också väljarna förändrats. Det blir omöjligt för partiernas styrelser att manipulera mediebilderna av sina politiker såväl som att dominera problemformuleringen. Gamla rävar blir plötsligt omöjliga och gentjänster visar sig allt oftare bli björntjänster. Efter ett årtionde av avslöjanden och mediedrev nalkas en upphällning av grovt sett 60-talisternas fulspel, 70-talisternas distanserade manipulerande och 80-talisternas avsaknad av omdöme i det svenska politiska livet.

Givet de här förutsättningarna ligger Thomas Bodström helt rätt med sin kiss and tell. Han tillhör verken en generation politiker eller någon särskild politisk linje. Han hoppar glatt mellan olika ståndpunkter och har förmågan att komma undan med det. Han är sitt eget varumärke och folk gillar honom. Thomas Bodström är fotbollsspelaren som inte alltid följer reglerna. Han slirar, tacklas lite och drar en och annan halvsanning. Han är som folk är mest, eller åtminstone så de vill uppfattas. På många sätt personifierar Thomas Bodström alltså den attraktiva svenska politiska mittfåran. Den bok som nu ligger som underlag för kvällstidningsrubriker fram till sommartorkan är precis vad Thomas Bodström behöver för att bli relevant i det politiska samtalet igen.

Analysen att socialdemokratins nyvalda ledning kommer att göra platt fall är han inte ensam om och att det slår in är allt annat än osannolikt. Om Juholt faller kommer han ta med många på vägen ner. I ett sådant läge kan den nybiktade Bodström som idag kanske framstår som allt annat än valbar plötsligt bli den förlorade sonen i ett försvagad men stabiliserat socialdemokratiskt parti. Thomas Bodströms politiska karriär kan likaväl precis påbörjats som just avslutats.

Charlie Levin (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/36606

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det hoppas jag slippa att uppleva.denna pop-gosse som ständigt vill vara i rampljuset litar jag inte på ett dugg på.Han svänger ju som en vind flöjel.Att vara stadsminister kräver ju att stå med båda fötterna på jorden,vara välutbildad,tänka först och tala sedan.Inte en advokat tillika,soc.dem som är ordf i Pysslingen och som åker till USA mitt i förra valrörelsen samt inte vill lämna urinprov för test om positiv fynd av narkotika.Har man inget att dölja-lämnar man förstås prov!! Förtroende för TB på skalan 1-10 =0

Permalänk | Anmäl #1 Agneta Berglöw, 2011-05-24, 21:18

Dödsruna, inte dödsurna i första stycket.

Jag håller till viss del med Charlie Levin. Men jag är mer pessimistisk när det gäller Håkan Juholt. Jag tror att han har större förmåga än man tror att nå framgång för (S). Han är ju en hänsynslös demagog, ungefär som grönröde Gustav.

Mona Sahlin försökte med sedvanlig (S)-demagogi hon också, men hade inte riktigt Juholts förmåga i den vägen.

Permalänk | Anmäl #2 Kent Tore Olofsson, 2011-05-25, 10:56