Sanningen om Nakba går inte att dölja

Jag slog  vad med min vän i Tel Aviv att världssamfundet kommer att be palestinierna om förlåtelse före 90 årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då palestinierna fördrevs från 418 byar. Min vän å andra sidan menade att det inte fanns något att be om förlåtelse för. Jag år inte så säker på att jag kommer att få uppleva 90 årsdagen av Nakba, men det är ganska troligt att min unga vän kommer att få göra det.

Jag berättade för honom att jag såg framför mig hur den unga amerikanska presidenten då, 2038 kommer att skriva på ytterligare en memoarbok, hur Sveriges utrikesminister sitter på ett pensionärshem i Italien och tar emot barnbarnen, hur frankrikes president tillsammans med nära familjen ser tillbaka på en fantastisk karriär och hur Blair för länge sedan har gett upp tanken på ett land för palestinierna.

Men jag såg också hur de gamlas barn eller barnbarn tillsammans hade skapet en rörelse, en rättvisans rörelse, en rörelse som utkrävde att man kollektivt skulle be om ursäkt, om förlåtelse för årtionden av brott. Att be om förlåtelse är just vad man brukat göra. Det hade man gjort inför indianerna i Amerika, inför ursprungsbefolkningen i Australien och inför de förtryckta i södra Afrika.

Det har ofta börjat med att de stora tänkarna skrivit böcker, historiska böcker, böcker som återberättar vad som faktiskt hände. I Sverige har vi under hela min livstid haft tillgång till Sven Lindqvists skrivande som på sin ålders höst bland annat kommit ut med tre böcker. Tre böcker om död, om ockupation, lidande och förtryck, om mänsklighetens stora brott. Titlarna på hans böcker säger allt; Utrota varenda jävel (1992), Terra nullius - en resa genom ingens land (2005), Avsikt att förinta (2008). Lindqvist har dock vad jag vet inte ännu kommit fram till de brott som pågår just nu i Irak, i Sudan, i Kongo, i Palestina. Det är alltid lättare att skriva om brott som hände för länge sedan än att skriva om brott som pågår.

När böckerna börjat skrivas går det oftast ytterligare en tid. De som en gång var med och genomförde brotten, eller var åskådare till dem, de börjar bli gamla, några har redan dött. En ny generation växer upp och brotten mot mänskligheten har ingen preskriptionstid. Det man inte fick sig berättat finns alltid kvar. För de unga, medvetna runt om i världen börjar nu en jobbig tid. Brotten flyter liksom upp, stannar en kort tid på ytan och sjunker undan, kommer tillbaka och försvinner. Man kan kväsa dem en kort tid, men de överlever, uppstår på nytt. I spelfilmer, dokumentärer, doktorsavhandlingar, uppsatser, artiklar beskrivs brotten, en annan tid. De unga, de vackra, de som har framtiden framför sig möter ondskan och fler och fler börjar förstå att det som de gamla berättade var bara skärvorna, omedvetet censurerade. Kanske någon hade försökt skydda, försökt täcka över, försökt dölja.

Skandinaver, jordanier, amerikaner, libaneser, fransmän, israeler, palestinier, tyskar, engelsmän kommer nu både gemensamt och på varsitt håll att söka sig bakåt. Man kommer att hitta de miljontals dokument som finns om den fördrivning som idag pågått i 62 år och som 2038 kommer att kallas för Nakba 90 år. Då, 2038 kommer allt ligga på ett klicks avstånd. Bara ordet ockupation eller fördrivning kommer att ge miljontals träffar.

Och då kommer man att hitta Haaretz artiklar från 2008 och BBC och CNN:s filmsekvenser. Sekvenser som beskriver hur Al Kurds familj fördrevs från sitt hus, hur den gamle sjuka mannen i huset inte fick tillkalla ambulans, hur kvinnan flyttade in i ett tält på en plats som hon hyrt av en palestinsk granne, hur soldater vid upprepade tillfällen brutalt rivit tälten, slagit sönder alla möblerna och med caterpillarn drivit upp staketet runt den privata tomten och hur mannen  dog av infarkt på sjukhuset. Den gamle mannen fick inte uppleva de sista veckorna i sitt hem utan blev utkastad tillsammans med hustrun som fördes undan som en brottsling. Man kommer också mellan raderna eller i filmsekvenserna också se maktens feghet i form av tonåriga soldater med automatvapen omringa en maktlös äldre kvinna och hans sjuka man. Ser man då också att soldaterna, just i det ögonblicket förlorar allt, allt som kan kallas humanitet alltmedan kvinnan som förlorat allt, har allt kvar.

Då kommer man också att förstå att Al Kurds familj hade sitt hem i stormens öga. Satt man på familjens uteplats som familjen under många år tvingats dela med bosättarna fanns amerikanska konsulatet 895 steg bort, svenska konsulatet 465 steg bort, Blair satt på parkett 412 steg bort och hade kunnat höra när caterpillarn rev bort stängslet runt den tomt som familjen hade hyrt för att sätta upp ett litet tält. Kvinnan, den bortfösta fick inte ens bo i ett tält, i ett tält nedanför sitt hus. Engelsmännen finns på andra sidan gatan, på samma avstånd som Sverige finns också spanjorer, italienarna, belgare, fransmän och turkar.

Nu är det en kvinna som leder Al Kurds familj. Det är till henne man går. Det är hon som de stora kanalerna vill intervjua. Familjen har fördrivits förut. Första gången 1948 var hon inte född. Hon har bara hört fasansfulla berättelser om den första Nakban, katastrofen. Nu fylls berättelserna med liv, nu börjar hon förstå vad hennes föräldrar var med om. Nu är hon huvudrollsinnehavaren.

Runt omkring i Jerusalem upprepas detta i stort sett varje dag. Och vi ser på, vi är med om detta, vi är medaktörer, vi kan aldrig säga att vi inte visste. Vi ser på när palestinier tvingas bort från den fyrahundranittonde byn, byn som heter Östra Jerusalem. Listorna år långa på de tusentals husen som ska rivas, på familjer som ska bort. Al Kurds är bara en av väldigt många familjer. Det började för länge sedan. Nu har soldaterna bråttom. Nya order har delats ut och de unga soldaterna, de lyder bara order.

Eftersom vi vet, alla journalister vet, alla som kan läsa vet, alla som kan höra vet, alla presidenter och utrikesministrar vet så kommer också allas barn och barnbarn att veta. Ingen kommer att komma undan och om detta kommer man att tala och om detta kommer de unga att be om förlåtelse.

Mats Svensson

Mats Svensson (16 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/36507

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Som medborgare i ett land som är medlem i FN har jag, bl a på tidningarnas insändarsidor, försökt framföra en personlig ursäkt till det palestinska folket men det har av någon anledning inte lyckats. Det tycks fortfarande finnas alltför många människor som tror att man bäst bekämpar antisemitism genom att förvägra fullblodssemiter elementära rättigheter, t ex rätten att försvara sig, liksom rätten att tala i de fina församlingar som producerar skrifter om folkrätt, rätten till egendom och och något som brukar kallas mänskliga rättigheter. Vi får, som du skriver, hoppas på att våra barn och barnbarn vill gå tillrätta med en av vår tids stora folkrättsliga haverier.

Permalänk | Anmäl #1 Gösta Lilja, 2011-05-20, 23:00

De som ska be palestinierna om ursäkt är alla de arabländer som i 60 år använt palestinierna som en bricka i sitt hat mot judarna.

Permalänk | Anmäl #2 Olle Olsson, 2011-05-21, 18:24

Folk led katastrofer på båda håll. Judar rensades bort fullständigt från sina hem i Judéen och Samarien, oftast kallat Västbanken, och delar av Jerusalem, under Jordaniens styre. Enorm förstörelse av judiska minnesplatser och synagogor ägde rum. Judar förbjöds besöka deras heligaste plats, helt mot FNs diktat.

Man ska inte tala enbart om Israels förseelser. Det kan inte lastas enbart Israel att kringliggande länder under 60+ år inte har kunnat bygga ett palestinskt fungerande samhälle och absorbera arabiska flyktingar. FN har bidragit till att cementera flyktingstatus.

Ursäkter och uttryck för förståelse som kan lindra smärtan över hemska händelser ska inte komma från enbart ett håll. Hoppas det kommer en dag när man även kräver att palestinska araber ber israeler om ursäkt för uppviglingar till våld, terrorism och det judehat som drivs idag i deras namn.

Det är försoning och ömsesidig förståelse som är det viktiga, inte att skuldsätta en part i en komplex konflikt.

Permalänk | Anmäl #3 A-K Roth, 2011-05-23, 22:34