Konflikten gror i världens mest ojämlika land

Man skulle kunna glädjas åt att bilden av Colombia också på grund av bland annat dessa faktorer faktiskt har förbättrats, om det inte vore en bild som är något skev och missvisande. Sanningen är att om Colombia ska kunna genomgå en process till ett ekonomiskt rättvist och jämlikt samhälle, behöver man erkänna de problem landet har och hantera dem därefter. I Colombia har det i nästan ett halvt sekel rasat ett inbördeskrig mellan regeringens trupper och marxistgerillan FARC.

Även om regeringen på senare år tryckt tillbaka gerillan i större delen av landet, finns det fortfarande regioner där regeringen inte har kontroll över sitt territorium och där gerillan har ett stöd hos civilbefolkningen. Att tro att man kan besegra gerillan med enbart militära medel är idag en tanke som de flesta bedömare, även inom den colombianska militären, övergett. Det är en sak att hävda att man förstår nödvändigheten av en dialog och annan att ha det politiska mod och pragmatiska synsätt som krävs för att nå en förhandlingslösning på konflikten.

För att förstå konflikten, utan att på något sätt ge legitimitet åt väpnande krafter, behöver man förstå i vilken fattigdom många colombianer lever. Exempelvis visar siffror från FN att så många som 35 procent av landets befolkning lever i fattigdom och att 17 procent beräknas leva i extrem fattigdom. Det betyder att nästan tio miljoner colombianer lever på mindre än 10 kronor om dagen. Vidare är över var tionde arbetsförd person i landet arbetslös, då utan att ha räknat in att 48 procent av de som arbetar gör det i den så kallade informella sektorn, vilket ofta innebär att de säljer varor på gatan, återvinner skräp eller dylikt.

Läskunnigheten har nationellt sett förbättrats under de senaste decennierna, men halkar ännu efter på främst landsbygden, där siffror visar att det förekommer delstater där hela 16 procent saknar läskunnighet. Fattigdom, arbetslöshet och brister i utbildningssystemet är bara tre exempel på problem som det långa inbördeskriget har skapat och hur lång väg man fortfarande har att gå innan man kan anse att Colombia har skakat av sig sin skugga av ständiga problem.

Men dessa tre problem är också orsaker till varför konflikten har kunnat bli så långlivad som den blivit och varför gerillan har kunnat övertyga människor som känt sig negligerade och bortglömda av den colombianska stadsmakten. Den colombianska staten har historiskt sett svarat på konfliktens problem med att militärt sätta hårt mot hårt. Detta har nu visat sig inte varit en strategi som burit någon frukt då det alltid kommer att finnas nya rekryter för en gerilla som söker sitt stöd hos en hungrig befolkning som saknat reella möjligheter till förändring. Detta ursäktar inte de metoder gerillan valt att använda, eller de brott mot de mänskliga rättigheterna de brutit mot, men det är viktigt att ta med sig när man talar om vägar för en utvecklig mot en varaktig fred för Colombia.

Det är glädjande att se att Colombias nye president, Manuel Santos, i sin retorik talar betydligt mer än sin företrädare om ett arbete för att bland annat minska fattigdomen i landet och att staten ska ta ett större ansvar för att se till att brott mot de mänskliga rättigheterna inte sker. Dock har han fortfarande mycket kvar att bevisa genom verkliga politiska åtgärder. Han har visserligen tagit initiativ till fattigdomsbekämpningsprogram, men de har varit i en alldeles för liten skala för att man på allvar ska kunna tala om att de kan leda till större strukturella förändringar.

Att blunda för att en av världens äldsta väpnade konflikter fortsätter, att miljontals människor lever i fattigdom eller att på allvar vägra ta tag i världens största inkomstskillnader kommer inte att lösa de problem som landet brottas med. Den colombianska regeringen har ett ansvar för sin befolkning som sträcker sig mycket längre än enskilda fattigdomsprogram riktade mot en minoritet av de som just nu är i behov av ett starkt och solidariskt samhälle. I nuläget fortsätter den colombianska statens satsningar på militären och under tiden fortsätter miljontals colombianer att leva i fattigdom och hoppet för en varaktig fred ser därmed alltjämt ut att ligga långt i framtiden.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/36341

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Trots en bra artikel får du inga inlägg här på nyliberalismens och rasismens eget speakers corner.
Rasisterna tror att Colombias problem har med befolkningens inneboende karaktär att göra.
Nyliberalerna kan inte förstå hur ett land som har så extremt starka drivkrafter för att skaffa sig ett jobb kan ha fattigdom och arbetslöshet.
Innerst inne vet vi alla att utbildning och ekonomisk jämlikhet är enda vägen till det goda samhället men dom som har resurserna vill inte dela med sig. Inte i Sverige och inte i Colombia.

Permalänk | Anmäl #1 Olof Lindberg, 2011-05-17, 21:07

Tystnaden har sin förklaring. Alltför många svenskar har ett ekonomiskt intresse av ökande ojämlikhet, då de inte vill dela med sig till invandrare med vilka de inte känner gemenskap och solidaritet. Det är en övermäktig samhällskraft och att moralisera är fullständigt meningslöst, för det är som det är i alla fall. Väsentligt är att ocksåSverige allt hastigare driver ner i samma malström. Och vad bli följden? Jo, ökande våld. Som Elisabet Höglund påpekat: vi itutas ständigt att antalet mord ligger stadigt på runt 100 om året; men nu senast rapporteras att 298 mordfall "uppklarats" det vill säga färdigbehandlas polisiärt. Härav förstår vi att Maktens Havare blåljuger för oss allihop, och det fullständigt medvetet.

Och bland vilka äger de 200 felande mordfallen rum? Jo, bland diskriminerade invandrare, en grupp där fattigdom och laglöshet är endemiska. Fattiga svenskar dras med i den kriminella livsstilen. Så gå vårt land obönhörligen mot katastrof, ett slags permanent inbördeskrig på mikronivå.

http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/02/om-de-okande-klyftorna-i-det-s...

Permalänk | Anmäl #2 Peter Ingestad, 2011-05-18, 04:36

Samma problem här som där med andra ord.

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2011-05-18, 04:44

Det finns dem som menar att folket i Chile på allvar suktar efter Allende. Vänsterdrömmare kallas dem.

Permalänk | Anmäl #4 Michael Lindblom, 2011-05-18, 05:40

Det finns sannerligen nog problem att ta tag i i Sverige om svenskarna nu skulle välja att engagera sig. Jag och många med mig är så hjärtligt trött på att Sverige ska vara ett världssamvete, ta hand om alla vänsterterrorister som inte törs verka i sina hemländer, fördöma andra länders regimer och ageranden. Colombia är säkert värt att engagera sig för, colombianerna borde göra det. För mig är Colombia synonymt med gangsterkrig och världens narkotikacentrum nr 1. Många svenska ungdomar dör varje år tack vare detta.

Permalänk | Anmäl #5 Jan Wiklund, 2011-05-18, 07:26

Peter#2
Jag moraliserar inte över bristande generositet, jag moraliserar över bristande förnuft.
Den som tror att anledningen till lågutbildade svenskars jobbiga tillvaro är att vi tar emot invandrare har inte tänkt färdigt.
Colombia är ju ämnet här. Hur belastat av lågutbildade invandrare är Colombia? Inte särskilt, eller hur? Det borde vara ett himmelrike för fattiga Colombianer då, inte sant? Men vem har tagit deras pengar om inte invandrare gjort det?
Underklassen i Colombia och underklassen i Sverige lever i otrygghet och ofrihet av samma skäl. En för stor del av nationalprodukten stannar hos dem som redan har tillräckligt mycket pengar och tillräckligt mycket frihet. Det är ett fördelningsproblem och ett maktproblem.
Om du tror att de pengar vi kan spara genom att minska invandringen kommer att tillfalla fattiga svenskar så är du orimligt naiv.
Sverigedemokrater och invandrare har samma problem och samma fiende. Ni borde tillhöra samma parti.

Permalänk | Anmäl #6 Olof Lindberg, 2011-05-18, 19:42