Svensk öppenhet är villkorad

Kan bara hålla med, inställningen till nationalism i Sverige grundar sig väldigt lite på rationella skäl. Den närmast hysteriska attityd man ofta ser idag upplevde jag växte fram på 90-talet i samband med antirasism och antinazism. Tyvärr är kollektiva, känslodrivna vanföreställningar av det slaget nog väldigt svåra att åtgärda när media och politiker-etablissemangen är bland dom svårast drabbade. Jag skulle aldrig ha trott på hur kraftfullt det är med propaganda om jag inte sett det med egna ögon. Det är tragiskt på många vis.

Det som är så märkligt i sammanhanget är att andra länder, företrädesvis utomeuropeiska, gärna får vara nationalistiska och vara stolta över sina traditioner.
På vår egen nationaldag visar invandrarna upp sina länders danser och musik på scener runt om i Sverige. Då går det bra.

Jag kom till Norge som svensk invandrare 1952 som femåring. Jag är uppfostrad med norsk nationalism och patriotism som växte sig väldigt stark efter befrielsen. I folkskolan läste vi norsk historia, norsk litteratur, om norska hjältar och firade sjuttonde maj dagen lång i nya kläder i norska färger. Hade jag ont av det? Hade någon annan utlänning bosatt i Norge ont av det (om de inte var tyskar eller hade tyskt påbrå, men inget land är felfritt)? Har något annat land haft ont av det? Tvärtom, det blev en stark sammanhållning och gemenskap och jag var med i den gemenskapen. Alla var med hög som låg, rik som fattig, begåvad som obegåvad och hade sin plats i den nationella gemenskapen (fast de flesta såg med misstänksamhet på fd. nazister). Det var en ljus tid där alla satsade på att bygga upp landet igen på frihetlig basis och med välfärd åt alla, men med stark betoning på norsk värdegrund..Man satsade på ungdomen och försökte fostra dem till goda demokrater som inte lät sig manipuleras av propaganda.

Den norska nationalismen utgick från att vara tacksam för att de hade ett land, en fristad på jorden för folket där de kunde leva i fred med sin kultur. Men även respekt för andra kulturer och folk i deras länder och deras rätt. Så ser sund nationalism ut.

Osund nationalism är när man tror sig vara bäst i världen och tar sig rätten att inkräkta på andra länders rätt eller försöker påtvinga dem den egna kulturen eller angriper dem i kraft av sin egen självpåtagna överlägsenhet (som nazisterna och nu NATO/EU). Då är man rasist och imperialist istället. Istället tror en sund nationalist att den egna kulturen som har historiska och geografiska rötter och som växt fram genom tidens gång i takt med utvecklingen och naturligtvis influenser utifrån, är bäst i det egna landet.

Världen är fortfarande indelad i stater med gränser som staten styr över. En del stater är nationalstater, andra är stater som rymmer flera nationer med flera olika nationella kulturer, men de stora imperierna finns inte längre. Världen är inte heller globaliserad fysiskt/geografiskt ännu. Stater med många nationella kulturer främst i mellanöstern och i Afrika, har skapats under kolonialtiden respektive efter första världskriget. Gränserna har bestämts av kolonialmakterna respektive segermakterna efter WW1 och i föthållandena mellan dessa, inte i förhållande till folksammansättningen i dessa länder. Dessa stater är oftast oroliga och t.o.m. inbördeskrig och etnisk/religiös rensning har utbrutit. De olika folken vill ha sina egna gränser. För att undvika sådana oroligheter krävs en järnhård diktatur om gränserna ska bevaras (Tito i Jugoslavien, Saddam Hussein i Irak). I Sudan har man dock genom folkomröstning kommit överens om delning av landet i sydlig och en nordlig del som ska bli två självständiga stater och det blir säkert det bästa. I nationalstaterna är det däremot ganska lugnt.

Att vara nationalist är att erkänna den nuvarande världsordningen och att man lever bäst i en nationalstat och lättast kan behålla demokratin i en sådan.

En demokratisk nationell kultur reglerar inte allt utan den är ganska grovmaskig, men man har språket gemensamt och vissa seder och bruk som gör det möjligt att förstå varandra och sammarbeta. Detta gemensamma yttrar sig i samhällstrukturen och institutionerna. En nationell kultur kan mycket väl och ska rymma en mängd subkulturer så länge de inte stör och utgör ett hinder för samhällstrukturen och den gemensamma värdegrunden. Dessa subkulturer kan vara av etniskt slag, religiöst, politiskt, klassmässiga, intellektuella mm. En nationell kultur ska fungera som ett sammanhållande paraply för alla dessa subkulturer och vara högsta instansen.

.

Vet inte om dagerlind är SDare, har alltid sett honom som engagerad medborgare. Hans blogg demofon är mycket välskriven och känns som den har en annan tyngdpunkt än SD. Mindre nationalistisk och mer medborgarideal, ungefär. Åtminstone är det min gissning.