Ogifta män är helt rättslösa när de blir pappor

Det är självklart att barnets rätt att veta vem som är dess far bör omhuldas och försvaras genom lagstiftning. Något annat borde vara otänkbart. Bra artikel.

Håller med föregående talare.

Japp.

Faderskapstest borde vara en självklar rättighet, både för barnets och faderns skull. Det kan göras obligatoriskt redan på BB oavsett om föräldern begär det eller inte. Tror knappast någon kommer att säga emot er, andra än de som tycker DNA-test är dyrt. Men det är såpass viktigt att kostnadskäl ska inte hindra detta.

Samhället (och lagstiftningen) har inte alls hängt med i denna utveckling. Det har resulterat i att moderskapspresumtionen blivit förhärskande och papporna har reducerats till de som betalar underhåll. Någon jämlikhet för/inför/med barn finns inte.

Tydligen så är ca: 5% av alla barn avlade med någon annan än pappan i familjen. P.g.a. att oärliga kvinnor låter påskina att deras partner är far till barnet lurar dessa kvinnor till sig enorma belopp.
Underhållande vore om vi skulle kartlägga alla svenskar och kolla om de har "rätt" far. Sedan skulle rättsprocessen igång där de mammor som sysslat med bedrägeri åtalades och vid fällande dom bli återbetalningsskyldiga.

Mängder av män skiter i sin avkomma, sviker barnen och finns inte den dag dom vuxna barnen söker sina rötter,

Där Alonso har du ett mycket större uppdrag än att skulbelägga kvinnor, mycket större för dom barn vars pappor sviker sina barn

Kejll-Åke, man kan aldrig tvinga en förälder att ta sitt föräldraansvar oavsett om det är en mamma eller pappa. Däremot kan man uppmuntra och motivera föräldraskapet. Det den här artikeln handlar om är hur vi vill förändra situationen för de som vill vara förälder men inte får på grund av lagstiftningen ser ut som den gör. Det märkliga är, vilket också framkommer i kommentarerna ovan, att det aldrig är någon som säger emot. Alla tycker det är självklart att män ska kunna begära faderskapstest, men ändå tillåter inte lagstiftningen det.

Sen är jag övertygad om att om lagstiftningen varit jämställd för blivande föräldrar hade färre män skitigt i barnen.

#6 Robert Pettersson
Jag vet inte varifrån du hämtar uppgiften om 5%. Att den uppgivna fadern inte är den biologiska fadern avslöjas ofta vid utredningar i samband med organdonation. Där handlar det om 10-12%. Tyvärr har jag inte hittat officiella siffror, har bara pratat med en läkare om saken.

En annan "underhållande" effekt av din föreslagna kartläggning är att vi kan få reda på vilken man i Sverige som har avlat flest barn. Är det Robert Robertsson, brevbärare i Yttre Grundmåla? Eller Horst Bardelius, basist i dansbandet Lurviga Svängizar? :)

Bra artikel. Håller helt med er.

#8Hanns Boris
Jag ser ingenting i det som Kjell-Åke skriver som handlar om att man ska tvinga någon att ta sitt föräldraansvar.

Det som är slående med er artikel är att den handlar så mycket om rättigheter och då främst om pappors rättigheter. I förhållande till våra barn har vi som föräldrar väldigt få rättigheter. Tänk om ni i stället kunde utgå ifrån barnens rättigheter och kanske pappas ansvar och möjligen också skyldigheter.

Det är ett jäkla fokus i debatten om rätten för pappor till än det ena och än det andra. Rätten att ta hand om våra barn (eller ens träffa dom) blandas med rätten att slippa vara hemma och ta hand om dem. Att vi har ett ansvar för våra barn och en skyldighet att vara närvarande talas det mindre om.

Jag tror snarare att det är där som nyckeln ligger. Den dagen pappors föräldraskap inte längre ses som en fråga om valfrihet eller något som man kan göra när barnen blir stora och behöver lära sig tvåfotsdribblingar eller ha skjuts till discot, den dagen kommer vi också bli svårare att välja bort som föräldrar av andra.

#11 Max

Det är bra att du uppmärksammade att artikeln handlar om främst pappors rättigheter, i det ligger nämligen barns rättigheter till båda sina föräldrar. Som lagstiftningen idag är utformad, vilket vi också försöker förklara i artikeln, är det bara mamman som har rättigheter idag. Det tycker vi är fel och det finns väldigt många pappor som just vill ta ansvar för sina barn och känner en skyldighet gentemot sina barn att vara närvarande. Men de hindras av barnets mamma och en lagstiftning som enkom ger mammor rättigheter.

Sen kan det finnas många orsaker till varför barn inte får träffa sin pappa så mycket som de skulle vilja. Att han skiter i dem kan vara en sån, men då måste man också fråga sig varför han skiter i det? Där tror jag nyckeln ligger i att man som pappa idag är utan grundläggande rättigheter för sitt föräldraskap och därför känner att man inte orkar kämpa för det. Man är dömd på förhand och det är en jävla brant backe att bestiga för att ens få träffa sina barn varannan helg om det vill sig illa.

# Hanns Boris

Perfekt! Då är vi ju eniga om i stort sett allt, utom möjligen problemformuleringen.

Om du för ett ögonblick släpper fixeringen vid pappans rättigheter och vänder på perspektivet till barnets rättighet så kan vi kanske närma oss varandra. En organisation eller aktivist som utgår från det perspektivet kommer att fånga upp barnets rätt till en närvarande pappa både i de fall du och Micke beskriver och i de fall som Kjell-Åke beskriver ovan. Jag väntar dock fortfarande på en pappa-grupp som kombinerar pappas rättigheter med hans ansvar och skyldigheter.

Så länge det finns pappor som anser att de själva kan välja när och om de vill vara delaktiga i omvårdnaden av sina barn så kommer också mammor och domstolar ibland att ta sig friheten att välja bort pappans delaktighet även när denne vill och känner ett ansvar för sina barn. Det är först och främst vi pappor som kan ändra på det genom att göra det manliga föräldraskapet till en fråga om ansvar och inte om valfrihet.

Jag tror säkert att möjligheten till faderskapstest kan vara en positiv reform som kan hjälpa en del pappor och barn men för att få någon verklig förändring måste vi framförallt satsa på att göra pappa till någon som inte går att välja bort. Vi pappor kan alla bidra genom att faktiskt försöka ta vårt ansvar från början och inse att med rättigheter följer skyldigheter, i stället för att ursäkta flyende farsor med att de säkert är offer för elaka mammor och ondskefulla och pappahatande myndigheter.

#13 Max

Du har helt rätt Max, vi är överens. I några av de artiklar jag skrivit tidigare och även intervjuer som gjorts med mig har jag lyft fram att pappor behöver ta ett större ansvar. Jag menar att det börjar redan vid första besöket på MVC, dit det är viktigt att den blivande pappan följer med. Där är det också viktigt att personalen ger pappan bekräftelse och uppmärksamhet. Tyvärr har inte jag den erfarenheten.

Världen är inte svart eller vit, och inte heller problematiken kring pappors rättigheter och ansvar. Det finns många faktorer som spelar in och berör varandra och i vår debattartikel valde vi den här gången att fokusera på en fråga som exkluderar många män från ett familjeliv med anledning av att det var internationella familjedagen då artikeln publicerades. Nästa artikel kanske handlar mer om pappors ansvar beroende på vad vi väljer att koppla den till.

Om du läser de sista styckena en gång till i vår artikel kommer du också upptäcka att det är en närvarande och ansvarstagande pappa som vi efterlyser. Jag vill dock understryka att man aldrig kan tvinga någon till att ta ett ansvar. Det finns både pappor och mammor som skiter i sina barn och inte tar det ansvar de förväntas. Man kan dock, som jag skrev i ett tidigare svar, uppmuntra och motivera till ansvarstagande och kanske stödja på olika sätt om det behövs. Det är inte alla som känner sig säkra och bekväma som förälder.

Att de här frågorna hör ihop med varandra är självklart och det ena utesluter inte det andra. Genom att ge fäder de grundläggande rättigheterna en förälder ska ha, men också uppmuntra till ansvarstagande, kommer många barn få växa upp med både sin mamma och pappa som närvarande föräldrar även om de inte bor tillsammans.