Barnen betalar ett högt pris för föräldrarnas pryldrömmar

Mycket bra artikel! Många säger att dom inte har råd att vara hemma med barnen när dom är små. Visst kan det vara så för vissa, men när man har råd med villa, bil och båt, så handlar det snarare om att man prioriterat något annat; det materiella. Det är sorgligt att status och bekvämlighet blivit viktigare än relationer!

Ursäkta språkbruket men det här var (%)#¤=? i mig det bästa jag läst på väldigt, väldigt länge. Tack.

Mycket bra. Föräldrar behöver gå ner i arbetstid när barnen är små.

Plussar här på bratycket!

Speciellt det att man förmenar dem varje tänkbar oskuldsfullhet.
Barn skall ta ansvar för klimatpåverkan, havets försurning, lära sig om det sexuella på ett närmast porrinriktat sätt. De kan inte känna sig trygga att de vuxna tar hand om problem och låta de små träna sig att bli vuxna med små försiktiga steg.
De skall formas efter ett påhittat genustänk och framförallt ALDRIG få vara ifred och leva i sin egen värld av lustfylld fantasi.

Föräldrarna skall finnas till hands och i närheten när de behövs. För detta krävs det tid helt enkelt.

Helt rätt! Självklarheter som vi tycks ha glömt bort! Mycket bra skrivet!

För att hålla ihop en familj krävs att man ägnar relationerna tid och friska krafter. Det krävs mycket av fysisk och psykisk närvaro.

Artikelförf: " Barnen tvingas förhålla sig till splittrade äktenskap och varannan veckas-boende och det är ju därför inte konstigt om de, också de, kommer att förknippa trygghet med konsumtion istället för relation"

Precis!

Om man dessutom placerar barn på förskolan redan direkt efter föräldraledigheten, är risken stor att de får problem med anknytning i vuxen ålder vilken behövs för att skapa en ny fungerande familj samt med frigörelsen från föräldrarna som måste till för att man ska bli en självständig individ. Hur? Forskare brukar sätta en lämplighetsgräns för dagis tidigast vid tre års ålder. Då har barnet gått igenom symbiosen med mamman och hunnit anknyta till närstående. Denna anknytningsprocess efterföljs av ett uppvaknande av jaget, att barnet är en egen individ och inte ett bihang till mamman vilket kommer med språkutvecklingen och ökad förmåga att behärska kroppsfunktionerna. Detta yttrar sig i den första trotsåldern. En separation från mamman på det stadiet och tvånget att anknyta till andra avbryter denna viktiga process som antagligen fördröjs eftersom denna frigörelseprocess riktar sig mot mamman och de närmaste .Men en närvarande och förstående mamma bemöter den lille rebellen med humor, men erkänner samtidigt barnets rätt till det egna jaget, men sätter vissa nödvändiga gränser De ska dessutom införas i kontinuerliga sunda vanor. Från och med nu kommer barnet att testa gränser vilket är nödvändigt för att för att förstå och få grepp om omgivningen. Barnet är samtidigt väldigt lyhört inför sina föräldrars gillande och ogillande. (Orkar för övrigt stressad förskolepersonal med ansvar för en stor barnaskara med detta utvecklingsstadium? Troligen inte och då hämmas ytterligare denna viktiga process och den personliga utvecklingen får en käpp i hjulet.) De första åren behöver barnet sina föräldrar och en lugn och stabil miljö eftersom det händer så mycket i barnet under dessa år som barnet måste få smälta och konsolidera. Om barnets naturliga behov betingade av en biologisk utvecklingsprocess tillfredsställs, kommer ett naturligt behov och en drivkraft att utvidga bekantskapskretsen till andra och lekkamrater redan vid fyra-femårsåldern. Detta ska inte heller hämmas, hur nu föräldrarna väljer att lösa detta. Att följa ett barns utveckling de första åren underlättar förståelsen för dess natur och personlighet och gör det lättare att lösa problem som kommer senare.

Målet med all barnuppfostran måste vara att de ska bli livsdugliga vuxna som kan hitta en för dem meningsfull plats i samhället. Förhåller man sig som föräldrar inte till barnets naturliga utveckling särskilt de första åren utan hämmar den, kan föräldrarna få stora problem med sin tonårings trots som kanske ackumulerats genom åren pga de hämmats tidigare när de var försvarslösa. Då har föräldrarna inte har samma kontroll över barnet och de kan stå oförstående och därmed handfallna inför problemen. Tonåringen kan drabbas av utmattningssyndrom (skoltrötthet), självskadebeteende och droger, kriminalitet eller råka illa ut.

Anna Sophia Bonde är klarsynt i sin text. Men beklagligt nog, nämner hon inte med ett ord den totalitära politisk-ekonomiska styrningen vi är offer för. En styrning, som gör vårt hemarbete, vårt arbete med och vår tid med de egna barnen ekonomiskt värdelöst.

Detta är inget nytt, inget dolt. Det är avskyvärd socialistisk - marxistisk ideologi, detta att förhindra och försvåra tid med barnen, överförande av (kanske borgerliga) värderingar till dem.

Att Svenska Kyrkan bara stillatigande har åsett denna politiska nerbrytning av familjen och familjens funktion i vårt land och det våldförande på viktiga mänskliga rättigheter som familjepolitiken innebär, är ytterst beklagligt och till stor skam för Kyrkan, som ju annars säger sig stå upp för mänskliga rättigheter och mänskliga värden.

Krister Pettersson Familjekampanjen och Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid.