För att kulturen skall överleva måste den graderas

Förstår ni svenska konstförvanter i allmänhet hur dåligt ni egentligen mår? Ja, ni kan numera inte begära hjälp av Ingmar Bergman som var en jäkel på att synliggöra demonerna och som inte drog sig för att dra till obekväma kritiker.

Jag skall ändå med hjälp av en författare dra min analys till stacken. Vi två har förstått att riktpriser för böcker och kulturpolitiska lösningar, tillsammans med begränsningar för bokhandlarnas konkurrens är det som saknas. Den egna litterära insatsen saknar däremot ingenting.

En som i våras upptäckt symtomet då hon lämnade kulturmörkret i Sverige och "berättarnas hängmattestatus", är författarinnan Katarina Mazetti. "Jag är genuint lycklig över den uppskattning jag känt i Frankrike". Så uttrycker hon sig bl.a. i branschorganet "Svensk Bokhandel". Som gästförfattare fick hon näst intill uppleva rockstjärnestatus vid bjudningarna, vilka även innefattade läckerheter och avec. Såna tillställningar borde tydligen finnas hemmavid och behöver inte motiveras med varken nytta eller ekonomisk vinning.

Med anledning av Katarinas artikel framställer Sveriges Författarförbunds ordförande Mats Söderlund, en hemställan om att Alliansregeringen skall ge upphovsmännen förhandlingsrätt i upphovsrättslagen, samt höja biblioteksersättningen rejält. Lena Adelsohn Liljeroth har tydligen i sin utredning inte upptäckt att det talangfulla konstnärskollektivet med dess gedigna utbildningar och sitt idoga arbete är missgynnade i förhållande till andra icke subventionerade medborgare.

En vapendragare, som tidigare bidragit till debatten är kulturutredningens sekreterare David Karlsson, han satt med i drygt ett år, men hoppade av och gav i stället ut en bok i ärendet "En kulturutredning: pengar, politik och konst".

I boken kritiseras den efterföljande "kulturpropositionen 2010" på flera punkter. Han betonar att demokratin kräver litterära offentligt rum allestädes för dess vidmakthållande. Han ser inte "nätet" som ersättare, då "bloggande balkanisering" aldrig kan ersätta fysiska mötesplaser.

Man förleds tro att den kulturella miljön är så pass unik att Karlsson inte kan tänka sig en lösning utan en helt fristående delegation tillsatt av och med enbart idivider ur det egna kollektivet, detta för att korrekt och rikligt fördela statens bidrag.

Ja, hur skall man annars uppfatta Karlssons tolkning av samhällets politiska intställning till kulturetablissemanget efter följande uttalanden: respekt för kulturens egen intigritet och traditioner, skulle upphäva falska motsättningar mellan konstens värde och samhällelig nytta. Samme Karlsson förstärker budskapet genom "direkt stöd till enskilda konstnärer är en av de mest kostnadseffektiva åtgärder som finns". Att ingen har insett detta tidigare? Trots att det finns och funnits otaliga falanger som krävt just denna vördnad. Jag har åtminstone förstått att för detta krävs inte bara respekten från medborgarna, utan även deras likvida medel.

Hur som helst, jag finner inget anmärkningsvärt i att enskilda grupper försöker sko sig via politiska lösningar, denna taktik är praxis i vårt land. Däremot kittlar målgruppen som utsatts för den svenska "kulturella berättarboomen" under senare år desto mer.

Boomen har renderat en kulturtant i både slott och koja, majoriteten går att finna inom den kvinnliga medelklassen. Jag upplever att dessa är i ungefär samma ovetandets hälsotillstånd likt berättarnas. Bokbranschen har försökt hjälpa till att lindra symtomet genom att diagnostisera dess klienter. Symtomet anses uppstå bl.a. hos trygghetssökande vilsna individer i ett sönderfallande samhälle, som i sig skapat en och annan identitetshaverist. Men analysen når inte fram för de drabbade studerar enbart prosa, där Lisbeth Salander och andra litterära figurer skapar Twilightzoner för medvetandet.

Har än så länge värjt mig från denna litterära zon, för att inte låta 45 kilos kvinnliga slagskämpar med Aspbergers syndrom skall kunna överta mina tidigare litterära hjältars pedistaler.

Undertecknad har aldrig rett ut om läsarna begått någon form av KBT före läsandet eller om det är själva akten som ger ett liknande resultat. Men någon form av suggestion måste uppstå, för hur kan man annars förklara hur de läsare som sett filmhjälten "in action" och i läsandets stund inte funderar över hur författaren totalt bortsett från alla jordens fysiologiskt gällande lagar.

Författare, ja även där har branschen synpunkter. Den menar att det är jättesvårt att hitta riktigt bra författare, men däremot lätt att finna journalister som berömmer berättare. De har förmodligen rätt, vi har väl aldrig haft så många berättare men så få presumtiva nobelpristagare.

Jag är övertygad om att fd utredningssekreterare David Karlsson, inte inbegrep majoriteten av alla skönlitterära pocketläsare, då han menade att kulturen kräver öppna litterära rum för att demokratin skall överleva.

Inte f-n skulle pocketfolket orka vara sociala och bemöta objektiv kritik gällande alla deras favoritförfattare och dess litterära hjältar, då det verkliga livet inte verkar vara högprioriterat. Nä, skönlitteraturen har i stället skapat en asocial hemmamiljö för bl.a. deckarkonässörer, där de slickar sina skavsår efter cyklandet hem från dagens tunga arbeten i saltgruvorna. Efter den insatsen kan man förstå att de inte orkar med grannens ungar och knappt ens de sina. Så för att överleva utestänger man omgivningen och slår upp sidan 149 för att överleva ännu en kväll. På sin höjd kan de delta i någon Quiz-tävling där litterära figurers namn framställs som vetenskap.

Undertecknad tror inte på några som helst odemokratiska kulturpolitiska lösningar oavsett parlamentariska sammansättningar. Men tror på kulturens egen levande kraft som aldrig fått en chans att stå på egna ben och därmed utveckla egna muskler mot rådande kritiker. Tror även likt Olof Lagercrantz att konungariket Sverige behöver en ny allomfattande social kultur likt den i Kina där medmänniskan är landets största tillgång. För att nå dit måste medelklassen slänga sina litterära vuxennappar och ta kultureliten i örat för att tillsammans i stället studera antropologi. Jag vill inte att kultureliten i all oändlighet förbiser gräsrötternas livsyttringar, genom att bedriva en sotdöds-smittad verksamhet, som gödslas med politiska mandat. Friheten i konsten haltar.

Du pocketälskare som köper dina favoriter på ICA, du är ointressant för etablissemanget. Fokus läggs på demokratin för att dölja kostnader av udda titlar och konst som ingen vill recencera och som ingen utomstående vill finansiera.

Slutligen det finns alternativ lösning för kulturetablissemanget: åkalla "Folkvänskapens Stora Stjärna" socialdemokraten Stellan Arvidsson. Även han var ju ordförande i "Svensk författareförening" och om bönen hörsammas kunde Arvidsson än en gång bidra till att författare och konstnärer får livstidsstipendier i utbyte mot rätt livsåskådning.

Om detta med en "ny Arvidsson" är den enda vägen för att slippa höra kulturelitens försvarstal runt egenvärden och att demokratins grundpelare som inte bara är smyckade, utan även murade av konstnärer, så bör detta tydligöras med klartext.

M.a.o. finansiärerna bör informeras om att det inte är staten som är landets största bidragsgivare - det är hushållen och kommunerna.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/36220

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Lisbet Salander har aldrig intresserat mig. Mordiska Aspbergertyper - har sådana något att tillföra i underhållningsfilm såväl som litteratur? Som notorisk idrott- och detektivromansmitare sviker jag visserligen kulturen - idrottsprestationer och deckare är också kultur, tvingar jag mig att motvilligt erkänna. Jag bör kanske sitta tyst i mitt hörn och läsa mina svenska klassiker. Våren har fyllts av Levertin och Heidenstam, gossar som kunde berätta utan vare sig Halda eller McIntosh. Leif anar nog vad jag menar: Populärlitteraturen närmar sig kvällstidningsjournalistiken och folk nöjer sig. Inte jag.

Permalänk | Anmäl #1 lennart lundwall, 2011-05-17, 22:32

Ja kultur med förtryck kan tolkas på olika sätt.
Några som definitivt samtyckte med Stellan Arvidsson,
var Olof Palme och Ingvar Carlsson. Då Palme 1984 besökte Östtyskland, nämnde han inget om förtryck och murar.
Statsminister Carlsson och Public service glömde gratulera det
östtyska folket då muren föll 1989. De kände sig förmodligen villrådiga" eftersom det fanns "trygghet och ro i kalla kriget".

Permalänk | Anmäl #2 Eva Larsson, 2011-05-18, 08:53

Äras den som äras bör. Därför har undertecknad även förärat kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth några rader på "sourzen".
Hur är det, är det inte dags att skrota kulturdepartementet och låta alla intressenter synliggöra sina behov inför den instans som företräder finansiärerna? http://www.sourze.se/Lena_Adelsohn_Liljeroth_sl%c3%a4ng_nyckeln_till_Kul...

Permalänk | Anmäl #3 Leif E Ström, 2011-05-18, 15:17