Eric Saade och den nya maskuliniteten

Snälla Mats, för att du inte dansat framför spegeln, så har många av oss andra gjort det i åratal. Inget nytt, hoppas att inte lärarutbildning är lika verklighetsfrämmande som din artikel.

När jag var liten fanns det inte speglar...

Har inte tidigare generationer pojkar inspirerats av Michael Jackson och Prince!? Av teveserien Fame. Av filmer om breakdancing. För att inte tala om Elvis förhäxande höftjuckanden. Beatles samhällsomstörtande skakande med sina luggar.

Iallafall, alla vet att det finns ingen tuffare och mer krävande sysselsättning är balett på absolut elitnivå. Balettdansare är de tuffaste av de tuffa. De starkaste och smidigaste. Till och med Evander Holyfield förstod det när han tränade balett som komplement till boxningen. Ok, du har ägnat 30 år åt världens hårdaste kampsport och tror att du är tuff och hård!? Dansa balett i 6 månader tillsammans med 9-åringarna på Kungliga Balettskolan så kan vi prata sen.

Jag kom lite bort från ämnet, men det gillar ni.

Hej Niclas!
Jag är säker på att du har rätt - men jag har sett väldigt lite balettdans på förskolorna. Vad tror du att det beror på?

Tidstrender kan inte avläsas så snabbt. På 80-talet hade barnen
en kärlekshistoria med Herreys ("i mina gyllne skor").

Det där med att mansrollen helt är en social konstruktion ka vi väl sluta med snart!

torestad.blogspot.com

@Mats,

detta är egentligen inget nytt.

Jag är medelålders, har fler par skor än min fru, oftast fler ringar på mig än henne, kramar mina (manliga) vänner när vi träffas, har ingen problem eller funderingar över min sexuella identitet (har aldrig haft), dansar gladeligen (ofta och om jag får säga det, bra).

Att dagens unga killar dansar beror inte på Saade, utan på en eller två tidigare generationer som via vår kultur vågat utvecklat en sund syn på att dels uppskatta skillnaderna mellan män och kvinnor (för hur tråkigt vore det om vi inte hade några skillnader...?), dels uppskatta att våga se våra likheter.

Du (Mats) slänger på ett sätt sten i ett glashus, även om jag uppskattar att ämnet i sig kommer upp till debatt.

@Bertil #7

"Det där med att mansrollen helt är en social konstruktion"

Nej, den är även biologisk.

Det kan ha att göra med youtube och att barnen styr sitt lyssnande på ett annat sätt genom ny teknik. Om de vill se låten hundra gånger har de möjlighet att göra det också (kanske).

Det kompetenta barnet som väljer - eller ett passivt barn som är offer för strukturer?

Två perspektiv!

Om Saade är förebild så kommer nästa generation av unga män också att stjäla parkeringsplatser från handikappade.

Artikeln är dränkt i psevdovetenskaplig ängslighet . Å ena sidan är det bra att småknattar dansar med Eric Saade, å andra sidan tycks han förmedla en osund narcissism. Sedan drar artikelförfattaren till med en generös kompromiss : Saades Klicheér som i vart fall får pojkarna på fötter och rockar loss, kan nog vara bra.

Men,alltså. Personligen har jag inga ord, bara en känsla av att det snurrart till ordentligt under kepsen ... man är mållös.

Ni borde inte jobba med barn.

Hej Sven - jag tror inte att ängslighet är mitt mest framträdande drag.

Mitt budskap handlar om att lita på barnen - och inte moralisera över deras val.

"Pseudovetenskaplighet" var fick du det ifrån? Jag försöker beskriva en diskussion som pågår om maskulinitet. Om jag ville vara vetenskaplig hade jag nog refererat till någon form av forskning.

@Sven: "Ni borde inte jobba med barn."

Jag upphör inte att förvånas över den hårda tonen på Newsmill.

#12

Kul att artikelförfattarna träder fram i kommentatorsfältet, det händer ibland, oftast för sällan. Kudos till dig, verkligen.

Det jag reagerade på - och som jag slarvade med att förklara ordentligt - är min uppfattning att du :

* Använder en utvald skara småknattar som rockar efter Saades låt för att driva en tes om en "spontan" förändring i maskulint beteende .

* ... och att detta beteende , som är i sig oförklarligt,trots all expertis i genusforskning och förskolepedagogik, ändå är ett ämne för en psevdovetyenskaplig analys om klicheér kontra nyttiga klichéer.

* .... Om jag missat ditt budskap - lita på barnen - så kanske du kan förtydliga det en smula till.

* En bra artikel som du skrev. Brings back a couple of memorys in front of the mirror ;-)

Tack Sven!
Jag inser att min poäng kunde varit tydligare.

Tidigare har jag vid olika tillfällen kritiserat det genuspedagogiska arbetet i skola och förskola som ofta bedrivits utifrån en starkt maskulinitetskritisk position.

http://lumaol.wordpress.com/2011/03/24/varfor-ar-det-sa-svart-att-behand...

Jag är en ganska lättsinnig pragmatiker och inte särskilt intresserad av att definiera "manlighet" - däremot är jag extremt engagerad i att öka andelen män som arbetar i skola och förskola.

Hur förändringen ser ut (går den att beskriva) och vad den beror på (finns det en enkel förklaring) är ganska storslagna frågor och inte möjliga att beforska på ett trovärdigt sätt. Populärkulturen drabbade förskolorna med en oväntad plats och just nu råkade fönstret vara öppet. Annars har den här institutionen haft en stark tendens att stänga ute allt som inte är garanterat ofarligt.

# 15

Tack Mats , nu fattar jag galoppen.

Jag kommer ihåg mina kvällar på Smögenbaden 20 år gammal 1965. I Fara Diba-frisyr, sommarklänning och högklackade skor. Killarna som satt där, ofta seglare i vita byxor och blå kavaj åt middag. Vi tjejer åt räkcoctail och väntade på orden; Får jag lov?

Upp på dansgolvet, armen runt halsen näsan mot en skjortkrage som andades doft, nytvättad eller inte? Kropp mot kropp.

Det var dans det. Sista gången, eller senaste, vi får se så låg en hög handväskor med oss kvinnor i en cirkel runtom som bumpelipumpade till musiken. Hur kul var det? Uuuurtråkigt i jmf. Hoppas dans återigen blir en beröringspunkt. Inte tror jag Saade kommer att bidra till det, men ändå.

Den som därutöver tror att denna automatiska låt ska kunna ta hem segern har nog ingen musikalisk smakpalett. Han är framröstad av omusikaliska tonårstjejer med obegränsade mobilpengar från sina kära fäder. Tyvärr, vi förlorar i år också.

Den sorten hårt ritualiserad parningsdans hade säkert en viktig funktion på 60-talet men jag tror inte att de här hierarkierna och ansvarsfördelningarna går att återskapa ("väntade på orden; Får jag lov?") och jag är inte ens säker på att jag vill. samtidigt fanns det fördelar med de här regelssystemet som var väldigt funktionellt.

Två danser var artigt och tre var en grov flirt.

När jag ser Saades dans tänker jag att det är det en intressant form av introvert uppvisning - som gjord att plåga föräldrar med!

Hoppas du har rätt, Mats. Att dansa eller inte dansa är en fråga som ska ställas utifrån fallenhet och lust - inte utifrån grupptryck och ängslan. Själv har jag aldrig dansat framför spegeln. Det är kanske därför jag gör det så illa.

Hej Helena!
Men du blev gift ändå? Jag försöker förstå skillnaden mellan den där dansen som handlar om status och parningsritual (Anders Westin var är du?) och å andra sidan en mer inåtvänd estetisk kroppsglädje.

Kanske är det två sidor av samma sak - att nytta och nöje förenas i rörelse!

P.S. Det är aldrig för sent!

#17 Christina

Jag räknade snabbt ut att du var en nyutslagen ros på 23 år, när Hippievågen drabbade sverigeriket med dåtidens Indierock från Height Ashbury (san fransisco) med grupper som Grateful dead,Jefferson Airplane,Santana,Big brother and the Holding company, creedencence Clearwater Revival, janis Joplin (L.a.) The Doors (L.A.)

På den tiden gav sig alla ut på dansgolvet och vevade med armarna bäst det gick. Och det fanns inga manualer från 40-talets strikta Wien-baler och hur man håller i sin danspartner ? ;-)

Jag var 13 år 1968 och tillhör en obotlig mellangeneration. Kanske överdrev vi det spontana och uttrycksfulla i den fria dansen. Det var väldigt mycket känsla och innehåll - och extremt lite form. (jo det har vevats med en del armar)

Därför är det omskakande att se med vilket allvar barnen griper sig an uppgiften att återskap originalets detaljer.

#22

"Därför är det omskakande att se med vilket allvar barnen griper sig an uppgiften att återskapa originalets detaljer."

Är det inte så, att nästan alla barn alskar tävlandet i leken ? Och varför ger vi vuxna oss själva mandat att styra våra barn bort från en process som ändå kommer att hinna ifatt barnen redan i grundskolan då det hela skall betygsättas ?

@sven
Du kan absolut ha en poäng och del av mitt engagemang för att skapa könsbalans i förskolan handlar om synen på tävlingar.

Alla måste inte vinna alltid.

En sådan position innebär inte att jag är för utslagning i samhället.

"En sådan position innebär inte att jag är för utslagning i samhället."

Här går vi isär.

Jag vänder på din mening istället.

Man ska alltid räkna med att individer står upp för en utslagning av samhället och alla de normer som för tillfället regerar.

Det måste ske - För varje generation. Och har skett.
Men varför finns det så låg tilltro för vår sociala professionella sektor ? Jag frågar mig själv, för jag jobbar mot LSS sektorn,och vill byta jobb snart.

Det enda svaret jag har, är att vi alla målat in oss i ett hörn av problemformuleringar som vi inte har ett svar inför, utan förvandlar oss alla till observatörer till de problem som vi själva ställer upp.

Jag vet inte om det är rätt inställning. Enligt min personliga erfarenhet och lärdomar så finns det föga hopp om framgång att problematisera könsroller redan i förskolan.

Vilket antagligen redan är din slutkläm , också. Ville bara förtydliga det hela.

Njae, jo, kanske...
Det går att problematisera på olika sätt. Just i förskolan menar jag nog att det ofta är så att de kvinnliga pedagogiserar demoniserar den manliga könsrollen på ett olustigt sätt.

Jag tänker att det här möjligt att leka med olika former av traditionell manlighet utan att acceptera könsmaktsordning och samhälleligt förtryck.

Eric Saade gör det snyggt.

Märklig artikel. Pojkar och män har väl alltid samarbetat, alltsedan jakt och fiske, och senare militära system och jordbruk. Finns något motsvarande bland kvinnor? OK, de är "sociala", men knepiga. Har en dotter som är chef över en massa kvinnor och det är "lättare att bossa över män än kvinnor" som hon säger. Män skapar snabbt och enkelt utan krusiduller en informell hierarki och struktur för teamworking. Men kvinnor? Inte lika enkelt. Det kan snackas i det oändliga. Så jag fattar inte ett smack av vad Mats Olsson har för erfarenhet i detta område.

#27
vilket område menar du?
Dans?
Förskola?
Samarbete?
Kvinnor?
Barn?

Vad vill du veta?

#21 Sven Stromitzky,

Och ser du Stromitzky, då var jag där. I San Fransisco. Canabisdoften låg tung över sta'n. Fahra Dibafrisyren var utslagen. De högklackade skorna var utbytta till jesussandaler med remmar runt vristerna. Dansen blev en solouppvisning i påfågeldans. "Make Love" blev en verklighet. Erick Clapton sjöng "I shot the sheriff på en musikfestival i Monterey. Det var kul det med.

Vackert Christina!
Jälv stod jag och hoppade framför Tages på tennisstadion - inte lika sexigt men kul ändå.

Jag undrar om vi kan hjälpas åt att beskriva vad det är i just den här dansen som gör den så lockande att imitera? Min ursprungliga teori (lagom tuff, lagom maskulin) är lite tunn. När jag läser Christinas berättelse blir jag sugen på att använda andra kategorier!

Kanske handlar det om att förena den inåtvända påfågeldansen med ett kollektivt uttryck ("vi är en dehumaniserad maskin). Det finns drag av robotdans som jag tror lockar barn som vill slippa det egna jaget.

Ok - nu sänker jag garden för alla glada attacker och bjuder in till ett samtal på vänskaplig nivå.

Såg på kunskaps kanalen där du var med i en debatt En skola även för pojkar tror jag den hette.Den var nästan surrealistisk där man rättfärdigade pojkars utslagning med argument att färre flickor får gå i skola i vissa länder utomlands eller att män dominerar i bolagsstyrelser eller att kvinnor inte fick studera förut så ska dom straffas i någon slags kollektiv skuld.Och där representanten från skolverket ljuger och säger att flickor alltid har haft bättre betyg än pojkar vilket är sant när det t.ex gäller språk men inte mattematik.Hoppas att det inte gör något att jag kommenterar detta på din artikel om dans

Ja du Mats,

Kan det vara så att människan behöver dansa och att syftet med dansen även den, precis som samhället i övrigt totalt förändrades 1968?

Före -68 var dansen en parningsdans, mannen förde, kvinnan följde. Kompatibiliteten testades därmed. Den kille man inte kunde följa ville man inte gärna dansa med igen, den kille man följde väldigt väl dansade man gärna den tredje flirtdansen med. Kanske sista dansen också, den som då och då ledde till en promenad hem till en puss i porten, hand i hand.

Efter -68 med P-piller och kvinnans frigörelse bytte dansen form och blev mer en uppvisningsdans, Titta på mig, så här häftigt rör jag mig! En egotripp helt enkelt. Mycket vevande med armar som du säger.

I dag kanske det börjar bli en uppstramning och dans i grupp är på ingång. Linedancing där man står på rad och gör samma steg är jättepopulär, efter Michael Jacksons död gick folk spontant ner på Sergels torg och Moondansade. Lite av det gör väl Saade också.

Man kanske kan utläsa någon samhällsförändring även i detta. En sak är dock säker. Människan slutar aldrig dansa.

Ja, Mats olsson, utvecklingen i Malmö är fantastiskt, inte minst inom skolvärlden som ständigt förbättrar redan tidigare fantastiska resultat. Staden blir alltmer berikad för varje dag som går.

Vår käre ledare Ilmar Reepalu förtjänar allt beröm och lite mer narcissism och lättkränkthet är precis vad staden behöver för att bli den perfekta av perfekta städer.

Jag tror som vanligt att det är genetiskt och att vissa gillar dans och andra musik.
Folk som gillar dans är inte så nogräknade med musikens innehåll.

Riktiga musiker dansar sällan.

När Saade håller på så går jag in i ett annat rum och lyssnar på musik.

Av hälsoskäl.

Dans. Pojkar. Nolaskogs. Vi tog mopederna ett par mil och åkte till en loge en lördagskväll. Fast det var uppåt tjugo grader minus hade vi inga mössor på. Vi sneglade på dem som dansade. Vi fyllnade till och kravlade omkring i buskaget tills det tystnade där uppe på dansgolvet. "Är det slut nu?" Upp på mopederna och hem igen.

På våra pojkrum spelade vi ständigt pop och rockmusik. Alltid. Vi lärde oss foxtrot nödtorftigt och av nödtvång. Vi började dansa narcissistiskt. Vi fick barn och vi bytte blöjor - var det fyra gånger om dygnet eller mer? - på våra döttrar och söner, gudskelov innan pedofilens blick fick tolkningsföreträdet i Sverige och en man inte kan ha med barn att göra utan att det ska tolkas som pedofili.

För att kommentera i sak har jag två bekanta vars söner är besatta av Saades Eurovisionsframträdande; utifrån den lilla empirin kanske man kan hoppas på en ny mansroll, som inte är kärringarnas mansroll.

#35 Torsten Nyström,

Hahaha....fick mig ett gott skratt över den ögonblicksbild du gav.

Min lille dotterson 5 år vet vem Saade är och de enda låtar han gillar är Manboy och Popular av Saade. Allt annat är ointressant.

#31 Tack Michael!
Det var en konstig debatt och jag är glad att du har sett något intressant i den!
http://urplay.se/163645

#33 Bo T
Jag anar ironi (inte min bästa gren) och önskar att du vore tydligare. Ämnet?

#34 Anders B Westin
Jag tror att du tolkar människans historia selektivt! Nog är det så att dansen och musiken är sammanvävda genom mänsklighetens utveckling?

Och visst är dansen en evolutionär faktor att räkna med. Jag tror att en musiker som kan dansa är en oemotståndlig kombination. Andra lyckas hitta en partner ändå!

Jag är inte så nogräknad - allt som låter och uppmuntrar till rörelse är bra.

#35 Torsten Nyström,
Tack för en underbar berättelse. Jag undrar vad ni missade i buskagen?

#36 Christina Lundqvist
Jo det är något med Saade som antagligen inte varit möjligt utan Michael Jackson. Kanske handlar det om att fly sig själv - och göra det med perfekt elegans?

Mats
Jag går bara efter vad jag läst och själv upplevt.
Duktiga jazzmusiker är sällan dansare bara för att ta ett exempel.
Det måste bero på något.
Jag tror att det sitter i hjärnan.
Och naturligtvis finns undantag.
Men jag har inte sett eller hört någon som förenar både och.

Visst är dans och musik sammanvävda.

Men musiker spelar och dansare dansar och resten står bredvid och tittar och lyssnar.

Vaddå, NU kommer pojkarna?

Har ni inte sett Mick Jagger när han har varit i farten?
Det har han varit de senaste 40 åren, och är än.

Han var en del av mitt liv, så att säga, för jag har själv gjort så många Mick Jagger , d.v.s sprungit som en skållad råtta över dansgolvet.

Det var så befriande för jag visste att föregående generation hade varit tvungen att att förhålla sig till vissa standardrörelser och etikettregler, vilket gjorde att damerna inte åtnjöt samma frihet som vi att skaka av sig påträngande och inbillska danspartners, vilka trodde att det var fritt fram att dansa tryckare , oavsett musik ,och uttrycka det med alla utstickande kroppsdelar!

Tackad vet jag den fria dansen, vår frigörelse från tvånget!
Nu kunde man själv välja hur intimt man dansade, och med vem.

Låt killarna dansa framför spegeln. Jag tycker att det är sympatiskt!
Förut tillskrevs denna aktivitet tjejer, men nu, när vi är mer jämlika vågar killarna sig på det också.
Dans är rörelse, fysisk aktvivitet, vilken är nyttigt för kroppar i alla åldrar,för här bestämmer vi själva takten.

Det är väl inte så att 40-talisterna håller på att bli gaggiga?

#42 Audur Armannsdottir,
Om 40-talisterna håller på att bli gaggiga är det med en viss rätt (ålderns) men jag förstår din poäng. Det har nog alltid funnits individer och grupper som har hittat vägen till glädjen i dansen (fri eller formbunden).

Själv har jag aldrig lyckats hitta svänget hos Stones och blir desperat när någon försöker dra igång en fest med de låtarna! Jagger har inte varit så stor på förskolan - kanske borde de jobbat mer med sina videor?

#41 Anders
Det är en deprimerande uppdelning och jag känner igen din beskrivning från jazzens konstiga värld. Därför tappade jag delvis intresset för denna på 80-talet. Det blev för konstigt och ibland kändes det som om jazzmusikerna inte brydde sig om lyssnarna - och att spela till dans var den yttersta förnedringen!

Själv älskar jag att spela för en dansande publik! Då har musiken en funktion.

#42 Audir Armansdottir (bara det namnet var en prestation att få ner i kommentaren)

Jo, vi 40-talister håller på att bli gaggiga. Med all rätt. Det är värre när andra siffer-ister visar prov på detsamma trots sin ungdom. Jag tror t o m Jagger börjar bli gaggig. Vi ska alla den vägen vandra, det är bara en tidsfråga, så välkommen in i klubben.

Mats
Du har nog inte beaktat hjärnans överlägsna förmåga över kroppen.
Kroppen har att hantera tyngdlagen. Så icke hjärnan. Hjärnan hanterar ljusets hastighet. Komplexiteten, nyanserna, personlighet, mänsklighet får då långt större frihet.

Det handlar om frihet uttryckt i känänslomässiga VIBRATIONER.

Inget dansstycke har tangerat detta tillstånd.

Jag hör mest förprogrammerade robotar undantaget :

http://open.spotify.com/track/4evKhNaI6F3mbL2z3LWSHh

och liknade som lyckats förena hjärna och kropp-

Di Meola meets Piazolla? Flamenco möter tango!

Jag tror inte att den här musiken hade varit möjligt utan den inspiration musikerna får från dansen.

Den motsättning du beskriver tror jag inte finns i folkmusik.

Hej Mats Olsson! Återigen en intressant artikel som jag tycker har en bra balanspunkt trots den våta, tunga feministfilten som ligger över landet och förpestar det mesta som skrivs och sägs idag. Din tes om att pojkar först nu törs/fått lust att dansa är ju tillspetsad men har en poäng. Dans som uttryck för något maskulint har väl alltid funnits men inte kanske nått ut till pojkar i förskoleåldern. Din slutfråga är bra och jag tror att det beror på. Män i förskolevärlden förstår nog instinktivt vad det handlar om (även de som gått vilse i genuslära). Jag tror att i stort sett endast kvinnor i förskolevärlden med egna söner kan tolka det rätt. (Som parentes: det är en av de ohyggliga aspekterna på genuspedagogik i förskolan. Genuspedagogerna har skolats in i ett ovetenskapligt synsett som utgår från manshatiska och falska utgångspunkter. Även en ung genusveterska med goda intentioner torde söka förklaringar till pojkarnas beteende i sin genuslära och helt missförstå vad det är fråga om även i detta fall.)

Angående känsla för rytm, rytmen är är helt avgörande inom exvis jazz och rockmusik. Inget kan få en ölen att flöda på en rockklubb som ett band som är rytmiskt skickliga. Rytmen är det som får musiken att leva, även för HD-killar som lyssnar på ZZ-top. Al DI Meola torde fö nästan enbart uppskattas av män och unga killar. Al di Meola har sagt i någon intervju att han i första hand är en trummis, att rytmen är kärnan. Och det är väl en del av det fascinerande med hans spel, den rytmiska precisionen i det eldiga, flamencoinspirerade tempot. Själv fick jag den stora ynnesten att ta gitarrlektioner för en av europas främsta blues-rock-gitarrister. Det första han tog upp när jag demonstrerat mina färdigheter var att lära mig en teknik som möjliggör, ja styr mig till ett spel grundat på rytm. Vips, så lät till och med "Smoke on the water"-riffet njutbart i mitt eget framförande. Plötsligt öppnade sig en värld som jag varit blind för, men som jag levt i hela tiden. Det var det rytmiska som var det fundamentala även i mina tidigare musikupplevelser. (Jag kan dock fortfarande inte direkt njuta av att dansa. Kanske för att jag inte kan Tango och mer avancerade former)

Hej Peter!
Tack för uppmuntran. I de här diskussionerna gäller det att hålla tungan rätt i mun och jag försöker undvika några av de klassiska fällorna. En sådan är att genusvetenskapen har ägt tanken på att maskulinitet är något konstruerat - medan antifeminister har sprungit in och ställt sig i den biologistiska hörnan och ägnat stor energi åt att försöka definiera vad maskulinitet egentligen är.

Om vi ska komma förbi de här positionerna måste vi hjälpas åt att hitta ett nytt läge i debatten och jag hoppas att sådan bagateller som Saade kan hjälpa oss att se kraften i pojkarnas behov av att experimentera med något som vi i brist på bättre ord kallar "manlighet".

Du har rätt i att de här teorierna blir olidligt komplicerade när de konfronteras med egna barn. Att vara ideologisk är inte lika enkelt i hemmet. Lärare har alltid haft en tendens att uppfostra barn och föräldrar om det rätta sättet att vara (mat, hygien och teve). Det är inte lika kul att uppfostra sig själv!

När det gäller Anders och min diskussion om olika musikstilars värde känns det som ett stickspår. Jag gillar det råa och enkla. Att jämföra Bessie Smith med fusionjazz leder ingen vart.

Musik har den där mystiska egenskapen att ibland beröra - och när det händer försöker jag låta bli att analysera. Aaaahhh...

Du har rätt i att annalyserandet av en musikupplevelse riskerar att ta bort den känslomässiga delen. Jag söker numera rytmen och känslan av att det "svänger".
Angående feminister och antifemnister: jag förstår viljan att undvika en polarisering och möjliggöra en konstruktiv diskussion. Det är dock fel att dela upp det som du gjorde. Jag har inte stött på någon extrem biologism bland de som protesterar mot feminismen. Det som förenar de som protesterar mot feminismens mischmasch av anspråk på vetenskapligt underbyggda slutsatser och politiska agenda är att olika skribenter säger att de har fel. Exvis, biologi spelar en roll, inte att endast biologin spelar en roll. Feministerna kör "halmgubbe"-tricket och avfärdar alla som tar ställning mot deras agenda genom att kalla dem "anti-feminister" och tilldela dem extrema ståndpunkter och sedan argumentera mot dessa istället för att bemöta den kritik mot deras egna ståndpunkter som det egentligen handlar om. Ide'n om feminism kontra en motsvarande biologistisk anti-feminism är en feministisk "halmgubbe".