Nykonservatismen

Ilan Sadé om Nykonservatismen

Till dygdernas och enhetlighetens försvar

Publicerad: 2011-05-08 12:05, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Vi kan idag ana att morgondagens stora politiska frågor kommer att äga rum i spänningsfältet mellan enhetlighet och mångfald. Enhetligheten har stöd av stor del av borgerligheten, men även bland hemlösa före detta socialdemokrater som har fått nog av identitetspolitik och multikulturalism. Dessa grupper borde ges ett gott alternativ till Sverigedemokraterna, skriver Ilan Sadé.

227 millningar
16 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Ilan Sadé är affärsjurist. Han var förbundsordförande för Centerstudenter 2003-2006 och redaktör för Tidskriften Rådslag 2005-2006.

I det politiska livet i Sverige har det sedan länge varit spänningsfältet mellan individuellt självbestämmande och kollektiv styrning som har dominerat som konfliktområde, särskilt med avseende på rent ekonomiska spörsmål. Längs linjen mellan dessa två poler, vilken också utgör den svenska höger-vänsterskalan, har de politiska partierna härstädes positionerat sig. Det står dock klart att detta spänningsfält sedan flera år tillbaka tappar i styrka. De nya moderaterna, dagens statsbärande parti, förkroppsligar denna avmagnetifiering. Nya spänningar tar dock de gamlas plats, vilka utgör andra aspekter av slitningen mellan kollektiv och individ, eller rentav är helt frikopplade därifrån.

Jag vill i det följande presentera en aspekt av spänningen mellan kollektiv och individ som tveklöst är en av de viktigaste samtida och framtida frågorna för Sverige och hela västvärlden. Vad jag har i tankarna är motsatsparet enhetlighet och mångfald. Jag kan konstatera att den förhärskande kraften i vår samtid är mångfalden, och att detta måste vägas upp genom att stödja och stärka enhetligheten. Men innan jag går vidare på detta spår kan det passa bra med en liten tillbakablick på idédebatten inom det parti där jag stundtals har varit mycket aktiv, och hur de idéerna förhåller sig till vad jag utvecklar i denna artikel.

Kommunitära tankar inom Centerpartiet

Centerpartiet har med sin landsbygdshistoria alltid hyst tanken om att samhällets små, lokala gemenskaper bör odlas och värnas. Under Thorbjörn Fälldins dagar stod partiet som en motvikt mot den teknokratiska, storskaliga visionen om ett massamhälle som en urspårad socialdemokrati ordinerade. Inom ungdomsförbundet diskuterades "lokalsamhället", där det rådde "gemenskap där alla behövs".

Under 90-talet fick elden nytt syre från de högervindar som började blåsa. Inom filosofin och samhällsvetenskapen hade en livlig debatt brutit ut mellan liberala teoretiker och en något brokig skara tänkare med samlingsnamnet kommunitärer (eng. communitarians). De sistnämnda vann stort gehör inom den ungdomliga centern. Robert Putnam härledde välståndet i Norditalien till det livaktiga civilsamhället därstädes, medan Charles Taylor filosoferade om att de mänskliga relationerna är vad som ger livet mervärde. Alasdair MacIntyre slog fast att liberalismen är teoretisk nonsens, till skillnad från aristotelisk dygdeetik.

När så Maud Olofsson tog kommandot över Centerpartiet 2001, med en partiledarstab och ett riksdagskansli bestående av folk med nära förflutet i partiets ungdoms- och studentförbund, dröjde det inte länge förrän idépolitiskt intressanta diskussioner väcktes till liv. Undertecknad hade förmånen att vara redaktör för Tidskriften Rådslag, som var ett litet experiment för seriös idédebatt under 2005-2006. År 2003 anammade partiet federalism för tillämpning på såväl Sverige som på EU. På statlig nivå hade dåvarande landshövdingen Mats Svegfors fått uppdraget att reda ut Sveriges framtida styrning, vilket bidrog med ytterligare bränsle till debatten. Den regionala och kommunala självstyrelsen diskuterades grundligt.

Allt detta tvärdog år 2006, vilket jag tillskriver tvenne orsaker. För det första tog regeringsarbetet över. För det andra vann ensidigt (social-)liberala tankar partiledningens håg. En tankesmedja, Fores, skapades för att leverera socialliberalism åt så kallade storstadsliberaler. Något bättre sätt att ta död på en idédebatt är nog svårt att finna.

Republikanism eller ny medeltid?

Socialliberaler kan understundom komma fram till rimliga slutsatser i praktisk politik, men MacIntyre har rätt - den ideologiska grunden är snömos. Att en fungerande demokrati bygger på en grundläggande gemenskap inom den politiska enheten ifråga finns inte på den liberala kartan. För att åstadkomma sammanhållning och lojalitet gentemot de offentliga institutionerna krävs att medborgarna delar en uppsättning erfarenheter och/eller värderingar. Denna insikt har säkerligen alltid funnits bland programmakarna inom Centerpartiet, om än outtalad. Att åstadkomma sammanhållning och en känsla hos folk av att ha en andel i den offentliga styrelsen utan att människorna ifråga har någonting med varandra att göra, annat än att de råkar befinna sig inom samma politiska enhet, låter sig inte göras. Därför har demokratisering och nationalism så ofta i historien gått hand i hand. På många håll har detta orsakat oro mellan folkgrupper och rentav folkomflyttningar. Icke desto mindre måste vi vara intellektuellt hederliga nog att kunna erkänna sambandet mellan nationalism och folkstyre. Det krävs med andra ord ett visst mått av enhetlighet i en fungerande demokrati.

Idealet att jämlika medborgare skall ta aktiv del i styrelsen av republiken (res publica) kan härledas till den atenska stadsstaten, det republikanska Rom samt, i viss mån, avsnitt i den bibliska historien. Idéströmningen går ibland under parollen republikanism, som alltså står för någonting betydligt mer genomgripande än det ytliga konstaterandet att man bör ha folkvald(-a) ledare istället för arvekung. Vissa medborgerliga dygder blir särskilt viktiga i idealstaten, inte minst dygden att bilda sig och sätta sig in i samtidens stora frågor. I annat fall vore ju medborgerligt deltagande i styrelsen en tämligen dum idé. En annan väsentlig dygd är måttfullhet hos de styrande, vilket alltid har satts i kontrast till de österländska imperier som antikens judar, greker och romare ständigt krockade med - vilka imperier för övrigt utövade ett dåligt inflytande i just detta avseende. De två exemplen är uttryck för två av de fyra kardinaldygderna i västerländsk idétradition, till vilka utöver visdom och måttfullhet även mod och rättrådighet räknas.

De västerländska demokratierna i allmänhet och de nordiska folkstyrena i synnerhet har präglats av dessa ideal under deras uppbyggnad. Idag förhåller det sig annorlunda. Det finns istället en stark tendens till intern splittring. Informationsteknologi och invandring är måhända två pådrivande faktorer, men det är mycket tydligt att utvecklingen har haft ett starkt ideologiskt stöd hos de styrande. Mångfald, nihilism och identitetspolitik driver oss i riktning mot vad som närmast kan liknas vid en ny medeltid: stegvis nedbrytning av folkbildningen; diversifiering av människors erfarenheter och lojaliteter på det lokala och nationella planet; det offentliga rummet som ett ingenmansland ägnat åt individers och gruppers självhävdelse snarare än någonting att förvalta gemensamt.

Damma av dygderna

Om man, liksom jag, är av uppfattningen att denna utveckling måste motverkas och att den förhärskande ideologi som underblåser utvecklingen bör ersättas med någonting annat, kan det vara lätt att känna sig hemlös bland de för dagen tillgängliga alternativen. Jag tror dock att Centerpartiets ledning var någonting viktigt på spåren när begreppet federalism plötsligt introducerades år 2003. Betydligt viktigare än vad ledningen själv insåg, med tanke på att begreppet och de idéer som fyller det med innehåll slängdes på skräphögen tre år senare, när valet var vunnet. Federalismen utgör nämligen ett alldeles utmärkt styrelseskick om målsättningen är att värna om samhällets lokala gemenskaper. Likaså kan det federala styrelseskicket på en gång understödja och sätta nödvändiga gränser för gemenskap, delaktighet i styrelsen och lojalitet gentemot densamma. Genom en federal statsbildning kan man exempelvis bygga demokrati med hänsyn till önskemål om regionalt självstyre. Enhetlighet och mångfald kan på så sätt kombineras. Maktdelningen i federala statsskick är en bra försäkring mot flertalets förtryck av de få. Det är fortfarande ett styre som bygger på enhetlighetstanken, men det kan ju med fördel finnas utrymme för flera i viss mån självstyrande enheter - flera nationalismer - inom samma stat. På många håll i världen torde detta vara ett lyckat recept för att undvika inbördeskrig.

Vi kan idag ana att morgondagens stora politiska frågor kommer att äga rum i spänningsfältet mellan enhetlighet och mångfald. Här behövs en politisk kraft på enhetlighetens sida som dammar av och nytolkar de fyra kardinaldygderna - republikanism i ordets egentliga bemärkelse. Potentiella anhängare till en sådan rörelse återfinns förmodligen främst bland folk som med dagens något bakvända, men likväl gängse, benämningar kallar sig liberal-konservativa eller konservativa. Sålunda finns stödet till stor del inom borgerligheten, men även bland hemlösa före detta socialdemokrater som har fått nog av identitetspolitik och multikulturalism. Dessa grupper borde ges ett gott alternativ till Sverigedemokraterna. Finns det något alliansparti som är berett att ta ledningen? Eller krävs det en ny partibildning?

Ilan Sadé (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35973

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nix, det finns inget alliansparti som är beredda att agera!

Till och med Moderaterna, (nu "De nya moderaterna") som en
gång i tiden stod för Sverige, lag och ordning samt tillvaratog
de svenska skattebetalarnas intresse...har totalt tappat stinget.

Sunt förnuft om sveriges bästa har helt försvunnit, en aktiv och
preventiv lagstiftning försvann med Gösta Bohman, och partiet
idag består av en massa sillmjölkar, så långt ögat når.

Vem av dessa skulle ha ryggrad nog att ta tag i, eller bryta sig
loss ur "De nya moderaternas" förlamande passivitet?

Hur tror du en hederlig och anständig moderat upplever Ullenhags
utredning om "rasism" samt att Bengt Westerberg ska leda denna
utredning? Tror du på fullaste allvar, att en äkta moderat köper
detta dravel?

Nix, han tiger av ren självbevarelsedrift, och hittar snabbt fram
till alternativet. Han må vara lite småfeg, men dum är han inte!

Permalänk | Anmäl #1 per svensson, 2011-05-08, 14:13

En sak lär vi oss av historien: Den går aldrig baklänges.

Upplösningen av den nationella identiteten drivs av ökat resande, internet och migration (mest av svenskar som flyttar ut och sen hem, många erfarenheter rikare). Den utvecklingen går lika lite att stoppa som upplösningen av de gamla brukssamhällena. Nuförtiden drömmer inte ungdomarna om Stockholm, utan om Berlin eller Tokyo. Lycka till med att stoppa den utvecklingen.

När nationella politiker, nationella media, nationella myndigheter osv får allt sämre kontroll över utvecklingen är det förstås omöjligt att försöka vända utvecklingen mot mer enhetlighet. Det blir närmast löjeväckande, som när miljöpartiet försöker argumentera för att vi ska lösa globala miljöproblem utan att använda de internationella organisationer som faktiskt finns.

Det finns ett fåtal exempel på länder där man har lyckats vrida tillbaks klockan och drivit igenom mer enhetlighet, som Castros Kuba och talibanernas Afghanistan. I en öppen och fri demokrati som Sverige är det omöjligt.

Permalänk | Anmäl #2 Jakob Jonsson, 2011-05-08, 18:23

Mao, ni politiker har med ert massinvandringsprojekt förstört grunden för ett demokratiskt och fredligt sverige och nu ska den tidigare naturliga gemenskapen ersättas med federalismplåster?

Analysen var dock intressant. Slutsatsen tunn.

Permalänk | Anmäl #3 Martin A, 2011-05-08, 18:51

Restriktiv sexualmoral är ett fundamentalt konservativt värde, Där detta utelämnas finns ingen konservatism. I allmänhet rör det sig om falskflaggad liberalism, ett begrepp som diskrediterats av finanskrisen. Nya läglar, gammalt vin. Det gamla vanliga parlamentariska bedrägeriet.

Permalänk | Anmäl #4 Peter Ingestad, 2011-05-08, 19:16

"Dessa grupper borde ges ett gott alternativ till Sverigedemokraterna, "

Kanske det. Men varför, egentligen? Sverigedemokraterna är ju bra redan dom. Lite för vänsterorienterade i synen på offentlgit finasierad välfärd, men i grunden ett sunt parti till skillnad från den kulturmarxistiska 7-klövern.

Duger SD åt mig, så duger det även åt dig!

Permalänk | Anmäl #5 Leif D, 2011-05-08, 19:25

Det ligger en hel del i vad Leif D skriver.

Men SD hade aldrig kommit in i riksdagen, om inte Mona Sahlin
hade gjort själva grovjobbet. Nu är dom där, och de tar tag i just
de frågor som berör de mer framsynta väljarna.

Det tragikomiska i Alliansens politik är, att de tog ingen som helst
lärdom av Monas aningslösa svammel. Tvärtom har de i många
delar fört sosseripolitik. Mera EU, mera FN, mera öppna gränser,
en svag och intetsägande kriminalpolitik, svaga och inte så lite
nördiga ministrar.

Det blir lite pinsamt när Jytte Guteland i tv står och gapar om en
en human och generös flyktingpolitik...och Tobias Billström
genast bekräftar...jo då, vi ska ha en öppen och generös bla bla
bla. Klart att den lite mer begåvade väljaren frågar sig, med vems
pengar finansieras detta?

Nu är Kd under riksdagsspärren, och centern är på god väg att
följa efter, beroende på att man har kommit i total otakt med sina
egna väljare, och både Olofsson och Hägglund missar aldrig ett
tillfälle att hacka på SD, och där begår de sitt stora misstag, för
de hackar på sitt eget partis blivande SD-väljare.

Det är min fasta övertygelse, att Alliansen begår samma misstag
som Mona Sahlin....i blind dumhet så krattar man gången för SD,
och 2014 får man hjälplöst se på när Kd och C åker ut, och M med
6-7 % tapp gör SD tvåsiffriga. De mer begåvade lämnar er, och
sen har ni bara kanonmaten kvar...precis som S.

Permalänk | Anmäl #6 per svensson, 2011-05-08, 20:46

En ovanligt läsvärd artikel.

Det sorgliga är att detta inte kan diskuteras i någon större omfattning. Att inte förespråka globalisering, masskonsumtion och mångkultur betecknas som bakåtsträvande och främlingsfientligt.

Den klartänkte inser dock detta: att det småskaliga, det lokala, det närproducerande och det enhetliga hör både historien och framtiden till.

Globalisering och mångkultur har inga lösningar på den rovdrift och samhälleliga splittring som försiggår och som densamma är orsak till.

Permalänk | Anmäl #7 Marco, 2011-05-08, 20:50

Sedé verkar fästa stor vikt vid vissa ord och förlora sammanhang. Han har inget konkret. Visst är de klassiska dygderna viktiga för tänkadet och för att få balans i besluten. Men dygdernas tolkning måste göras från ett perspektiv i ett visst sammanhang och leder inte till en viss typ av beslut. De kan inte kopplas till någon viss ism. I så fall skulle man kunna bilda dygdeismen. Används dygderna i direkt argumentation så är det pajkastning typ du är inte klok, feg, en skitstövel eller är en fanatiker.

Jag tycker också att partierna är ett spektakel. Men EU-federalism gör tänkandet ännu svagare. Det bästa sättet att minska risken för inbördeskrig i det här landet är att stoppa massinvandringen. När naturresurserna sinar och flödet av främst olja och mat från utlandet inte längre kommer så blir det illa. Historien inom vissa siffror kan faktiskt gå baklänges. Människan har fått hybris. I den mån det finns en lösning så är det att lämna EU.

Det nationella ”flertalets förtryck av de få” är det begränsat. Ibland blir det uppenbart när konungariket Sverige förlorar i Europadomstolen. Förtrycket kommer mest från EU och ökar. Och framför allt kommer det många obalanserade beslut.

Permalänk | Anmäl #8 Urban Persson, 2011-05-08, 20:55

Artikeln är insmickrande, förrädisk och feg. Skribenten undviker nogsamt alla kontroverisella frpgor och staplar fluffiga honnörsord utan spår av skarpa förslag, konkret politik och substans.

Jag noterar även att jag ENSAM - som vanligt! - tar upp den verkligt aktuella och brännande aspekten: sexualpolitiken; där är fegheten universell. Jag vägrar acceptera detta. I meningsfullhetens och anständighetens namn MÅSTE det vara möjligt att öppet diskutera svåra ting.

i har TVÅ närslutande debatter. Nousiainenskandalen och KD:s Pride-engagemang. Det är en myckenhet tyckande och ett minimum av kalla hårda fakta till stöd för den sanna konservatismens sexualmoralism. Jag ger här ett enda faktaskarpt exempel till.
"The percentage of homosexual pedophiles ranges from 9% to 40%, which is approximately 4 to 20 times higher than the rate of adult men attracted to other adult men (using a prevalence rate of adult homosexuality of 2%-4%).5,7,10,19,29,30"

Källa:

http://www.mayoclinicproceedings.com/content/82/4/457.full

Permalänk | Anmäl #9 Peter Ingestad, 2011-05-09, 07:46

Men VARFÖR denna blinda fläck, denna dånande tystnad från alla dessa som vill kalla sig konservativa, oavsett regeringstrogna eller ilskna kritiker.

Jag tror jag vet.

De är porrfixerade allihop. Sitter i glashus. Akilleshälen.

Det är er just er pinsamma TYSSSSSSSSSTNAD som avslöjar er allihop.

Porr och konservatism är rätt och slätt oförenliga. Här har vi alltså vattendelaren. Kriteriet. Här på Möllan finns bara EN konservativ skribent. Jag.

Permalänk | Anmäl #10 Peter Ingestad, 2011-05-09, 08:43

Förresten, ett par till. ju. T ex Bitte Assarmo får räknas som äkta konservativ. Liksom den duktige Johannes Forsblom. Intressant är Mats Dagerlind som jag har lite släktskap med då vi båda förenar en konservativ moralsyn med en klar vänsterprofil i ekonomiska frågor.

Permalänk | Anmäl #11 Peter Ingestad, 2011-05-09, 08:46

Om man ska vara petig finns det mycket förtryck av minoriteter i Sverige, inom bland annat alkohol, knark, ombyggda fordon, barnuppfostran, utbildning, skogsbruksmetoder, hälsovård, djurhållning och byggnadslov. Skulle man ta upp detaljer så går det att räkna upp hur mycket som helst. EU-federalismen gör ingenting inom detta utan är kort sagt en uppblåst organisation med viktiga ledare och flaggviftande. Sedé är en osaklig tramsnisse och så är federalisterna. De har sina stora projekt. Euron kommer snart att krascha. Men de hittar säkert på något nytt. Det gäller bygga något. De vet inte så mycket vad de vill ha. Men det har mindre betydelse för ska bli något flott. Nu har även dygderna kommit in. Tyvärr går det inte att plocka ihop dessa till ett program.

Dygden är om något kopplad till cynismen och kunskaperna om detta är små. Wikipedia hänvisar till en gammal uppslagsbok. De uppblåsta tramsnissarna har inte en chans mot en cyniker. Kommer det att bli något av dygdeismen? Fundera vidare Sedé. Det har hänt att en blind höna har hittat ett korn.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Antisthenes

Permalänk | Anmäl #12 Urban Persson, 2011-05-09, 09:32

En ovanligt läsvärd kommentar, Marco! (#7)

Någon annan skrev om resandet och om att ungdomar drömmer om Tokyo (i st f Sthlm). Invandrarna har klippkort på flyget till de hemländer de flytt ifrån och Thailand är vardagsmat som semestermål för pursvenskarna. Ingen har en tanke på konsekvenserna. Kostnaderna för denna absoluta ansvarslöshet och dumhet kommer dock att få betalas rätt snart, när oljan blir en bristvara och idioterna TVINGAS lägga om sitt liv till mer ödmjuka vanor. Jag önskar att mer ödmjukhet och vördnad inför allt liv på vår ljuvliga planet kunde uppstå utan tvång men har inga illusioner om detta. De som fattar lite har redan börjat lägga om tillvaron mot det som Marco skriver: det småskaliga, det lokala, det närproducerande och det enhetliga. Globalismen är en parentes i mänsklighetens korta historia.

Permalänk | Anmäl #13 Åsa Andersson, 2011-05-09, 10:09

Finns det något alliansparti som är berett att ta ledningen?

Ja! Centern borde kunna bli detta parti. Men det är ju långt ifrån säkert. Ser man på vårt parti idag så finns det både mycket som bekymmrar och mycket som väcker förhoppningar. Bland det mest positiva är de nya Centerföreträdare som verkar göra sig redo att ta över från de som lett partiet senaste mandatperioden, t.e.x Annie Johansson. Efter att ha läst din utmärkta artikel hoppas jag även få se ditt namn mer inom Centern i fortsättningen.

Permalänk | Anmäl #14 Johan Kärnbo, 2011-05-09, 12:45

jag i stort igen mig, nykonservatism är melodin, speciellt i stil med Julius Evola. SD är det enda alternativet idag för detta samt kurage att säga detta högt, men en slags blandning av gamla sossarna, centern och kd hade varit bra.

Permalänk | Anmäl #15 Sunt Förnuft, 2011-05-09, 21:37

Sadé skriver:

"Dessa grupper borde ges ett gott alternativ till Sverigedemokraterna. "

Jag sympatiserar med många av de tankegångar Sadé framför. Jag tror dock inte det är möjligt att inom något av de nuvarande Allianspartierna (och inte heller inom socialdemokratin) är möjligt att driva varken idédebatt eller realpolitik åt det håll Sadé förespråkar.

Det finns i dagens svenska politiska klimat troligen bara ett parti där diskussioner av den typ Sadé förespråkar kan föras och eventuellt också leda till konkreta politiska förslag, och det är just inom Sverigedemokraterna. Istället för att bara fördöma Sverigedemokraterna borde kanske människor som sympatiserar med Sadés tankegångar engagera sig i sd och försöka förändra partiet i den riktning de önskar. Ett politiskt parti blir ju - under förutsättning att det fungerar demokratiskt - vad en majoritet av medlemmarna vill att det ska bli.

Permalänk | Anmäl #16 Rolf Hansson, 2011-05-10, 12:09