Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2011-05-06 10:05, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
John Chrispinsson föreslår att de delar av arkitekturskolan som tyvärr inte hann brinna upp ska bevaras. Men vi bör inte överlåta åt Stockholms brandförsvar att avgöra hur mycket brutalitet som ska bevaras. Låt oss istället uppföra en vacker byggnad på denna plats som dagens människor uppskattar och inte bevara brutala hus med motiveringen av framtida generationer ”kanske” kommer att uppskatta brutalitet. Det skriver arkitekten och KTH-läraren Jerker Söderlind.
Arkitekt SAR/MSA, Tekn. Dr. KTH, Journalist
Först en pessimistisk profetia. Med eldens hjälp har ett paradexempel på dysfunktionell och stadslivsförhindrande arkitektur snabbspolats framåt mot en tidpunkt där fullständig rivning förefaller logisk. Detta är bra. Men så snart brandkårens eftersläckningsarbete är avslutat kommer Stockholms sedvanliga retrogardiska (motsatsen till avantgardiska) arkitekturelit att påbörja sina återkommande publiceringar av sentimentala upprop till det förgångnas försvar på Svenska Dagbladets kultursidor. Formuleringar som ”hög verkshöjd”, ”konsekvent representant för sin tid”, ”kulturhistoriskt omistligt landmärke”, ”kompromisslös symbolbyggnad” och ”unikt tidsdokument” kommer att användas för att motivera olika varianter av ”pietetsfull restaurering”, ”återuppbyggt bevarande” eller ”historisk rekonstruktion” av de delar av arkitektskolan som lågorna tyvärr förhindrades att förtära till grunden.
Debatten om vad som ska göras med Arkitektskolans ruiner kommer att bli en kort och komprimerad snabbrepris på föregående kampanjer från huvudstadens gråklädda nostalgi-garde. Alltså, den grupp högutbildade besluts- och åsiktsutformare som av antingen intellektuell inavel eller extremt hög utbildningsnivå inte vill eller kan förstå att 1930-talets och 1960-talets arkitektur och stadsplanering är precis lika människofientlig och katastrofal som det samhällssystem som skapades i kölvattnet på V I Lenins statskupp i Ryssland 1917.
En försmak till den kommande efterbrandsdebatten är kungliga konstakademiens högtravande upprop för något år sedan om att bevara Slussens i grunden brutala biltrafikmaskineri från 1930-talet. Ett annat exempel är SvD:s attack mot förra stadsbyggnadsborgarrådet som hade modet att påstå att Trygg Hansas brutala betongklump på Kungsholmen inte hade samma höga arkitektoniska värde som Kungliga Slottet. Denna efterbrandsdebatt om bevarande hade vi sluppit om elden hade getts frihet att förtära hela Arkitekturskolan, ända ned till de dystra parkeringsgarage som upptar nästan hela bottenvåningen. Skolans parkering ligger just i sådana lägen där det i mer civiliserade delar av stan brukar finnas butiker och restauranger, sådant som ger utrymme för stadsliv och gör staden trygg och trevlig.
Detta ska dock inte ses som en kritik av Stockholms brandförsvar. Om en byggnad har fattat eld har brandmännen som yrkeskår i uppgift att släcka eld och att rädda liv och egendom. Denna uppgift gäller helt oavsett om byggnaden i fråga erbjuder en värdig inramning för människors liv och förvaring av olika typer av egendom, som t ex arkitekturskolans kopiatorer, dataservrar och husmodeller. Branden är, ur de blivande arkitekternas perspektiv, självfallet tragisk och högst beklaglig.
Men det finns en till sak som är tragisk och beklaglig när det gäller Arkitekturskolan. Det är att många av de som utbildas där förmodligen inte uppfattar arkitekturskolans arkitektur på samma sätt som jag gjorde när jag studerade arkitektur på 1980-talet. Jag trodde att skolan utformats som en åskådlig provkarta på alla misstag en arkitekt kan begå, som en uppmaning till eftertanke. Några av de saker jag lärde mig, av själva huset alltså, är att det är bra med tydliga entréer och livfulla bottenvåningar, att inte göra platta tak eftersom sådana ofta läcker, att helvita golv är opraktiska eftersom all smuts syns och att det är praktiskt med väggar mellan olika aktiviteter. Bara två exempel: Den första dagen på skolan vandrade jag två varv runt huset i ett förvirrat letande efter en entré. Eftersom jag inte såg någon sådan, provade jag att ta mig in längs en smal betongramp fram till en liten sidodörr högt ovanför gatan. Det skulle visa sig att denna bakdörr var allt som fanns. Inne i huset hade arkitekten satt alla fönster så högt upp att man måste stå upp för att kunna se ut. Alla kontor hade sina dörrar rakt ut till undervisningssalarna så att elever och lärare ständigt störde varandra. Och så vidare.
Det tragiska och beklagliga är att den yrkeskår som har i uppgift att utforma byggnader och att skapa platser för människors liv, såväl arbete som bostad, och för förvaring av egendom, såväl sängar som kopiatorer, i så hög utsträckning just upprepar arkitekturskolans arkitektur. Ta en titt på de uppförstorade kexpaket utan arkitektur med ett plockepinn i stål som har ställts upp strax intill Stockholms Stadshus och som kallas Stockholm Waterfront. Fundera ett slag på de pizzakartonger av glas som har travats i en hög på varandra intill Östermalmstorgs gamla fantasifulla byggnader. Ta en titt på huset på Vasagatan som har fått en ny fasad av glasplattor och fotskrapor i aluminium som ligger mitt emot det gamla posthuset med sin röda sandstensfasad. Betrakta ansamlingen av slumpmässigt ihopfogade glasskivor på huset intill järnvägsstationen som mest ser ut som en byggnadsställning och som flera glasskivor nyligen blåste loss ifrån. Fundera över varför nästan alla nya hus, liksom arkitekturskolan, saknar synligt tak.
Ställ dig sedan den viktiga frågan: ritar dagens arkitekter vackrare hus än arkitekterna gjorde för hundra år sedan? Följdfrågan blir då: finns det någon koppling mellan dagens klossarkitektur och den betongklump som har uppfostrat dagens arkitekter? Oavsett svaren på dessa frågor hoppas jag att framtida arkitekturelever får ett vackert hus att vara i. Inte främst för elevernas skull, men för de människor som ska leva med deras arkitektur.
PS. John Chrispinsson har på Newsmill föreslagit att de delar av arkitekturskolan som tyvärr inte hann brinna upp ska bevaras. Jag har följande kommentar: vi bör inte överlåta åt Stockholms brandförsvar att avgöra hur mycket brutalitet som ska bevaras. Arkitekturskolan är en representant för en brutal arkitektonisk strömning med brutala och inte på något sätt ”respektabla ideal”. Den systematiska utplåningen av våra stadskärnor kan inte ens med bästa vilja i världen beskrivas som en ”spännande och dynamisk period” av svensk stadsplanering. Låt oss istället uppföra en vacker byggnad på denna plats. Låt oss bygga en stad med hus som dagens människor uppskattar och inte bevara brutala hus med motiveringen att framtida generationer ”kanske” kommer att uppskatta brutalitet.
'Stockholms fulaste hus' har brunnit. Ska det restaureras eller rivas?

Att bygga upp Arkitekthögskolan vore brutalt mot grannarna
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Mycket bra inlägg, svenska arkitekter fortsätter i samma brutalistiska anda som sina föregångare på 60- och 70-talet medans övriga Europa återuppför rivna eller bombade hus.
I Malmö är minst halva staden gestaltad som Arkitekthögskolan i Stockholm, 60-0ch 70 talets rivningar utplånade nästan en stad full av östdansk arkitektur, historia, själ och gemyt.Outbildade politiker utan känsla för autencitet t berövade sina egna innvånare sin arkitektur och historia så till den grad att ämnet ännu är känsligt i den gamla arbetarstaden.Här har inte en enda bok eller ett enda verk getts ut till skillnad mot Stockholm och Göteborg som beskriver de fasansfulla rivningarna, härverken på våran historia, dödandet av kontinuitet och själ i progressivitetens namn.
Malmö var inte en vacker stad i ordets egentliga bemärkelse men full av själ och historia.Politikerna mördade nästan staden och nästan ingen talar om det idag.Fattigdoms och slumfrågan kunde ha lösts på ett annat sätt!!!!!!!!!!!
Tack, det känns betryggande att det existerar utbildade arkitekter som inte faller i extas över gråa betongklossar och börjar yra om "rena linjer" och "levande ytor".
För min del får gärna hela nedre Norrmalm utplånas. Särskilt Brunkebergstorg som måste vara den kallaste och mest oempatiska stadsmiljön i Västeuropa.
Har arkitekthögskolan brunnit ner?
Underbart! :)
Och en jättebra artikel!
Hoppas nu bara att denna händelse får en verkligt symbolisk innebörd i den framtida backspegeln!
Riv nu resten av eländet och uppför där en byggnad i snirkeljugend och högvertikal nyrenässans - framtidens arkitektur!
Man kan inte annat än att hålla med artikelförfattaren. Människan uppskattar inte i särskilt stor utsträckning alla dessa brutalaa byggnader, och kommer aldrig göra det heller.
Bakom detta ligger enkla psykologiska förklaringar; ju mer arbete och tanke som betraktaren uppfattar ligga i uppförandet, desto vackrare. En "låda" till hus känns som någon lagt ner en timme på att rita, även om man logiskt förstår att de är mer komplicerade.
Således behöver arkitekturen mycket mer dekorationer, stuckatur, infällda stenar i vackra mönster, rundat tegel, brutna ytor, mer än en färg osv.
Men vill man ha det som vackert är så är man väl konservativ. Hu!
Märkligt. Det verkar som om Jerker Söderlind ändå tog något slags intryck av den uppsats han absolut inte kunde ge godkänt 2002, som jag skrev på KTH och som hette: Omtanke, medmänsklighet och kärlek som grund i kulturföretagande.
Dessutom verkar han ha tagit avstånd från sina tidigare förvillelser i kommunismens fotspår, vilka han var mycket stolt över då 2002. Så bra att människor kan ändra sig.
Men tänk om de bygger nytt och det blir lika fult som Åhlenshuset vid östermalmstorg. http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85hl%C3%A9ns_%C3%96stermalmstorg
fasaden ser ut som en billig plast imitation av sten. Jag övertygad om att de byggde så här fult för att jävlas med de som bor på Östermalm. Samma anledning som de valde en pornografisk staty mitt på torget. Jag tror att de kan bättre men de vill sätta alla borgarbrackor på Östermalm på plats. Det är min konspirationsteori. Det blir nog samma hemliga sällskap som gör en ful ny arkitekt byggnad. Illuminati of arkitektur.
Det är bara att tänka sig huset vid Strandvägen, eller att ta något av de vackra husen där och ställa i Arkitekthögskolan ställe, för att förstå vilken sorg och bedrövelse ett hus kan göra människor. Istället för att göra dem lyckliga. Klart det ska rivas. Det är pinsamt med hus som människor kör omvägar om för att visa upp som "fula" till sina vänner.
Bra inlägg, jag är glatt överraskad över att det finns anställda på KTH som faktiskt både är vettiga människor, och som vågar sticka ut hakan på detta sätt! Kanske undantaget som bekräftar regeln?
Jag har viss erfarenhet av den numera brunna byggnaden, och instämmer i att det varit bättre om den brunnit ända ner till grunden.
Analogin med Lenins & bolsjevikernas maktövertagande 1917 är utmärkt. Inom arkitekturen skedde något liknande med LeCorbusiers och funkisens maktövertagande runt 1930.
Samma andas barn, i grund och botten. Samma fanatiska tro på den egna förträffligheten, samma förakt för allt "gammalt", alla samlade erfarenheter och lärdomar från förr. Samma platta och människoföraktande rationalism.
Den nu brunna kåken exponerar bara denna mentalitet ovanligt tydligt i all dess självtillräckliga enfald.
Till Anna Lena Rudberg: ja, det stämmer att du inte fick godkänt på en uppsats på en kurs på KTH för länge sedan. Det berodde på att du skrev om ett helt annat ämne än det kursen handlade om, dvs kulkturekonomi. Det stämmer också att jag, vid denna kurs 2002, berättade om min tid i Umeå som kommunist på 1970-talet. Det var dock mycket länge sedan. Ett kriterium på en levande människa är att han/hon kan ta argument och ändra sig, när ny information uppdagas. Jag hoppas att dagens arkitekter också har denna inställning!
Antligen en riktig bra betygsattning av foeljsamma svenska arkitekters verk. Det finns mycket glas och betong att atervinna ur dessa okaensliga miljoer. Hoppas dock att motreaktionen inte blir ett frossande i ytlig skoenhet och adla material, som ingen kan betala och som bara staar som monument over deras skapare.
Pastisch. Varför är det så patetiskt?
För att det visar att skaparen saknar talang och att finansiären saknar bildning och smak. Och varför ska allting vara vackert? Mesigt, halvdant, obegåvat och låtsasgammalt tycker folk är ok. Men provocerande får inget vara. En jolmig och feg inställning tycker jag.
A-skolan är inte Lärkstadens vackraste hus men definitivt det mest engagerande och det mest intressanta.
Gör om garaget till butiker och restauranger. Det här huset är en frisk fläkt i en tråkig stadsdel.
Jag letade också efter ingången första dagen jag började på A. Men till skillnad från Jerker tycker jag att det var rätt kul. Kanske därför jag inte känner samma hämndbehov:-)
Kan inte annat än hålla med artikelförfattaren - den nu (till hälften) nerbrunna byggnaden var anskrämlig och bör ersättas med något som anstår arkitekthögskolan - något som inte är ett monument över dålig smak.
Ja, jag kan inte annat än hålla med artikelförfattaren. Riv eländet och bygg nytt, det kan inte bli värre!
Jag ÄLSKAR brutalism och vad filosofin står för, en ärlighet i arkitekturen! Vad som är vackert är en smaksak, och jag tycker att det är bra att inte allt är helt ensartat, utan att det finns saker som utmanar normen.
Det är fint att Stockholm består av hus från olika perioder som minner oss om olika tiders samhällsklimat. Vi behöver vår historia. Klart att skolan ska bevaras för framtiden!