Nonsens att hemmapappor har med tjusighet att göra

Jan Söderqvist skriver
"Och för de pappor som faktiskt använder sig av sin betalda föräldraledighet sammanfaller denna märkvärdigt ofta med de sommarmånader då man ändå inte hade tänkt sig att yrkesarbeta"
Hur många lediga sommarmånader tror du en yrkesarbetande man har?
Jag har själv varit hemma med mina 2 barn men det var för dryt 20 år sedan, jag var hemma för att jag själv ville vara hemma med mina barn. Jag hade inte en tanke på om det politiskt korrekt eller bara flaschigt utan var hemma för att vara med barnen helt enkelt. Blir lite trött på män som ska visa aig duktiga och kasta "Latte" på varandra. Gå ut i den riktiga sandlådan istället och lek med barnen

Jag är pappa till två små barn. Jag och min sambo har under ca det första året av respektive barns liv varit hemma när det bäst har passat varandras andra antaganden, vilket i praktiken betyder att varken jag eller hon har räknat exakt hur många dagar någon har varit hemma med dem, men att det alltid har funnits någon där när småttingarna har behövt det. Och barn har behov av sina föräldrar. antagligen har min sambo varit hemma en aning mera än mig eftersom hon har bröst och hon ville amma, även om jag tyckte att det var ett jäkla tjat om det, men så fick det vara, det var hennes beslut och ja, så fick det vara.

när det är sagt, och för att parafrasera artikelförfattaren: Jag har ett stor mått av förståelse för de män som betraktar alla dessa eviga "genusdebatter" med löje och skepsis.

Det blir ett helskottas tjat i debatten om hur man skall klämmas in i ett teoretiskt rätt fluffigt paket av vad att vara man och pappa betyder. Jag upplever att jag blir misstänkliggjord som man och har alltid ett: "och jag är också hemma med barnen..." på läppen, mera som försvar än som, ja, kommentar när jag träffar dessa "riktiga" män.

Och det är jag jävligt trött på. Jag är jävligt trött på att någon med 10 genuspoäng dömer mig, eller placerar mig i ett fack.
Och jag tycker inte det är mysigt att hänga på en lekpark och stirra på när någon lattefarsa med könsneutrala kläder på sina ungar gungar (för att vara med). Det är skittråkigt. Jag representerar det genus-maffian mest av allt genom flera år har misstänkliggjort. En vit heterosexuell man med medelinkomst som tycker att socialkonstruktivism är soooo last century.

När jag är hemma med mina barn så absolut avskyr jag att hänga på lekparker och stirra på andra föräldrar som gungar och gnuggar sina barn i allehanda märkliga anlägg, eller att sitta på ett café och sörpla kaffe eller, ja, i det hela taget gå på stan med dem (jag bor i Stockholm). Och tanken på att gå till babysim eller rytmik är helt och hållet främmande för mig. Har provat vardera aktivitet en gång, men, nej, det funkar inte för mig. Heller simma i havet på sommaren och slråla "hey-ho lets go" där hemma. Att vara hemma med barnen kan till tider vara skittråkigt, men när jag är hemma med dem så gör vi saker som behöver göras i hemmet. De får lära sig spika, städa, måla, slå sönder en gitarr eller sparka boll i trädgården. Detta då jag i grund och botten tycker att det jag kan ge åt dem är "en farsa", en manlig förebild (om den är bra eller dålig kommer mina barn säkerligen att prata själva om när de når min ålder). jag gör så gott jag kan och det är det jag gör.

Så, vad vill jag med detta, jo, jag har valt att inte hänga på lekparker och stirra på ängsliga söderpappor vilka fått sina nötter bortskurna sedan de fick barn och efter att ha blivit placerade i en mall som inte tycker det är ok att man som man fortfarande vill göra saker man kanske lärde av sin egen farsa (även om denne är sååååå "gubbig" och har en så dinosaurieaktig koll på viktiga genusfrågor).

Och det är här någonstans jag tror att skon klämmer för många i denna debatt. Många av männen som tycker att nu fan får det vara nog med denna genusdebatt, är innerligt trötta att bli skrivna på näsan av en eller annan genuspedagog som har tagit en 10 poängs kurs i socialkonstruktivism, eller tycker att det är förfärligt att man inte har genusanalyserat och certifierat varenda tallkotte i skogen.

någon kanske tycker det är spännande och roligt att göra en genusanalys med karta och kompass, personligen tycker jag att de ser spöken runt vraje hörn, några kanske tycker om älgkött (det gör inte jag) och andra kanske tycker om, ja, vad vet jag.
Men:
Jag har full förståelse för de män som inte orkar med denna debatt eller inte klarar av tanken på att gå till babyrytmik eller sitta i ring och sjunga björnen sover emedans man tuggar på en kokad broccoli (gå därifrån, gnäll inte). Jag har full förståelse för kvinnor som tycker att män skall ta mera ansvar i vardagen (gör något åt det, gnäll inte), jag har full förståelse för alla barn som må vara så förvirrade när någon säger "hen". Men jag har ingen förståelse kvar för genus-maffian. Dem är jag innerligt trött på.

Så: gör det ni kan. Så gott ni kan och skit i bärnstenstanterna (och farbröderna) på genusinstitutionerna.

Oj...nu blev det tokfel.

"Pappa lönearbetar och tvättar bilen, för att sedan yrvaket upptäcka att han ligger risigt till i samband med skilsmässa och vårdnadstvist."

Upplysningsvis spelar det ingen roll vad en pappa gör. Han ligger per definition totalrisigt till vid en skilsmässa och vårdnadstvist. Där har vi en orättvisa som är total i detta landet. En juridisk katastrof på alla sätt.

Uppenbarligen till hör ju Jan S. de "nötlösa" för att parafrasera den parafraserande OL...så honom skiter vi helt enkelt i!

Och ja, jag ska försvara mig i förväg. Jag var hemma med min dotter nästan hela hennes första levnadsår. Det var vårt val då - och det har inte ett skit med genuspredikanterna att göra.

hellre ingen pappa - än en genusteori-pappa !

DET SKA INTE VARA NÅGON INDIVIDUELL FÖRÄLDRAFÖRSÄKRING!! Det ska vara en föräldraförsäkring där föräldrarna kommer överens om vilken av dom som ska ta ut dessa dagar med hänsyn till barnets och familjens bästa. Det är det enda som ska styra besluten, inte några jämlikhets- eller statusfrågor!

Lägg ner den kvinno- och barnfientliga feminismen, pappachauvinismen och framförallt genuscharlatanismen!

Glad att jag var ensamstående mamma som kunde vara hemma med mitt barn som litet för att jag hade ekonomi för det, när jag hör vuxnas infantila egocentricitet som inte inräknar barnens bästa! Vi saknade pappa, men det var tydligen bättre utan då vi slapp denna imbecilla könsrivalitet!

Två vuxna som är mogna nog att vara föräldrar ska bestämma, inte några politiker!

Kvoterad föräldraförsäkring är att göra föräldrar till barn som inte vet sitt eget bästa

Principen med pappaledighet är väl bra, men för vissa går det inte. Ensam eller småföretagare, eller de som arbetar i globalt konkurrensutsatta (ofta inom R&D eller hightech) områden. Utveckingen stannar inte upp och är man borta från scenen i 6 månader får man byta yrke eller bransch. Så fungerar verkligheten utanför den svenska vardagen.
Men visst, mamma kan också leva i denna värld och då får familjen slanta upp med den service som behövs.

Jag vill tacka för en utmärkt artikel som jag håller med till 99%.

"Är mamma bättre på att trösta, ligger det nära till hands att mamma får sköta inte bara allt tröstande utan även det mesta som har med närhet, såväl psykisk som fysisk, att göra."

Och är pappa dålig (eller lat?) på att trösta, då MÅSTE mamma göra det. Plus att tjata, stötta, berömma, påminna, lyssna etc. etc.

Jag längtar efter den dag då barn KRÄVER att deras pappor tar del i deras känslomässiga utveckling, och inte bara resignerat tänker "Han klarar inte det, jag går till mamma".

#2 "När jag är hemma med mina barn så absolut avskyr jag att hänga på lekparker och stirra på andra föräldrar som gungar och gnuggar sina barn i allehanda märkliga anlägg, eller att sitta på ett café och sörpla kaffe eller, ja, i det hela taget gå på stan med dem (jag bor i Stockholm). Och tanken på att gå till babysim eller rytmik är helt och hållet främmande för mig. Har provat vardera aktivitet en gång, men, nej, det funkar inte för mig. Heller simma i havet på sommaren och slråla "hey-ho lets go" där hemma. Att vara hemma med barnen kan till tider vara skittråkigt,"

Håller fullständigt med, därför fick min man vara hemma halva tiden. Men, oj, det kanske man inte får tycka som kvinna?

Helt överens och allra mest med slutklämmen: Det är ju självklart att vi har rätt att prioritera vad skattepengar ska användas till! Jämställdhet mellan könen är ett samhälls- och utvecklingsmål som det råder stor enighet om (och där vi har en "bit kvar"). De som inte delar det får finansiera sin "ojämställdhet" med egna pengar, det är inte förbjudet. Grattis till ett bra inlägg, Jan!

Lars Bildt, så du tycker att människor ska bestämma om jämställdhet och hur våra skattepengar ska användas, men inte att två vuxna föräldrar ska bestämma hur föräldraförsäkringen ska användas inom den egna familjen?! Är de inte betrodda att bestämma inom den egna familjen ens, kan de inte vara betrodda att bestämma i samhället överhuvtaget!

Håller med dig Jan! Det är så självklart det du skriver. Men det är tråkigt att föräldrarskapet har blivit ett krig mellan föräldrarna och också inom familjepolitiken. Det känns mer som att man en gång för alla vill vinna sin åsikt om att man som mamma eller pappa eller politker vet bäst vem som är den bästa för barnet. Samhället har blivit så individualistiskt att var och en vill leva på egen hand och då blir det problematiskt när man måste dela - sina barn. Ens barn är de enda som kan älska sina båda föräldrar villkorslöst. Oavsett hur man behandlar dem kommer de att älska villkorslöst tills de blir vuxna och kanske hela livet. När man har förstått den naturlagen, kanske man lägger ner vapnen och inser att man behöver inte vara perfekt, eller någon speciell för att vara en bra förälder. Man behöver bara behandla dem väl på bästa sätt man kan.

Bra sagt, Natalie!

Till Ina Höst! Du har förstått mig exakt rätt: allmänna medel ska disponeras i enlighet med gemensamma beslut och till gagn för de politiska och sociala mål vi vill nå i samhället. Privata medel - och här har vi dina bägge föräldrar - disponeras i enlighet med vad de enskilda personerna tycker är bäst. Konstigt? Njae, inte va?

Många intressanta synpunkter ovan men det som är mest slående är vilket otroligt stort förhandlingsutrymme det fortfarande finns runt det manliga föräldraskapet. Att vara hemma och ta hand om sina barn och skapa ett förhållande byggt på närhet och trygghet kan man tygligen vara om man vill, men det finns så många orsaker till att man inte gör det. "Det är inte lämpligt i min bransch", "Mycket på firman just nu", "Frun vill ju hellre ha den här tiden" osv. Läste till och med en kommentar till en annan artikel på den här sidan om en karl som hade för stora händer för att ta hand om sina ungar. Tänk om en mamma skulle kräva samma frihet att välja efter att ha fått barn. "Nja, du vet det är mycket på egna företaget just nu, men om en tre, fyra år kanske jag tar ett par månader. Under tiden? Tja vi tänkte lägga ungen på gräsmattan och låta koltrastarna mata henne.". "Nån-annan-ismen" frodas bland dem som ser föräldraskapet som något valfritt.

Jag kan hålla med signaturen "Marion" om att det vore fantastiskt om barn själva ställde krav på sina pappor att skapa nära och trygga relationer. Samtidigt tror jag att de flesta barn gör just det redan idag. Det är bara vi vuxna som inte lyssnar tillräckligt bra. När Kamratposten för några år sedan frågade ungdomar om vem de helst pratade med när de var ledsna hamnade "pappa" på femteplats, strax efter "Ingen". Barnen ställer redan kravet och det är vi pappor som har ansvar för att vara närvarande och bygga nära och trygga relationer med våra barn.

Slutligen kan man inte låta bli att sucka djupt över vilken vokabulär män använder mot varandra när identitet och föräldraskap diskuteras. Tydligen är det absolut värsta som kan hända en man någonting med "snöpta nötter", vad det nu kan betyda men det verkar ha något med att göra med att man är piskad av "genusmaffian" eller möjligtvis ibland låter ens egna intressen stå tillbaka till förmån för sin frus eller sina barns. Hur sjutton tror man att man någonsin ska kunna protestera mot att "män är djur" om man bygger hela sin identitet runt hur stor den där frihängande skinnpåsen mellan benen är? Är vi inte lite mer komplexa än så och har vi inte några andra egenskaper att bygga vår identitet och vårt värde runt? För våra barn har vi nog i alla fall det, så varför inte mot varandra.

Lars Bildt, föräldraförsäkringen är till för barnens skull. Den har skapats för att en av föräldrarna inte ska behöva jobba under barnets första levnadstid eftersom det har ansetts att barnet behöver åtminstone en av föräldrarna som nyfödda och späda och att det är för tidigt med institution. Den har även skapats för att främja amningen vilken anses bygga upp en god hälsomässig grund både psykiskt och fysiskt hos barnet.

Med individuell/kvoterad föräldraförsäkring flyttas fokus från barnets bästa till en jämställdhetsfråga. Det är framförallt det jag vänder mig emot. Jag vänder mig även emot att politiker vill gå in och uppluckra de mest intima och privata relationer en människa kan ha, nämligen mellan ett föräldrapar och det dessa kommer överens om. Man ställs mot kvinna i föräldraskapet, när vi vet att det är viktigt för barnets välmåga att föräldrarna är överens. Att familjen är en enhet är viktigt för barnets trygghet. Olof Palme var den första att göra intrång i det mest privata, att gå mellan barken och veden, genom att ta bort sambeskattningen och därigenom förneka att familjen också är en ekonomisk enhet. Nu försöker man alltså uppluckra familjebanden ytterligare till barnets nackdel. Det finns inga familjer, bara individer tycks budskapet vara.

Hur då? Genom ekonomiska styrmedel. De barn vars föräldrar anser att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan mamma och pappa får ha sina föräldrar dubbelt så länge som de föräldrar som inte anser det.
Många anser att mamma ska disponera hela föräldraledigheten dels för att barnet vant sig vid mamman under fullamningsperioden och dels för att mamman lärt sig tolka barnets behov under denna tid och lärt sig rutinerna som behövs och hur de ska vidareutvecklas. Mamman är inne i en lärandeprocess och har förvärvat en del know-how. Pappan som inte varit hemma från början, måste börja från början om han ska efterträda mamman. Dessutom genomgår alla barn en utvecklingsprocess som först innebär fokus på en stark anknytning till en förälder som därefter efterträds av en frigörelseprocess som yttrar sig i den första trotsåldern vid tvåårsålder. Denna process bör inte avbrytas om barnet ska bli en från föräldrarna självständig vuxen. Detta utvecklingsmönster innebär inte att barnet får sämre anknytning till pappan under barndomen, den innebär bara att barnet fokuserar på anknytningen till pappan lite senare. Många menar att barn inte bör tas om hand av andra än föräldrarna före tre års ålder, men samhället ställer iaf upp för halva den tiden. Många menar också att grundandet av vanor när det gäller mat, sömn, känslomässig kontakt mm som grundläggs den första tiden, kommer att prägla individen resten av livet och blir svåra att bryta senare. Därför bör de utvecklas kontinuerligt om de är sunda. Nya rutiner som blir följden när pappa träder in istället för mamman är alltså inte det bästa.
I en del familjer fungerar det inte på detta vis, mamman är upptagen av karriär och klarar inte av amningen. Då kan det vara bättre att pappa träder in.
Det finns ofta även ekonomiska överväganden när det inom familjen bestäms vem av föräldrarna som ska utnyttja föräldraförsäkringen och när och hur länge.
Det finns även egna företagare som inte kan utnyttja sin del av föräldraförsäkringen.
Och hur gör man med ensamstående mammor?

Alla är inte stöpta i samma form och alla familjer ser inte likadana ut och varför låta de försvarslösa barnen vara ett tillhygge i jämställdhetskampen mellan vuxna män och kvinnor? Föräldrarna är de som bättre än några utomstående har störst möjlighet att bestämma hur föräldraförsäkringen ska fördelas mellan dem och de flesta gör det utifrån familjens och barnets bästa.

Visst finns det dysfunktionella familjer där barnet mår bäst av att inte vara med föräldrarna, men de ska inte utgöra normen.

Dessbättre är den största majoriteten föräldrar emot politisk styrning av hur föräldraförsäkringen ska disponeras mellan dem. Det finns andra sätt att bedriva jämställdhetsarbetet än att försämra för barnen och luckra upp familjens enhet och det är att ändra attityderna på arbetsmarknaden så att även föräldraskap inräknas i människors liv. Föräldraskap handlar om psykisk och fysisk närvaro och ett bra föräldraskap är en investering i det framrida samhällets humankapital. Ett bra föräldraskap och barnens trygghet i en enad familj måste ges en chans, det är en stor vinst för samhället på sikt.

Eftersträvar man däremot en allmän försämring av föräldraförsäkringen är det en annan strid.