Inför skyddsombud för barn i förskolan

Det råder en djup orättvisa i det svenska lag och rättssystemet, och det är barnen som har dragit nitlotten.

Sverige marknadsför sig som ett välfärdsland, där vi alla har lika värde inför lagen. Men ser det egentligen ut på det viset om vi tittar lite närmare. Hur ser lag och rättsskyddet ut när det gäller förhållandet mellan barn och vuxen?

Om en vuxen skadas på sin arbetsplats då finns det skyddsansvariga och lagar, som skyddar de enskilda medborgarna, och allt är reglerat i Arbetsmiljölagen. Det finns speciella jurister som är specialutbildade på arbetsrätt och på att driva de vuxnas intressen.

Men vad finns för barnen, och vem företräder deras intressen?

Om ett barn skadas, eller på annat sätt råkar illa ut, i förskolan eller på fritidshemmet, då finns det inga lagar som skyddar barnet. Det finns inga specialutbildade jurister eller skyddsansvariga, och händelserna går mycket sällan till någon utredning eller åtal.

Hur kan det få se ut på det här viset?

Inte ens när det allra värsta händer och ett barn dör på sin förskola eller på fritidshemmet, finns det någon lag som ser till det enskilda fallet, eller till barnets familj.
En sådan händelse faller gärna mellan alla stolar, som det brukar heta, och juristerna brukar uttala sig så här; "det leder inte till något åtal, för att det saknas lagrum".

Hur kan det komma sig sig att det saknas lagrum i de yngsta medborgarnas miljöer, men inte i de vuxnas, och hur stämmer det överens med alls lika värde inför lagen?
Fredrik Reinfeldt, borde vi inte värna mer om våra yngsta medborgare?

Till exempel, vad händer med alla de barn som idag befinner sig i alltför stora barngrupper, och där många barn får tinnitus? Till vem skall barnen vända sig med sina problem?
Nyamko Sabuni skriver själv här på Newsmill den 2:a maj om att drygt 93% av alla barn i 3-5 årsåldern går i förskolan. Hon nämner dock ingenting i artikeln om hur alla de här barnens miljöer ser ut i verkligheten, och vad hon tänker att göra åt problemet med de allt för stora barngrupperna, som så många varnat för. Hon talat här enbart om den fina svenska förskolan, som om den vore helt utan problem, och som om allt bara är frid och fröjd.

Hon nämner heller ingenting om att de här 93% av barnen mellan 3-5 år som går i förskolan idag har brist på lagskydd, om olyckan är framme. Detsamma gäller självklart alla andra barn i andra åldrar som går i förskola eller på fritidshem. Den bittra erfarenheten får föräldrarna själv upptäcka om olyckan är framme, eller om det händer det egna barnet någonting.

De yngsta medborgarna, och deras föräldrar sitter i en rävsax. För allt medan barngruppernas storlekar bara växer och växer, enligt Skolverket, så fortsätter regeringen samtidigt att blunda för den bekymmersamma situationen som många barn har idag.

De väljer också att inte skapa ett tak för gruppstorlekarna i förskolor och på fritidshem, eller skapa ett lagrum i de yngsta medborgarnas miljöer. Tvärtom blir det bara tuffare och tuffare att vara barn i Sverige, trots allt tal om ökade pedagogiska krav.

Problemen för många barn får fortsätta år för år, medan politikerna väljer att blunda. För mig är det en gåta att vuxna människor väljer att inte se sanningen i vitögat och agera, när så många har slagit larm.

Tänk om det såg ut på det här sättet i regeringskansliet, för alla de vuxna människor som sitter där. Då tror jag att Fredrik Reinfeldt och Nyamko Sabuni hade varit snabba med att göra något åt problemet. Men när det gäller de yngsta medborgarna i vårt land, då väljer regeringen att inte aktivt göra någon förändring.

Eller som familjeterapeuten Jesper Juul har uttalat sig; "Man spelar poker med barnens hälsa".

Hur kan det då se ut i praktiken, när det värsta händer, och om ett barn dör på sin förskola, eller på fritidshemmet, i miljöer som saknar lagrum.

Ja, det har Niclas och Jeanette Andersson i Gustavsberg mycket bittert fått erfara. År 2003 dog deras älskade som Joel i en sandlåda i Gustavsberg när han var på sitt fritidshem.

I radioprogrammet Kaliber "Ett års frågor utan svar" som sändes i Sveriges radio den 4 december 2004 tar man upp följande:

"Efter lunchrasten gick de flesta barnen in - några skulle baka bullar. Också personalen gick in men lät Joel och två pojkar till vara ute. De ville fortsätta leka vid sandgrottan de grävt. De testade hur djupt de kunde gräva - hur långt in de kunde krypa. Sen vet ingen exakt vad som hände under den tid pojkarna var ensamma - minst en halvtimme - möjligtvis en hel timme. Uppgifterna går isär. Men strax före ett kommer de två yngre pojkarna in och ber om hjälp. Joel ligger under sanden och de kan inte få ut honom. Polisen hittar Joel livlös under en stor hög med blöt tung sand. Alla upplivningsförsök är förgäves".

Tragedin var ett faktum, Jeanette och Niclas älskade som var död. Därefter börjar nästa mardröm. Eftersom Joel var på fritidshemmet och inte i skolan när olyckan hände gällde inte arbetsmiljölagen.
Trots att Skolverket visste att barnen inte hade hade uppsikt av någon vuxen när dödsfallet skedde, valde de att inte ge skolan kritik för det inträffade, för att skolan i efterhand rättat till problemen som tidigare fanns.

Föräldrarna vände sig till Barnombudsmannen i hopp om att man där skulle väcka debatt i ansvarsfrågan. Barnombudsmannen, som då var Lena Nyberg, fick inte uttala sig i enskilda ärenden, och kunde därför inte hjälpa familjen vidare i processen.

Chefsåklagare Eva Finné meddelande tidigt att det inte blev något rättsligt efterspel, och familjens egna förtvivlade försök att driva frågan vidare genom jurister misslyckades. Vad jag känner till så var det ingen instans som valde att företräda familjen.

Den nedlagda förundersökningen och bristen på kritik från Skolverket och Barnombudsmannen är en skandal för Sverige och dess yngsta medborgare. Det är också ett fruktansvärt svek emot Joel Andersson och hans familj. Om inte Barnombudsmannen eller Skolverket kan företräda våra yngsta medborgares intressen, vem kan då göra det?

Bristen på lagrum för våra yngsta medborgare i Sverige idag är mycket allvarlig, och bristen märks ofta först när olyckan redan är framme. Men att detta är ett stort problem idag kan vi förstå, eftersom nästan alla våra yngsta medborgare går i förskolor och på fritidshem.
Frågan verkar heller inte ha att göra med vilken regering som sitter i ledande ställning.

Vid tidpunkten för Joels död den 2:a december 2003 hade vi en socialistisk regering, med Göran Persson som statsminister. Idag har vi en borgerlig regering där statsministern heter Fredrik Reinfeldt.

Ingenting har förändrats eller förbättrats i frågan om våra yngsta medborgares lag och rättsskydd i Sverige, trots att vi bytt regering. Våra yngsta medborgare är lika mycket utan lagrum idag med Fredrik Reinfeldt som statsminister, som det var på Göran Perssons tid.

Är det inte på tiden att vi förändrar detta nu?

Jag tycket att det är dags att regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen ser till att även Sveriges yngsta medborgare tillskrivs ett likvärdigt lag och rättsskydd, som de vuxna medborgarna i vårt land har. Det är våra barn värda.

Om vuxna människor har bestämt att nästan alla barn i Sverige skall gå i förskolan eller på fritidshemmet när mamma eller pappa arbetar, då måste vuxna även se till att det finns lagar som skyddar barnen när de befinner sig där. Det borde vara en självklarhet.
Vi måste även få kompetenta och kunniga människor och jurister, som blir specialiserade på att företräda barnens intressen, och inte inte bara de vuxna medborgarnas. Statliga instanser såsom Barnombudsmannen och Skolverket måste få större befogenheter att uttala sig i enskilda ärenden.

Fallet med vad som hände Joel Andersson i en sandlåda i Gustavsberg är ett mycket allvarligt exempel på hur det kan se ut i Sverige för våra yngsta medborgare. Jag har mängder av andra exempel i den här frågan, och jag har valt att nämna ett i den här artikeln. Själv har jag under de senaste 15 åren aktivt försökt att förändra och förbättra i barnens miljöer. Det har jag gjort genom massor av möten och intervjuer med människor som i högsta grad har med detta ämne att göra.

Maria von Schantz (5 artiklar)
http://www.pqinspiration.eu/blogg

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35761

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Vansinnigt viktig artikel, precis rätt i tiden.
Jag vänder mig mot alla dom som anser att skolk är det enda vapnet utsatta barn har att tillgå.
Trams. Ingen ska behöva smita från plågoandar, det är inte värdigt och anstår inte ett samhälle 2011.
Plågoandar måste givetvis läras att uppträda mot andra som dom själv vill bli bemötta.
Ge barnen egen kraft och skydd.
NU.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #1 Carina Nordén Åkerlund, 2011-05-21, 09:02

"Om ett barn skadas, eller på annat sätt råkar illa ut, i förskolan eller på fritidshemmet, då finns det inga lagar som skyddar barnet. Det finns inga specialutbildade jurister eller skyddsansvariga, och händelserna går mycket sällan till någon utredning eller åtal."

Det här är väldigt dåligt. Men även inspektionsrutinerna måste förändras, med straffavgifter och annan skärpning.
När det gäller skolbarnomsorgen är det ju sedan 90-talet välkänt att grupperna är så stora att det är omöjligt att upprätthålla en bra verksamhet.

I fallet med sandgrottan så tycker jag att personalen ska kunna lämna skolbarn ensamma under en period, efter individuell bedömning, men däremot borde de ha satt stopp för den livsfarliga leken att gräva grottor i sanden. Jag utgår ifrån att barnsäkerhet ingår i deras utbildning och tycker att deras brist på agerande är oacceptabelt. Är det en del av ett allmänt låt gå-tänkande?

Permalänk | Anmäl #2 Marion, 2011-05-21, 09:49

Ett särskilt hot mot barnen ligger i att en yrkesgrupp som kallar sig genusvetare eller genuspedagoger får tillträde till skolan. Håll barnen hemma från skolor som utsätter barnen för dessa drivna hjärntvättare.

Permalänk | Anmäl #3 Robert Pettersson, 2011-05-22, 09:29

Det finns inte bara en sanning och om det bara funnes en skulle den inte vara universellt tillämplig. I några fall är skolk det sundaste och det adekvata uttrycket för missnöje. I andra fall är byråkratisering och strikt formalisering det värsta som kan drabba barns miljö. Våra yngsta medborgare har väl anses ”ha lagrum” via sina föräldrar. Är det inte så? Barn som mobbas ska hållas hemma och de ska ha rätt till betald undervisning i hemmen. I princip även om det är ogörligt i samtliga fall. Åtminstone skulle en sådan rättighet sätta ordentlig fart på skolledningar och -styrelser. Så snart det finns en tid eller en plats där en grupp barn kan vara osedda av vuxna är risken för mobbning överhängande. Det kan säker befintlig skolpersonal klara av på egen hand. Det har absolut INGET med ”genusfrågan” att göra? Både tjejer och killar kan vara mobbare eller mobboffer.

Permalänk | Anmäl #4 Roland Ch. Johansson, 2011-05-22, 09:58

"Fredrik Reinfeldt, borde vi inte värna mer om våra yngsta medborgare?"

Tyvärr, Maria von Schantz, så har regeringen mycket viktigare saker för sig, som att importera så många människor som möjligt och att garantera dem högsta levnadsstandard från första dagen.

Svenska barn får nog snällt vänja sig vid att andra människor har ett högre värde för regeringen.

Permalänk | Anmäl #5 Bo T, 2011-05-24, 09:24