Drevet mot spårvägen hotar en modern kollektivtrafik

Det går ett drev. Ett drev mot en progressiv och modern statsutveckling. Det går ett drev mot spårvagnen.

Nyligen har Stockholm fått tillbaka spårvägen i innerstaden. Den tidigare museilinjen till Djurgården har moderniserats och förlängts under namnet spårväg city till en kostnad av 380 miljoner. Planen är att fortsätta utbyggnaden.

Men ska man tro t.ex. Stockholms handelskammare kan vi närmast förvänta oss att stå vid Hades portar om spårvägen byggs ut. Och Svenska Dagbladet - som tycks driva kampanj mot projektet - har under det senaste året skrivit nästan lika mycket om spårväg city som det långt mer kontroversiella 30-miljarderprojektet Förbifart Stockholm. Ser man till bevakningen av den nya pendeltågstunnel under Stockholm, 16-miljardersprojektet Citybanan, är artiklarna ungefär lika många som de om spårvägen.

Det är inte utan att man undrar varför.

Isobel Hadley-Kamptz pekade nyligen på det absurda i mediebevakningens snedvridning i en ledare i Expressen, men samtidigt kunde inte heller hon låta bli att ge spårvägsprojektet en släng av sleven.

Visst kan projektet kritiseras - att det hastades fram för att bli färdigt innan valet torde få kunnat missa. Samtidigt är det på många sätt föreståeligt. Socialdemokratins hårdnackade spårvägsmotstånd enligt devisen "tunnelbana eller inget" (trots att inga betydande utbyggnader gjorts på 26 år) hade satt stopp för planerna om det blivit maktskifte.

Men överlag har kritiken mot projektet varit överdriven, felaktig och inte sällan byggd på rena myter och osanningar - ivrigt understött av en journalistkår som verkar ha problem med både objektivitet och faktakontroll. Det är allvarligt. Den massiva - men oftast felaktiga - kritiken mot projektet riskerar att hota det som är en ödesfråga för Stockholm: en välfungerande och attraktiv kollektivtrafik.

Stockholm har dock problem med kostnaderna, och här måste staden ta sig i kragen. Varför kostar till exempel utbyggnaden av tvärbanan till Solna 800 miljoner per kilometer när man i Helsingfors klarar samma sak för 45-90 miljoner kilometern? I Norrköping bygger man spårväg för 40 miljoner/km.

Det finns en uppsjö av myter och överdrifter kring spårvägar i allmänhet och spårväg city i synnerhet. En sådan är att spåvägen slutar vid Gallerian för att betongdäcket vid Sergels Torg måste förstärkas. Men man hade kunnat dra den vidare. Problemet är att betongdäcket är slitet och läcker vatten. Det måste därför restaureras, ett problem som staden har känt till - och förhalat - i många år. Istället för att lägga spår nu, för att sedan riva upp dem igen om några år, valde man att vänta.

En annan myt är att Spårväg City - i media gärna kallad "NK-Expressen" - mest kommer att transportera "Östermalmsdamer" från NK till Strandvägen. Att spårvägen inte ens har en hållplats vid NK är förstås irrelevant när den mediadramaturgiska slipstenen ska dras. Syftet med spårväg city är att transportera resenärer från City till Djurgården - ett resmål som har 15 miljoner besökare årligen. I många år har turister och Stockholmare fått trängas i överfulla och skakiga bussar med obefintlig luftkonditionering. Inte sällan fick människor stå kvar på hållplatsen medan fullpackade bussar körde förbi. Att komma med bussen med barnvagn eller rullstol var ofta inte att tänka på.
Alla dessa problem löser spårväg city.

Men tråd- eller elbussar då? Det frågade sig nyligen Expressens ledarredaktion. Problemet är att de inte förstått problemet. En växande del av SL:s bussar går redan på förnyelsebara bränslen. Landstinget har som mål att minst 50% av alla persontransporter ska ske med förnyelsebara bränslen 2012. Så vad ska de nya bussarna då uppnå? Poängen med spårväg istället för buss är ju att den kan transportera fler resenärer på kortare tid.

Att en buss drivs med el gör inte att den rymmer fler resenärer eller kan köra förbi köer.

Expressen, och många andra debattörer, tycker att spårvagnen hör hemma i historien. Det är svårt att vara mer tillbakablickande. Det yteffektiva spårvägsnätet lades ner för att lämna plats åt en skrymmande privatbilism. Förstörda stadsmiljöer, trängsel samt miljö- & hälsoproblem blev resultatet. Idag är det alltfler som inte tycker att det blev så bra. Till exempel Frankrike som byggt 26 helt nya spårvägsnät sedan 1985. Eller bilens hemland USA där tillväxen av nya spårvägar formligen exploderat. Men Sverige ska, menar många, stanna kvar i 1967 - det år spårvägen lades ned.

Många verkar ha en blind fläck när det kommer till spårvagnar. De trafikproblem de ska lösa kan lika gärna lösas med bussar eller tunnelbanor verkar vara tanken. Men varför föreslår då ingen att vi ska ersätta tunnelbanan med buss eller pendeltågen med X2000? Anledningen är förstås att de är olika trafikslag, lämpade för olika typer av trafik.

På låg- till medeltrafikerade sträckor fungerar ofta bussar utmärkt. Men på högtrafikerade sträckor behövs spårvagnen för att hantera trafikmängden. Och i de riktigt tunga stråken behövs tunnelbanan.

Ironiskt nog har moderaterna - trots sin nyvunna vurm för spårvägar - inte heller förstått problemet. Det moderata finansborgarrådet Sten Nordin tycker att tunnelbanan är "färdigbyggd". Det är knappast realistiskt.

Vi står alltså inför den prekära situationen att inget av de två största partierna förstår att Stockholm behöver en utbyggnad av både spårväg och tunnelbana. Tunnelbanan behöver bl.a byggas ut till Norra stationsområdet och Nacka. Spårväg måste ersätta blåbusslinje 4. Tvärtom vad många tror kommer SL att sparapengar på att köra linje 4 som spårvagn. Linje 4 är med sina 60.000 dagliga resenärer Sveriges, och en av Europas, mest belastade busslinjer. Resultatet är en skytteltrafik av mer eller mindre sönderslitna bussar som hamnar i kö efter varandra i rusningstrafiken. Den första bussen överfull, nästa tom.

En spårväg med effektiv trafikprioritering löser detta problem. Trängselproblemet försvinner, spårvagnarna - som tar mindre plats per resenär än både bilar & bussar - kan köras lagom lastade utan att hamna i kö. Och inte minst, en spårvagn håller långt längre än en buss. Investeringen kostar en slant, men över tid betalar sig investeringen med råge. Lidingöbanans spårvagnar är nästan 70 år gamla och började levereras när andra världskriget rasade. Hur många bussar klarar det?

Resundersökningar visar gång på gång att antalet resande i princip alltid ökar, och fastigheterna längs dess sträckning ökar i värde, när en busslinje blir spårväg. Spårvägen är bekvämare, tar sig fram snabbare och upplevs som trevligare av resenärerena. Spårvägen är dessutom en urban katalysator som skapar bättre stadsmiljöer. Det finns en anledning till att tvärbanan har SL:s mest nöjda resenärer.

Enligt en utredning som SL tog fram 2006 skulle linje 4 som spårväg få 100.000 dagliga resenärer. Det är lika många som reser med SJ varje dag.

Målet för Stockholm måste vara att - vid sidan om tunnelbanans utbyggnad - få ett nytt stomnät för spårvägstrafik på plats. Idag finns trängselskatten som "piska" för att locka folk ur sina bilar. Spårvägen är den morot som saknas för att i sanning göra Stockholm till en miljömedveten stad i världsklass.

Anders Gardebring (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35745

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Huvudet på spiken. Det går inte att vänta på att trafikinfarkten blir total innan man säger Ojdå. Alla projekt som planeras är redan för svaga när de börjar byggas. Måste tänka större, och vad behövs då, inte nu.

Permalänk | Anmäl #1 David Andersson, 2011-05-09, 16:06

Spårvägen är bara ett billigt sätt för högern att framstå som miljövänliga och slippa bygga tunnelbana som är enormt mycket effektivare och billigare i längden. Problemet är att högern vägrar inse att tunnelbanan behöver byggas ut istället har de satsat på en jättestor motorväg med det patetiska argumentet att i framtiden så kör alla elbilar och samtidigt så bygger de spårvagn från centralen ut till Ropsten där det redan finns tunnelbana man kan ju fråga sig om högern på Lidingö är för fina för att åka tunnelbana?

Permalänk | Anmäl #2 babar, 2011-05-09, 17:08

Skönt att höra att fastigheterna på Strandvägen nu får chans att öka lite i värde när de förhatliga bussarna försvinner. Deras värdeutveckling har ju släpat på sistone...

Skämt åsido så tror jag de allra flesta inom vare sig politiken eller nejsägarna är emot spårväg i allmänhet. Däremot så var iallafall jag emot att man lade pengar på just denna spårväg just nu. För mig var det ett högst oangeläget projekt - även om det är jobbigt att åka buss på somrarna så är det inte mer än en oangelägenhet för de alla flesta. Det är inte direkt ett viktigt jobbpendlingsstråk.

För mig hade det varit logiskt och säkerligen billigare att bygga spårvägen samtidigt som man förstäker däcket på Sergels torg samt att byggena är färdiga vid Värtan. Givetvis är det billigare att bygga hela sträckningen på en gång.

Det här var ju löjligt. Förlänga en turistspårväg för hundratals miljoner från Norrmalmstorg till NK (jo, den går till NK även om stationen inte heter så, den stannar ju för bövelen mitt framför PK-huset, närmare NK är knappt möjligt...).

#2 babar: Å andra sidan har "vänstern" styrt både Stockholm och Riket under en herrans massa år och inte byggt ett smack i eller kring Stockholm. Man har dock pratat om att bygga tunnelbana en himla massa.

Hellre att man bygger (vettig - inte denna) spårväg och bilväg för att dölja att man inte vill bygga tunnelbana än att man som sossarna och miljöpartiet hävdar att man vill bygga tunnelbana men i slutändan inte bygger någonting.

Permalänk | Anmäl #3 Förståsigpåare, 2011-05-09, 17:19

Allra mest logiskt hade varit att förlänga blåa linjen mot Nacka med en station på Djurgården och en station på östra Södermalm för övrigt....

Men det projektet lär inte hända vilka som än sitter vid makten.

Permalänk | Anmäl #4 Förståsigpåare, 2011-05-09, 17:29

Man blir glad av att åka spårvagn. Bussar undviker jag. Jag förstår aldrig var de stannar eller vart de är på väg. Tunnelbana stänger av hjärnan känns som en kvarsittning. Något som man måste uthärda med andra som man inte tycker om. Jag var verkligen emot utbyggnad av spårvagnen. Såg den som någon slags förlängning av spårvagnsmuseet. Men nu älskar jag den. Konduktörerna är trevliga. Utsikten fin.

Permalänk | Anmäl #6 Ad Versus, 2011-05-10, 20:19