Slopat överskottsmål ger reformutrymme på 470 miljarder fram till nästa val

1997 infördes överskottsmålet som ett led att sanera statens finanser som var urusla efter 90-talskrisen. Det tjänade Sverige väl. Ekonomin kom på fötter och statsfinanserna förbättrades i rask takt. Och det gav inte minst Göran Persson själv något av en hjältestatus.

Även efter det att finanskrisen ebbat ut fortsatte Göran Persson att slå mynt av sina insatser som rikshushållare. Det var en effektiv strategi som räddade regeringen Persson i två val - 1998 och 2002. Men i valet 2006 räckte det inte längre att mana fram bilden av Persson som den yttersta garanten för Sveriges välstånd, för att ge Socialdemokraterna segern.

Ty alliansen hade inte bara gjort Perssons sparsamhet till sin, utan därtill gjort den än mera ambitiös. Allt vad regeringen Persson gör kan vi göra bättre, var alliansens måtto. Strategin fungerade! Alliansen vann valet på en politik som mer energiskt än Persson hyllade statlig sparsamhet och sunda statsfinanser.

Att göra något annat hade i det läget varit att begå politiskt självmord. Varje handling som kunde ses som ett avsteg från Perssons sparsamhetsdygd, skulle utnyttjas av de politiska motståndarna.

Den politiska förklaringen till den då breda uppslutningen kring överskottsmålet är sålunda uppenbar. För den politiska konstellation som ville vinna regeringsmakten gällde det att utmana regeringen Persson i dess bästa gren - ansvaret för riktes finanser.

Det är lätt att förstå att en politik byggd på sparsamhet var ett framgångsrecept för den sittande regeringen så länge statsfinanserna var usla. Men att det är så fortfarande kan bara förklaras av att överskottens välsignelse inte granskats ordentligt. I själva verket har överskottsmålet helt tjänat ut sin roll.

När det ursprungligen infördes, motiverades det av att statskulden måste nedbringas till en hanterlig nivå. Och för det argumentet kan man bara känna respekt mot bakgrund av den djupa krisen som Sverige då befann sig i.

Sedan dess har argumentationen varierat. Finanspolitiska Rådet identifierar inte mindre än 16 olika motiv för överskottsmålet. Några återkommer ständigt, andra tas med bara någon enstaka gång. Det är därför svårt att värja sig mot intrycket att överskottsmålet är så viktigt att motiven för det fabriceras i efterhand för att passa den aktuella situationen.

På senare tid har behovet av långsiktigt hållbara offentliga finanser tillkommit. Riktigt vad det begreppet innebär avstår dock regeringen från att utveckla. Något märkligt kan det tyckas, ty det argumentet är det som i allt högre grad lyfts fram som det bärande.

Över regeringens dokument i denna fråga vilar rent allmänt en övertro på vad överskott i de offentliga finanserna kan åstadkomma. De ger oss välfärd och trygghet, stabilitet och säkerhet och skyddar oss mot den globala finanskrisens verkningar. Den är också en garanti för rättvisa mellan generationerna.

Ligger det något i detta? Det är tveksamt. Om syftet med överskott är att skapa resurser för att klara de gamlas behov av vård och omsorg, borde sparkravet läggas på kommunerna, ty det är de som bär huvudansvaret för detta. Men för kommunerna gäller bara att deras budget skall vara i balans.

Därtill uppstår inte några framtida vårdresurser som följd av att den offentliga sektorn sparar idag. För det krävs reala investeringar i vårdsektorn. Skapas inte dessa inom landet, måste de köpas utifrån och då hjälper det inte att den offentliga sektorn visat överskott i sina finanser. Det krävs också att detta sparande varit riktat mot omvärlden, det vill säga att bytesbalansen visat överskott. Men då bör överskottsmålet formuleras i termer av överskott i bytesbalansen och inte i termer av den offentliga sektorns finanser.

Det stabiliseringspolitiska argumentet prövades inför folkomröstningen om en svensk anslutning till EMU. Utredarens svar var att några långsiktiga överskott inte behövdes, ty inte ens under konjunkturcykelns djupaste fas, bedömdes den svenska budgeten understiga den nedre gränsen om 3 procents underskott.

Erfarenheterna från 2000-talskrisen visar att slutsatserna från EMU-utredningen höll streck. Ty det svenska budgetunderskottet passerade inte den magiska 3-procentsgränsen ens krisåret 2009, utan stannade vid 1,3 procent enligt regeringens beräkningar.

Den andra komponenten av Maastrichtkravet - en bruttoskuld på maximalt 60 procent av BNP - avstår emellertid regeringen från att diskutera. Möjligen kan det bero på att regeringen inte vill diskutera den, ty den svenska skuldkvoten ligger enligt regeringens egen bedömning nu på knappt 35 procent - det vill säga långt under den nivå som EU har satt som mål för de länder som ingår i eurosamarbetet. Räknar man dessutom på det korrekta sättet - i termer av nettoskulden och därtill värderar tillgångarna på korrekt sätt, är staten inte bara skuldfri utan därtill rik.

Regeringen redovisar nämligen de bokförda värdena på sina tillgångar och inte de verkliga. Som exempel kan nämnas att 2006 värderades statliga Vin & Sprit till 7 och Vasakronan till 21 miljarder kronor. Något år senare såldes dessa bolag för närmare 100 miljarder kronor.

Vattenfall tas i den senaste årsredovisningen upp till ett värde om knappt 140 miljarder men med en mera korrekt bedömning hamnar värdet snarare runt 500 miljarder kronor. Bostadsfinansieringsbolaget SBAB värderas till 500 miljoner trots att det vid en försäljning beräknas inbringa staten 5-10 mdr kronor.

Regeringens tystnad i denna fråga kan också sammanhänga med att den ekonomiska forskningen inte ger några klara belägg för vare sig det ena eller det andra. Det är för att citera ordföranden för det finanspolitiska rådet, Lars Calmfors, en fråga om värderingar.

Över huvud taget ger den ekonomiska forskningen inte mycket till stöd för tesen att statsbudgeten skall visa överskott, annat än om finanserna är usla. Egentligen är det bara en teoribildning som ekonomerna hänvisar till: den om "tax smoothing".

Men det är bara det att den inte tillämplig för den svenska situationen. Den är begränsad till att förklara hur staten skall bete sig för klara temporära fluktuationer. Men de problem som Sverige står inför är i första hand permanenta och handlar om att vi lever längre och ställer större krav på vård och omsorg. De måste därför lösas på annat sätt än att statens budget visar överskott, exempelvis en höjning av pensionsåldern.

Tesen om att starka statsfinanser är en försäkring mot finansiella kriser motsägs vidare av att den senaste krisen drabbade Sverige hårdare än de flesta andra utvecklade länder mätt som fall i produktion och sysselsättning. Däremot drabbades vi inte av en statsfinansiell kris - men det gjorde å andra sidan de flesta andra länderna inte heller.

De ekonomiska skälen till överskott i statsfinanserna övertygar med andra ord inte, men istället för att avveckla överskottsmålet - vilket mot bakgrund de starka statfinanserna vore det naturliga steget, skärper alliansregeringen målet genom att be riksdagen att lagreglera det.

Och så blev det. Den 14 juni 2010 beslutade riksdagen att i lag införa krav på den offentliga sektorn att visa överskott i sina finanser. Beslutet togs utan debatt och bara en motion lämnades in. I den uttryckte oppositionen inga kritiska synpunkter över förslaget som sådant, bara irritation över att regeringen utestängt den från processen att ta fram förslaget.

Men förstod riksdagen att en lagreglering av ett överskott hos den svenska staten är samma sak som att i lag tvinga en annan sektor i ekonom till ett lika stort underskott? Ty alla kan inte spara samtidigt! Lika mycket som en sparar måste en annan låna. Det följer av grundläggande bokföringsmässiga samband.

Men överskottsmålet handlar inte om ekonomi utan om politik och har blivit samma trumfkort för alliansregeringen i kampen om den politiska makten som det tidigare var för regeringen Persson.

Det är ett högt pris väljarna måste betala för denna maktkamp. Med exempelvis ett skuldmål för den offentliga sektorn på 40 procent - som många länder i EU arbetar efter och som också var Moderaternas linje fram till 2005 - skulle de offentliga utgifterna kunna ökas eller skatterna minskas med 470 miljarder kronor fram till nästa val och därefter med 50-100 miljarder kronor årligen utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas.

470 miljarder räcker exempelvis till 200,000 medelstora lägenheter. Eller till både utbyggnaden av höghastighetstågen mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm - Malmö och 6-700 km ny motorväg. Och för den som föredrar skattesänkningar, kan en avveckling av hela statsskatten och hela kapitalinkomstskatten finansieras inom ramen för ett slopande av överskottsmålet.

Hade de 470 miljarderna delats ut till medborgarna hade varje svensk - gammal och ung - kunnat öka sitt sparkapital med 50,000 kronor under perioden vilket för en normalfamilj - två vuxna och två barn - betyder 200,000 kronor. Med det närmar vi oss den årslön på banken som den förre finansministern Anne Wibble önskade. Mera pengar till medborgarna och mindre till staten har det goda med sig att det gör medborgarna mindre beroende av det statliga ständigt föränderliga ersättningssystemet.

Med tanke på vilka möjligheter till röstköp en avveckling av överskottsmålet erbjuder, kan det därför bara vara en tidsfråga innan någon sida i svensk politik gör det. Men vilken? Det lutar åt Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har visserligen varit varma anhängare av överskottsmålet, men efter två förlorade val och fem år i opposition behöver partiet en vinnande fråga. Detta kan bli en sådan. Mera av allt utan höjda skatter måste te sig lockande för alla väljare.

Den tidsmässiga distansen till regeringen Persson har också ökat. Överskottsmålet var Göran Perssons skapelse som efter hans avgång också försvarats av hans forna regeringskolleger - Mona Sahlin och Tomas Östros. Men med en ny partiledare och en ny ekonomisk-politisk talesman ökar möjligheten till en förändring av politiken.
Socialdemokraterna har heller inte något behov av att bevisa sin förmåga att sköta statsfinanserna. För dem räcker det att påminna om hur de räddat Sverige två gånger efter borgerliga regeringars misslyckande.

Möjligen är det detta som mest av allt ger alliansregeringen huvudvärk. Ty samtidigt som den hårda överskottspolitiken ökat förtroendet för regeringen, har den gett oppositionen ett vinnande argument att angripa många av Sveriges problem med populära satsningar - utan att behöva höja skatten!

Hittills har regeringen inte visat några tecken alls på att vilja krypa ur den tvångströja som överskottsmålet innebär, och man kan förmoda att den än mindre vill att Socialdemokraterna gör det. Regeringens allt högre tonläge om ansvaret för statsfinanserna syftar därför inte bara till att framhäva den egna betydelsen, utan också till att hålla den socialdemokratiska oppositionen surrad vid "överskottsmasten".

För det kan väl inte vara så illa att krisen verkligen fått oss att tro att statligt sparande är den enda vägen till välfärd och framgång och den enda medicinen mot kriser och elände?

Anne-Marie Pålsson (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35678

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En rik stat och fattiga medborgare, alltså.
Alliansregeringen dukar bordet med medborgarnas pengar, eftersatt vård och skola, försämrad infrastruktur och andra "besparingar" som får långsiktiga negativa konsekvenser för landet och dess befolkning. Sedan utnyttjas detta av S och växlas om till ombudsmän och tjänstemän som fördelar bidrag = det som blir över när rundgången har gått något varv. (Varje varv, mer spill).
En rik stat och fattiga medborgare, alltså.
Igen.

Permalänk | Anmäl #1 Greger Morin, 2011-05-02, 13:57

Men men men... det är ju lysande!

Då kan vi ju äntligen genomföra en höjning av FRAs och SÄPOs bidrag med hundra miljarder per år vardera, hundra miljarder om året kan betalas för militära insatser i det land USA senast vill att vi skall bomba, hundra miljarder kan ges till RIIA/STIM/diverse andra filmbolag som tack för att de rivit ned vår informationsfrihet, och till sist 70 miljarder betalat direkt till USA för att visa vår tacksamhet för att de vill ha oss som vasallstat.

Heja alliansen!

Permalänk | Anmäl #2 Sven P Andersson, 2011-05-02, 14:44

För drygt 4 år sedan sa Pålsson ungefär samma sak. Då skulle överskottsmålet slopas och satsningar göras på forskning och forskarutbildning, arbetslösa norrlänningars flytt till Stockholm i nya bostäder och minskning av koldioxidutsläppen. Det var tur att regeringen inte följde hennes råd den gången.
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article207116/Slopa-ove...

Sedan ökade naturresurserna kraftigt i pris och ekonomin fick ett bakslag. Ett oljepris på 100 USD motsvarar 5 procent på världens BNP. Mycket annat viktigt gick upp i pris och bromsade ekonomin. Nu är naturresurspriserna liksom livsmedelspriserna på väg upp igen och det är en tidsfråga innan problemen återkommer och förmodligen än värre. Pålsson nämner ”2000-talskrisen” som något tillfälligt och hon verkar inte förstå att detta är något strukturellt och som kommer tillbaka.

I dagarna kom Pålsson ut med en bok om detta på Timbro. Hon är tydlig med att frågan är ideologisk. ”Det grundar sig i ett ideologiskt ifrågasättande: Varför ska staten ta medborgarnas pengar för att stoppa dem i sin egen spargris?”
http://www.fokus.se/2011/04/%C2%BBborg-malar-in-sig-i-ett-horn%C2%AB/

Landet är sårbart med en stor import inom energi- och livsmedel och exportberoende storföretag, som snabbt får problem när världshandeln minskar. Och den minskar när naturresurserna går upp. Under de sista 10 åren har de som något vägt genomsnitt ökat i pris hela cirka 4 gånger i dagens penningvärde och detta är som sagt något strukturellt och som kommer att fortsätta. Snart måste det tryckas mycket stora mängder doller, euro och yen för att hindra internationella konkurser i megaformat. Landets bostadspriser är högt uppdrivna. Det svänger mer här än i de flesta länder inom exempelvis bilförsäljningen. Landets politiska beroende av EU och risken att bli en EU-slavstat är inte lika stor med ett överskott. Att ha ett överskott måste alltså ses som lämpligt även fortsättningsvis. Att det sedan behöver skäras mycket inom både skatter och utgifter är en annan sak.

Permalänk | Anmäl #3 Urban Persson, 2011-05-02, 16:24

Anne-Marie Pålsson har givetvis rätt. Avskaffa överskottsmålet och investera så jobben kommer tillbaka. Dra tillbaka den självständiga riksbanken så penningpolitiken kan reformeras. Se Bengt Assarssons artikel i dagens DN. Lågräntepolitiken har gett en alldeles för låg inflation vilket har betalats med en för hög arbetslöshet. Ompröva att inflationsbekämpning ska vara överordnad arbetslöshetsdito.

Låt folkets väl och ve vara viktigare än att imponera vid flashiga möten i Davos och Bryssel. Lyssna på partikamraten Pålsson och låt inte socialförsäkringarna vara överfinansierade, det kan betraktas som stöld ifall dessa pengar inte återbetalas i någon form.

Permalänk | Anmäl #4 u_14767, 2011-05-02, 22:29

Det finns inget sådant som statligt överskott. Skatter förstör efterfrågan och staten tillför ny sådan. Skatterna är inte ett sätt att "finansiera" staten, utan ett sätt att reglera total efterfrågan, så att staten får plats. Alla statens utgifter går till den privata sektorn till slut.

Om den privata sektorna komponenter, den externa sektorn och den inhemska delen av privata sektorn visar ett underskott i efterfrågan, så -måste- staten ha ett budgetunderskott för att arbetslöshet inte ska uppstå. Om staten då väljer att inte ha ett underskott, eller att t.o.m. ha ett överskott, så kommer arbetslösheten inte att minska, eller t.o.m. att öka.

Om de andra sektorerna istället har ett starkt överskott, så behöver staten antingen höja skatter eller minska utgifter, men enbart då. Detta för att förhindra att demand-pull inflation uppstår.

Staten har inga problem att finansiera sig själv, så länge den gör detta i sin egen valuta och valutan inte är konverterbar till något annat än sig själv (nej till EMU, EMU = instabilitet). Det enda hinder som kan tänkas störa realproduktionen är inflation. Detta undviks, som sagt, genom smart beskattning.

Att staten har ett budgetöverskott är helt galet så länge det finns arbetslöshet, eftersom arbetslöshet uppstår vid brist på efterfrågan. Arbetslöshet är också det största slöseriet en ekonomi kan ha, samt ett brott mot den ofrivilligt arbetslöse.

Permalänk | Anmäl #5 Olov Hansson, 2011-05-02, 23:48

Anne-Marie Pålsson "glömmer" att nämna en väsentlig sak, om staten ska öka sina investeringar kraftigt måste hushåll och företag dra in på sina om det inte ska bli hyperinflation.

I praktiken skulle hennes förslag innebära kraftigt höjda räntor och en lägre levnadsstandard för folket samt lägre tillväxt i det privata näringslivet.

Därmed inte sagt att AMPs förslag är fel eller dumt men alla konsekvenser ska väl redovisas.

Permalänk | Anmäl #6 Bo T, 2011-05-03, 06:47

"Att staten har ett budgetöverskott är helt galet så länge det finns arbetslöshet, eftersom arbetslöshet uppstår vid brist på efterfrågan."

Det där var väl ändå väl överförenklat, #5 Olov Hansson? Inflationen ligger på 2,9% så det föreligger ingen "brist på efterfrågan" utan ett överskott pga de abnormt låga räntorna.

Permalänk | Anmäl #7 Bo T, 2011-05-03, 06:53

"Lågräntepolitiken har gett en alldeles för låg inflation vilket har betalats med en för hög arbetslöshet."

Nu är du väl ändå ute och seglar, #4 Bror Viktor? Låga räntor stimulerar ekonomin och sänker arbetslösheten, eller hur?

Permalänk | Anmäl #8 Bo T, 2011-05-03, 06:58

Helt rätt, BoT. Högräntepolitiken har gett en för hög arbetslöshet alltför länge ska det vara. Se Bengt Assarsson, DN Debatt, 2/5-2011.

Permalänk | Anmäl #9 u_14767, 2011-05-03, 19:57

Den här tanten Ann-Marie P. tar man inte där man satte henne.

En självständigt tänkande person, men så är hon ju utbildad också.

Det är livsfarligt med tänkande personer i de politiska partierna. De är betydligt mera svårstyrda.

Självständigt tänkande, sakligt inriktade personer som Pålsson är de mest värdefulla för Sverige.

Tack för din artikel Pålsson.

Permalänk | Anmäl #10 Doktor Eleph@nt, 2011-05-04, 07:39

Bra och sant. Tack Ann-Marie Pålsson för självständigt tänkande och tyckande. Det är symptomatiskt att dessa personer inte längre sitter i Svergies riksdag!

Permalänk | Anmäl #11 Sten Figaro, 2011-11-14, 12:00

Självklart finns det en poäng i att investera i infrastruktur och sänka skatter (omfördela från offentlig till privat konsumtion) i stället för att amortera när man nått en lillräckligt låg nivå.

Permalänk | Anmäl #12 olle wassberg, 2011-11-23, 13:41

BO T nu svamlar du i nattmössa. Det blir ingen inflation om staten använder pengar som den har för att köpa "grejer" i stället för obligationer.

Det blir för övrigt inget som helts inflationstryck så länge staten lånefinasierar. Det är först när man ökar pennigmängden rejält som inflationesrisken släpps loss.

Permalänk | Anmäl #13 olle wassberg, 2011-11-23, 13:44