Machiavellis efterföljare kan dra lärdomar från Mellanöstern

Briljant. Machiavelli står sig bra.

När det gäller förtryckares strategier för att bevara sina regimer så finns ganska många paralleller till de strategier som används av ickestatliga organisationer och mer lösligt sammansatta grupper som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. T ex att sätta frågan i ett visst fördelaktigt ramverk (framing). Att svartmåla oppositionen och få den att framstå som mindre trovärdig (shaming). En mycket vanlig strategi är ju att beskriva motståndarna som utländskt finansierade agenter och att hävda att regimen är nödvändig för stabiliteten och som bålverk mot kaos.

En annan viktig sak är, som också sägs i texten, att deras strategier är flera olika eftersom de måste riktas mot flera olika aktörer och grupper och verka i olika sammanhang. Regimens stödgrupper, oppositionen, det inhemska, regionala och internationella sammanhangen. Dessa ramverk kan ha väldigt olika spelregler som strategierna måste anpassas till. ska någon skriva en ny Fursten så får denne ta hänsyn till detta.

Jag håller med Björn M. Ottosson om att att parallellerna/ analogierna med den europeiska återföreningen med raserandet av muren och taggtrådsgränserna är helt vilseledande i arabiska sammanhang.
Men apropå Machiavelli måste jag påpeka att han inte gav några specifika råd om hur fursten skulle agera för att behålla makten. Hans analys av regerandets villkor poängterade framförallt att lögn, svek och grymhet hade sina givna platser i regeringsarsenalen, liksom även trofasthet och mildhet. Vad som fortfarande chockerar så många läsare är att Machiavelli inte moraliserar över de onda inslagen i maktutövningen.
I konsekvens därmed är det naturligtvis meningslöst för en analytiker att t. ex. fördöma Kadaffis strategi i Libyen. Om den håller honom kvar vid makten så är det rätt strategi, ur maktspelsaspekt naturligtvis.
Jag tror alltså inte att Machiavelli skulle duga som kampanjledare i Libyen. Hans styrka är det övergripande tänkandet, att t.ex. inse att maktbevarandet sker på villkor som inte är desamma som gäller för ett moraliskt privatleverne.

Jag är mer intresserad av vilken strategi folken ska ha för att få demokrati, än av hur furstarna ska kunna behålla sin makt. Kan du inte skriva om det i en annan artikel?

I Egypten var det ju militärens moraliska styrka att ställa sig på folkets sida som var viktig. Andra viktiga delar i maktbevarande/inte är säkert hur mycket information och utbildning befolkningarna har om olika samhällssystem, samt regimernas relationer med USA.

Tyvärr så verkar det ibland vara lönsamt att vara extremt hård, eftersom motståndarsidan, alla demokratiska krafter, vill verka med mjuka, demokratiska metoder och då sitter i en rävsax. Det går inte att föra diplomatiska samtal med en diktator på krigsstigen.

Att vara extremt hård och hålla sin befolkning outbildad är nog ganska rationellt, men det är moraliskt förkastligt och jag tror nog att furstars ondska kan straffa sig i längden.

Jag tycker inte att jämförelserna med Östeuropas befrielse och de revolter som skett i t ex Tunisien och Egypten är helt opåkallade.

Det går nog att finna vissa likheter mellan de strategier som Solidaritet i Polen använde med de som använts i Egypten. Bara en sån sak som att folk gav Berlinmuren och Järnridån den sista dödsstöten genom att helt enkelt samlas i stora antal när tiden var mogen för det. På samma sätt som när egyptierna samlades på Tahrirtorget.

Vi ska inte heller glömma Radio Free Europe

#4
Marion rekommenderar jag att googla efter Gene Scharp.

Intervju i Foreign Policy april 2011
http://www.foreignpolicy.com/articles/2011/04/25/epiphanies_from_gene_sharp

en längre intervju. februari 2011
http://blogs.ssrc.org/tif/2011/02/17/the-science-of-people-power-an-inte...

Gene Scharp verkar bra. I de flesta fall tror jag också på icke-våld (exempelvis om man skickar ett skepp till Gaza). Men min känsla är att den stat man då arbetar emot bör ha ett minimum av humanitet och demokratiska värden. Jag är tveksam till om Scharps metoder skulle fungera i Kina eller Iran, t.ex. Metoden kräver också att motståndsrörelsen är disciplinerad och klartänkt, alltså en fördel om man har en viss utbildningsnivå.

Ingen har någonsin förlorat makten på grund av för mycket förtryck. Makt förlorar man för att man ej kan eller ej vill producera tillräckligt mycket förtryck för att behålla den. Se på Stalin? Han dog som en älskad landsfader lungt och fridfullt (nåja) i sin säng. Eftergifter föder bara fler krav på eftergifter.

Nackdelen med för mycket förtryck är att man blir sårbar för andra stater. Till exempel störtades Pol Pot av vietnam, till exempel hade förtrycket i USSR helt förstört armen och försvarsviljan och det var på håret att regimen inte hann ställa om. Hitlers jämförelse med den ruttna dörren var inte helt och hållet fel.

Irans regim förstår detta, därför har de bråttom att skaffa kärnvapen. Samma sak med Burma. Samma sak med nordkorea. När man har förmåga att producera väldigt höga nivåer av förtryck inrikes och har kärnvapen som gör det mycket otäckt för yttre krafter att anfalla, då sitter man tryggt vid makten.

På sätt och vis kan man säga att Assad förstår det här också. Ingen yttre nation kommer gå in i Syrien, dels lufsar västs armeer vankelmodigt omkring i Lybien och i Afghanistan redan och väst börjar fatta att väst verkligen verkligen inte vill vara där. Så västs aptit på ytterligare ett förvirrat krig är ickeexisterande. Dels så vill ingen av de gamla arabregimerna traska in i syrien eftersom de inte vill se samma utveckling i sitt eget land, de ser helst att Assad segrar. Dels så har ingen ny regim etablerat sig i egyptien eller i tunisien ännu så de är inget hot.

Återstår då Iran som ett hot mot Assad. Men då skulle han ju få väst som allierad, kanske? Och Irans ledare är slipade, de bedriver sin utrikespolitik på annat, mindre sårbart, sätt.

Marion. Även en revolution måste säkras. I det fallet är det chefen för politbyrån eller någon liknande potentat som är furste. Och han måste agera precis som Machiavellis furste. Låt dig inte vilseledas av terminologin. Maktspelets regler gäller alla makthavare, oavsett statsskick.

Hittade bättre intervjuer med Gene Sharp

http://www.iranian.com/main/2011/feb/gene-sharp-interview

http://www.utne.com/Politics/Gene-Sharp-Interview-Power-of-Nonviolence.aspx

Om varför den burmesiska motståndet ännu inte lyckats
http://www.irrawaddy.org/article.php?art_id=20981

#8. Jag har svårt för att kalla en statsminister i en demokrati för furste. Han kan bli bortröstad, det är en enorm skillnad.

#10 Marion, 2011-05-01, 10:29
En statsminister är inte bara statsminister utan även partiledare. Och i kampen om partiledarposten bör man kunna sin machiavelli.

Nackdelen med Machiavelli var att han inte lade några etiska värderingar i maktutövningen, vilket jag hoppas att alla demokratiska ledare gör. Och om de inte gör det, så kan de bli bortröstade.

#12 Marion, 2011-05-01, 12:44
Hur mycket vet du om vad som hände internt i SAP under tobleroneaffären och Den Fetes uppgång? Hur mycket vet du vad som hände internt i SAP under MMåna Sahlins andra avgång? Vad du visste och vad du såg, lät du det påverka hur du röstade?

Sedan är den amoraliska aspekten i fursten bokens största tillgång. Den beskriver inte vad som borde vara utan vad som är. Tänk själv, om du skall använda en karta så måste du först veta var på kartan du är. Annars är kartan värdelös. Alltför många människor idag koncentrerar sig på vad som borde vara snarare än vad som är.

Och ärligt, fursten är inte helt amoralisk. Den är bara amoralisk när den väger olika metoder mot varandra. Och till och med där kommer boken med en och annan moralkaka, vilket inte förbättrar boken. Men kanske är ett försök att manipulera den boken var avsedd för.