Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Arabvärldens 1989?

Björn M. Ottosson om Arabvärldens 1989?

Machiavellis efterföljare kan dra lärdomar från Mellanöstern

Massdemonstrationerna och regimernas reaktion på dem, kan betraktas som ett laboratorium för att studera olika regimbevarande strategiers effektivitet. Om man skulle få för sig att skriva en uppföljare till Niccolo Machiavellis Fursten gör man nog bäst i att studera vad som händer i Mellanöstern just nu, det skriver statsvetaren Björn M Ottosson.


Om författaren

Björn Ottosson och är doktorand och lärare i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Hans forskning kretsar främst kring amerikansk politik, internationella relationer och säkerhetspolitik.

Om man skulle få för sig att skriva en uppföljare till Niccolo Machiavellis Fursten gör man nog bäst i att studera vad som händer i Mellanöstern just nu. Massdemonstrationerna och regimernas reaktion på dem, kan betraktas som ett laboratorium för att studera olika regimbevarande strategiers effektivitet. Flera olika strategier har nyttjats. Gadaffi har i Libyen exempelvis valt att följa en hård linje, medan andra valt en mjukare.

I sina försök att hantera massorna kombinerar de hotade regimerna piskor och morötter i olika proportioner och i en varierande ordningsföljd. Man ska inte tro att skillnaderna på något sätt avspeglar regimernas natur. Det vill säga föreställningen att Gadaffi valt en hård linje för att han är en särskilt hänsynslös tyrann, medan Mubarak valde en mjukare linje för att han inte var lika hemsk. Snarare är det så att den specifika kombinationen av mjukt och hårt är ett resultat av regimernas olika kalkyler om vilken strategi som ger dem störst chans att bevara makten. Det återstår att se hur det kommer att sluta för merparten av regimerna i regionen.

Frågan en fursteförfattare nu måste ställa sig är vilken strategi som är bäst. Det finns dock inget enkelt svar på denna fråga då olika strategier har både för- och nackdelar. Att vara hård är nog det effektivaste sättet att snabbt och direkt kuva demonstranter. Genom att vara hård visar man även beslutsamhet. Å andra sidan är det provokativt och kan väcka vrede hos massorna vilket i sin tur kan leda till än mer oordning.

Eftergifter och förslag på försonande återgärder kan lugna massorna utan att generera vrede, förutsatt att de tillräckligt generösa för att inte tas emot som en förolämpning. De kan även öka regimens popularitet. Men de kan även tolkas som ett tecken på svaghet, vilket kan ge massorna en signal om att regimens fall är inom räckhåll och därmed leda till än mer energiska demonstrationer.

En strategi som kombinerar dessa element verkar logisk, eftersom man därigenom kan ge massorna budskapet att fortsatta demonstrationer kommer med en kostnad och att belöningar väntar om man väljer att stödja regimen. Men nackdelen med den strategin är att den likväl kan tolkas som ett utryck för obeslutsamhet och för att regimen vacklar.

Dilemmat är inte på något sätt nytt. I samband med vårens händelser i Mellanöstern har diskussionen om shahen av Irans fall 1979 fått nytt liv. En fursteförfattare frågar sig om shahens regim kunde ha överlevt och vilken strategi som kunde ha räddad den. Andra fokuserar på hur man ska undvika att dagens revolter inte ska följa i Irans teokratiska spår.

Det stora problemet för vår tänkta fursteförfattare är att resultatet av olika regimbevarande strategier är nästintill obestämbart eftersom om en regim överlever eller faller beror på så många fler variabler än bara regimens val av strategi. Resultatet beror bland annat på landets specifika karaktärsdrag, som utgörs av sådant som kultur, historia, institutioner, ekonomi, etnicitet, religion med mera, och på de specifika motsättningar och frågor som lett till massdemonstrationerna. Man kan även tänka sig att den punkt där folkets fruktan övergår i vrede varierar från land till land, bland annat beroende på nyss nämnda variabler. Resultatet beror även på de oförutsägbara katalysatorer som gett upphov till protesterna. Många menar ju att katalysatorn till vårens uppror i regionen mer eller mindre var en tunisk lapplisas konfiskerande av gatuhandlaren Mohamed Bouazizis kärra.

En regims överlevnad eller fall beror även på hur andra stater och aktörer reagerar. I Libyen har NATO valt att intervenera och Iran och Saudiarabien utkämpar för närvarande ett kallt krig där båda parterna försöker att utnyttja och påverka händelseutvecklingen på flertalet platser i regionen. Irans och Saudiarabiens inblandning i sammanstötningarna i Bahrain är ett praktexempel på detta.

Implikationerna av denna obestämbarhet är flera. Först och främst bör man vara mycket försiktig när man försöker att förutse utvecklingen i Mellanöstern. Man bör även vara försiktig med att fälla omdömen om en specifik regims strategis rationalitet. En annan implikation är att det är troligt att många människor, däribland analytiker, historiker, politiker och även ledare i Mellanöstern, kommer att dra felaktiga slutsatser om vad som hänt, oavsett hur det går. I debatten hörs redan generaliseringar av typen 'det lönar sig att vara hård', eller 'det lönar sig inte att vara hård'. Förmodligen sitter säkert redan flera fursteförfattare och filar på böcker innehållande just den typen av påståenden. Problemet är att denna typ av generaliseringar i regel är felaktiga och baserade på extrapoleringar av resultat vars orsaker är så mycket mer komplicerade.

En god fursteförfattare bör således ägna lång tid åt att på djupet studera det område denne vill erbjuda råd om, för att kunna säga något som är tillförlitligare än en ren chansning. I stället för att lägga ner denna tid verkar många ha valt att ta en genväg via historiska analogier som Pragvåren 68 och Mellanösterns 1989. Betraktar man det som händer i Mellanöstern med hjälp av dessa analogier tar man en enorm risk att hamna riktigt fel. Analogierna tillåter dock människor som knappt kan någonting om Mellanöstern, men som var med när muren föll, att känna att de har lite koll. 1989-analogin kan således skänka vissa lite trygghet, men inte mycket mer. Att det är ett praktexempel på eurocentrism behöver knappast sägas.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35614

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Briljant. Machiavelli står sig bra.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Brynge, 2011-04-30, 07:46

När det gäller förtryckares strategier för att bevara sina regimer så finns ganska många paralleller till de strategier som används av ickestatliga organisationer och mer lösligt sammansatta grupper som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. T ex att sätta frågan i ett visst fördelaktigt ramverk (framing). Att svartmåla oppositionen och få den att framstå som mindre trovärdig (shaming). En mycket vanlig strategi är ju att beskriva motståndarna som utländskt finansierade agenter och att hävda att regimen är nödvändig för stabiliteten och som bålverk mot kaos.

En annan viktig sak är, som också sägs i texten, att deras strategier är flera olika eftersom de måste riktas mot flera olika aktörer och grupper och verka i olika sammanhang. Regimens stödgrupper, oppositionen, det inhemska, regionala och internationella sammanhangen. Dessa ramverk kan ha väldigt olika spelregler som strategierna måste anpassas till. ska någon skriva en ny Fursten så får denne ta hänsyn till detta.

Permalänk | Anmäl #2 Niclas Kuoppa, 2011-04-30, 10:07

Jag håller med Björn M. Ottosson om att att parallellerna/ analogierna med den europeiska återföreningen med raserandet av muren och taggtrådsgränserna är helt vilseledande i arabiska sammanhang.
Men apropå Machiavelli måste jag påpeka att han inte gav några specifika råd om hur fursten skulle agera för att behålla makten. Hans analys av regerandets villkor poängterade framförallt att lögn, svek och grymhet hade sina givna platser i regeringsarsenalen, liksom även trofasthet och mildhet. Vad som fortfarande chockerar så många läsare är att Machiavelli inte moraliserar över de onda inslagen i maktutövningen.
I konsekvens därmed är det naturligtvis meningslöst för en analytiker att t. ex. fördöma Kadaffis strategi i Libyen. Om den håller honom kvar vid makten så är det rätt strategi, ur maktspelsaspekt naturligtvis.
Jag tror alltså inte att Machiavelli skulle duga som kampanjledare i Libyen. Hans styrka är det övergripande tänkandet, att t.ex. inse att maktbevarandet sker på villkor som inte är desamma som gäller för ett moraliskt privatleverne.

Permalänk | Anmäl #3 Pjotr Lesr, 2011-04-30, 10:26

Jag är mer intresserad av vilken strategi folken ska ha för att få demokrati, än av hur furstarna ska kunna behålla sin makt. Kan du inte skriva om det i en annan artikel?

I Egypten var det ju militärens moraliska styrka att ställa sig på folkets sida som var viktig. Andra viktiga delar i maktbevarande/inte är säkert hur mycket information och utbildning befolkningarna har om olika samhällssystem, samt regimernas relationer med USA.

Tyvärr så verkar det ibland vara lönsamt att vara extremt hård, eftersom motståndarsidan, alla demokratiska krafter, vill verka med mjuka, demokratiska metoder och då sitter i en rävsax. Det går inte att föra diplomatiska samtal med en diktator på krigsstigen.

Att vara extremt hård och hålla sin befolkning outbildad är nog ganska rationellt, men det är moraliskt förkastligt och jag tror nog att furstars ondska kan straffa sig i längden.

Permalänk | Anmäl #4 Marion, 2011-04-30, 11:29

Jag tycker inte att jämförelserna med Östeuropas befrielse och de revolter som skett i t ex Tunisien och Egypten är helt opåkallade.

Det går nog att finna vissa likheter mellan de strategier som Solidaritet i Polen använde med de som använts i Egypten. Bara en sån sak som att folk gav Berlinmuren och Järnridån den sista dödsstöten genom att helt enkelt samlas i stora antal när tiden var mogen för det. På samma sätt som när egyptierna samlades på Tahrirtorget.

Vi ska inte heller glömma Radio Free Europe

#4
Marion rekommenderar jag att googla efter Gene Scharp.

Intervju i Foreign Policy april 2011
http://www.foreignpolicy.com/articles/2011/04/25/epiphanies_from_gene_sharp

en längre intervju. februari 2011
http://blogs.ssrc.org/tif/2011/02/17/the-science-of-people-power-an-inte...

Permalänk | Anmäl #5 Niclas Kuoppa, 2011-04-30, 12:05

Gene Scharp verkar bra. I de flesta fall tror jag också på icke-våld (exempelvis om man skickar ett skepp till Gaza). Men min känsla är att den stat man då arbetar emot bör ha ett minimum av humanitet och demokratiska värden. Jag är tveksam till om Scharps metoder skulle fungera i Kina eller Iran, t.ex. Metoden kräver också att motståndsrörelsen är disciplinerad och klartänkt, alltså en fördel om man har en viss utbildningsnivå.

Permalänk | Anmäl #6 Marion, 2011-04-30, 14:14

Ingen har någonsin förlorat makten på grund av för mycket förtryck. Makt förlorar man för att man ej kan eller ej vill producera tillräckligt mycket förtryck för att behålla den. Se på Stalin? Han dog som en älskad landsfader lungt och fridfullt (nåja) i sin säng. Eftergifter föder bara fler krav på eftergifter.

Nackdelen med för mycket förtryck är att man blir sårbar för andra stater. Till exempel störtades Pol Pot av vietnam, till exempel hade förtrycket i USSR helt förstört armen och försvarsviljan och det var på håret att regimen inte hann ställa om. Hitlers jämförelse med den ruttna dörren var inte helt och hållet fel.

Irans regim förstår detta, därför har de bråttom att skaffa kärnvapen. Samma sak med Burma. Samma sak med nordkorea. När man har förmåga att producera väldigt höga nivåer av förtryck inrikes och har kärnvapen som gör det mycket otäckt för yttre krafter att anfalla, då sitter man tryggt vid makten.

På sätt och vis kan man säga att Assad förstår det här också. Ingen yttre nation kommer gå in i Syrien, dels lufsar västs armeer vankelmodigt omkring i Lybien och i Afghanistan redan och väst börjar fatta att väst verkligen verkligen inte vill vara där. Så västs aptit på ytterligare ett förvirrat krig är ickeexisterande. Dels så vill ingen av de gamla arabregimerna traska in i syrien eftersom de inte vill se samma utveckling i sitt eget land, de ser helst att Assad segrar. Dels så har ingen ny regim etablerat sig i egyptien eller i tunisien ännu så de är inget hot.

Återstår då Iran som ett hot mot Assad. Men då skulle han ju få väst som allierad, kanske? Och Irans ledare är slipade, de bedriver sin utrikespolitik på annat, mindre sårbart, sätt.

Permalänk | Anmäl #7 Martin A, 2011-04-30, 15:57

Marion. Även en revolution måste säkras. I det fallet är det chefen för politbyrån eller någon liknande potentat som är furste. Och han måste agera precis som Machiavellis furste. Låt dig inte vilseledas av terminologin. Maktspelets regler gäller alla makthavare, oavsett statsskick.

Permalänk | Anmäl #8 Pjotr Lesr, 2011-04-30, 17:55

#8. Jag har svårt för att kalla en statsminister i en demokrati för furste. Han kan bli bortröstad, det är en enorm skillnad.

Permalänk | Anmäl #10 Marion, 2011-05-01, 09:29

#10 Marion, 2011-05-01, 10:29
En statsminister är inte bara statsminister utan även partiledare. Och i kampen om partiledarposten bör man kunna sin machiavelli.

Permalänk | Anmäl #11 Martin A, 2011-05-01, 09:43

Nackdelen med Machiavelli var att han inte lade några etiska värderingar i maktutövningen, vilket jag hoppas att alla demokratiska ledare gör. Och om de inte gör det, så kan de bli bortröstade.

Permalänk | Anmäl #12 Marion, 2011-05-01, 11:44

#12 Marion, 2011-05-01, 12:44
Hur mycket vet du om vad som hände internt i SAP under tobleroneaffären och Den Fetes uppgång? Hur mycket vet du vad som hände internt i SAP under MMåna Sahlins andra avgång? Vad du visste och vad du såg, lät du det påverka hur du röstade?

Sedan är den amoraliska aspekten i fursten bokens största tillgång. Den beskriver inte vad som borde vara utan vad som är. Tänk själv, om du skall använda en karta så måste du först veta var på kartan du är. Annars är kartan värdelös. Alltför många människor idag koncentrerar sig på vad som borde vara snarare än vad som är.

Och ärligt, fursten är inte helt amoralisk. Den är bara amoralisk när den väger olika metoder mot varandra. Och till och med där kommer boken med en och annan moralkaka, vilket inte förbättrar boken. Men kanske är ett försök att manipulera den boken var avsedd för.

Permalänk | Anmäl #13 Martin A, 2011-05-01, 11:58


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.