Att få bort Gadaffi kommer att bli kostsamt

Never, never, never believe any war will be smooth and easy, or that anyone who embarks on the strange voyage can measure the tides and hurricanes he will encounter. The statesman who yields to war fever must realise that once the signal is given, he is no longer the master of policy but the slave of unforeseeable and uncontrollable events.

Winston Churchill

Att säga att saker och ting inte har gått som Obama, Sarkozy, Cameron tänkt sig, är en underdrift. Obama har lovat det amerikanska folket att USA:s inblandning i interventionen i Libyen skulle vara i "dagar, inte veckor". Gadaffi skulle alltså redan vara borta vid det här laget. Men våldet i Libyen fortsätter, och fler och fler pratar nu om ett dödläge. Utöver detta passerade trions gemensamma uppmaning att öka trycket på Gadaffi nästintill obemärkt. Ett eldupphör nu skulle dela landet, Gadaffi skulle vara kvar och interventionens pådrivare skulle lida stora prestigeförluster. Obama bör även fråga sig vilka signaler det skulle skicka länder som Nordkorea och Iran, om Gadaffi kan trotsa hans vilja och komma undan med det.

Genom sitt handlande fortsätter dessa tre stater att gå bortom interventionens ursprungliga och mycket begränsade syfte: att skydda civila. I sin uppmaning, som publicerades i flera stora tidningar, deklarerade trion att de inte är ute efter att med våld avsätta Gadaffi. Samtidigt sade de att så länge Gadaffi sitter kvar är det NATO:s plikt att fortsätta sin luftkampanj. Lite senare i deklarerade de rakt ut att Gadaffi måste bort. Obama har nyligen skickat Predator Drones, en slags obemannat beväpnat flygplan, till Libyen och Frankrike, Storbritannien och Italien har beslutat att skicka militära rådgivare till landet.

Väger man samman allt detta kan man hävda att koalitionen inte längre ägnar sig åt att upprätthålla FN-resolutionen, utan har tagit ställning i ett inbördeskrig. I sin uppmaning menar trion att aktionerna syftar till att ge libyerna en möjlighet att bestämma sin egen framtid. Man kan dock fråga sig i vilken utsträckning libyerna själva faktiskt avgör sitt eget öde, med allt stöd som kommer in utifrån. Vad koalitionen gör är ju att ändra balansen i konflikten.

Obama, Sarkozy och Cameron har satt politisk prestige på spel, men de är inte intresserade att göra allt som krävs för att lösa denna situation snabbt. Det finns inga vitala strategiska intressen på spel i Libyen. Varken Obama, Sarkozy eller Cameron har gjort några uttalanden att man skall gör något stort som att kalla in reserven, omflytta trupper från andra uppdrag, eller invadera Libyen. De vet att det inte är värt det och att de saknar både folkligt och internationell stöd för en storskalig operation. Att amerikanske senatorn John McCain besökte rebellerna i helgen betyder inte på något sätt att interventionen är populär i USA.

Vad koalitionen gör är att bruka så lite våld som möjligt och det är för den högsta prioritet att undvika egna dödsoffer. I avsaknad av vitala intressen är det mycket svårt att berättiga egna dödsoffer. Obamas beslut att skicka obemannade flygplan skall förstås i denna kontext. Ett tungt vägande skäl till att man genomför just en luftkampanj är att man vill minimera risken för egna dödsoffer och inte att luftkampanjer historiskt sett visat sig vara effektiva, för det har de inte varit.

Koalitionen kommer att skicka rådgivare och utrustning, samt underlätta för andra parter att leverera vapen till rebellerna. Men de kommer inte att skicka egna marktrupper som ska delta offensivt i kampen. På grund av att rebellerna saknar militär kompetens och att det finns starka begränsningar för vad man kan uppnå från luften, finns det en stor risk att detta minimalistiska tillvägagångssätt inte förändrar balansen tillräckligt, utan snarare bara jämnar ut oddsen. Det begränsade stödet leder till att rebellerna kan kämpa vidare, men frågan är om det räcker för att de ska vinna. I slutändan riskerar detta tillvägagångssätt att leda till att fler libyer dör.

Den minimalistiska lösningen är inte heller billig. Rådgivarna som nu ska skickas in har förmodligen uppdraget att undersöka vad som behövs för att förvandla rebellerna till en effektiv armé. Att träna upp och utrusta rebellstyrkorna i Benghazi för den långa marschen längs kusten till Tripoli är kostsamt, svårt och tidskrävande. Om man jämför det med kostnaderna för att träna och utbilda den afghanska armen går det att uppskatta vad en sådan operation kommer att kosta. Att träna upp 15 000 rebeller med hjälp av 1 000 rådgivare kostar runt 1 miljard dollar om året, lågt räknat.

Sedan måste man ju fråga sig hur stor rebellstyrkan behöver vara för att slå sig fram genom de städer som nu kontrolleras av Gadaffi på vägen till Tripoli. Man bör ju räkna med att stöta på stort motstånd, där det krävs att rebellerna kommer att behöva bepansrade fordon och artilleri. Man måste även utgå från att stridigheterna i städerna kommer att skörda många dödsoffer och att hela kampanjen kommer att kräva stora utgifter för logistik och underhåll. Sedan måste rebellerna naturligtvis ha luftunderstöd under hela vägen.

De här kostnaderna och det kommande lidandet hade nog varken Obama, Sarkozy eller Cameron räknat med. Men de måste nog göra det nu och jag vill i samband med det återknyta till Churchills ovan citerade visdomsord. En fråga man kan ställa sig är också vilken roll Sverige ska spela i detta. Även vi gick med i denna koalition i föreställning om att det här skulle gå snabbt och smidigt.

Även om rebellerna i slutändan vinner, kan det ju vara så att det minimalistiska tillvägagångssättet leder till en längre period av stridigheter och således mer lidande för det libyska folket, vilket hela den här interventionen förment skulle handla om att skydda.  Dessutom har vi ingen aning om vad som kommer att ske om Gadaffi skulle besegras. John McCain har stöd av många amerikanska neokonservativa, som exempelvis Elliott Abrams, när han uttrycker att det finns något omoraliskt i att kräva Gadaffis avgång och sedan skänka så lite stöd. Att beväpna rebellerna och ge mer stöd skulle, enligt deras sätt att tänka, leda till mindre lidande för det libyska folket.

Om vi tillåter oss att spekulera kring ett bredare och mer aggressivt tillvägagångssätt, så ser saker och ting inte särskilt ljusare ut. Om vi bortser från att ett sådant saknar internationellt stöd och att en FN-resolution som ställer sig bakom regimbyte är otänkbar, samt att ingen egentligen är intresserad av det, så är det ju så att Gadaffis armé skulle vara chanslös mot en betydande NATO-styrka. Problemet är att det inte finns någon sådan att tillgå och USA:s styrkor är ju strandade på andra platser. Det är också betydligt dyrare och man får räkna med egna dödsoffer. Efter att man har tagit bort regimen, så hamnar man i situationen att man äger landet och att skapa ordning i ett land som Libyen är varken lätt eller billigt. Utan fungerande sociala och politiska institutioner, samt ett fragmenterat samhälle ser ett Libyen post-Gadaffi ut att bli en kostsam historia. Dessutom kommer det att finnas en stor risk att uppror bryter ut, eftersom Gadaffi-regimen vilar på en koalition av olika intressegrupper.

Slutsatsen är således: går man in minimalistiskt finns det en överhängande risk att man skapar ett dödläge, alternativt drar ut på striderna; går man in stort och brett finns en lika överhängande risk för att hamna i en kvicksand som det är svårt och dyrt att ta sig ur. Fallet Libyen bekräftar Churchills visdomsord och visar återigen varför krig alltid borde vara den absolut sista utvägen...

Björn M. Ottosson (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35538

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Är inte en delning av Libyen den mest humana lösningen?

För vad kommer annars hända med Khadaffi-klanen om deras makt försvinner? De blir förmodligen förföljda och dödade, och tvingas fly. Ska Sverige då ta emot personer som vi precis förklarat krig mot? Kommer de inte vilja slå tillbaka mot Sverige då?

Permalänk | Anmäl #1 Erika Svensson, 2011-04-26, 19:39

Jag hejar helt klar på gaddafi !

orkar inte se på all propaganda på nyheterna där rebellerna framställs som "demokratikämpar"..

..sen om några år låter det "varför tilläts islamister kapa revolutionen" osv....

- svar: DÄRFÖR ATT REBELLERNA I HUVUDSAK UTGÖRS AV ISLAMISTER!

varför har väst efter 200 år av kolonialkrig i den muslimska världens lärt sig NOLL ?

en gång för alla: att man snyftar och viftar med plakat där det står skrivet "demokrati" bestyder ingenting!

islamisterna VET att ordet "demokrati" får Nato att börja bomba! hade "BAJS" varit den magiska ordet så hade de skrivit "bajs" istället !

ni får se snart... Gadaffi är en galen clown - men har är ingen islamist! han är deras fiende! trots att han låtsas va en trogen muslim nu för att slippa bli utkastad ur landet!

Permalänk | Anmäl #2 invandrarTjej, 2011-04-26, 20:44

Media kallar Gadaffi galen och samvetslös. Vad ska man då kalla Obama, Sakozy och Cameron (OSC)? De gick in och gjorde en begränsad incident som redan var mer eller mindre över till ett utdraget, blodigt och extremt destruktivt innbördeskrig. Varför? Vet de ens det själva?

Och svenska journalistpartiet sitter i precis samma båt som OSC. De har sjungit deras sång och inte missat en enda ton och startade mer eller mindre krigshets här i sverige.

Permalänk | Anmäl #4 Martin A, 2011-04-27, 06:40

Frankrike behöver en oljekoloni.

Permalänk | Anmäl #5 Bo T, 2011-04-27, 06:40

Mycket välskriven artikel. Men nog är hela "FN-insatsen" skum. Att Sverige är där och flyger Jas är synnerligen sorgligt och naivt.

Permalänk | Anmäl #6 John Erik Ottosson, 2011-04-27, 10:10

Artikelförfattaren skriver: Det finns inga viktiga strategiska intressen på spel i Libyen. Men det är väl just för att skaffa militärbaser i Nordafrika USA-NATO nu går in i Libyen. Det gäller inte bara oljan. Att USA är militärt ansträngt av sina andra ockupationer gör att England och Frankrike tillåts spela med i just detta anfall. Och Italien som den gamla kolonialmakten och ockupanten av Libyen. Ett obeskrivligt smutsigt spel av dessa aktörer. Som sänder in "rådgivare" till rebellerna. (Känner vi igen detta från början på
USA:s insats i Vietnam?) Rebellerna i Libyen beväpnas därtill och CIA är inne för att ge SITT stöd. Den konservative senatorn John McCain (tidigare kandidat till presidentämbetet) besöker rebellerna för att stödja och uppmuntra. Tidigare - i en normal värld - kallades sådana aktioner inblandning i ett annat lands inre angelägenheter.
Svenska media ställde krigsentusiastiskt upp på svenskt deltagande i NATO och en flygbevakning över Libyen. (För att inte tala om svensk vänsters samling bakom NATO.s aktioner!) Nu har detta utvecklats till ett regelrätt krig "för att få bort Gaddafi". Och svenska media tiger om utvecklingen. Ingen kritik av hjälpen till rebellerna och den blodiga krigsutvecklingen. Ett skamligt tigande i USA:s intresse.
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #7 Ulla Johansson, 2011-04-27, 10:33

Mycket intressant artikel och värt att tänka på nu när situationen i Syrien blir allt mer instabil. Victor Kotsev har en intressant artikel om det i Asia Times:
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD29Ak04.html

När jag läser kommentarer av typen "jag hejar på Gaddafi" och analyser som går ut på att vi skulle känna mer sympati med Gaddafi än med den andra sidan i Libyens inbördeskrig därför att han är mindre islamistisk, så känner jag med utgångspunkt av egna erfarenheter från den muslimska världen ett starkt obehag.

Resonerar man på det sättet så bortser man från hur oerhört löst sammanfogade många stater i regionen faktiskt är. I Libyen liksom i dagens Syrien (för att inte tala om Afghanistan eller Pakistan), så är nationalkänsla och stolthet ofta mer kopplat till den egna stammen, den egna klanen eller den egna sekten än till den nationalstat som nog så ofta bildats till följd av utländsk inblandning (läs: imperialism).

För varje dag som vålet fortsätter i Libyen och situationen blir allt mer polariserad och hatet ökar på båda sidor, så framstår det som allt mer uppenbart att det inte finns någon chans att Libyen någonsin ska kunna återgå till den sortens stat som landet var innan upproret utbröt. Modellen där sociala och ekonomiska framsteg kombinerat med en massiv moderniseringssatsning (se bara på GMMR, det fantastiska systemet av underjordiska vattenpipelines som när det blir klart skulle kunna börja bevattna landet och göra stora arealer möjliga att uppodla och som kostat 25 miljarder dollar) räcker inte till för att skapa en stark känsla av nationell samhörighet.

Turkiet har lagt fram en mycket klok fredsplan för Libyen där man förslår eldupphhör, korridorer för att få fram humanitär hjälp, skydd av utländska medborgare, tillsättande av en övergångsregering och allmänna val. Jag stödjer Turkiets erbjudande om medling helhjärtat men anser att förslagen måste gå längre och inkludera bildandet av en federal stat i Libyen med långtgående regional och lokal autonomi. Regionerna och även enskilda städer måste helt enkelt få möjlighet att bestämma själva hur innehållet i skolundervisningen ska se ut, hur en rättvis tilldelning av oljeinkomsterna ska användas osv. Nigeria som genomförde en liknande federalisering efter ett blodigt inbördeskrig skulle kanske kunna tjäna som en förebild. Med tanke på att det finns starka islamistiska strömningar inte minst i östra Libyen skulle resultaten av en sådan federalisering kanske inte alltid bli så tilltalande sett med västterländska ideologiska glasögon men man får då inte glömma att Libyen faktiskt är libyernas land och att folket där har intresse av att återgå till någon form av fred och stabilitet snarare än att landet fortsätter att slitas sönder av ett blodigt och fullkomligt vidrigt inbördeskrig.

Permalänk | Anmäl #8 Björn Blomberg, 2011-04-28, 12:31

#8 Björn Blomberg. Turkiets fredsplan låter ju bra, men finns det något reellt hopp om att Ghadaffi skulle ge upp all makt, och kan man lita på vad han säger i förhandlingar?
En mindre islamistisk stat kan vara acceptabelt om man ger de som inte vill leva i den möjlighet att flytta till andra delar av landet. Till slut kanske den blir helt tömd, åtminstone på kvinnor.

Permalänk | Anmäl #9 Marion, 2011-04-30, 16:06