Vart tar skoldebatten vägen efter Zaremba?

Vi har en egentligen skrämmande auktoritetslydnad i det här landet, och då går det också fel när människor utan rätt kompetens hamnar i chefsposition.

David Eberhard skriver i en av sina lysande böcker (minns ej vilken) att egentligen borde det inte vara svårare än att strunta i vissa regler som man nere "på golvet" ser leda till förfall. Civil olydnad i dess rätta bemärkelse.

Lärare borde ta sin lunta med direktiv, regler och alla former av tokigheter och kasta i en soptunna så fort de kommit ut från sammanträdesrummet och istället börja lära barnen saker. Styr upp, lär ut aktivt, slopa grupparbeten osv, och ge istället barnen en framtid.
Detta är civil olydnad; har lärarna civilkuraget?

Är det inte olovligt naivt att förvänta sig att politiker, byråkrater och "experter" skall göra en pudel? Alla tre kategorier är snarare sinnebilden för den prestigestinna omedgörligheten.

Så sätt dessa människor i sandlådan och ungarna framför katedern - då har alla fått sin rätta placering..

Är det inte olovligt naivt att förvänta sig att politiker, byråkrater och "experter" skall göra en pudel? Alla tre kategorier är snarare sinnebilden för den prestigestinna omedgörligheten.

Så sätt dessa människor i sandlådan och ungarna framför katedern - då har alla fått sin rätta placering..

Med din definition på lärare skulle varken Sokrates, Platon, Gallilei, Newton. eller Descart vara lärare. För att inte tala om Robert Hook, den största pedagogen av oss alla. De män och kvinnor som har gjort mest för att vi nu har nått så långt som vi har gjort har helt enkelt varit kvackare i dina ögon. Sokrates var ju det ju i Atenarnas ögon men jag trodde att han hade fått upprättelse vid det här laget. Han förledde ungdomen och tusan vet om inte många av oss gör det i dag också. Jag kan bara säga att jag tusen gånger hellre skulle skickat mina barn till de här "lärarna" än till den svenska skolan och deras lärare med examen. Den där examen är tyvärr ingen kvalitetsstämpel på något sätt. Jag är helt säker på att en svensk skola utan en enda obehörig "lärare" inte hade presterat mycket bättre än vad som sker i dag. Lösningen är inte så enkel. Hyr in lite gästföreläsare från näringsliv och det lokala samhället i skolorna. Det gör inget om de inte har examen bara de vet vad de pratar om och kan sin sak. Någon utåtriktad engelskspråkig kommunmedborgare skulle säkert kunna sätta lite krydda på en engelskalektion osv. Jag tror vi många gånger underskattar den pedagogiska förmågan hos ickelärare. Om det beror på revirtänkande eller om man verkligen tror att det är omöjligt att undervisa om man inte har gått på lärarhögskolan vet jag inte. Hur det än är med den saken så tror jag att det är en inställning som är destruktiv i det långa loppet. Allt som kan väcka elevernas intresse bör prövas.

81 artiklar på newsmilla, alla utan det förbjudna ordet.
Uppenbarligen är de som verkar i skolan noggrannt ideologiskt skolade.

Sveriges skolpolitik har hamnat i en ond spiral, startad av dumhet och sedan självgående neråt av dumhet - eller? Har det inte gått till ungefär såhär? (Tentativt recept på hur man försämrar ett svenskt skolsystem):

1) Ta bort betyg neråt i åldrarna så att det blir otydligare vad varje elev har presterat så att allt blir lite luddigare och lite flummigare.

2) Gör om betygssystemet vart tionde år.

3) Se till att betygssystemet försämras genom att ersätta ett väl fungerande och tydligt betygssystem 1-5 baserat runt en normalfördelningskurva med något betygssystem med mer luddiga och subjektiva bedömningsgrunder.

4) Inget jämför elever så rättvist som väl framtagna nationella standardprov utifrån vilka betygsnivåerna inom varje skola kan hållas korrekta. Idag verkar Vilda Västern råda, där ett betyg från en skola inte alls motsvarar kunskapsnivån för samma betygsnivå i en annan skola.

5) Ta bort allmän och särskild kurs i engelska och matematik, för alla anses ha samma förutsättningar, trots att det strider mot forskning. Såväl IQ som specifika talanger för olika ämnen är delvis medfött och naturligtvis varierar intresse och ambitionsnivå. Alla förlorar - lärare, starka elever och svaga elever. Starka elever blir uttråkade och svaga elever lär sig ännu mindre.

6) Minska lärarens förmåga att bedriva effektiv undervisning genom att ta ifrån läraren det mesta av anpassning av undervisningen efter lärarens eget huvud, inom mer övergripande rammål.

7) Sänk kraven på lärarutbildningen så att det blir ännu lättare att komma in och så att inget urval görs utan vilken jeppe som helst som uppfyller baskraven kommer in och så att statusen därigenom sjunker och så att kompetensen hos den samlade lärarkåren sänks, vilket leder till ännu lägre status och ännu färre som söker till lärarutbildningen, osv. i en nedåtgående spiral.

8) Ta bort lärares rätt att i nödfall fysiskt ta tag i en bråkig elevs arm så att provokativa och bråkiga elever kan utnyttja situationen, tappar respekten och kan håna en maktlös lärare som annars riskerar att stämmas eller bli avstängd.

9) Ta så mycket av lärarens tid som möjligt till nonsens-kurser i genusvetenskap och iochförsig kanske viktiga andra saker men som tar bort fokus från rena ämneskunskaper.

10) Dränk läraren med administrativa krav.

11) Se till att svenska inte är första prioritet för invandrarbarn.

12) Acceptera höga ljudnivåer i klassrummet så att barn inte kan koncentrera sig och får huvudvärk.

13) Fokusera inte först och främst på de mest fundamentala basämnena matematik och svenska.

14) Ta bort hemläxor.

Är inte sanningen att svensk skolpolitik systematiskt försämrat den svenska skolan genom dessa åtgärder och fler? Om nu Finland har världens bästa skola, varför erkänner man då inte sitt misslyckande i Sverige till den grad att man helt sonika kopierar det finska systemet rakt av? Så väldigt olika är vi inte finländarna att vi inte skulle kunna göra det.

"Jämfört med i Sverige har genusforskningen i Finland mött ett större motstånd, både inom forskarvärlden och i samhället i övrigt."

http://www.genus.se/digitalAssets/1298/1298505_GP1_10.pdf (sidan 5)

Vem är förvånad? Oklart vilket inflytande det fått på den finska skolan, men det är rimligt att anta att "genuspedagogik" (liksom andra former av pseudovetenskap) knappast gynnar vare sig flickor eller pojkars kunskapsnivå (men om de själva börjar tro på skiten så möjligen deras tendens att som vuxna rösta på Fi!).

Rättelse: Punkt 4 var inte tänkt att vara en egen punkt, utan ska vara förklarande text till punkt 3.

#6: nej, Sokrates hade ju inte gått på Lärarhögskolan! *hehe*

Din kritik är irrelevant, då dessa berömda historiska personer inte hade undervisning av barn som yrke, samt levde i ett annat samhälle.
Diskussionen gäller hur vi ska ha det i den svenska skolan - idag.
Tyvärr kan vi inte återuppväcka Sokrates &co, och sätta in dem som lärare.

Zarembas lysande artiklar går inte att prata bort - att ansvaret ligger hos myndigheterna (och inte hos lärarna) är solklart, och nu får alla dessa politiker och andra förståsigpåare stå där i skamvrån.

Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen.

Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.

TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.

Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:
1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?
2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?

Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/

Flera kommentarer har nämnt Sokrates. "Tyvärr kan vi inte återuppväcka Sokrates & co" skriver en kommentator. En liten, men dock tröst, är att den sokratiska metoden lever och med fördel kan tillämpas i skolan! Den används bl a inom Filosofi för barn-rörelsen, den är beforskad ur skolperspektiv (se t ex Ann Pihlgrens avhandling om sokratiska samtal), den går att adaptera till olika åldrar hos deltagarna, den skapar en grogrund för att "tänka noga" tillsammans, en förmåga som krävs/borde krävas i alla skolans ämnen. Den ligger helt i linje med t ex Dysthes flerstämmiga klassrum och Chambers boksamtal. Den skulle mycket väl kunna vara en metod som systematiskt övades under lärarutbildningen!
Vi måste tro att det finns hopp!
Lena Rangne

Skyttegravskriget mellan olika läger i skoldebatten handlar väl - som mycket annat i svensk samhällsdebatt - egentligen inte om sakfrågor utan om makt, prestige och politisk korrekthet.

I själva verket tror jag att en överväldigande majoritet svenskar (inklusive en hel del medlemmar i Lärarförbundet, fackpedagoger på högskolor och lärarutbildningar m. fl.) håller med om en del grundläggande, till synes självklara sanningar om skolan. T.ex. tror jag att de allra flesta anser att lärarens huvudsakliga uppgift är att förmedla kunskap, att kunskap varken kan eller bör relativiseras in absurdum (ja, det är viktigare att skolan lär barn läsa än att den lär dem skateboardåkning eller nagelvård), att ett visst mått av ordning och disciplin krävs för att skolan ska fungera, att lärarhögskolorna bör lära ut beprövade, fungerande pedagogiska metoder m.m.

Varför tycks det då vara omöjligt för de olika lägren i debatten att enas kring en del sådana självklara värderingar? Jo, troligen av samma skäl som Fredrik Reinfeldt aldrig skulle kunna erkänna att Sverigedemokraterna har rätt på en endaste liten punkt - nämligen makt, prestige och politisk korrekthet.

Alla försöker naturligtvis slå vakt om sina positioner. Högskolornas fackpedagoger kan naturligtvis inte erkänna att lärarna som jobbar "ute i verkligheten" möjligen kan ha rätt på en del punkter, eftersom de då indirekt skulle ifrågasätta värdet av sin egen forskning och undervisning. Friskolornas Riksförbund kan inte ändra ståndpunkt eftersom det skulle innebära ett indirekt ifrågasättande av en del av deras egna medlemmar. Och så vidare.

Och ovanpå detta finns en del frågor som p.g.a. politisk korrekthet är svåra att diskutera. T.ex. tycker nog de flesta att det är viktigare att en lärare har gedigna ämneskunskaper än att han/hon läst kurser i genusteori. Men vem skulle våga ifrågasätta de ev. kurser i genusteori som ingår i lärarutbildningar? Ett sådant ifrågasättande skulle ju kunna tolkas som ett ifrågasättande av hela den feministiska diskursen, och det finns absolut ingen etablerad debattör i dagens Sverige som vågar utsätta sig för risken att stämplas som varande "emot jämställdhet".

Följaktligen riskerar skoldebatten - precis som många andra viktiga debatter i dagens Sverige - att bli ett ändlöst, meningslöst tjafsande som handlar mer om maktspel, enskilda individers prestige och feg politisk korrekthet än om själva sakfrågorna.