Rehabiliteringar förr..och okunniga kommentarer till det.

Nu ska jag ge mig på att berätta lite från verkligheten, jag har en ovanlig sorts reumatism.

1973 jag gick i 8:e klass och skulle göra mitt gymnasieval! Jag hade drömt om mitt blivande jobb sen jag var 9 år, den dagen glömmer jag aldrig. Skolläkaren sa till mig du har en muskelsjukdom som gör att du inte kommer att klara det jobbet, du får tänka i andra banor när det gäller vad du ska göra i ditt liv. Det kommer inte bli riktigt som andras, men ge inte upp utan kämpa på. Då var 15 år. Mamma tog mig till ytterligare en läkare som kom fram till samma sak. Han la också till att jag en dag nog skulle hamna i rullstol när kroppen inte orkade. Så jag bestämde mig för att jag hade två val:

Antingen bli sjuk och leva mitt liv som sjuk. Eller så struntar jag i att jag är sjuk och lever som vanligt. Jag fortsatte med dansen som var mitt liv, jag tävlade i skidor på vinterhalvåret - jag höll kroppen igång. Det gjorde jag under många år. Jag arbetade, hamnade i skov, fick rehabiliteringar och ringde Försäkringskassan så att det sattes in resurser att hjälpa mig ut på arbetsmarknaden igen..

Så funkade det under 1970-, -80- och 90-talet. År 1993 gick jag på min sista rehabilitering. Den var kanon. Först tittade man på vad jag hade för begränsningar, sen hur jag kunde påverka dem och till sist hur jag skulle kunna leva ett normalt liv och ta hand om mig själv vidd skov. Efter det arbetade jag i 14 år. Jag blev visserligen erbjuden förtidspension under den föfra blå regeringen, men tackade nej och ringde FK och bad om rehab och det gick så bra.

Sen kom då 2008 då jag rasade ihop på jobbet och var sjukskriven i fyra månader. Jag började arbeta igen på ett annat jobb, men rasade ihop igen. Jag bad FK om rehabilitering, för jag ville nu starta ett eget företag; jag var ju både utbildad inom ekonomi, försäljning och marknadsföring - och hade en uppfinning som blivit klassad som värt att satsas på..

Men då gick det inte att få hjälp av FK längre. Jag fick svaret det är inte du som väljer vad du ska göra. Jo, sa jag, jag är vid det här laget expert på min kropp. Jag vet vad den klarar och inte klarar. Men nu har det tillkommit några krämpor och jag behöver få tag på en kunnig läkare som får göra en bedömning som är färsk. Men nej, jag tjatade till slut till mig en utredning. Där skrev man ner mina funktionshinder och handikapp på 19 sidor. FK läste inte den ens. Jag skulle bli utredd ordentligt stod det där, det tog 6 månader till av mitt liv. Åren börjar ju ticka iväg. Sen kom det fram att jag har en ovanlig sorts reumatism. Och att jag är bärare av tre cancersjukdomar. Då ringer FK mig och säger att nu är du utredd, nu lämnar vi över dig till AF men herregud sa jag: MAN måste ju få landa lite i allt detta och jag vet ju inte om min cancer är över eller om det ska in fler behandlingar. Det spelar ingen roll sa hon, så jag blev överlämnad. Min nye Af-handläggare undrade vad jag gjorde där. Han skrev mig på 0 % aktivitet, detsamma som sjukförsäkringen. Det ledde bara till att politikerna fick bort mig från sjukstatistiken och istället kunde de säga att jag går i arbetsåtgärd. Fast jag fortfarande är sjuk. Nu har jag dessutom fått ekonomiska problem. Så nu mår jag psykiskt dåligt. Och mitt i allt så har min dotterns pappa dött på sitt arbete.

Så mitt i allt kaos ska jag då ta hand om en bouppteckning, rensa ett bo, flytta närmare min dotter och ta hand om henne som med är sjuk - hon har ju ärvt min sjukdom och ett hjärtfel ( som också pappan dog av). Livet är kaos, jag ber FK: snälla snälla KAN ni ge mig lite dispens och låta mig få en andningspaus. Nej, regeringen har sagt att alla ska prova i tre månader (mina tre månader har blivit 8 månader).

Jag bor för långt från sjukhuset för att klara mina behandlingar. Men jag får ingen bostad i stan för jag har betalningsanmärkningar.

Politikerna kallar det för att man fick ingen hjälp förut, men det får man nu. Jag är av en helt motsatt uppfattning.

Och det där med att starta företag har de ju med grusat för mig, nu jag kan ju inte fixa fram pengar som sjuk och med betalningsanmärkningar. Jag säger barg, tänk om de hade lyssnat på mig gett mig två månader till så hade jag nog varit sysselsatt och arbetsför. Istället kraschar de allt för en, sen tjafsar de om att vi är passiva. I den grupp jag ingår i med sjuka som peppar varandra så är vi all välutbildade, haft bra tjänster innan och tjänat rätt bra.

De är allt från fd företagare till folk i olika chefsbefattningar, så myten om att vi väljer att leva på bidrag är fel. Varför skulle vi när vi tjänat 30-50.000 i månaden välja att leva på 10.000.

Är folk, speciellt inom M, så dumma att de tror att vi väljer att leva på 10,000 i månaden med cancer, reumatism, ryggvärk, hjärtfel etc.

Min reumatism heter Morbus Dercum. Läkarna känner knappt till den, det har inte forskats om den så det finns inga behandlingar eller smärtstillande som hjälper. Vissa dagar är det som att ha förlossningsvärkar dygnet om. Idag är det en lugn dag, det kommer ibland men man vet aldrig när. Så ni som är kritiska till att jag lever på sjukbidrag fixa gärna fram en läkare som är kunnig på den sjukdomen så är jag den första som vill bli botad från det här helvetet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35339

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tyvärr brukar ju negativa cirklar ha en förmåga att förstärkas, nedsatt arbetsförmåga leder till sämre ekonomi vilket i sin tur försämrar hälsa. Utifrån din beskrivning tillhör du uppenbarligen den kategori vilken drabbats hårt av förändringarna.

Det som alliansregeringen ju gick till val på var att socialförsäkringssystemet höll på att bli en gökunge i statens utgifter. Din sjukdomsbild måste rimligtvis tillhöra de allvarligare bland de som lyfte sjukpenning, frågan är (jag vet inte) hur representativ du är/var i hela gruppen som lyfte sjukpenning.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Lindfors, 2011-04-21, 20:01

Tack för ditt exempel och för att orkar beskriva den. Fast jag vet inte hur många öden en borgerlig politiker måste läsa innan man fattar att man är fel ute, "the answer is blowing in the wind..".
Ditt exempel belägger det jag ibland försöker föra fram, att även i det gamla systemet hade man rehabilitering som ledtema, och att många, många människor kunde finnas på en arbetsplats delar av eller hela dagar med hjälp av de åtgärderna. Men rehabilitering kan ta tid och den måste vara individuell och det kan krävas dyra åtgärder för anpassning av en arbetsplats.

Permalänk | Anmäl #2 Seppo Laine, 2011-04-22, 09:19

Tack Monica för din berättelse. Den liknar mitt liv i mångt och mycket. Jag var också med om rehabiliering på 80-90 talet, och det är stor skillnad. Jag fick så mycket hjälp och framförallt empati från Försäkringskassan.

Jag blev också erbjuden förtidspension vid 26 års ålder, men jag vägrade och bad om hjälp till något arbete som skulle kunna passa mig utifrån mina förutsättningar, och Försäkringskassan ställde upp med både utbildning, arbetshjälpmedel mm På så sätt så kom jag ut till arbete och kunde jobba heltid. Sedan för 5 år sedan så råkade jag ut för en trafikolycka som gjorde att min arbetsförmåga halverades. Jag trodde då att jag skulle få samma hjälp igen att få komma tillbaka, men med dagens regler och rehabkedja så har det inte fungerat alls som det gjorde innan.

Så mycket lidande man har fått gått igenom under dessa år. Jag har haft läkare som skrivit intyg som har beskrivit situationen på ett bra sätt, men dessa intyg har inte godkänts, utan handläggare har bestämt något helt annat. Man har hamnat mittemellan stolarna hela tiden. Ekonomin har hamnat på botten, man får känna oro och press hela tiden att man inte blir "frisk" inom en viss tid.

Jag har nu varit på en 4 veckors rehabilitering på Smärtrehabiliteringen. Detta har dock Försäkringskassan godkänt, och jag har fått ersättning för det. Men vet inte hur min framtid kommer att se ut. För man rekommenderar från Smärtrehab nu en plan för mig för sakta återgång till arbete igen för att detta ska bli en långsiktig lösning. Men godkänner inte Försäkringskassan detta så vet jag inte vad som händer. Man har inte godkänt tidigare planer för mig, utan hänvisar hela tiden till den öppna arbetsmarknaden. Tilläggas kan att om jag ska kunna arbeta med den förmåga som finns, så behöver jag en anpassad arbetsplats, och var på en öppna arbetsmarknaden finns anpassade arbeten riktade till oss som har en funktionsnedsättning?

Jag tycker att en rehabkedja skall finnas, och man ska sätta in resurser för att få ut en människa till arbete igen. Men det måste få ske på individuellt plan. Alla är inte stöpta i samma mått. Det tar tid för en långtidssjuk person att ta sig tillbaka, och låt den tiden finnas. På så sätt så tror jag att fler kommer tillbaka på ett bra sätt. Sedan om alla kommer tillbaka på 100% kanske inte går, men man borde ta tillvara den förmåga som finns, vare sig den är på 25,50 eller 75%, istället för att stjälpa en människa så att hon/han inte kommer tillbaka alls.

Permalänk | Anmäl #3 Ann-Christin Westerberg, 2011-04-22, 09:53

Apropå rehab i början på nittiotalet kom en lag att FK hade skyldighet att ta sig an en person som varit sjukskriven i en månad eller mer.. vad hände med den lagen!! varffrö följde ingen upp den.. varför har man inte tittat på hur många somf ick hjälp av den?? och vad man gjorde som var bra då???

Permalänk | Anmäl #4 Monica Joh, 2011-04-28, 08:49