Sverige hade aldrig någon sjukskrivningsepidemi

Artikeln finns även på min blogg, med fungerande illustrationer.

http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/nya-myter-om-sjukfranvaron.html

Artikelförfattaren skriver:"Dessutom får vi inte glömma den återhållande effekt som själva sjukfrånvarodebatten fick."

Så enligt forskningen går alltså sjukfrånvaron ner om den debatteras. Vad kan man dra för slutsatser av detta?

Sedan skriver du på slutet att:

"Under det senaste året har vi hört mängder av berättelser om hur utförsäkrade tvingas sälja sina bostäder, söka socialbidrag, leva på anhöriga eller på sparade pengar. Ingen vet hur många dessa personer är, men enligt en undersökning TCO gjorde i maj förra året uppgav 70 procent av kommunerna att de fått ökade socialbidragskostnader som en följd av sjukförsäkringsreformen."

Vad är du för forskare som hört "mängder av berättelser". Din inlaga måste sägas vara ideologiskt färgad.

Jag misstänker att du gör en ganska korrekt analys.

Underbart att den nyliberala verklighetsbeskrivningen får sig en ordentlig grundstöt. Mera!

Så det stämmer inte vad Alliansen säger? Är inte svaghet en sjukdom, en cancersvulst på samhällskroppen?

Just när Helena Rivières förakt mot de sjuka började få fäste så får vi reda på att arbetslösa och sjukskrivna inte är de lata och initiativlösa individer de målas ut som?

Anders Lindfors: Debatten om sjukfrånvaron har med stor sannolikhet lett till att läkare blivit mer restriktiva med att sjukskriva, eftersom riskerna med långa sjukskrivningar blivit mer kända. Man kan tänka sig andra mekanismer, också utan att för den delen avfärda de tidigare sjukskrivningarna som överutnyttjande eller något annat skumt.

Vad gäller "berättelser". Jo, jag är medieforskare förstår du, så jag avser naturligtvis de beskrivningar vi sett i medierna sedan förra årsskiftet. Att många farit illa är ju helt uppenbart, men ingen vet tyvärr hur många, för regeringen har inte bemödigat sig med att beordra fram sådan statistik. De är lite skraja för vad den skulle visa, tror jag.

Vad menar du med "ideologiskt färgad"? Syftar du månne på att jag skriver att Socialdemokraterna bär huvudansvaret för de tidigare problemen i sjukförsäkringen?

Hmm... så den här forskaren har rätt och alla andra har fel?

Teoretiskt möjligt, antar jag...

Men man är lite bränd på politiska vänsterextremister som blivit akademiker och sedan fortsatt predika sin religion, fast med trovärdighet... Här närmast hyllade Mattias Gardell Libyens Gadaffi, t.ex.:

http://axess.se/blog/post/2011/02/21/Gardell-om-Gaddafi-och-Libyen.aspx

Bernt, någon "vänsterextremist" har jag sannerligen aldrig varit. Och du får gärna berätta för mig vilka forskare du stödjer dig på, alltså de som motsäger min analys.

http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/11/kampen-om-sjukfranvaron-i-med...

Jag hade också kontakt med SVT-debatt. Jag hade velat ge en vetenskaplig syn på de senaste ändringsförslagen, som framfördes i DN-debatt. Självklart hade jag gått till studion. Jag kan ge en insikt på tankegångar, som har givit finansministern möjligheten att flytta varje år 50 miljader från sjukförsäkringen till att minska skatter. Slutmålet är att år 2014 tar Anders Brorg 200.000 kr per år från varje familj som måste försörja en sjuk familjemedlem, för att kunna ge 30.000 kr för alla som har ett arbete och betalar skatt.

Mitt viktigaste bidrag i debatten hade varit de konkreta fall av sjukersättning som jag löser som obetald ombud. Allmänt kan sägas att försäkringskassan följer inte alls den nya lagen i sin iver att spara i sjukpenning. Kassan är mycket arg när man tar bort 200 miljon från deras administration, men säger inget för de 50 miljarder som tas bort från sjukpensionärer. Alla ärenden som jag har arbetat med agerar försäkringskassans handläggare utanför lagen.

#9 Björn Johnson
Skönt att höra att du inte bestämt dig för resultaten redan innan du skriver ansökningar om finansiering. :-)

Din slutsats är således:
Hanteringen av hela sjukskrivningssystemet -- från alla politiska partier -- har varit baserat på önsketänkande och inkompetens? Detta sedan (minst) två decennier?

Detta har bokstavligen förstört tiotusentals svenskars liv i onödan?

(Här fick jag ta en paus av ren svindel.)

Hmm... ok jag verkligen trodde detta hänt, så är den logiska slutsatsen att inta den politiska positionen att "Ju mindre stat, ju bättre. Den bara slösar resurser och förstör människors liv."

Ja Bernt, det är en rätt bra sammanfattning. Fast inte tjugo år, snarare femton. Det system vi tidigare hade för att hantera långa sjukskrivningar - anpassningsgrupperna - kapsejsade kring mitten av 1990-talet. Fast din slutsats - mindre stat - är helt felaktig.

Om du bemödigar dig att läsa den här artikeln så förklarar jag närmare. http://www.tidskriftenarena.se/text/2010/08/sanningen-bakom-de-sjukskrivna

Vill du ha en mer fullständig förklaring får du läsa min bok.

Det värsta med artiklar som denna är att den inte kommer att få något utrymme i politikernas sagovärld där man redan har bestämt sig för vad som är orsaken till omständigheterna. Jag insåg redan på 1980-talet, utan akademisk utbildning, med halvt gymnasium, att oförmågan att rehabilitera sjuka skulle öka antalet sjukskrivna allt längre tid. Tiden för långtidssjukskrivna ökade.

När jag sjukskrev mig 1982 var sjukskrivningsperioden en vecka. i slutet på 1980-talet var det en vecka. 1996 var det fyra veckor. Det här kommer även Björn Johnson fram till. Här tror jag att de socialdemokratiska besluten under första halvan av 2000-talet var rätt och riktiga. Alla behöver inte sjukskriva sig längre än nödvändigt och täta kontakter med läkare gav en kortare rehabiliteringstid.

Politikers önskedrömmar kommer att negligera forskare som Björn Johnson. Politiker av i dag kommer ge skulden för än det ena och än för det andra. Lösningarna kommer utan genomgående tanke och utan att ha förankrat idéerna med verkligheten.

Tack!

Informativt och befriande fritt från onödigt raljerande och konfrontativa påhopp.

#13

Så var det sagt:

".....När jag sjukskrev mig 1982 ........"

Inte proffesionen m.a.o.

Informativt, välskrivet, viktigt och vältajmat. - Bra jobbat!
Stay strong.

Artikeln baserar sig på löst ideologiskt tyckande.

Och jag förstår inte hur man kan diskutera långtidssjukskrivningar utan att ta upp arbetsmiljön som är den primära orsaken till sjukfrånvaron.

Vad hjälper det om man har en fin rehabilitering om personen blir misshandlad varje dag på jobbet eller tvingas göra meningslösa arbetsuppgifter?

Vettigt och sakligt skrivet. Jag tycker man saknar en dimension, förändringarna på arbetsmarknaden i slutet på 1990-talet då jobben plötsligt blev färre och kraven på utbildning m.m. ökade. För att i all välmening trygga försörjningen för "sitt" folk lät f-kassan förtidspensionera tusentals människor - framförallt i glesbygd - som blivit offer för strukturomvandlingen. Det sägs att "halva" arbetskraften i norra Örebro län förtidspensionerades. Den tuffare arbetsmarknad vi fick då har vi alltjämt. Det finns inte längre någon plats på arbetsmarknaden för alla - inte ens fullt friska. Hur ska det då finnas arbete för dem med sjukdomshistorik? Vem vill betala för rehabilitering idag?

Utan att ta med dimensionen arbetsmarknaden blir det svårt att förstå vad som hände åren runt millenieskiftet 2000.

En välskriven artikel som säkert beskriver verkligheten bättre än den allmänna debatten.

Ett frågetecken kvarstår dock. "Sjukskrivningstiderna ökade på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet.". I så fall borde andra länder med mycket lägre sjukskrivning, t.ex Tyskland, Japan, England erbjuda bra hjälp till långtidssjuka? Men så är det inte alls. Den svenska kostnaden för rehabilitering är långt över dessa länder. Jag är ingen forskare, jag vet inte svaret. Men om man tittar på den nya listan från Försäkringskassan över vilka som är de 25 sjukdomar som man sjukskrivs längst för i Sverige så är samtliga kopplade till psyket. "Ont i ryggen", "depression", "Sjukdomar i mjukvävnad som ej kan klassificeras", "stress", "ångest", "personlighetsstörning". Det är inte vanliga medicinerbara sjukdomar. Svenskarna mår helt enkelt dåligt. Men de är inte sjuka. De är bara sjukskrivna. Vi har för toleranta läkare och sjukskrivningsregler.

Håller med #19 ovan. Svenskarna mår dåligt pga:

1) Glest befolkat land som fortfarande lider av enskiftet i början på 1800-talet då gårdarna spriddes ut och vi fick långt till grannen.
2) Det kalla klimatet.
3) Protestantismen som gör oss ensamma med vår gud.
4) Det starka samhället som gjort oss mindre beroende av vänner, grannar och släktingar och mer beroende av offentlig sektor=svagt civilsamhälle
5) Arbetslöshet med åtföljande brist på delaktighet.
6 TV och Internet binder oss till hemmet.

Ja, en sak är klar.

När man slipper Schlingmanns med anhang PR-trick och lögner och får det sakligt berättad för sig om "sjukskrivningarna" så är det inget snack om att allt är en stor bluff som högern sysslat med.

Problemet är bara att detta har förtigits och görs så fortfarande av massmedia som domineras av borgerliga intressen. (Myten om "vänstermedia" är just en myt då massmedia ägs till 90% med borgerliga förtecken,)

Så tyvärr så kommer sanningen att förtigas även framledes.

Hej Björn.

Tycker du inte att det är lite ironiskt att du gör precis det du kritiserar i din bok?

Dvs du använder påståenden som "forskning visar" i felaktiga sammanhang som bevis för dina egna personliga (icke vetenskapligt belagda) åsikter/teorier?

I detta fall pekar du på din egen forskning (om hur samhällsdebatten påverkar beslutsfattarna) som bevis för din personliga åsikt att:
"Sjukskrivningstiderna ökade på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet."

Det är säkert en del av problemet, men om du eller någon annan _bevisat_ att det är den enda anledningen får du jättegärna dela med dig av den forskningen.

/Jocke

Thomas Eliasson: Japan känner jag inte till, men Englands och Tysklands sjukförsäkringar är starkt tidsbegränsade, efter ett eller ett och ett halvt år åker man ut vare sig man är frisk eller inte. Det har jag skrivit om i följande artikel, där jag tar upp myten om "Europas friskaste befolkning med Europas största sjukfrånvaro" (båda leden i den exkvationen är fel): http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article627513/Hog-svens...

Bo T: Arbetsmiljö är en viktig faktor, men i debatten kring millennieskiftet missförstod många betydelse av arbetsmiljön. Det handlade inte primärt om att fler blev sjuka på grund av sämre psykosocial arbetsmiljö; det handlade om att kraven i arbetslivet innebar att personer med sjukdom och nedsatt arbetsförmåga inte förmådde komma tillbaka. Jag har skrivit om detta på många ställen, bland annat här: http://www.kollega.se/index.cfm?c=11894

Läs också slutet på följande bloggpost, där jag tar upp arbetsmarknadens krav utifrån ett exempel från min narkotikapolitiska forsning: http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/03/jobbjagaren-arbetsloshet-som....

Jocke: Bra poäng. Jag menar naturligtvis inte att anpassningsgruppernas kollaps är den enda orsaken (i boken går jag ju igenom flera kompletterande förklaringar). Men i en debattartikel kan man inte utveckla och precisera allt.

Fast Tor Larssons forskning, som jag bygger det ovan nämnda resonemanget om anpassningsgrupperna på, har mig veterligen inte fårr någon vetenskaplig kritik, Ingen har kunnat visa att Larsson har fel.

Det är inte ofta en debattör här på newsmill för sig så elegant och lågmält och låter fakta tala för sig själva som artikelförfattaren. Uppfriskande.

Tack för svar, #23 Björn Johnson, men jag tror att du underskattar hur förändringen av arbetets roll i människors liv påverkar trivseln.

Ett jobb som tidigare uppfattades som meningsfullt blev med "nya ögon" meningslöst och plötsligt såg man alla avigsidorna.

Frågan "Varför ska jag slita med det här meningslösa jobbet när andra sjukskriver sig och får lika mycket pengar för att inte arbeta?" ställdes av allt fler.

Det uppstod en epidemi, en lavin, av sjukskrivningar och solidariteten kollapsade. Jobbet blev ett fängelse istället för den frihet det var för tidigare generation. Folk kom på att de hade viktigare saker att göra.

Om man känner det som att man sitter i fängelse drabbas man av "stressyndrom", man blir sjuk på alla möjliga olika sätt.

Bo T, problemet med ditt resonemang är att det inte alls stämmer med statistiken. Inflödet av nya sjukskrivningar ökade bara marginellt under den period vi talar om. Och de stressjukdomar som alla talade så mycket om var inte alls så vanliga som mediedebatten antydde. "Utbrändhet" omfattade som mest 3 procent av de sjukskrivna. De diagnoser som ersatte den diagnosen, utmattningsdepression och utmattningssyndrom, nådde sammanlagt upp i 6 procent.

tycker faktiskt att du har helt rätt, i denna art har du missat de två viktigaste orsakerna.

i sverige har kvinnor arbetat på den reguljära arbetsmarknaden länge, de har alltså dubbeljobbat och när de är utslitna finns inget jobb att komma tillbaka till.

så naturligtvis borde två saker ändras, ensamstående tre barns mamma som jobbar heltid jobbar inte heltid= 40 tim veckan utan troligen minst 100 tim, alltså måste förutsättningarna vara bättre på arbetsmarknaden för att klara alla livsuppgifter.

de som nu påstås kunna jobba prövas mot fiktiva jobb, man kan naturligtvis aldrig prova någons arbetsförmåga och därmed krav på att kunna återgå till arbete om de arbeten individen skulle klara inte finns.

Björn:
Jag håller med, i debatten/politiken kan man inte utveckla och precisera allt.
Problemet som jag ser det är väl just att ditt inlägg bygger på att politikerna inte är tillräckligt precisa i sina påståenden.

Jag tror att det är därför flera av de som kommenterat får en känsla av att detta är ett politiskt och inte ett vetenskapligt inlägg.

Statistiken talar för ditt resonemang med den kan vara missvisande, #27 Björn Johnson.

Stress kan ge upphov till en massa olika sjukdomar (typ värk) och dessutom förhindra ett normalt tillfrisknande.

Att det dessutom är lågstatus att vara sjukskriven för stress är inte så konstigt. Många vill inte bli betraktad som svaga eller simulanter. Det är finare med förslitningsskador. Eller hur?

Bo T, förslitningsskador är också en lågstatusdiagnos. Det drabbar främst kroppsarbetare och är ofta svårt att belägga objektivt, eftersom enkla metoder för diagnotik inte är så utvecklade.

Carina Jällbrink: Du har rätt i att kvinnor arbetar mer än män om man slår ihop betalt och obetalt arbete. Kvinnor har också högre sjukfrånvaro i alla länder där gått ut på arbetsmarknaden på bredare front. Men detta hade inget med den stora ökningen av sjukfrånvaron kring millennieskiftet att göra. Som jag visar i min bok blev arbetsfördelningen mellan könen snarast jämnare under 1990-talet.

Att andelen kvinnor ökade i sjukförskringen berodde med stor sannolikhet främst på att de är kraftigt överrepresenterade inom kommuner och landsting, de organisationer där anpassningsgrupperna tidigare hade varit mest utbyggda.

Nu måste jag tyvärr lämna er för andra arbetsuppgifter.

Mvh Björn Johnson

Tack Björn Johnson för en bra artikel.

Jag har i min bekantskapskrets sjuka personer som inte har någon inkomst alls på grund av att de inte är berättigade till försörjningsstöd då de har en bostadrätt eller bil.
Man vill att de sjuka skall bli riktigt fattiga och obemedlade. Har de en lägenhet med låg hyra måste de sälja den och leva upp vinsten för att få försörjningsstöd. När så vinsten är uppäten blir de beviljade socialbidrag.problemet är att de då också är bostadslösa om inte socialen går in och ge dem en lägenhet. Man kan inte hyra en bostad om man inte har inkomst.
En sjuk person som tvingas ut i bostadslöshet och nedgraderas till fattighjon blir aldrig frisk.Skammen är för stor

Tack igen, #31 Björn Johnson.

Det jag menar är bara att det ena inte utesluter det andra. Din slutsats "Sjukskrivningstiderna ökade [enbart] på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet." är enögd och måste tas med viss skepsis.

Självklart är det lika enögt att påstå att ökningen av sjukskrivna enbart berodde på simulanter och bidragsfuskare.

Att döma ut regeringens sjukskrivningspolitik på medicinska grunder är lika enögt. Den förda politiken är rättfärdig för den jämställer människor som inte arbetar.

Att en person ska ligga och casha in en fet sjukersättning i decennier samtidigt som andra som inte arbetar måste vända sig till socialen är stötande.

Sjukersättningen behöver tidsbegränsas om systemet ska upplevas som rättvist.

Intressant artikel. Det jag undrar är varför så få sjuka erbjuds vård så att de blir friska(re). Istället skickas de hem med ett sjukintyg och några piller. Nu menar jag inte obotliga sjukdomar, utan tex psykisk ohälsa och diffusa sjukdomar. Om de erbjöds terapi, sjukgymnastik eller annan behandling, ja, då skulle siffrorna sjunka!

"Det jag undrar är varför så få sjuka erbjuds vård så att de blir friska(re)."

Bra frågeställning, #34 Marion. Om det vore så enkelt som Björn Johnson påstår så skulle det vara enkelt att lösa problemen.

Eftersom det inte sker så är förmodligen Björn Johnson ute och cyklar.

Om det istället är som jag påstår, att jobben i sig är problemet, så kan förstås inte problemet lösas av sjukvården.

Björn,

I #19 skrev Thomas:

"Men om man tittar på den nya listan från Försäkringskassan över vilka som är de 25 sjukdomar som man sjukskrivs längst för i Sverige så är samtliga kopplade till psyket. "Ont i ryggen", "depression", "Sjukdomar i mjukvävnad som ej kan klassificeras", "stress", "ångest", "personlighetsstörning". Det är inte vanliga medicinerbara sjukdomar. Svenskarna mår helt enkelt dåligt. Men de är inte sjuka. De är bara sjukskrivna. Vi har för toleranta läkare och sjukskrivningsregler."

Läste igenom länkarna du hänvisade i ditt svar men tyckte inte de riktigt berörde just den här statistiken. Kommentar?
Stämmer det? Med tanke på min eget lilla tankeexperiment publicerat här:

http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/14/tuffare-attityd-mot-friska-int...

Så är jag förstås nyfiken på din åsikt.

Kan inte låta bli att känna att en del av nyckeln ligger i att stärka de friska (eller snarare sätta krav så att de stärker sig själva) och därmed bättre kunna låta de sjuka vara just sjuka.

Depression, ångesttillstånd, ryggbesvär och förslitningsskador är defeinitivt sjukdomar, även om de inte är lika enkelt diagnistiserbara som exempelvis cancer och hjärtinfarkt. Vi har vetat länge att de flesta långtisdsjukskrivna har komplicerade problembilder där både psykiska och fysiska symptom ofta ingår. Det hanlar inte bara om att "må dåligt". Bakom smärtproblem ligger ofta kroniska störningar i kroppen smärtmodulering, och bakom utmattningsproblem finns störningar i HPA-axeln, vilket leder till extrem stresskänslighet och kan förorsaka minnesstörningar.

Tack Björn även om det bara var ett halvt svar.

"Och de stressjukdomar som alla talade så mycket om var inte alls så vanliga som mediedebatten antydde. "Utbrändhet" omfattade som mest 3 procent av de sjukskrivna. De diagnoser som ersatte den diagnosen, utmattningsdepression och utmattningssyndrom, nådde sammanlagt upp i 6 procent."

Täcker dessa 6% in alla de typer av sjukskrivningsledande psykiska/psykosociala åkommmor som Thomas refererar till?

Det är när man tar till termer "komplicerade problembilder" som jag börjar rygga. Vi bor i en av de mest privilegierade länderna i hela världen. Ändå lyckas vi hitta alla möjliga anledningar till att gå ner oss mentalt. Jag köper inte det riktigt.
Vi är av samma skrot och korn som den som inte ens kan föda sina barn ordentligt, inte sett röken av ett jobb eller en utbildning och får sjukvård en gång i decenniet.

Kan inte låta bli att tycka många helt tappat förmågan att sätta sina egna liv och problem i perspektiv.

Som sagt, vet förstås inte om statistiken stödjer den här typen av resonemang men jag kan äta en plommonstopp på att många där ute i stugorna köper den. Därav den något orättvisa bilden av att det svenska samhället har hårdnat i sin attityd mot sjuka.

#38: Är inte diskussionen om psykisk ohälsa egentligen oväsentlig i sammanhanget? Och varför rygga tillbaka inför komplexitet?

Första frågan: BJ pekar ju på att sjukskrivningstalen aldrig har varit epidemiska. De har ju i själva verket minskat i flera år innan man införde de nya märkliga reglerna 2008-2009. Detta indikerar att regeringen i prinicip infört åtgärder mot ett påhittat problem. Hade vi haft en kraftig ökning hade kanske strängare regler varit nödvändiga för att rädda sjukförsäkringen men det är ju inte fallet.

Debatten borde alltså röra huruvida regeringen skarvat med sanningen för att kunna genomdriva ideologiskt(?) motiverade reformer. Eller hur?
Sjukförsäkringsreformen som är långsiktigt viktig för alla svenskar, har nu istället för att utvecklats långsiktigt och visionärt, blivit en gräddpaj i den politiska debatten.
Vi har faktiskt samma tendens i skoldebatten och biståndsdebatten/utrikespolitiken där fakta systematiskt döljs för att tillfredsställa pajkastande politiker. Både sjukförsäkringen och skolan och utrikespolitiken är trögrörliga system som inte mår bra av för mycket politiskt kladdande.

Att förstå komplexitet är oerhört viktigt just när vi jobbar med trögrörliga samhällssystem. Struntar vi komplexiteten kan ju en en på ytan perfekt åtgärd skapa än mer problem. Vi har nu haft 20 år av kortsiktiga reformer i svensk politik förutom faktiskt i finanspolitiken. Resultatet är en väldigt bisarr politisk debatt där starka statsfinanser har blivit ett mål i sig (där finns visionen och långsiktigheten), och inte ett medel för att visionärt fortsätta bygga välfärden.

Och visst har väl debatten blivit hårdare? Och därmed också de faktiska attityderna, precis som BJ pekar på?

För mig är det goda samhället ett samhälle som ger bra livskvalitet till så många som möjligt. Tyvärr tror många debattörer och även vissa politiker att det viktigaste är att piska folk till lydnad och anpassning. Det är för mig en ganska bisarr samhällsvision - en vision som jag känner igen från diktaturstater på både vänster och högerkanten.
Det går inte att bygga ett välfärdssamhälle med sådana ideal. Varför skall vi acceptera att människor faller emellan? Vad är poängen med det?

Tyvärr åker alla medicinska problem som läkarna eller Försäkringskassans tjänstemän inte begriper sig på in i slasktratten psykiatriskt betingade sjukdomar. Jag kan på rak arm räkna upp ett antal biomedicinskt verifierbara svåra sjukdomstillstånd som slentrianmässigt misstolkas som att vara psykiskt betingade (d.v.s. att man anser att patienten ”ska sluta åma sig och ta sig i kragen”).
En lång rad cancersjukdomar yttrar sig i början som ett odefinierbart smärttillstånd och/eller depression. För patienten missas därför ofta värdefull och ibland livsavgörande tid att få bukt med själva grundproblemet (en cancersjukdom) bara för att vården missar den rätta diagnosen. Här känner jag personligen till ett fall där Försäkringskassan dessutom aktivt obstruerade all vidare medicinsk utredning av patienten för att kunna klassa patienten som fullt arbetsför.
Ett annat exempel är patienter där man missar att de lider av s.k. APC-resistens (d.v.s. blodet koagulerar för lätt), vilket kan leda till en ständig ström av små blodproppar i hjärnan. En sådan patient kan av förklarliga skäl få stora neurologiska problem som i sin tur förväxlas med psykiska besvär eller t.o.m. som missbruksproblem (patienten kan få problem med både tal och motorik som liknar missbrukares problem).
Vidare har det alldeles nyligen visat sig att en av de i Sverige mest missaktade diagnoserna, d.v.s. ME (kroniskt trötthetssyndrom), faktiskt handlar om en mycket svår och biomedicinskt verifierbar neurologisk sjukdom. Patienterna verkar i detta fall lida av en s.k. låggradig inflammation i centrala nervsystemet, som då leder till en mycket svårt handikappande trötthet.
Utöver dessa exempel har vi dessutom alla extremt ovanliga diagnoser (som inte ens har tilldelats någon diagnoskod) där tiden från första kontakten med sjukvården till rätt diagnos kan ta flera decennier eller i värsta fall förbli odiagnostiserade.
Det finns tyvärr även en lång rad exempel där sjukvården faktiskt har diagnostiserat patienten rätt, men där Försäkringskassan p.g.a. inkompetens/okunnighet/illvilja (eller vad det nu är) går emot framstående medicinska specialisters bedömningar av patientens arbetsförmåga (inte sällan med motiveringar i stil med att sjukdomen är så ovanlig att den nog inte finns).
Kontentan är att man skall akta sig noga att sitta hemma och tro att det finns alltför många sjuka ”som egentligen åmar sig och känner efter för mycket” (d.v.s. simulanter). Är man inte medicinsk specialist, så bör man nog vara mycket försiktig med sina omdömen om andra människors medicinska problem och handikapp, och då speciellt när det gäller sådant som inte är direkt synligt för ögat!

#38 Kim Lund. Med all respekt för det du skriver och att det nog ibland är lite för lätt att "känna efter" och ge upp, som läkaren David Eberhard påpekar, att vi lever i trygghetsnarkomanernas land, folk söker psykakut för att flickvännen gjort slut eller hunden dött säger han... Det ligger mycket i att många människor har svårt att hantera de livskriser vi alla ska igenom (detta är värt en diskussion i sig som inte eg. hör hemma här). Jag tror det kan bero på just det här att dagens människa invaggas i trygghet och redan som barn slipper hon svårigheter. Hur ska man då som vuxen kunna tackla besvikelser när man inte fått göra det som barn? Det kan också ha ett samband att familjestrukturerna blivit annorlunda, någonstans på vägen kom mormors livsvisdom bort för hon är inte längre i närheten på samma sätt som förr.
Men den som har varit i ett u-land vet att folk också där har ångest och oro - hur ska man tex få mat till sina barn nästa dag? Frekvensen av schizofreni och bipolär sjukdom och grava depressioner är ungefär lika stor överallt i världen, om man gör ett överslag. Har man varit i ett u-land så vet man också att dessa människor går omkring på gatorna som lallande dårar under ett förfärligt lidande, ibland måste familjen binda fast dem. De får ingen vård!
Men jag håller absolut med dig om att det är nyttigt att se sitt eget liv i perspektiv, inte ta det man har för givet och vara glad för det man har. Det finns så många av våra medmänniskor som är sjuka och lider och kan man tänka på andra istället för sig själv, försöka försona sig med sitt liv och sitt öde - för vi människor är ju genom alla tider och alla kulturer födda till vårt livsöde, så växer man som människa.
Som sjuksköterska har man därför ett för sin själ "nyttigt" yrke. Man möter så mycket svårt att man blir ödmjuk. Senast igår träffade jag en man som endast är i pensionsåldern men med en av de mest fruktansvärda sjukdomar som finns.
Jag läser för närvarande mycket medeltidshistoria, bland annat mentalitetshistoria, och en sak är säker. På den tiden visste man inte på morgonen om man skulle leva till kvällen, man tog inget för givet... men man hade också den gången ångest (och psykiska sjukdomar). Ångesten kanaliserades till fromhet och olika åtgärder för att hantera livet, tex att donera till kyrkor och kloster och be till helgonen. Jag tror att man på något sätt försonade sig med lidande och död. En attityd jag tycker att jag också mött i u-länder. Man förväntar sig inte mer än vad man har.

"Depression, ångesttillstånd, ryggbesvär och förslitningsskador är defeinitivt sjukdomar, även om de inte är lika enkelt diagnistiserbara som exempelvis cancer och hjärtinfarkt. Vi har vetat länge att de flesta långtisdsjukskrivna har komplicerade problembilder där både psykiska och fysiska symptom ofta ingår. Det hanlar inte bara om att "må dåligt". Bakom smärtproblem ligger ofta kroniska störningar i kroppen smärtmodulering, och bakom utmattningsproblem finns störningar i HPA-axeln, vilket leder till extrem stresskänslighet och kan förorsaka minnesstörningar."

Jag tror likväl att många kan botas helt eller delvis, med förstklassig behandling, kanske under lång tid. Att bara sitta hemma är ingen behandling.
1. Utmattningssyndrom (även efter minnesstörningar) är oftast övergående med hjälp av terapi, livsstilsförändringar (ställa krav på familj och arbetsgivare), ev. byta yrke till ett mindre stressigt mm.
2. Ångesttillstånd är också ofta övergående. God effekt kan fås av mediciner och (kanske långvarig) terapi.
3. Vissa ryggbesvär kan man säkert leva och arbeta med med hjälp av sjukgymnastik. Ibland beror lättare ryggbesvär på brist på träning och/eller psykiska besvär.
4. Psykisk ohälsa. 2/3 av de drabbade återhämtar sig, men med adekvat hjälp skulle det säkert vara flera och gå snabbare.

Jag tror att stora delar i sjukskrivningsstatistiken beror på att man har en alltför hård belastning i hemmet och på arbetet, sorgeprocesser etc. Det kanske man behöver professionell hjälp med att lösa. Så snälla läkare, aktivera era patienter och hjälp dem att förändra sina liv. Först behandling, sedan arbete i lugn takt.

Jag skaffade konto här i all hast för att kunna skriva detta: Tack för ditt arbete Björn Johnson och tack för att du publicerar!

Hej Björn.
Läste någonstans din undran över Stig Orustfjord sucktade efter att bli Generaldirektör.
Du är så skärpt kille Björn.Men där sjönk du..Vill du ha det jobbet själv kanske.Om du frågar mig vore du en klippa där.Gillar vad du skriver.Skicka dina förslag till Regeringen.
Men hur gör vi med alla missbrukare ?

Tack Björn för att du lyfter fram sanningen i en tid då människor går runt i villfarelse. De människor som nu lider, av en vansinnig politisk reform som redan från början var dömd att misslyckas, behöver allt stöd som går att få. De "enskilda fallen" är många...
http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/exempel-paa-naagra-faa-en...

#39

"Debatten borde alltså röra huruvida regeringen skarvat med sanningen för att kunna genomdriva ideologiskt(?) motiverade reformer. Eller hur?"

Absolut. Jag tog tillfället i akt att undra när Björn ändå verkade engagerad i frågan. Är helt med på det upprörande i att politiker påstår sig fatta beslut på visdom de inte har.

"Tyvärr tror många debattörer och även vissa politiker att det viktigaste är att piska folk till lydnad och anpassning."

Jag tror man som kritiker av systemskiften helt i onödan gör en alldeles för radikal tolkning av andra sidans motiv för sina åsikter och beslut. Man kan förstås välja att tro att reformen är sprungen ur en mycket kall och avvisande människobild och en större hunger efter piska. Men man kan också försöka sig på att försöka hitta andra svar. Som okunskap, som missriktad välmening, vad som. Vitsen med det är förstås att chansen att föra debatten framåt är betydligt högre ju mindre konfrontatorisk man är. Det slutar annars lätt med att de oliktänkande slår bakut och faller djupare ner i sina egna falsarier. Och vem hjälper det?

#40

"Kontentan är att man skall akta sig noga att sitta hemma och tro att det finns alltför många sjuka ”som egentligen åmar sig och känner efter för mycket” (d.v.s. simulanter)"

Om det där var riktat mot mig så är det bara för tråkigt att man inte kan våga sig på att tänka en millimeter utanför ramarna innan folk dunkar dit en etikett på en som inte är förtjänt.

Jag har inte nämnt ordet simulant. Hela min tes är snarare att det inte finns några simulanter i systemet. Det finns bara en hel del människor som faller igenom lite lättare än de kanske borde. Det gäller säkert mig också som exempelvis frånvarat från min arbetsplats på grund av en hund som inte ens var min dog.

Sedan undrar jag om inte de flesta av de exempel du drog upp rör en ganska begränsad skara människor och därmed inte är relevanta för min frågeställning.

Känns som jag drog in hela tråden i ett sidospår. Stoppar där. Ids inte sitta och försvara mig på grund av en öppen hypotes.

Bara ett par avlsutande kommentarer innan vi tar påsk :-)

Marion: Visst kan man tillfriskna även från sådana sjukdomar. Jag är ju inte medicinare, men jag har träffat några av landets främsta experter på rehabiliterng. De arbetar med smärtpatienter och med stressjuka. Tid, lugn och ro, anpassade arbetsuppgifter, kanske nytt jobb, det är ofta vad som behövs. Och det går ofta inte alls med de nya reglerna.

Anders Berg: Mycket intressant, du sa mycket av det jag ville svara, fast bättre än jag hade kunnat formulera det.

Lena Holtorf: Generaldirektör för Försäkringskassan är nog det sista jobbet jag skulle vilja ha tror jag. Jag vet inte om Stig Orustfjord suktar efter posten, men det är mycket svårt att begripa sig på hans upprepade politiska ställningstaganden. Och han är inte särldes populär bland mina FK-kontakter - de tycker att han skönmålar, precis som jag tycker. Jag skrev denna artikel delvis som ett bemötande av hans senaste uttalalanden (länkade på min blogg).

Härligt att det finns människor som förstår så som du gör och även en del av kommentatorerna här.
Har själv gått igenom hela processen i början av 1990-talet och blev chockad av hur ratad jag blev av alla när jag blev sjuk. (fick inte åka med och bada för jag var för långsam t.ex och inte med på promendader och inte fick jag följa med på postkurs till Åland osv osv osv i långa banor!!!???)Från att ha varit utsedd till * bästa arbetskraft* flitigt efterfrågad, blev jag ,som sjuk, betraktad enbart som en börda av i stort sett alla. T.o.m vänner. Dock var det några optimister (högre chefer) och även en del av arbetskamraterna. med hjärtat på rätta stället som peppade mig att försöka jobba kvar men på deltid på mitt jobb på posten.
Det finns snälla människor och dom blir man totalt beroende av som funktionshindrad , om man ska orka ta i hårt och rehabilitera sig trots att man har det svårt med många symptom utöver värken. Jag är rätt säker på att det inte är pengabrist som är anledningen till att några har tagit livet av sig, utan det är den omöjliga ekvationen= att inte kunna ta ett jobb , när alla står runt i kring och säger åt en att gå tillbaka till ett sådant eller skaffa nytt när man inte klarar av det. Att man hamnar i moment 22 situation samtidigt som kroppen värker och man har kanske illamående yrsel och andra sjukdomssymptom samtidigt. Man klarar inte av allt detta, inte ens om du varit stark som en björn både fysiskt och mentalt innan och allra värst är det att bli sedd som någon som inte bidrar och som då inte skulle ha förstått *arbetslinjen*. Vi får hoppas på en ny sjukförsäkring som räcker livet ut. Och som innehåller starka mål om förbättrad arbetsmiljö och psykiskt och fysiskt omhändertagande åt den som blir sjuk och även åt den som aldrig kan komma tillbaka eller som kanske kan komma tillbaka delvis. Jag var på väg att byta parti när jag hörde *nya arbetarpartiet* tjoa om att vi skulle få så mycket hjälp och stöd för att få komma i jobb. Men sen förstod jag att detta var ju verkligen rödluvan och vargen. Lömsk politik som bara går ut på att vi ska synas som blir svaga av sjukdom och fattiga ,så att de friska och rika ska ha en måttstock på hur det kan gå om man inte är flitig nog eller om man inte drar i hop stålar själv. Dom vill att vi ska gå med gluggar i tänderna och white trash-kläder. det ska synas att man är en " looser" på utseendet. Det är verkligen tragiskt då vi haft den bästa välfärden i historien och nu är den för evigt förlorad. Någon som minns 100% sjukpeng och 100% i alla sociala försäkringssystemen? Var folk på rymmen från " slavgörat " då kanske? Nä! Just det! Det var vi inte! Jag fick inget extra för att jag sorterade 78 lådor med post fler än min kamrat varje kväll. Inget extra bara ett helvete med värk i resten av mitt liv. Tack för den borgliga blocket!!
Själv älskade jag mitt postjobb och gråter än i dag över att ha förlorat allt jag hade i form av jobbarkompisar och arbetsuppgifter m.m Drömmer att jag jobbar fastän det gått snart 15 år sen sist. Började jobba som 15 åring och det hårt, fysiskt arbete utan hjälpmedel. Tunga postsäckar och så massor av sortering av post där man viftar med armarna kanske så mkt som hundratusen vift per skift och jag jobbade dubbla sådana tills alla 200 timmarna tog slut . Att mina armar inte ramlat av än är förunderligt konstigt:-) Har permanenta skador i dem som gör att jag inte kan städa, laga mat och en massa andra hinder i vardagen. Det finns skador som aldrig läker som när nerver kläms och senor stelnar , musklerna är utslitna , liksom lederna. Om nya arbetarpartiet insett att för att man ska komma tillbaka till jobb så krävs det att man inte stör de andra med att t.ex kräva en matta att stå på. Jag bad ödmjukt om att få en sådan, men fick en ilsken chef på halsen. Han tyckte nog att jag utnyttjade min situation?????? Min företagsläkare och försäkringskassehandläggare bara ruskade på skallen. FK-handläggaren viskade till mig att dom skulle bara veta att de kan bli skyldiga att bygga om hela min arbetslplats för miljonbelopp om det skulle behövas. Jag tror att politiken är mycket medveten, alternativt är borgare en skock oupplysta får utan empati. Tack för ordet!

¤ 47 Björn Johnson Tack för ditt svar.
Är du missnöjd bara för att FK vänner inte säger vad dom tycker om Stig Eller hur menar du ?
Hade du någon bra lösning för alla missbrukare ?

Tack Björn!

Ibland känns det som att man slår huvudet blodigt när man försöker påvisa alla lögner och halvsannigar i den här frågan och då känns det jätteskönt att få läsa klara och sakliga artiklar som denna.

När fler orkar sätta sig in i denna fråga på djupe kommer det att bli en förändring, för detta cyniska spel med sjuk människor kan inte få fortgå längre.
Tack än en gång!

# 19 Thomas Eliasson

"Försäkringskassan över vilka som är de 25 sjukdomar som man sjukskrivs längst för i Sverige så är samtliga kopplade till psyket. "Ont i ryggen", "depression", "Sjukdomar i mjukvävnad som ej kan klassificeras", "stress", "ångest", "personlighetsstörning". Det är inte vanliga medicinerbara sjukdomar"

Ont i ryggen är alltid psykiskt? Sjokdomar i mjukväv är också alltid psykiskt? För att man inte hittar orsaken, eller? Men för att ta resten: Depression är en av våra största folksjukdomar, och jag pratar inte om vanlig sund nedstämdhet som alla drabbas av lite då och då, utan om sjukdomen depression. Ca 25 % av alla män i landet insjuknar någon gång i sitt liv i en depression och 40-50% av alla kvinnor. Siffrorna hittade jag på 1177.se eller om det var vårdguiden.se. Stress är både en sund reaktion på ökad belastning och en sjukdom när det går för långt och bakom namnet "stress" på skrivna sjukintyg döljer sig en kombination av depression, ångest och utmattningssyndrom, som är den värsta formen av stress. Forskare tror att de ökade antalen hjärt-kärlsjukdomarna hos kvinnor beror på just svår stress. Vill du ha en föreläsning om hur det kan komma sig så är det bara att hojta till så får du en. Alldeles gratis. Ångeststörningarna är flera och dit hör fobier, paniksyndrom, PTSD, GAD... Ingen av dessa bör man sjukskrivas för, förutom om man samtidigt har en annan sjukdom, t ex depression och då är det depressionen man baserar sjukskrivningen på. Man kan dock bli sjukskriven upp till en månad pga ångest om det finns särskillda orsaker. Att det är så beror på att sjukskrivningar förvärrar ångestsymtomen. Men det är fortfarande riktiga sjukdomar och inte på låtsas.

Jag är så förbannat trött på folk som påstår att psykiska sjukdomar inte är på riktigt. Det är riktiga sjukdomar, ibland krävs det sjukskrivning för att inte förvärra sjukdomen och ibland bör man jobba av samma orsak. Och vet du vad? Det finns gott om läkemedel som kan bota dessa sjukdomar. De är alltså medicinerbara, som du så sött uttryckte det. Vissa gånger är de inte botbara, men Alla är behandligsbara.

Läs gärna denna artikel och kolla vidare på vårdguiden eller 1177.se sen.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/depressionen-kan-satta-spar-i-hjarnan

Om du eller en anhörig drabbas är kunskap a och o för att den sjuke ska ha en chans att komma tillbaka, hel.