Zarembas rallarsvingar träffar inga verkliga mål

Efter att ha läst Lindes inlägg - och med viss förvåning noterat att han är professor emeritus i pedagogik - får jag en oroande känsla av att han är en del av problemet och inte en del av lösningen.

Tage Sundin. Det skulle vara intressant omdu kunde precisera på vilket sätt jag skulle vara en del av problemet och inte av lösningen. Jag är nyfiken på vad som givit dig denna känsla.
Göran

Enligt presentationen är du professor e. i pedagogik vid Stockholms universitet. Man kan därför förmoda att du har - eller åtminstone haft - visst inflytande över lärarutbildningen i Stockholm med omnejd.

Lärarhögskolan i Stockholm fick läggas ned för blott några få år sedan eftersom den akademiska standarden låg på träsknivå. Verksamheten flyttades istället över till Stockholms universitet (sic).

I samband med det tycker jag mig minnas intervjuer med företrädare för universitet. I dessa intervjuer utlovades bl a högre standard på undervisning och examination för de blivande lärarna.

Hur gick det?

Universitetets examinationsrätt avseende drogs in under 2010 (om jag minns rätt). Ridå!

Detta är den primära anledningen till att jag befarar att du är en del av problemet snarare än en del av lösningen.

Du skriver vidare i ditt inlägg

"
...
Kraven på tentamina har gradvis skärpts under senaste årtiondet och en stor andel av studenterna får restuppgifter då deras essäer inte håller måttet. Man kan inte som påstås bara glida igenom (men det har kanske varit lite så tidigare).
...
"
Här slätar du över ("lite så tidigare") fast du vet, eller borde veta, att undervisning och examination på f d Lärarhögskolan i Stockholm var så undermålig att en chimpans med måttlig kognitiv förmåga skulle ha klarat kraven.

En mycket närstående till mig tillbringade ett par år på den skolan i mitten av 00-talet. Vad hon kan dra sig till minnes fick hon lära sig absolut 0 om att undervisa. Däremot dränktes hon i fjantiga genuskurser. Det som slutgiltigt förmådde henne att byta disciplin var besök i verkligheten, d v s svenska grundskolor, och insikten att lärare där mest av allt behöver utbildning i elementär juridik och självförsvar.

För mig är det uppenbart att den genomsnittlige svenska ungdomen fick en bättre utbildning i slutet av 1960-talet än 2011. Jag definierar då utbildningens syfte i termer av kunskap. Någon eller några måste vara ansvariga för skolans förfall. Jag förmodar att du måste bära din beskärda del, men jag ska med betydande intresse ta del av dina eventuella invändningar.

Avslutningsvis vill jag, förstås, tillägga att jag inte för ett ögonblick betvivlar att du som person är en hygglig prick och sympatisk i största allmänhet!

Hej Tage. Tack för ditt svar. I den fortsatta diskussionen om mig själv som del av problemet eller lösningen blir det növändigt att jag, även om det ser egocentriskt ut, säger någonting om min bakgrund i lärarutbildning. Under åren 1986 till 1988 pågick en verksutredning om reformering av lärarutbildning vid dåvarande UHÄ, i vilken jag var kallad som expert. Utredningen ledde till omfattande ökningar av kraven på ämnesutbildning, vilket också fick genomslag och jag var en av tillskyndarna. Det finns många i Sverige som tror att utbldningen i ämnen för blivande lärare har strukit på foten till förmån för pedagogiska ämnen men det stämmer inte. Ämneskraven har ökat sedan 1988. Problemet är inte innhållet i lärarutbildningen utan svårigheterna i att rekrytera. Yrket har mist sin attraktionskraft och det måste man göra någonting åt. Det är i det avseendet vi skiljer oss från Finland, inte i innehållet i lärarutbildning eller skolas styrsystem. Vi har ett problem i den svenska skolan som är att lärare som inte har kompetens i sina ämnen, bl.a. lärarei SO-ämnen "kvackar" i matte och no, och det beror på att det faktikst inte fins ämnesutbildade kompetenta lärare att anställa. Det är problemet och det kan inte lösas genom reformer i lärarutbidning men genom åtgärder för att attrahera studenter. Jag har i tidigare Newsmillartiklar givit förslag, bl.a. att huvudmännnen (huvudsakligen kommunerna) skall betala deltidstudier för vidareutbildning till magisterexamen för anställda behröiga lärare med inrikning mot ämnesdidaktilk och att det skall belönas med högre lön och att man skall ge utbildningar till licentiatnivå¨för lärare med iinsriktning mot både ämnesfördjupning och ämnesdidaktik och de som genomgår denna vidareutbildning skall kunna få lektorstjänster där man i arbetsuppgifterna i samverkan med universitet och högskolor driva projekt för lokal skolutvckling, lokal kursutveckling och coaching av lärarkolleger. Dessa lektorer skall ha en del av sin tjänst vid samverkande högskola. Med sådana karriärmöjligheter skulle man förmodligen kunna locka begåvade studenter från bl.a. Naturprgrammet till lärarutbildning.

Tage, jag vill avslutningsvis respondera med att jag också tror att du är en trevlig prick och tar skolans problem på allvar och är sympatisk i största allmänhet.
Med bästa hälsningar
Göran

Göran Linde. Det är bra att du nyanserar debatten med kunskap.

Som jag ser det, så är det stora felet kommunaliseringen och medföljande missuppfattningar och intressekonflikter i implementationen av den förra skolreformen som gjort organisationen "detrimental". I organiseringen av skolan, så har man ofta satt samman incitament som leder fel, både som arbetsplats för "duktiga lärare", och för elevernas utveckling.

Elevpengen och friskolorna; "bra skola" och "dålig skola", bra lärare, dålig lärare, individuella löner; allt detta samverkar t.ex. till betygsinflation, eftersom det korrumperar.

Arbetsförhållandena för lärare:
Deprofessionaliseringen av lärarna följde med i samma paket som talade om "utvidgad professionalitet", som en följd av bl.a. SKL och deras lärarfientlighet och av Zaremba nämnda fackliga intressekonflikter. Ett fack som både har skolledare och lärare under samma tak -"Lärarförbundet" säger väl en del.

Att förskollärare och gymnasielärare skulle ha delvis "samma" undervisning är väl ett efterhandskonstruerat alibi för att få upp förskollärarnas löner till samma nivå som gymnasielärarnas .och med all rätt, man måste ju kunna leva på sin lön. Att höja gymnasielärarnas lön kunde ju inte komma på fråga.

Denna typ av alibikonstruktioner genomsyrar förutsättningarna för det arbete det ändå är att vara lärare. Individuella löner togs under alibi att det skulle höja allas löner. Vad det i stället gjorde var att skapa tystnad, misstänksamhet, ovilja till samarbete - i "arbetslagens" och den utvidgade professionalitetens tid!

I det som av Stig Malm kallats för ett historiskt fackligt misstag, litar rödluvan på vargen och hävdar att USK:en inte behövs längre(!), med följden att vi nu jobbar 20-30% mer än före år 2000, utan någon som helst extra ersättning för det, med överbelastning, tidsbrist och frustration som följd. Här skulle lärarforskningen ha något att säga. Vilka är förutsättningarna för en duktig lärarkår?

Jag tror att det är där, i arbetsmiljön och i den dåliga och godtyckliga organiseringen av skolan, med alla dess motsägelsefyllda incitament för verksamheten som misstaget ligger. Inte i vare sig den förra skolreformen eller lärarutbildningen.