Mindervärdeskomplex styr finländska populister

Det råder knappast någon tvekan om att det i Finland finns ett märkligt mindervärdeskomplex gentemot allt svenskt. Hur utbrett fenomenet egentligen är vågar jag inte uttala mig om med bestämdhet, men det finns och det är inte begränsat till samhällets marginaler.

Mindervärdeskomplexet byggs upp av diverse berättelser och påståenden som löst anknyter till historien, alltså ett slags historiemytologi. Enligt de historiemytologiska berättelserna ska landet Sverige ha ockuperat det intet ont anande landet Finland kring år 1150 för att sedan i flera hundra år skicka ut de finländska männen för att dö i diverse meningslösa krig. De som blev kvar fick inte använda sitt modersmål i kontakt med myndigheterna, heter det vidare. För de mytologifrälsta har det ovan beskrivna drabbat dem nästan personligen, för de tycks faktiskt kunna uppbåda genuina känslor av att ha råkat ut för gigantiska oförrätter.

Samtidigt är dessa människor helt oemottagliga för en nyanserad skildring av det moderna Finlands framväxt. De kan inte ta till sig att Finland och Sverige var ett och samma land fram till år 1809. Dagens Finland och dagens Sverige existerade helt enkelt inte, inte ens i samtida människors fantasier. I och för sig har dagens svenskar också problem med denna insikt, men de saknar i regel de ytterst negativa känslorna. Grunden för den utveckling som ledde fram till dagens finländska och svenska samhällen lades under den tid som Finland och Sverige var samma land. Till exempel drevs den i Sverige omhuldade offentlighetsprincipen igenom av en viss Anders Chydenius, som med dagens måttstock skulle uppfattas som finländare (och mycket talar för att han var helt tvåspråkig med finska och svenska).

Också i dagens Finland gäller offentlighetsprincipen, liksom även allemansrätten och flera andra viktiga principer. ”På lag skall land byggas” har nästan varit en viktigare princip i Finland än i Sverige. Det var alltså inte ”Sverige” som på något sätt skulle ha tvingat på ”Finland” någon främmande livsstil, utan det skedde en i många hänseenden gynnsam utveckling i hela det dåtida landet, som fortfarande är anmärkningsvärt lätt att känna igen i bägge länderna. Det kan verka paradoxalt, men de mytologitroende brukar sällan hysa hatiska känslor mot Ryssland. Trots allt var det Ryssland (eller Sovjetunionen, som det ryska imperiet en tid insisterade på att kalla sig) som historiskt sett nyligen terroriserade Finland. För att illustrera omfattningen av terrorn kan nämnas att Finlands näst största stad Viborg gick förlorad för alltid, liksom också nästan ett hundra tusen unga finländska mäns liv. Men någon historiemytologisk avsky gentemot Ryssland har inte sprungit ur dessa erfarenheter. Anledningen är helt enkelt att finländare i gemen känner sig fullkomligt överlägsna ryssarna. Ryssarna råkar bara vara mångfalt fler och kunde därför med den starkes rätt göra som de gjorde, men i övrigt finns det ingenting, absolut ingenting, som finländarna skulle ha haft orsak att känna sig underlägsna inför.

Värre har det varit med Volvo och SAAB. Det för 1950- och 1960-talets finländare ofantligt rika Sverige var en ständig påminnelse om att det kunde ha sett annorlunda ut för Finland. Man förstod mycket väl att Finland och Sverige hade liknande grundförutsättningar, men ödet, verkade det som, hade givit det ena landet ett välstånd bortom all rimlig fattningsförmåga medan det andra med knapp nöd klarat livhanken. Och många finländare valde att flytta till Sverige och jobba för att kunna köpa sig en Volvo eller SAAB, till de kvarvarandes stora avund. År av slit i de svenska industrierna belönades när man kunde åka hem på besök till Finland i en splitterny Volvo. Men det handlade inte bara om Sverige, för den riktigt stora migrationen skedde inom Finland och då från det inre av landet till den relativt välmående sydkusten, där det svenska språket förekom allmänt. Finskspråkiga migranter mötte alltså både inom och utanför Finland ett svenskspråkigt samhälle.

Sedan hände något anmärkningsvärt. På mycket kort tid blev nämligen Finland rikt. År av flit och sparsamhet bar äntligen frukt. Och belöningen växte lavinartat, så att Finland från och med 1980-talet började få fatt Sverige i levnadsstandard. Denna alldeles enastående prestation har förstås gått historiemytologerna förbi. De har paradoxalt nog svårt att känna stolthet för denna väldiga framgång, utan vill hålla sig kvar i den värld som en gång fanns, där Sverige var rikt och Finland fattigt och utsatt. Detta sakernas tillstånd var på något sätt Sveriges ansvar medan finländarna var offer. Exakt hur Sverige borde ha delat med sig har aldrig blivit tydliggjort, men det är knappast själva poängen. Poängen är däremot att man för allt i världen vill klamra sig fast vid sin offerroll, även om den är allt svårare att passa ihop med den verklighet de flesta finländare lever i. Men myter dör sällan snabbt. Trots Finlands ofantliga prestationer i modern tid, både ekonomsikt, militärt och politiskt (behöver man nämna att de finländska kvinnorna först i världen inte bara fick rösta utan även ställa upp i allmänna val?) så har mindervärdeskomplexet visat sig besvärande segliva

Det offentliga Finland har alltid månat om att uppträda med en anständig fasad mot det svenska. Inför val har ledande politiker debatterat med varandra i direktsändning på svenska, som alltså inte varit deras modersmål (försök bara föreställa er en svensk partiordförandedebatt i direktsändning på finska…). Formellt är Finland helt tvåspråkigt, även om verkligheten inte ser ut så, annat än på vissa håll. Svenskan i Finland uppfattas inte som ”Sveriges språk”, utan som ett av två nationalspråk, vilket är den formella anledningen till att svenska är ett obligatoriskt ämne i finskspråkiga grundskolor. Finlandssvenskarna, alltså de finländare som talar svenska som sitt modersmål, förknippas i offentligheten aldrig med Sverige. Detta samförstånd kring det svenska utmanas nu av populister som rider på historiemytologin, även om tongivande populister försvarar sig med att de egentligen inte menar vad de säger. Men uppenbart är att mindervärdeskomplexet kanaliseras politiskt. I den mytologiserade verklighetsuppfattningen är finlandssvenskarna plötsligt något slags femtekolonnare för ett stormaktssverige som fortfarande efter tvåhundra år hyser illvilliga planer.

Den obligatoriska svenskundervisningen blir då ett verktyg för svenskarnas ambitioner - i stället för en öppning mot Norden. Självfallet hyser långt ifrån alla finskspråkiga finländare dessa bisarra fantasier om det svenska. Åtskilliga av dem talar en utmärkt svenska medan andra inte med all vilja i världen kan begripa varför de borde ha komplex gentemot Sverige. Och det svenska språket är inte sällan genuint populärt bland finskspråkiga, för hur kan man annars förklara att många finskspråkiga föräldrar gärna skulle placera sina barn i svenskspråkig skola om det bara fanns tillräckligt många platser. Äktenskap över språkgränsen är mycket vanliga och barnen i sådana familjer brukar växa upp helt tvåspråkig

Man kan hoppas att den antisvenska populismen för det goda med sig att det svenska (dvs. både svenskan som levande språk i Finland och förhållandet till Sverige) blir föremål för en debatt som går djupare än de politiska artighetsfraserna. Visserligen finns det alltid en risk med att populisterna med sitt skrän dränker allt samtal, men samtidigt kan man förutsätta att intelligenta människor tar sitt samhällsansvar och inser att oberoende av populisterna så är det svenska en så pass väsentlig del av Finland att det måste kunna talas om utan överdrivet positiv eller negativ fraseologi. Kanske kan rentav det omotiverade och pinsamma mindervärdeskomplexet paradoxalt nog blekna bort tack vare att populisterna lyft fram frågan i dagsljuset.

Rick (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35180

7 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En intressant artikel!

Permalänk | Anmäl #1 Anders Lindfors, 2011-04-15, 19:44

Sannfinländarna i det finska valet har väckt en hel del intresse i Sverige. Inte minst pga att de kräver att "tvångssvenskan" i finska skolor ska bort och det retar ju en hel del svenskar.
I Finland finns det knappt 300 000 finlandsvenskar, ca 5,5 % av befolkningen.
I Sverige finns det nästan 700 000 sverigefinnar, ca 7.5 % av befolkningen.
Betänk nu följande scenario:
Det fanns en Finsk Parti i Sverige som fick 7,5 % i riksdagsvalet, ungefär i samma proportion som Svenska Folkpartiet har i Finland.
Alla svenska barn var tvungna att läsa finska i skolan, "tvångsfinska", efter kravet från det Finska Partiet.
Skulle man i Sverige acceptera ovanstående ? Knappast!
Tvångssvenskan i finska skolor är en kvarleva från den tiden då Finland var ockuperat av den svenska kungamakten och all offentlig makt utgick från Sverige och värkställdes på svenska.
Att tvångssvenskan fortvarande finns kvar beror så klart att finlandssvenskar har en annan status och därmed en helt annan maktposition i Finland än sverigefinnar har i Sverige.
Jag stödjer inte på ngt vis Sannfinländarna politiskt men ser så klart att de har en poäng i att anse att Finland inte längre är ett av Sverige ockuperad land, vilket en del tycks inte förstått än.

Permalänk | Anmäl #2 Pertti Kanniainen, 2011-04-15, 20:41

Pertti Kanniainen, ditt resonemang är ett exempel på vad jag ville belysa i min artikel. Den obligatoriska svenskan i Finlands grundskolor infördes först år 1968, så jag kan omöjligtvis se någon som helst koppling till Sverige. Och förklara nu en gång för alla för mig hur det kan komma sig att det lilla minoritetspartiet på 5,5 % år efter år kan få igenom något som de andra partierna skulle motsätta sig. Någon mindre konspiratoriskt lagd skulle säga att svenskan är obligatorisk i grundskolan eftersom en majoritet i Riksdagen stöder den, inte sant.
Javisst, under tiden före 1809 (och decennier därefter) var svenska det officiella språket i Finland. Men på den tiden hade folk inte kontakt med myndigheterna på samma sätt som idag. Den lilla kontakt som krävdes sköttes av prästerna, som rekryterades bland den finskspråkiga befolkningen. I takt med att stat och kommun utvecklades blev finska det dominanta förvaltningsspråket i Finland, vilket egentligen bara var logiskt, inte dramatiskt.

Permalänk | Anmäl #5 Rick, 2011-04-16, 06:08

Chili Palmer, jag anser mig egentligen inte ha någon anledning att bemöta din rappakalja, men för att motverka att denna typ av vänsterns vandringssägner sprids, så ska jag ta upp ett par aspekter i ditt inlägg - resten av påståendena är bara alltför förvridna för att utgöra någon grund för en sansad diskussion.
Det där med att Ryssland givit Finland det ena och det andra är en ryskimperialistisk historieförvrängning och finns i flera andra förklädnader (t.ex. att Ryssland gav balterna skrivkonsten - intressant nog med ett annat alfabete än det ryska...). Nåja, också du skriver "Man fick skriftspråk". Nehej du, finskan har varit skriven sedan Agricolas bibelöversättning på 1500-talet, men sannolikt också dessförinnan. Sedan kan vi läsa att revolutionen i Ryssland 1905 "gav" Finland dess första demokratiska författning. Vaddå "gav"? Författningen, Lantdagsordningen, skrevs av finländare och kunde införas när Ryssland hade fullt upp med sig självt.
Och naturligtvis fick inte Finland sitt oberoende av några kommunististiska gangsters som Lenin och Stalin, utan Finlands Lantdag (som det hette då) passade på att förklara Finland självständigt när situationen var mogen, dvs. Ryssland hade fullt upp med annat.

Permalänk | Anmäl #6 Rick, 2011-04-16, 06:24

Intressant artikel!
Det är sedan länge känt att våra nordiska småbröder alltid har känt sig underlägsna oss svenskar.

Den minsta hunden måste skälla högst.

Permalänk | Anmäl #7 Anna Hellsén, 2011-04-16, 06:54

Javisst, Anna, men hur länge till om den svenska skolan inte snabbt reformeras? Min poäng med artikeln är att svenskt kunnande och därmed förknippade svenska framgångar inte bara lett till beundran utan också skapat avund. Men vad händer nu när unga svenskar inte längre är läs-, skriv- och räknekunniga.....?

Permalänk | Anmäl #8 Rick, 2011-04-16, 07:27

Ja-a, vad kan man säga, Palmer...? Ärligt talat förstår jag inte alls vad du vill ha sagt, annat än att du tycker rejält illa om Finland. Kanske jag får ta och tänka om och skriva en ny artikel till Newsmill som handlar om det svenska mindervärdeskomplexet gentemot Finland.

Permalänk | Anmäl #10 Rick, 2011-04-16, 14:26

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.