Internationell oenighet riskerar att dela Libyen

I veckan har möten om Libyen avlöst varandra. Det mest anmärkningsvärda är det internationella samfundets oenighet. Mycket talar nu för att vi har en långdragen situation att se fram emot, där Gadaffi kommer att bli kvar betydligt längre än vad många trott.

I onsdags åt Sarkozy och Cameron middag tillsammans i Paris för att prata ihop sig inför de två kommande dagarnas NATO-möte i Berlin. Samma onsdag hölls ett möte i Doha i Qatar till stöd för rebellerna med delegater från bland annat NATO, olika afrikanska och arabiska länder samt diverse organisationer. Qatar är det enda arabland hittills som har erkänt rebellerna politiskt och landet stöder NATO:s flygförbudzon genom att delta med sex stridsflygplan.

Enligt FN-resolutionen får man inte beväpna rebellerna, men den reglerar inte annat stöd.  Storbritannien och Frankrike förser rebellerna bland annat med kommunikationsutrustning och skyddsvästar och har uttryckt att de inte har något emot att andra parter förser rebellerna med vapen. Vapen flödar för tillfället in i Libyen.

Som väntat manade Frankrike och Storbritannien till mer aggressivitet på torsdagens möte i Berlin. Man uppmanade de länder som deltar att utöka omfattningen på sina insatser, vilket i det här faller innebär fler plan och bombningar av markmål. Uppmaningen kan även betraktas som en signal riktad till USA. NATO:s generalsekretare, Anders Fogh Rasmussen, underströk återigen att organisationen inte kan tänka sig en vapenvila förrän Gadaffi dragit tillbaka alla sina styrkor. Han lyfte också fram att koalitionen står inför problemet att deras precisionsstyrda bomber efter snart 1000 stridsuppdrag håller på att ta slut.

I torsdags hölls även ett möte i Kairo där bland annat FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon, EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhet, Catherine Ashton, samt delegater från Arabförbundet och Afrikanska Unionen deltog. Därifrån kom signalen att man vill se en omedelbar vapenvila och en politisk lösning på situationen. Ashton sade att en vapenvila är av högsta prioritet och Ban Ki Moon betonade att han vill se ett omedelbart upphörande av striderna. På torsdagen kom även signaler från Briks-mötet i Sanya i Kina (där Brasilien, Ryssland, Indien Kina, och Sydafrika deltog), att dessa länder vill se en snabb vapenvila.

Idag, fredag, publicerade Cameron, Obama och Sarkozy en gemensam ledare där de i skarpa ordalag hävdar att det är omöjligt att föreställa sig ett framtida Libyen med Gadaffi. Han måste bort för att bereda väg för ett öppnare och mer inkluderande politiskt system argumenterar de.

Med andra ord skickar omvärlden två mycket olika signaler. Detta gör att det inte är lätt att hålla trycket uppe på Gadaffi. En ny och skarpare resolution verkar otänkbar med tanke på alla som ställt sig bakom ett eldupphör. Dessutom går det att hävda att den upplevt omedelbara humanitära katastrofen som motiverade den första resolutionen är avvärjd, speciellt eftersom Gadaffi har gått med på AU:s förslag på vapenvila.

Man måste även ställa sig frågan vad man egentligen kan åstadkomma med enbart flyganfall. Så även om Obama skulle skicka fler stridsflyg och trappa upp anfallen, är det tveksamt om det skulle förändra det politiska läget.

Marktrupper är otänkbara utan en ny resolution. Det är också högst otroligt att Obama, oavsett hans skarpa ord, skulle göra något som bryter mot internationell rätt, som att exempelvis beväpna rebellerna i hemlighet. En tungt vägande anledning till att Obama beslutade att intervenera är föreställningen om "Responsibility to Protect", det vill säga principen att det internationella samfundet har en skyldighet att ingripa för att förhindra humanitära kriser. Med interventionen, som åberopar denna princip, hoppades administrationen på stärka att FN:s roll och sätta en internationell standard för att skydda civila. Det är därför interventionen har betydligt mer stöd av amerikanska UD än av försvarsdepartementet och att Hillary Clinton räknas som en av dennas främsta pådrivare tillsammans med Samantha Powers (expert på folkmord och mänskliga rättigheter och medlem i nationella säkerhetsrådet). Om Obama på något sätt nu skulle uppfattas bryta mot internationell rätt, vad sätter han då för standard? En stor del av poängen med interventionen skulle då vara bortkastad.

Var lämnar alla dessa möten då Libyen? Rebellerna vill inte lägga ner sina vapen om Gadaffi inte försvinner. Pengar, vapen och annat stöd flödar in till dem. Gadaffi, å andra sidan, ser att stora delar av världen vill se en omedelbar vapenvila. Han har ingen anledning att dra tillbaka sina trupper. Allt han behöver göra är att låta dem stanna kvar i sina positioner eller rycka fram där det är möjligt och sedan invänta vapenvilan. Då kommer han att ha en god position för de kommande politiska förhandlingarna om landets och sin egen framtid. Med tanke på hur situationen ser ut nu är det troligt att många som funderat på att hoppa av väljer att avvakta. För varför skulle man hoppa av i det här läget?

Risken finns nu att vi står inför en situation med ett delat Libyen. En vapenvila nu skulle ju de facto dela landet. Frågan som uppstår då blir snarare hur länge detta tillstånd kommer att vara.

Ett sorgligt och troligt scenario är att vi snart kommer att få se en någon form av vapenvila. Operation EUFOR Libya, ett stort humanitärt assistansprogram lett av EU som redan är i startblocket och väntar på klartecken från FN, kommer att sättas i verket. I strid med vapenvilan kommer rebellerna att driva ett lågintensivt krig med stöd utifrån, samtidigt som de kommer att vara skyddade av en flygförbudszon samt eventuellt även fredsbevarande styrkor. Gadaffi kommer att sitta kvar och förhandla om landets framtid, men förhandlingarna kommer att ta lång tid och verkar inte leda någonstans. Samtidigt kommer Gadaffi att försöka att bekämpa rebellerna med alla tänkbara medel. Denna situation kommer att fortgå på obestämd tid.

Catherine Ashton med flera hoppas på att en vapenvila ska bana väg för en politisk lösning som slutar med att Gadaffi lämnar sin post. Några argument för att han skall göra detta verkar dock inte finnas. Hans regim har förlorat all legitimitet och därför bör han lämna ifrån sig makten, sade Ashton i Kairo i torsdags. Men Gadaffi har ju varit en paria i decennier, så varför skulle han sluta nu? Mindre naiva observatörer förstår detta och hoppas att hålla trycket uppe i hopp om att Gadaffi skall försvinna. De ser nog, liksom jag, en svårlöst situation med ett delat Libyen, med instabilitet, terrordåd, flyktingströmmar, höga kostnader och internationell oenighet framför sig. USA kommer dessutom inte att vilja ta itu med denna situation. Den kommer snarare att bli en utmaning för det krisdrabbade EU att hantera.

Björn M. Ottosson (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35192

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

NEJ till insatsen i Libyen!

Permalänk | Anmäl #1 u_13581, 2011-04-15, 16:35

Nej till insatsen i Libyen.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-04-15, 21:08

Länken mellan rebellerna i östra Libyen och Al Qaida är oroande minst sagt och om valet står mellan två onda så är nog en diktator som slutat med terrorist stöd och massförstörelse vapen att föredra framför ett oljerikt terrorist land.

Permalänk | Anmäl #3 Tor, 2011-04-16, 09:36

USA har trappat ner sina stridsinsatser av gissningsvis åtminstone följande tre skäl:

1. För att låta NATOstyrkorna lära sig att kriga effektivt (I dagsläget är endast USAs i verkliga krig väl tränade styrkor militärt tillräckligt effektiva). Högre effektivitet krävs av NATOstyrkorna exklusive USA för framtia krig som synes bli många i dessa tider av peak oil.

2. För att inte konfrontera Turkiet. Turkiet tillhör NATO men har en civil regering som tar stora hänsyn till sin muslimska befolknings åsikter. Och det turkiska folket gillar inte att stödja ett hårt krig mot en annan muslimsk nation. Särskilt när de misstänker USA för att vilja ta Libyens olja.

3. De s.k rebellerna vill inte upplåta tillräckligt mycket av sin suveränitet för att passa USAs krav på underkastelse och kontroll av oljan. Men om de ställs inför hotet att tillintetgöras av Ghadaffis styrkor pga otillräckligt stöd av NATO kommer de att bli mer medgörliga och kompromissa om sin suveränitet och sin kontroll av oljan.
Samtidigt försöker Ghadaffis son som i praktiken leder landet nu att (troligen utan chans att lyckas därmed) kompromissa med USA och Ghadaffis antiimperialistiska ideologi genom att markera att Libyen är berett att minska faderns makt i landet och följaktligen bli mer smidigt mot västerlandets behov och krav - förutsatt att Libyen förblir under deras kontroll

Jag anser inte att detta är ett dödläge i kriget utan en typ av förhandlingsprocess där USA utan kostnad i amerikanska soldaters liv bättrar på sina positioner medan andra parter slåss för livet.

Slutet kommer under alla omständigheter att bli det av USA avsedda, nämligen deras politiska och militära kontroll av Libyen och dess stora oljereserver. Det är dock för USA önskvärt att det målet uppnås utan amerikanska soldater på marken i Libyen. Men jag tillåter mig tvivla på att NATO klarar Ghadaffis styrkor själva. Särskilt med tanke på Turkiets ovilja att låta NATO invadera landet. Därför bör den slutliga lösningen likväl bli en invasion av samma typ som i Irak dvs med amerikanska/brittiska styrkor som kärna i invasionsstyrkorna. Denna lösning kan dock dröja länge eftersom USA hett åstundar att EU/NATO ska vara en effektiv militär partner inför de prövningar som förestår pga de oljekrig som peak oil inbjuder till.

Permalänk | Anmäl #5 Börje Lundberg, 2011-04-18, 20:31

USA:s primära intresse är att Libyen försvagas och inte kan använda sina oljepengar till sådant som att befrämja afrikansk enighet genom till exempel biståndssatsningar i områdena söder om Sahara. Ett allt enigare Afrika som försvarar sina gemensamma intressen mot neokolonialismen på samma sätt som Latinamerika börjat göra är det sista USA är intresserat av. Fransmännen tänker på samma sätt.

De Gaulle gav ju flera kolonier självständighet i utbyte mot att Frankrike fick ensasmrätt på att exploatera deras naturtillgångar utan att betala nämnvärda skatter. Systemet bygger på att man har hållit sig med en samling klientdiktatorer av ungefär samma kaliber som USA länge höll sig med i Latinamerika.

David Rothscum skriver utmärkt om detta på Global Research:
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=23474

Det Gaddafi har kämpat för är att skapa en modern nationalstat av en samling urgamla stamsamhällen. Det försöket rämnar nu under trycket av en CIA-organiserad destabiliseringskampanj som pågått med kortare avbrott i över 25 år. Så sent som i november 2010 hakade engelsmännen och fransmännen på när de lanserade sin NATO-krigslek riktad mot ett afrikanskt land som de kallade SOUTHLAND och som hade "hotat franska intressen". Att det tilltänkta angreppsmålet var Libyen var lätt att genomskåda.

Saif al Islam som är den av Gaddafis söner som idag i praktiken leder Libyen är beredd till mycket långtgående eftergifter gentemot rebellerna för att bevara Libyen som ett enat land. Han har föreslagit allmänna val men jag tror inte rebellerna är beredda att nöja sig med det. Allra helst vill de ha hela makten över Libyen men satta under press skulle de nog kunna tänka sig internationellt övervakade val plus någon form av regionalt självstyre för de områden de idag kontrollerar inom ramen för en federation. Den typ av federation som infördes i Nigeria efter det blodiga inbördeskriget där skulle kunna tjäna som en modell för Libyen.

Men tyvärr tror jag inte att USA, Storbritannien och Frankrike som leder den här aggressionen mot en suverän stat är ett dugg intresserade av en fredlig lösning. Hellre då att libyerna får fortsätta att ha ihjäl varandra några år till och att landet läggs helt i ruiner. Men en markinvasion från USA: s sida kan inte uteslutas, bland andra Henry Kissinger propagerar ju för det inom Bilderberggruppen, han föreslår därefter ett amerikanskt angrepp på Iran. En markinavasion skulle utan tvekan göra Libyen till Obamas Vietnam, ett dyrbart och kontraproduktivt krig som är lika omöjligt för USA att vinna som det man nu äntligen har börjat att försöka förhandla sig ut ur i Afghanistan.

Oförmågan att ta tag i inhemska problem där Obama förlett sig in i kohandlande med republikanerna kombinerat med dyrbara och kontraproduktiva krigsäventyr (innan Libyen-idiotin det vansinniga försöket att "vinna" kriget i Afghanistan genom en upptrappning) gör att en republikansk kandidat kommer att vinna nästa presidentval i USA. Och det kan mycket väl bli någon som sedan tar USA ut ur åtminstone något av de många kontraproduktiva krig landet är inblandat i. Betänk att det var en republikansk president som avslutade USA:s krig i Vietnam.

Läs gärna även vad jag skrivit om Libyen på www.merobloggen.se/thirdworld

Permalänk | Anmäl #6 Björn Blomberg, 2011-04-28, 02:38