Tuffare attityd mot friska - inte sjuka - bakom sjukförsäkringsreformen

Ingen Svensson i någon rödmålad stuga från Kiruna till Ystad stödjer ett system som klär cancersjuka i arbetsrock innan cellgifterna ens hunnit lämna kroppen. Dit behöver debatten om det "nya" sjukförsäkringssystemet inte gå. Och ska, om jag förstår den senaste rapporterna rätt, inte heller göra det. Att driva debatt utifrån populariserade fall från kvällspress är aldrig en bra idé.
Dock får det ändå anses väl belagt vid det här laget att vad än målet med sjukförsäkringsreformen var, så har den på Staffan Tapperskt manér missat. Så dit behöver debatten inte heller gå - även om det finns ett behov av att fastställa en gång för alla om problemet ligger i de nya reglerna i sig eller i Försäkringskassans dagliga arbete med dessa regler. Jag är väl benägen att tro det senare.

Istället tror jag debatten måste gå i nya skor. Och våga sig utanför lådan. Det är nästan omöjligt att göra det utan att begå övertramp på människor som inte riktigt är med på tankeresan. Men jag ber om andrum. Det måste gå att tänka utanför lådan utan att bli hängd för det. Jag är inget monster. Jag är en Svensson i en röd stuga.

"Det ska löna sig att jobba" mässar alliansens toppar i var och varannan mening. "Det ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa" sa Anders Borg senast igår när han skulle försvara införandet av ännu ett jobbskatteavdrag samt föreslagen höjning av skatten på alkohol och tobak.
Om man för ett ögonblick bortser från alla sjuka är det inte svårt att se hur sjukförsäkringsreformen passar in i Anders Borgs och hans alliansenkompisars bild av den svenska arbetaren. Det ska löna sig att jobba. Inte bara ha ett jobb. Det är där reformen kommer in. Den är iscensatt för att driva på den fullt friska svensken, att öka hans eller hennes arbetskapacitet och stoppa flödet av fullt friska arbetande människor som på grund av stress och depression helt plötsligt inte längre bidrar.

Sverige är ett land där LAS ligger som ett trygg snuttefilt över alla i full sysselsättning. Svensken gnäller om sitt jobb och utför det med bristande motivation och bristande engagemang tryggt försäkrad om att det inte gör något. Jag har jobbat i suset och duset i Stockholms innerstad och även där, dit många flyttat just för karriärens skull, har jag bevittnat och varit med om att fatta beslut som mest inneburit att alla hann hämta barnen i tid på dagis. Jag har sett kollegor sjukskriva sig i veckor efter en omplacering eller snitta en sjukfrånvaro på en månad om året. Personal behandlas med silkesvantar för att inte gå i väggen och fel diskuteras inte med risk för att någon faktiskt ska känna sig ansvarig och kollapsa.
Det gullas, det omhändertas och det vårdas. Den svenska arbetaren, med utländska mått, är en fragil varelse. Och nog ligger det något i att den kanske skulle ta sig i kragen om det inte var så bekvämt att gå i bitar.

Det har pratats mycket om fusk i sjukförsäkringssystemet. Kritiker har med stor succé, anser jag, påvisat att det aktiva fusket inte alls varit så stort. Men å andra sidan tror jag det inte är fusk som är problemet. Problemet är fragiliteten. Jag vill hävda att svenska arbetare blir sjuka i miljöer, i situationer och under krav som andra människor, exempelvis i USA, skulle skratta åt. Vi blir sjuka av stress. Av depression. Av halsfluss. Och det har man hittills inte fått ifrågasätta.

Visst får man köpa att olika människor hanterar olika situationer olika bra, men måste det inte vara möjligt att också sätta lite rimliga krav på vad man kan förväntas tåla? Ska jag och mitt företag verkligen behöva drabbas för att folk jag inte kan sparka helt saknar förmåga att sätta sina liv i perspektiv?

Kanske ska den nya sjukförsäkringsreformen ses som ett bakvänt vapen tänkt att stärka den arbetande svenskens moral lika mycket som ett system konstruerat för att skotta tillbaka de som redan fallit offer för sjukdom eller sig själva. Ett sätt att få den arbetande svensken att tänka efter lite extra innan han eller hon faller offer för sin egen oförmåga att rycka upp sig. Vilket, i längden, skulle minska tillflödet till sjukförsäkringen.

I ett av det uppmärksammade fallen som dök upp i tidningarna inför valet gick det att läsa att vederbörande bland annat gått och blivit deprimerad över det faktum att sjukdomen i fråga ledde till fulhet. Fulhet? Är det något man får gå att bli kroniskt deprimerad över? Är fulhet verkligen ett legitimt skäl att kasta sig i samhällets beskyddande armar? Är det inte relativt perspektivlöst?
Att behöva lämna sitt boende är en annan depressionsgrundande faktor som dyker upp. Är det verkligen ett legitimt själv att inte längre stå till arbetsmarknadens förfogande?
Alla de företag på annan ort som anställt mig har då sannerligen varit rätt iskallt inställda till mina invändningar om att jag gärna vill ha jobbet men absolut inte kan flytta från just mina speciella kvadratmeter.

Jag tror det är i den här retoriken stödet för de nya reglerna går att finna. I känslan av att svensken generellt växer upp med silkesvantar och hellre är sjuk än misslyckad. Hellre sitter hemma med en luddig diagnos och krigar med försäkringskassan än tar ansvar för felaktiga beslut på en arbetsplats. Stämmer bilden? Vet inte. Är den väl rotad bland de som fatiskt arbetar? Det tvivlar jag inte en sekund på. Innebär den att någon fuskar? Nej, den innebär att någon troligtvis är lite väl fragil.

Det tråkiga är förstås att mitt i åsiktskriget faller alla sjuka offer. De ska förstås inte behöva dras med bilden av sig själva som fuskare eller lata. Det hjälper inte. Är de fragila som friska är de fragila som sjuka.
Men för att komma vidare och återbetala de sjuka sin heder så måste debatten hitta nya vägar. Det går liksom inte att mötas när den ena parten kallar den andra inhuman och inte alls tycker det finns något problem medan den andre ångar på med teori och inte riktigt tycks vilja inse att det är bara är politik i praktiken som räknas. Det som står på pappret är inte värt någonting.

Om det finns ett problem som ett hårdare sjukförsäkringssystem bör motverka så är det inte fusk. Det problemet finns inte. Det är inte lathet. Den problemställningen är inte de sjuka värdiga. Utan det är fragilitet.

Det är inte den sjuka svensken det är fel på. Det är den friska. Om debatten började där istället kanske den skulle komma någon vart.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35086

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nej man kan inte bli sjukskriven varken förr eller nu för att utseendet är förstört ej heller för depression då det inte betraktas som sjukdom vare sig i försäkringskassan register eller hos läkarnas förutom då specialfall med dödsfall i familjen ej heller hos privata olycksfallsförsäkringar räknas depression som tillräckligt bra anledning för att medfödd missbildning påverkar familjelivet.
I alla fall har jag fått dessa besked.

Det hade varit bra om de som är cyniker typ allinsanhängare visste detta i stället för att basunera ut en myt att minsta lilla fel så blir man långtidssjukskriven..

Förövrigt vem är frisk och vem är sjuk - de flesta människor har någon form av defekt som påverkar deras hälsa som de inte vet om och tro inte att läkare hittar dem så lätt vid en undersökning heller av idag med endast blodprov. Naiva allinanstyper även här tror så dock. Hur många är inte felaktigt bedömda i åratal av läkare och då i synnerhet kvinnor som verkar vara en kategori med patienter som räknas som gnällkärringar trots att vi är överhopad med allt för mycket kemikalier, felaktigt odlad grödor och felaktig kost till nötkreatur, vattenrening som forfarande inte är tillräcklig bra ens i vårt land och all denna strålning från all elektronik för att inte förglömma radon som finns i vårt land som inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning och med hus ja som är fullproppade med farliga ämnen...vem är inte sjuk? den som inte är det är felbesiktigad av läkarvården och försäkringskassan i min mening..

Permalänk | Anmäl #1 Jessica Gillberg, 2011-04-17, 19:31

#1 skrev du precis att det inte går att bli sjukskriven för depression?
du anklagar författaren för att sprida lögner, p-l-z.

Visst går det att sjukskrivas för depression, det är en av de vanligaste anledningarna till sjukskrivning. Jag ser detta dagligen.

Vidare är det tråkigt att denna artikel inte uppmärksammats mer då det är den bästa artikeln skriven på området. Men ingen är intresserad av att lämna sin låtsatsdebatt och istället diskutera det riktiga problemet. Jag är själv röd, men jag har tillräckligt med sunt förnuft för att förstå att moderaterna inte vill att cancersjuka ska arbeta. Däremot ser jag med egna ögon massor av människor som sjukskrivs för luddiga diagnoser som knappt finns (och inte är särskilt benägna att bli av med sina problem) och människor som vill bli sjukskrivna en vecka hit och dit för banala saker som jag aldrig tänkt på att söka vård för själv.

Permalänk | Anmäl #2 side vagina, 2011-04-27, 12:14