Pressombudsmannen duckar för sitt ansvar

Debatten om medieetik blossar då och då upp. Den behövs och det är bra. Det som ofta diskuteras är principer för namn- och bildpublicering, jäv och journalisters intressekonflikter. En annan het diskussion har varit vem som ska bedöma pressetiska övertramp och om det borde skapas en gemensam medieombudsman för alla medier. Här finns det många som tycker till.

Vad som inte är lika omdebatterat är vad som bör hända när en publicering, efter prövning av respekterade institutioner, visar sig överträda de etiska reglerna. Det är typiskt att man kan ägna oändlig energi åt att diskutera principer men lite mindre till etiskt handlande i praktiken.
De pressetiska reglerna syftar till att skydda den enskilde gentemot medierna. Samma typ av skydd finns inskrivet i de lagar och regler som gäller för etermedia. Men konsekvenserna av ett övertramp står i många fall inte i rimlig proportion till skadan.

En felaktig publicering kan krossa en enskild människas liv. I bästa fall blir en felaktig publicering fälld eller klandrad av Pressens Opinionsnämnd eller av Granskningsnämnden för Radio- och TV. Blir publiceringen fälld ska fällningen publiceras av det aktuella mediet, och när det gäller press ska tidningen betala en expeditionsavgift om maximalt 30 000 kronor. Den drabbade får inget. Sådana är reglerna.

Redaktionerna måste ta det ansvar de har fått för etiken
För den som har drabbats av ett medialt etiskt övertramp är det en klen tröst att det enbart konstateras att så är fallet. Frågan är därför vad redaktionerna kan och bör göra för att i möjligaste mån reparera skadan. Systemet för pressetik är ju frivilligt och branschreglerat, vilket kräver att varje redaktion tar ett stort eget ansvar, annars kan systemet inte motiveras.

Varje redaktion bör därför på något sätt agera om den blir fälld eller klandrad, eller för den delen, om man bara inser att man gjort fel utan att en pressetisk anmälan blivit gjord, sådant händer. Går det att ställa saker och ting till rätta? Går det att kompensera eller hjälpa den som drabbats? Flera medier publicerar nuförtiden dagligen rättelser på en särskild plats - det är bra - men det handlar mer om att rätta faktamissar än om etiska spörsmål och gränsdragningar.

Second Opinion startar idag en sektion som enbart fokuserar på medieetiska frågor och en aspekt blir självklart skyddet av den enskilde.

Ett praktiskt exempel gäller vad man ska göra åt fällda publiceringar på webben. Fällda tidningar går i pappersinsamlingen och fällda radio- och TV-inslag "försvinner" i samma stund som de sänts. Men webbpubliceringar finns kvar och blir källmaterial för framtida artiklar och en del av drabbade personers "digitala CV" .

Ska artiklar ligga kvar om de fälls? Och om de ligger kvar, bör man då uppmärksamma läsaren på att artikeln eller inslaget är fällt? Detta är frågor som borde vara centrala för varje redaktion men det verkar som om få ens har några basala rutiner på plats. Man kanske har bestämt att det rimliga är att inte göra någonting alls åt dessa artiklar. Det är i så fall ett tveksamt beslut. Det är inte rimligt att fällda artiklar och inslag som skadar en enskild och som blir sökbara på nätet för all framtid lämnas utan åtgärd.

Vad säger då det pressetiska systemet i denna fråga? Ingenting!

Second Opinion försökte få besked från Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd om hur de ser på fällda artiklar som ligger okommenterade på webben och svaren är pinsamma i sin handfallenhet.

Idag är det regel snarare än undantag att fällda artiklar och inslag ligger kvar utan kommentar på webben. Det har Second Opinion visat i sitt granskningsarbete. Sju av tio fällda artiklar var exempelvis enkla att hitta på internet vid en kontroll i oktober 2010. De tre övriga hade aldrig publicerats på webben.

Ett av fallen gällde Norrköpings tidningar som klandrades av Pressens Opinionsnämnd efter att ha pekat ut en restaurang för allvarliga brott utan att ge plats för bemötande. Den artikeln ligger än i dag kvar på nt.se utan kommentar.

I ett aktuellt fall fälldes tidningen Resumé för skriverier om Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg. Texterna finns kvar på Resumés webbplats helt okommenterade.

Nerikes Allehanda fälldes för en månad sedan för att ha skrivit att en 19-årig person hade alkoholproblem. Artikeln är fortfarande sökbar och okommenterad.

Listan kan göras lång och det är både offentliga personer och helt okända människor som drabbas.

Visa omsorg när fel begås
Redan 1994 tog Aftonbladet som första svenska tidning steget ut på internet och i 16 år har alltså medier publicerat artiklar på nätet, men ännu ger det pressetiska regelsystemet, som är tänkt att värna om enskilda personer, inget konkret skydd.

Faktum är att det inte verkar finnas några vedertagna regler eller någon praxis överhuvudtaget. Det är ganska upprörande. Hur ska man kunna ha respekt för institutioner som ska övervaka etiska frågor om de inte har haft ork att ta tag i detta? Kanske kan nye Pressombudsmannen Ola Sigvardsson göra skillnad. Tyvärr verkar det inte så. I en intervju som publiceras idag på Second Opinion menar Ola Sigvardsson att det i och för sig är ett problem att fällda artiklar inte åtgärdas, men att det inte är hans bord utan han hänvisar till Pressens Opinionsnämnd. Man undrar hur den inställningen är förenlig med Pressombudsmannens själva syfte: att hjälpa enskilda som känner sig utsatta för oförsvarliga publicitetsskador genom det som skrivits om dem i papperstidningar och på tidningars hemsidor.

Redaktionernas omsorg om den egna friheten att fritt publicera är lätt att förstå, men det är märkligt hur lite omsorg som ägnas åt de enskilda personer eller företag som blir drabbade av bristande pressetik. Redaktioner med höga ambitioner kan ju om de vill agera på egen hand, utan att styras av externa granskare. Men det är ovanligt med redaktioner som offentligt ber om ursäkt för misstag, hör av sig till den drabbade, eller kanske till och med försöker att kompensera publicitetsskadan på något sätt.

Alla företag, organisationer och verksamheter gör fel ibland. Men omvärlden dömer oftast inte för felen, utan hur man hanterar fel när de inträffat. Det som förstör förtroendet är att inte erkänna felet, inte försöka rätta till felet och att inte visa omsorg om den drabbade.

Detta synsätt verkar vara väldigt långt från journalistikens vardag. Det är dags för redaktionerna att visa att de förtjänar det förtroende som de fått.

Mats Olin (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35116

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det enda logiska är att fällda artiklar tas bort, eller förses med den komplettering som saknats. Just nätpubliceringar är nog det som PO/PON skulle behöva lägga mest tid på, inte minst att klara ut de juridiska frågorna och komma med eventuella nya lagförslag. Nu är nätet rena rama vilda västern och det är inte bra. Ännu värre är det med publikationer som inte har någon ansvarig utgivare.

Permalänk | Anmäl #1 Marion, 2011-04-18, 10:29