Kriget om skolan

När Mats Olsson skriver om Alliansens, Aftonbladets, LR:s och DN:s ”osakliga drev” är det ett exempel på en sådan strid. #merkateder debatten som så flitigt stöttats av Lärarförbundet är ett annat. LR representerar majoriteten av landets ämneslärare - och det gör de mestadels till vår belåtenhet. Det finns gott om lärare som uppskattar alliansens skolpolitik och som gläds åt legitimation och tidigare betyg. Zarembas artikelserie i DN har beskrivit och lyft en skolverklighet som många av oss lidit svårt under och som har knäckt både rektorer, lärare och elever. Och när det gäller alla beskärmelser om katedern. Ni som skriver att ni är för strukturerad, lärarledd undervisning men som ser rött när ni hör ordet kateder; Jag önskar att ni ville ta er en funderare över varför ordet på det bord på vilket jag ställer en krukväxt, en laptop och ibland min ändalykt får er att gå i taket.

Ställer någon sig frågan har jag svaret. Orsaken till att ordet har en negativ klang är just den skoningslösa kamp mot undervisning som under så lång tid bedrevs av skolverket, kommunförbundet och socialdemokraterna. Vi som tvingades lämna våra katedrar eller smussla med att vi bedrev något så förhatligt som undervisning förtjänar faktiskt inget mindre än att inte bara företeelsen, utan även ordet, återupprättas.

Vi vill väl alla att barnen ska lära sig massor, trivas och vara trygga i skolan? Hur kommer det sig då att det finns så många gyttjefyllda skyttegravar i svensk skolpolitik? Och framför allt - vad beror det på att det ena lärarförbundet bekämpar det andra? I den fjärde artikeln i Maciej Zarembas serie om skolan får man ett svar på den frågan. Lärarförbundet och LR har ett konfliktfyllt förflutet. Det var Göran Persson som lyckades med konststycket att härska över lärarna genom att splittra dem. Han mutade Lärarförbundet och klasslärarna att svika LR och de högljutt protesterande adjunkterna och lyckades på så vis genomdriva kommunaliseringen - den reform som har skadat den svenska skolan mest.

Att takterna sitter i visade LF:s Eva-Liis Sirén när hon i höstas gjorde gemensam sak med SKL och debatterade mot ett återförstatligande. Att ett fackförbund sätter sig i famnen på sin förhandlingsmotpart är märkligt i sig. Men när man riktar attacken mot ett annat lärarfack som dessutom har mycket brett stöd i frågan hos sina medlemmar, då blir agerandet riktigt destruktivt. Här handlar det bara om att rättfärdiga sitt eget tidigare svek och om att ge de egna medlemmarna nya fördelar på andras bekostnad. Och de största förlorarna blir även den här gången eleverna.

Men Lärarförbundets beklagliga vana att skjuta oss ämneslärare i ryggen är inte hela förklaringen. Det handlar också om okunskap, brist på tolerans och inlevelseförmåga. Under de senaste sex åren har det blivit friare att vara lärare. Inte lättare, men friare. Därför är det många unga lärare som inte känner igen sig i den bild som träder fram i Zarembas artiklar. Dessutom utgår man från sin egen verklighet. Man tittar sig omkring, drar en slutsats på basen av det man ser och är ovillig att ta till sig att det man ser bara är liten detalj på en stor och komplex målning. Läraryrket kan se väldigt olika ut. Dels är vi lärare olika och behöver använda våra styrkor och kompensera våra svagheter hela bunten. Dels är det inte samma redskap som behövs på lågstadiet som på gymnasiet. Till det får man lägga enorma skillnader mellan skolor, kommuner - ibland till och med mellan klasser. Hur kan man då inbilla sig att det som fungerar för en lärare i en klass kan saliggöra en annan lärare någon annanstans? Att ens egen erfarenhet är allmängiltig?

En typisk stridsfråga är den om rätten att beslagta mobiltelefoner. Förändringen i regelverket uppfattas av vissa lärare som sanslöst reaktionär och dessutom som en icke-fråga, medan andra tänker - äntligen. Men varför lägga in värderingar i något sådant? Att det är tillåtet att beslagta mobiltelefoner är en fantastisk reform i de klasser och situationer där mobilen är ett hinder för inlärning eller där den används för knarkhandel, sexuella trakasserier, mobbning eller fusk. På en annan skola, i en annan klass är mobilen tvärtom ett flitigt använt och uppskattat arbetsredskap. Paradoxalt nog förs den här striden i frihetens namn, mot påstådd reaktionär kadaverdisciplin. Men ingen är tvungen att beslagta en mobil, regeln begränsar ingen lärare. Det vi däremot har fått är friheten att använda vårt omdöme och vårt yrkeskunnande. Samma sak gäller möjligheten att köra ut en störande elev. Ytterligare ett redskap man kan välja att aldrig använda.  Är det inte då både intolerant och okollegialt att bråka om saken?

Kunskapsresultaten sjunker, akademikerna flyr läraryrket, betygen är ett lotteri - eller oskälig svartmålning av skolan, lika oskälig smutskastning av lärarna och otillförlitliga undersökningar? Det finns skolor, rektorer och lärare som fungerar alldeles utmärkt. Låt oss glädjas åt och lära av dem. ... Men för guds skull utan att inbilla oss att det finns ett framgångsrecept. Utan att vara så förhärdat arroganta att vi inbillar oss att om alla andra gjorde som lilla, duktiga jag, eller - ännu värre - som lilla duktiga jag säger, skulle det inte finnas några skolproblem.

Det finns skolor som fungerar så dåligt att de borde stängas och lärare som vantrivs, går i väggen, utsätts för psykisk misshandel, ligger sömnlösa, ångrar sitt yrkesval, som tvingas bort från ett yrke som har kostat dem stora studielån och många studieår. Det finns rektorer som borde omplaceras och lärare som absolut inte borde tillåtas sätta en fot i ett klassrum. Låt oss lyfta, granska och åtgärda det. Men den som har förmånen att jobba på en bra skola, som trivs med sitt yrke och som uppskattas av elever och skolledning har  faktiskt inte rätt att protestera när missförhållanden lyfts.

Ingen ska behöva bli av med sitt jobb på grund av en falsk anklagelse, som Minervaskolans rektor, ingen elev ska behöva gråta över sina lärares okunnighet som vid Tolvåkerskolan, vem som helst ska inte kunna undervisa i vad som helst, rektorer ska inte kunna tvinga lärare att sätta för höga betyg och en lärare ska inte behöva höra att de många poängen och goda betygen ”inte är någon merit - utan snarare tvärtom”. Något rektorn vid Linnéskolan i Uppsala sa till mig under en anställningsintervju för inte alls så många år sedan.

Fackförbund med egen agenda, lärare som inte kan vår historia, eller som inte tar till sig att att lärare är olika, tycker olika och upplever olika verkligheter förklarar varför lärare står på varsin sida i kriget. Men alla de andra då? Jag tror att det är just det faktum att vi vet så litet som gör att vi tycker så mycket när det gäller skolan. Istället för att själva ta reda på vad våra barn lär sig i skolan är vi hänvisade till internationella undersökningar. Något som för övrigt öppnar för ännu mer tjafs - vad mäter proven, hur ska man tolka resultaten, summativ mot normativ bedömning, fakta mot förståelse (som om det fanns en motsättning mellan de två).

Det går faktiskt att ta reda på om ungarna lär sig läsa, skriva, räkna, tala, analysera och tänka i skolan. Det går faktiskt att ta reda på om de trivs och känner sig trygga. Det går, men vi gör det inte. Vi har i Sverige något så bisarrt som en konkurrensutsatt skola där vi konkurrerar med marknadsföring istället för med hårdvara. Det är som om man som patient ska välja mellan cellgifter  på basen av förpackningen utan att ha någon aning om vilka av dem som verkligen angriper tumören.

Jag är övertygad om att centralrättade nationella prov och en modern studentexamen skulle innebära ett stort steg mot skolfred. Med facit i hand vet vi hur mycket eller hur litet våra barn lär sig. Med systematisk resultatgranskning kan vi ämneslärare återfå den frihet vi har förlorat och som är så nödvändig för att vi ska kunna göra ett riktigt bra arbete. Men ska vi få ett förskola - till vuxenperspektiv i skolan och ett gott samarbete mellan alla stadier, måste Lärarförbundet först göra upp med och ta ansvar för sitt eget förflutna.
Först och främst för sin del i kommunaliseringen - en reform som idag är universellt förkastad och som har kostat skolan oerhört mycket. När det nu kommer fram att alla de farhågor LR hade har infriats med råge är det läge att lyssna, ta till sig och försöka läka såren - inte att underkänna både våra berättelser och våra önskemål inför framtiden.

Vi måste också komma bort från alla destruktiva lärarjämförelser. Jag kan inte bedöma vilken lön som är rimlig, vilka arbetsvillkor och vilken utbildning som gagnar förskolans verksamhet bäst  - det är en fråga för förskollärarna, deras chefer och huvudmän. På samma sätt ska gymnasielärarnas arbetsvillkor, utbildning, lön och metoder varken recenseras eller användas i de egna förhandlingarna av lågstadielärarna.

Det är inget litet uppdrag vi har i skolan. Vi ska fostra landets barn och ungdomar i demokrati, ansvarstagande, tolerans, problemlösning och solidaritet. Det är på det och på alla våra andra uppdrag vi lärare bör lägga vår kraft och energi, inte på meningslösa revirstrider.

... Men först borde vi kanske försöka bli litet bättre på allt det där själva. Varför inte genom att träna på varandra? Learning by doing är ju trots allt en metod som har stöd både i forskning och beprövad erfarenhet. Kan praktiseras med eller utan kateder.

Helena von Schantz (38 artiklar)
http://helenavonschantz.blogspot.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35089

12 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vill lyfta fram behovet av en tydlig yrkesidentitet och krav på dess kompetens för att någonsin känna sig nöjd med sin arbetsinsatser. Det är med det perspektivet fackföreningar måste arbeta.

Att urvattna förskolärarprofessionen genom att blanda ihop den med lärare på andra stadier urholkar långsiktigt yrkesrollen och även om Lärarförbundet kortsiktigt kan få bra lönepåslag genom att få pengarna från akademikerlärarna så håller det inte i längden.
Löneutvecklingen för Lärarförbundets medlemmar har varit mycket bättre än för LR lärarna men ändå inte bättre än genomsnittet i Sverige.

På samma sätt måste alla olika lärargrupper definiera sina kompetenser och sina uppdrag för att bryta den oerhört negativ spiral lärarkåren är inne i. Fackföreningarna borde samarbeta kring att skapa tydliga yrkesidentiteter för i annat fall kan vi vara väldigt säkra på att vi har bara sett början på läraryrkets förfall.

Permalänk | Anmäl #1 Jan Lenander, 2011-04-14, 12:27

Sant, Jan. Kan inte heller nog betona vikten av att ett fackförbund lyssnar på och företräder sina medlemmar. Något som förstås blir svårt när ett förbund rymmer grupper med motstridiga behov och intressen.

Permalänk | Anmäl #2 Helena von Schantz, 2011-04-14, 12:42

"en reform som idag är universellt förkastad"

Menar du att hela universum har kommit fram till samma slutsats?

Om vi ska uppnå fred på jorden måste vi vårda nyanserna!

Permalänk | Anmäl #3 Mats Olsson, 2011-04-14, 15:57

Ursäkta min bristande ordkunskap, Mats. Jag trodde universellt betydde allmänt, men enligt SAO är betydelsen totalt. Det är förstås att ta i för SKL tycker ju själva att de gör ett bra jobb och uppenbarligen håller Eva-Liis Sirén med dem om det.

Permalänk | Anmäl #4 Helena von Schantz, 2011-04-14, 17:40

Tips från coachen:
"#merkateder debatten som så flitigt stöttats av Lärarförbundet är ett annat"

Den här typen av misstänkliggörande uppskattas inte på twitter. De som deltar i debatten bör kunna göra det utan att det antyds att de går i någon organisations (eller mediekonsulters) ledband.

Jag tror att du vet hur svårt det är att manipulera twitter - de som försöker riskerar mycket.

Aftonbladet betalar ett högt pris för sin olyckliga hashtag #skolraset, som ingen ville bli förknippad med.

Permalänk | Anmäl #5 Mats Olsson, 2011-04-14, 20:27

Mats, jag har varken antytt eller tänkt att de som har skrivit i #merkateder går i någons ledband. Däremot är det mitt intryck att Lärarförbundet har utnyttjat och stöttat debatten. Bland annat genom att ordna en tweetup i Lärarförbundets regi och utrymmen.

När det gäller vad man inte uppskattar. För oss som har levt i det Zaremba beskriver är det olustigt när lärare från andra mindre drabbade stadier och tider underkänner våra berättelser.

Permalänk | Anmäl #6 Helena von Schantz, 2011-04-14, 20:46

Hej Helena!
Tack för en alldeles utmärkt artikel. Håller med men har en fråga. "Under de senaste sex åren har det blivit friare att vara lärare. " Förstår inte vad du menar med detta. Min upplevelse är inte att detta stämmer. Vad syftar du på? Tycker inte heller det rimmar med resten av det du skriver.

Permalänk | Anmäl #7 Britt Nilsson-Faxman, 2011-04-14, 23:16

#6 Helena von Schantz
Alla har rätt till sina berättelser - men det finns ett problem när journalister mytologiserar några utvalda och upphöjer dem till "den stora berättelsen".

Jag tror inte att det var lärarförbundet som "ordnade" tweetupen? Att låna ut lokal är inte riktigt detsamma. Det känns som om LR vakar över en uppdelning där de som är kritiska mot kritikern med automatik är för det nuvarande. En alldeles för enkel motsättning.

Permalänk | Anmäl #8 Mats Olsson, 2011-04-15, 07:43

Tack för berömmet Britt. Det jag tänker på är att den hårdhänta och huvudlösa styrningen uppifrån minskade när Mats Ekholm efterträddes av Tullberg på Skolverket och Ylva Johansson efterträddes av Baylan som utbildningsminister.
SKL är fortsatt fientliga och misstänksamma mot oss lärare och i kommunerna har det nog sett fortsatt olika ut, men dels har vi ett helt annat skolverk - mer inriktat på att underlätta och hjälpa oss lärare, inte som tidigare på att trycka ner och mästra oss, dels har vi haft mer lyhörda och mindre ideologiska rikspolitiker de senaste sex åren.

Permalänk | Anmäl #9 Helena von Schantz, 2011-04-15, 20:05

Mats, ibland läser man en roman och känner att man har läst sanningen, ibland till och med att man i och med läsningen har fått syn på en sanning som fram tills dess har glidit undan eller varit fördold. Det uppfattar jag som stora berättelser. Jag uppfattar också Zarembas artiklar som stora berättelser. Jag kan inte uttala mig om detaljer, men jag läser artiklarna, nickar och tänker - ja, precis så har det varit.

Mats, av de drygt trettio som var på plats var en förbluffande stor del anställda av Lärarförbundet. I call them as I see them.

Permalänk | Anmäl #10 Helena von Schantz, 2011-04-15, 20:14

Huvudproblemet med skolan är ett grundläggande problem.

1. Fundera på hur balansen idag är mellan:
elev - skola - föräldrar - politiker.

2. I vilken grad har föräldrarna lagt föräldraskapet på entreprenad till skolan? Hur ofta besöker föräldrar skolan och tar del av vad och hur undervisningen sker?

3. Vad skulle hända om föräldrarna hade större inflytande över sina barns lärande och skapande en plan för lärande med sina egna barn, där skolan är en del av den planen?

Kanske skolpengen ska gå till skolan via föräldrarna som en utbildningscheck (dock ej i kontant form)?

Permalänk | Anmäl #11 mikael johnsson, 2011-09-26, 21:39

Kanske dags att låta föräldrarna bestämma? Eller skulle en så grundläggande frihet också vara en "onödig" strid?

Permalänk | Anmäl #12 Mr Green, 2012-05-05, 01:44

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.