Jag är tacksam för utanförskapet

Jag håller med om din analys av arbetsplatser och annat, men jag tror ändå att det ofta är destruktivt att tillbringa för mycket tid ensam i hemmet. Många blir deprimerade av det också. Det som behövs är arbetsplatser som accepterar att folk har olika svårigheter, kanske några föregångsarbetsplatser, och sedan förstås en attitydförändring.
Dessutom tror jag att många skulle kunna klara av sitt gamla arbete om de fick stark stöttning, anpassning och handledning.

#1: Jag förstår hur du menar, och i många fall är det så. Men vi får inte glömma att många människor faktiskt inte tillbringar hela dagarna ensamma i hemmet trots ohälsa.

"Den rådande inställningen idag är att den som av någon anledning inte vill/kan lönearbeta är lat och vill parasitera på samhället. Detta är förstås både fördomsfullt och människofientligt."
Vill och vill. Det är ju fakta. När du inte bidrar så lever du av andras arbete. Du verkar inte riktigt ha förstått det. Klara först av att försörja dig själv. Om du sen vill bidra utöver det så är ju ideellt arbete föredömligt.

Helena!

Tycker du skrivit en bra artikel - du har själv betydande kunskaper inhämtade i livets eget Universitet.
Du skriver bl a så här...;
"Det märks att den rådande trenden föraktar svaghet i alla former, det märks inte minst i debatten kring sjukförsäkring eller i kommentarsfältet på min senaste artikel. Det som tyvärr inte kommer fram är hur fruktansvärt stark man måste vara för att vara sjuk"
Så är det - helt klart. Har själv fått erfara detta. Eller en omvänd formulering..;
"Man måste vara frisk (stark) för att vara sjuk. Där är våra egna nätverk av real friends av avgörande betydelse för att komma vidare.

Martin A: Ska jag tolka ditt inlägg som att det är bättre att sjuka går hemma utan att göra något alls av värde om de inte kan lönearbeta, istället för att göra något som i bästa fall kan leda till ett avlönat arbete?

#2. Om det inte är så att man går i behandling mot sin sjukdom el. dyl., så tycker jag att det verkar litet konstigt om man kan umgås mycket med folk men inte gå till ett jobb. Och de flesta av vänner och bekanta jobbar väl på dagarna?

Marion: Jag ska försöka vara jättetydlig, och jag tar mig själv som exempel.

När jag var som sjukast orkade jag givetvis ingenting. Jag gick inte ens upp ur sängen, åt inte, klarade knappt av att duscha. Att gå från det och in i arbete är givetvis inte möjligt.

När jag sakta men säkert mådde lite bätte, med hjälp av terapi, medicin och stöd från nära och kära, så orkade jag lite mer. Jag kanske till och med orkade fika med en vän hemma. Visst - en del av dem jobbade eller studerade, men det gjorde inte mig något eftersom jag i början max orkade umgås i 1-2 timmar.

Efterhand mådde jag bättre, och började arbeta ideellt, till en början med hemlösa djur. Visst hade det varit bra om jag kunnat få lön, men det funkar inte när man går sönder hela tiden och plötsligt måste vara borta i en vecka, två veckor eller ibland tre veckor.

Jag tror att det är viktigt att förstå att tillfriskning tar tid, och måste få göra det. Det kräver ibland baby steps, tålamod, tilltro och uppmuntran. Det krävs trygghet för att våga blir frisk.

"Sjuka" människor är inte en homogen grupp. Jag var sjuk på ett sätt, klarade vissa saker och klarade inte alls andra saker. Andra fungerar på helt andra sätt. Det här måste respekteras.

Det är lätt att dömma andra efter egen lagbok. "Jag mår minsann också dåligt, men jag går ändå och arbetar". "Den som orkar träffa vänner kan väl inte vara sjuk på riktigt". Nog är det väl så att den som är sjuk mer än någon behöver sina vänner omkring sig? Att känna gemenskap med vänner och familj kan inte jämföras med att gå till ett arbete och prestera.

Just psykisk ohälsa är omgärdad av fördomar eftersom man oftast inte kan se utanpå vem som är sjuk, och hur sjukdomen påverkar livet.

Ibland känns det som att hela debatten låst sig vid tankesättet "jag vill inte betala för att andra människor ska slippa jobba". Då har vi ju tappat fokus på vad det handlar om, vilket är sjuka människors rätt till en trygg försörjning och stöd.

naturligtvis har du rätt i att det krävs ofta oerhört mycket mer av de som är sjuka än av friska. all ekonomisk oro alla möten(undrade vid ett tillfälle om jag inte kunde få betalt för att jag faktiskt hade 8 personer som jobbade för att jag (inte) skulle få någon ersättning. hälften jobbade för att jag INTE skulle få någon ersättning från just deras system och hälften försökte hjälpa mig att få rätt intyg för att få rätt tiil någon ersättning.

gällande orka jobba eller inte beror ju helt på vilka krav som ställs, men ett som garanterat ställ är att du får inte vara psykiskt instabil och börja gråta eller behöva vila under dagen. det är naturligtvis kraven på arbetsplatsen som måste bli mer humana.

Carina: Jag vet precis hur du menar, ibland funderade på om det inte borde vara meriterande vid jobbsökning att man hållit så många sysselsatta så länge.

Detta citat tycker jag totalt diskvalificerar dig från mina inarbetade skattepengar som skall gå till de behövande i samhället:

"Det är inte värdigt att gå till en arbetsplats där du inte anses fullvärdig, där människor är rädda för dig, där du utför sysslor som inte är av värde. Där den enda anledningen till att du ens har ett arbete är att arbetsgivaren på något sätt tjänar på det."

Du verkar leva i en annan verklighet. Förstår du hur arbetsmarknaden över huvud taget fungerar? Tror du att min arbetsgivare gett mig ett arbete för att vara snäll? Om tillräckligt många människor hade resonerat som du gör kommer vårt sociala skyddsnät att kolapsa totalt. Det är vi som arbetar, som accepterar att vår chef anställt oss för att tjäna pengar åt företaget, som föder er för att ni inte vill/orkar/kan/inte ställer upp på principerna/osv. Jag lovar dig att jag hade hellre låtit bli att arbeta och bara få pengar in på kontot utan att göra ett skit. Tror du att jag går till jobbet för att det är roligt? Toppen hade varit om vänstern hade lyckats pumpa tillbaks A-kassan till 100 %

Men varför gör jag inte det då? Jo därför att jag anser det vara FEL! Jag hade skämts om jag inte kunde försörjt mig själv.

Du skriver att du satt i en garderob med en kniv i handen för tio år sedan. För ungefär lika länge sedan satt jag på psykakuten efter att ha skurit upp min handled efter ett pubertalt rop på hjälp.

Jag har lidit av en ständig ångest sedan 1998, men inte varit sjukskriven en enda dag på grund av den. Jag har råkat ut för svimningsattacker med oregelbunden hjärtrytm som krävt elkonvertering, och då har jag fått sjukskriva mig. Men enbart på grund av att jag då rent fysiskt inte kunnat stå på benen och jobba och då har det handlat om en eller två dagar.

Jag har mått dåligt och knaprat antidepressiva och fått gå och lägga mig på golvet på jobbet på grund av akuta magsmärtor och låst in mig på toaletten och gråtit ögonen röda. Men jag måste inte visa hur dåligt jag mår genom svarta kläder, ring i näsan och tatueringar. Jag har lärt mig att allting rullar på, min smärta och ångest är inte viktigare än någon annans smärta och ångest. Inget blir bättre för att jag drar ner rullgardinen, för de allra flesta är det tvärt om. Gör så mycket du kan och gör resten också för ingen annan kan begäras göra det åt dig. Fungerar jag inte som lycklig människa, nähe då får jag väl fungera som olycklig istället då.

Människor i vårt samhälle som inte är förmögna att jobba skall få hjälp och stöd av samhället så att de skall kunna komma tillbaka till en meningsfull sysselsättning - MEN, Jag tror att många som du Helena, ser det som en form av livsstil att vara annorlunda och svåra (gissar det pga av ditt utseende och din verklighetsfrånvända text) och att ni verkar tro att det är någon form av mänsklig rättighet att vara det. Och det är det väl också, men då får ni betala för det själva.

Du skriver att dina texter tas emot illa och att allt kommer till att handla om "jag vill inte betala för att andra skall slippa jobba" och att fokus inte hamnar på det du tycker är viktigt. Men för oss som arbetar ÄR detta det viktiga. Vi vill inte arbeta för att andra skall slippa. Jag vill verkligen inte det, kan du förstå det?

Martin B:

När jag läser ditt inlägg ser jag en stark och tapper människa som har haft det väldigt tufft men ändå alltid orkat resa dig på tio, varje gång.
Du har kämpat hårt med både psykisk och fysisk ohälsa, och det ska du ha all cred för. Men när du skriver att du skulle skämmas över att inte kunna försörja dig, så tänker jag att du kanske inte skulle döma dig så hårt?
Ibland är det starkast att våga vara svag, att ta hjälp och att tillåta sig att vila.

Jag kan förstå din vilja att inte vilja ligga någon till last, att kämpa till du rasar samman och att hellre krypa till arbetet än sjukskriva dig. Jag tror att de allra flesta känner igen sig i den synen, men ibland måste vi försöka släppa på alla de krav vi ställer på oss själva. Vi är bra ändå!

#5 Helena Meyer, 2011-04-25, 19:37
Är man oförmögen att arbeta är det en annan sak. Men det finns sjuk och "sjuk". Hela artikeln går ut på att man ska ha rätt att leva på andras arbete. Det är inte ok. Ordna en riktig inkomst. Det går att leva på mycket litet pengar, tro mig, jag vet.

Självklart får man psykiska problem när man inte är till nytta för någon. Trist, och blir ännu svårare att hitta ett jobb. Använd de kontakter du har, lita inte på staten, den är värdelös på detta. Vilket arbete som helst är bättre än inget arbete, tro mig, jag har själv upplevt båda.

Sen tycker jag det låter som du är för stolt för att försörja dig. Du kräver något meningsfullt att göra. Guess what? Om någon är villig att betala för att du ska göra något så är det meningsfullt, du gör nytta (arbetslöshetsförmedlingsdumheter undantagna). Det finns inget som känns bättre än att kunna leva på sin lön när man inte kunnat det tidigare. Men att främlingar ska betala för ditt uppehälle, DET är förödmjukande.

Sen verkar det som ditt nuvarande arbete går ut på att sitta och tuta i unga vuxna att det är ok att vara värdelös. Det är det inte och det vet alla människor innerst inne. Så det kanske känns bättre för stunden för den du säger det till men i längden så hinner verkligheten ikapp. Vägen ur är att skaffa ett jobb, vilket som helst. Är man ung så har man många chanser även med dålig erfarenhet. Det finns en massa kneg man kan ta, även om konkurrensen är hård om dem också. Och man kan åka till norge eller utomlands och få ett jobb där.

Och jag förstår faktiskt hur djupt man kan gå ner sig psykiskt av att inte ha ett jobb. Jag förstår hur förödande det är för självförtroendet. Jag förstår hur stigmatiserande det är att ha haft en lång period av arbetslöshet. Men det blir inte bättre av plåster. Och så himla allvarligt ser inte alla arbetsgivare på det. Det kan räcka med att de får bra kontakt. Och att du gör bra ifrån dig under provanställningen. Eller att du accepterar att vara informellt timanställd, många arbetsplatser har mycket stor nytta av flexibiliteten.

Sen är det ju som du säger bra att aktivera sig genom ideellt arbete, att träffa människor så man känner sig litet mindre av ett ufo. Men att använda det för att säga att det är ok att leva på främlingar, det är det jag vänder mig mot.

Skönt att någon äntligen skriver något vettigt i denna debatt. Tack för det Helena. Kommentarerna på din artikel säger något väldigt väsentligt om vad som har skett med den intellektuella nivån i det offentliga samtalet. "Martin B" och "Marion" torgför dessvärre en människosyn som tillåtits breda ut sig bland alltför många människor. Den borgerliga regeringen som ideologiskt tidigare alltid haft individens frihet och ansvar som högsta ledstjärna har med hjälp av allt för okritiska journalister lyckats skapa ett samhällsklimat som är väldigt långt från individualisering. Det påminner närmast om ett mycket primitivt kollektivt djungeltänkande. Vad man egentligen menar är att "den som ej arbetar inte heller ska äta". Och i förlängningen menar man möjligen att sjuka, icke arbetande människor inte heller ska leva överhuvudtaget? Detta sägs inte rent ut men vad är egentligen andemeningen med den sk. Arbetslinjen? I nazisternas koncentrationsläger och kommunisternas gulag rådde också en påtaglig Arbetslinje. Ideologin byggde på ett vi och dom-tänkande som osäkra och lättpåverkade människor lätt anammar. Nu menar jag enbart att det är de psykologiska mekanismerna bakom arbetslinjen som liknar fascism. Det finns inga nackskott och gaskammare i dagens Sverige. (Hetsa inte upp er för denna formulering!)
Det saknas en offentlig och ärlig debatt om vad arbete egentligen är? Framförallt om vad människovärde kan tänkas vara. Kan det vara så att de allra flesta arbetslösa och sjuka människor som inte går till en arbetsplats idag har många olika bevekelsegrunder. Den främsta orsaken är att det inte finns tillräckligt många jobb. De som har diffusa diagnoser som lätt ifrågasätts av den "arbetande klassen" utsätts idag för en otrygghet och ett tvivel på sitt existensberättigande som bara det kan leda till depression och arbetsskygghet. Alla som som ligger hemma i sin garderob och undrar över sitt eget människovärde borde börja ifrågasätta de präktiga och lyckligt lottade arbetande medmänniskorna. Vad gör denna rigida och omänskliga Arbetslinje med dem som arbetar och anser sig bättre och nyttigare än de som lider av sjukdom eller arbetslöshet? Vart har tankeförmågan och den enkla mänskliga emotionella mekanismen empati och gemenskap tagit vägen?
Det går att utföra ett värdefullt arbete i sitt eget hem. Det finns böcker att läsa, tankar att tänka och hur många andra mänskliga aktiviteter som helst som inte alls fordrar en arbetsplats för att tillföra individen sitt orubbliga människovärde. De sjuka och icke arbetande människorna som hånas och misstänkliggörs av politiker (även vänsterns) utgör ju egentligen det verkliga värdet ur väldigt många aspekter.
Ifall inte den fantastiska mänskliga förmågan fantasi fullständigt utrotats av skräck och intolerans skulle jag vilja föreslå både de som arbetar och de som inte gör det att blunda och drömma om den där perfekta världen. Om nu alla sjuka och arbetslösa "parasiter" upphörde att vara sjuka och arbetslösa, om någon politik kunde skapa detta idealtillstånd...då infinner sig frågan - Vad skulle vårdpersonal, arbetsförmedlare försäkringskassepersonal och inte minst riksdagens skatteparasitära bidragsskrå försörja sig på? Hur mycket skattepengar per månad tjänar de på att "blanda sig i" andra individers liv?
Det här var bara ett tankeexperiment - bortom höger och vänster..
Själv har jag både arbetat och varit arbetslös, sjuk och frisk. Fantasi, empati och intellektuell kapacitet är kvaliteter som jag tvingades sätta åt sidan när jag arbetade. Det var det verkliga UTANFÖRSKAPET.
Bara som ett tankeexperiment!

Helena Meyer, jag ifrågasätter starkt att du någonsin arbetat särskilt hårt och ifrågasätter också din rätt till denna 'arbetsfria' inkomst som sjukersättning i praktiken blivit. Alla människor är ej lika mycket värda och obegåvade människor saknar i stort en plats i samhället. Varför skall ni då försörjas?

Om detta har jag åtskilligt att säga:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/06/anna-odell-gjorde-ratt

Jag dömer matchen Helena Meyer - Martin A oavgjord. Jag tycker båda har både rätt och fel.

#17 Johan Klutz:

"Alla människor är ej lika mycket värda och obegåvade människor saknar i stort en plats i samhället. "

:oD

DET var tufft, Johan! Respekt!

Och, jomän, jag har minsann också suttit med kniv på handleden. Året var 1986. Jag var nerdrogad på det numer avskaffade neuroleptiska nervgiftet Mallorol. VARNING FÖR PSYKVÅRDEN, alltså. Är man inte wacko så blir man helt garanterat om man hamnar i kvacksalveriets dödliga klor.

:o(

Säga vad man vill om psykvården. Den är i vart fall ABSOLUT ingen ting för människor med svaga nerver. Själv har jag i fyra omgångar suttit i tvångsförvar på Hispan (och det på fullgoda grunder) - men överlevt. Så har jag heller inte särskilt klena nerver.

"Som sjuk bemöttes jag givetvis ibland av fördomar, som att jag på något sätt lyckats "fuska" mig till betald semester. Då blev jag väldigt ledsen."

Helena Meyer. Folk misstänker sjukskrivna för att fuska därför att incitamentet att fuska är så stort.

Sjukförsäkringen bör vara tidsbegränsad så att folk som inte arbetar blir lika mycket värda oavsett varför de inte arbetar.

Med sådana rimliga regler får man ett samhälle där inte sjukskrivna misstänkliggörs, ett legitimt system. Vore inte det bra att slippa bli betraktad som en parasiterande hypokondriker utan faktiskt som sjuk?

Och det är fortfarande ingen skam att gå till socialen om man inte kan försörja sig själv.

Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa kommentarer om att jag borde skaffa jobb och sluta ligga andra till last, när jag trots avrådande läkare, försäkringskassa och arbetsförmedling själv tagit tag i saken, hittat en arbetsplats som vill ha mig, där mina erfarenheter är av godo och jag gör stor nytta.

Det är inte många som klarar av det.

I övrigt inget förvånande över flertalet kommentarer. Jag visste redan att den här inställningen frodas.

#23
bo kolla i din närhet och fråga dig vad måste jag och mina vänner göra för att kunna ansöka om pengar från socialen.

när du kommit på detta kan du återkomma mycket få svenskar har rätt att söka socialbidrag.

Det förtjänar att påpekas att slagordet "den som inte arbetar skall heller inte äta" faktiskt är socialistiskt och att det dessutom varit officiell politik i Lenins Sovejtunion.

Det är verkligen ironiskt att se vänsteranhängare anklaga sina motståndare för att tänka så och sen göra gällande att detta tankesätt bevisar att det är den andre som är fascister.

#25 Peter Ingestad. Du verkar inte inse alla dimensioner i frågan.

Dagens system gör läkarnas roll alldeles för betydelsefull. En del läkare vägrar sjukskriva och andra läkare ställer som första fråga hur länge man vill vara sjukskriven. Helt godtyckligt.

Det korrekta måste vara att man själv avgör om man ska vara sjukskriven eller inte för det finns ingen som kan bedöma ens hälsa eller arbetsförmåga bättre.

Det tillsammans med karensdagar och en tidsbegränsad sjukpenning skapar ett stabilt system med rimlig trygghet så att de som inte arbetar jämställs oavsett varför de inte arbetar.

Då kan vi få bort misstänkliggörandet av alla som är sjukskrivna som orsakas av dagens övergenerösa regler som gör att en massa andra problem än sjukdom hanteras med sjukskrivningar.

"Den rådande inställningen är att den som av någon anledning inte vill eller kan lönearbeta är lat och parasiterar på samhället."

Det är ju en jäkla skillnad på att vilja och kunna. Problemet är att Sverige är välfyllt av fullt friska personer som inte vill jobb, men mycket väl skulle kunna. Att leva på andra arbete är ju så mycket enklare, eller hur? Dessa slackers fördärvar ju förståss för som inte KAN jobba. Men egoismen ligger ju i den lates natur...

"...mycket få svenskar har rätt att söka socialbidrag..."

Initialt, ja, #26 carina jällbrink. Det är väl rätt så rimligt att den som har egna tillgångar ska förbruka dem innan socialbidrag kommer på tal.

Det vore också ett sätt att få en bättre fungerande bostadsmarknad när människor som förköpt sig tvingas sälja av.

Efter hand som folk sålt av sina tillgångar får de rätt till socialbidrag. De som inte kan försörja sig får hjälp men självförsörjning går före bidragsförsörjning.

Så måste ett rimligt och jämlikt system fungera.

#28. Poäng. Just så är det, och jag har för min del inget till övers för den falska "vänster" som hemfaller åt den sortens flummiga gnäll.

Sedan förespråkar jag en KOSTNASNEUTRAL omläggning av sjukförsäkringen. Ta bort tidsbegränsningen och sänk sjukpenningen i stället. Samtidigt sparar vi massor av administrationskostnader som i stället kan sättas in för att främja t ex en "produktiv" arbetslinje. Det borde väl ändå Bo T. kunna smälta.

På EN punkt är för övrigt Bo T och jag överens. Invandringsfrågan.

Att a ta från svenska sjuka och ge till illegala invandrare, såsom de båda M-partierna har kommit överens om, kallar jag FOLKFÖRRÄDERI.

Det är för mig helt oroligt att svenskarna tar sån skit utan att dra ut på gatorna som i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Syrien, Bahrain, osv. Denna svaaaaaaaghet! jag blir SJUK!

:o(

#28. Poäng. Just så är det, och jag har för min del inget till övers för den falska "vänster" som hemfaller åt den sortens flummiga gnäll.

Sedan förespråkar jag en KOSTNASNEUTRAL omläggning av sjukförsäkringen. Ta bort tidsbegränsningen och sänk sjukpenningen i stället. Samtidigt sparar vi massor av administrationskostnader som i stället kan sättas in för att främja t ex en "produktiv" arbetslinje. Det borde väl ändå Bo T. kunna smälta.

På EN punkt är för övrigt Bo T och jag överens. Invandringsfrågan.

Att a ta från svenska sjuka och ge till illegala invandrare, såsom de båda M-partierna har kommit överens om, kallar jag FOLKFÖRRÄDERI.

Det är för mig helt otroligt att svenskarna tar sån skit utan att dra ut på gatorna som i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Syrien, Bahrain, osv. Denna svaaaaaaaghet! jag blir SJUK!

:o(

Svenska långtidssjuka skall alltså tvingas ut i arbete för att FÖRSÖRJA SJUKVÅRD ÅT ILLEGALA INVANDRARE. Det är Fredrik Reinfeldt, det. Bo T:s idol. :o( Vilken Patriot.

Jag har tagit min hand från regeringen för länge sedan, Peter Ingestad. Har Moderaterna så dåligt omdöme som det verkar är Sverige riktigt illa ute.

Men det är helt korrekt att sjuka svenskar får vänta eftersom illegala invandrares rätt till sjukvård går före hos Reinfeldt. Speciellt snabbväxande barnfamiljer är ju extra vårdkrävande.

Det borde vara fritt att bestämma om man vill arbeta eller inte. Men det bör också vara fritt att bestämma om man vill vara med och betala för de arbetsföra som inte arbetar.

#36. Ja, fattas bara! :o)

#36 Fast artikeln handlar ju inte om folk som inte vill arbeta, utan som inte kan. :)

I ett anfall av sadistisk skadelystnad så googlade jag "gud, varför har du överigivt mig" i syfte att slå vår goda Helena Meyer i huvudet med frukten av mitt googlande.
Tråkigt(eller skojigt?) nog bar mitt googlande inte den frukt jag önskade, idel blindgångare, hybrider och bastarder var all lön jag fick för min möda. En listning vad google föreslår:
god why
god why me
god why you made me black
god why am i still single
godwhy.com

Jag saknar helt verktyg att anylisera varför just desas ord är mest poopis bland världens anglosaxiska och angolisaxifierade befolkning. Vad jag dock fortfarande vill ha reda på är: "god why am i still single"

Lever man inte på eget arbete eller andra egna resurser så lever man på andras arbete. Så enkelt är det.

Det finns många anledningar till att en del vill leva på andras arbete trots att det finns en förmåga att arbeta. Ett par anledningar är sannolikt lathet och önskan att parasitera på andra.

Helena Meyers skäl synes vara att hon känner sig utanför av skilda orsaker och hon tycker därför att vi som bidrar till samhällsekonomin genom att arbeta skall försörja henne. En avgörande fråga är om vi skattebetalare tycker likadant.

Helena Meyer synes inte mena att de som är lata och parasiterande skall ha något stöd, stöd skall däremot ges till dem som har mer hedervärda skäl. t.ex. som att i största allmänhet känna sig utanför. Tanken kan te sig vara intressant och Helena Meyer skulle kunna bidra till att utveckla den genom att beskriva hur man med någon säkerhet skulle kunna skilja ut den gruppen från dem som bara är lata och parasiterande? Annars blir det inte möjligt att tillgodose hennes önskemål.

Intressant inlägg Göran, det enda du har fel i är att jag varken vill leva på andras arbete eller gör det. Jag arbetar på Fryshuset.

Helena,

Utmärkt, det är inte alla som kan skriva ett stycke som bara innehåller ett fel. Om det ens var ett fel då jag inte skrev det som du påstår.

Men den viktiga frågan är hur man skiljer ut dem som är lata som inte skall ha stöd från dem som har mer hedervärda skäl och som du anser bör få stöd trots att de har arbetsförmåga.

Släpp inte den frågan nu och visa att du tänker konstruktivt istället för att bara klaga.

Jag tycker inte att vi ska göra den urskiljningen. Jag anser att sjukdom ska diagnosticeras av läkare, och om en del av de människorna är simulanter så är det bättre än att vi ständigt misstror varandra.

Så mitt svar är: Det kommer aldrig att gå att få en människovärdig sjukförsäkring om den breda allmänheten tror att de allra flesta människor simulerar sjukdom för att slippa arbeta.

Kanske är det inte konstruktivt nog?

Helena,

Att läkarkåren skulle ha fri dragningsrätt på statsverkets checkräkning är en kul tanke, men den fungerar inte. Någon måste ansvara för budgeten och att utgifter och inkomster är i balans.

Din slutsats är:

"Det kommer aldrig att gå att få en människovärdig sjukförsäkring om den breda allmänheten tror att de allra flesta människor simulerar sjukdom för att slippa arbeta."

Vad som är människovärdigt är ett tyckande. För ett halvt sekel sedan hade vi en mycket sämre sjukförsäkring men någon kommentar att den inte var människovärdig hördes knappast.

Den breda allmänheten skall väl utläsas som skattebetalarna som får betala kalaset. Dessa tror nog inte alls att de allra flesta människor simulerar sjukdom för att slippa arbeta. Men de vill nog veta att de pengar som de får betala i skatt går till dem som inte kan och inte till dem som inte vill försörja sig själva.

Vad det slutligen handlar om är därför om det går att flytta gränsen för vad som kan kallas arbetsförmåga. En förutsättning är att gränsen är rimligt tydlig.

Vad jag förväntar mig av dig är att du föreslår en ny sådan tydlig gräns som inkluderar sjukersättning till fler med sådan historia som du nämner i artikeln.

Men en sådan avsikt hade du inte. Det var bara frågan om att alla som inte vill försörja sig själva skall ha sjukersättning ändå. Detta är inte konstruktivt alls och vad var det för mening då att skriva en artikel? Den skapar inget förändringstryck alls.

Göran, hur tycker du själv att gränsen ska dras? Skriv gärna en egen artikel, du skriver ju bra. Jag läser den gärna.

Helena,

sjukförsäkringen som sådan ligger inte inom mitt intresseområde. Jag skulle därför inte komma med några välunderbyggda förslag, särskilt som jag inte har haft några större problem med den försäkring som finns.

Mitt inlägg skall enbart ses som en uppmaning om att den som klagar bör även komma med realistiska förslag till ändringar. Till skillnad från mig så har ju du haft problem med försäkringen och är därför bättre skickad att föreslå ändringar.

Ett av Sveriges problem är numera att det är alltför många som klagar på något, men tycker att det är någon annan som skall fixa till det. Därför är det oroväckande att du också vill att det är någon annan, i det här fallet jag, som skall göra det jobbet åt dig.

Det känns lite märkligt att du som har skrivit en artikel om det som du tycker är dåligt inte vill eller kan ge förslag på ändringar som är tillräckligt jordnära för att kunna genomföras.

Att inte VILJA arbeta är parasiterande och slappt, ja. eftersom vi som jobbar är med och betalar din välfärd. för 150 år sedan hade du blivit förpassad till tiggarstaven.

Kul att du är tacksam för utanförskapet, dock bör du tänka på att det inte är alla som har råd med utanförskap, alla kan inte leka livet ut som en tonåring med roliga hattar och svart läppstift, vissa måste anpassa sig till samhället för att kunna försörja sig, ett liv utanför normen med mer individuell frihet kan vara oerhört svårt efter gymnasietiden.
Ironiskt nog kan man säga att du tillhör en viss adel, den delen av befolkningen som har råd med individuell frihet, t ex färga håret, eller ha vissa kläder, utan att riskera att förlora försörjning.
Det kan på sätt och vis vara ett sätt att se ner på arbetarklassen med sin utstickande, individualistiska stil, om man följer den kommunistiska läran till punkt och pricka.

Världens bästa skitpoltik - Som stänger ner den vård som landets egna invånare behöver. Som gör om ställen där vård av missbrukare, görs om till förmån till invandrare. Där statliga inrättningar görs om till bostäder för ensamkommande flykting barn.
Ok Regeringen - kan ni hjälpa mig att fly, från förtryck och orättvisor i ett land som mer och mer liknar en aliennation. Där religiös tro ställs som en mänsklig rättighet och tar sig frihet att betee sig hur som helst.

Till alla er som klagar över hur hemskt det är att era skattepengar går till "lata" människor.

Vad är egentligen värst? Att en del av dina skatter går till dem som behöver hjälp (varav din ekonomi fortfarande fungerar) eller att du blir så sjuk att du inte klarar arbeta under en lång tid och då får du ingen hjälp utan möts bara av ifrågasättande och hat?

Så är det nämligen idag. Precis som Helena Meyer säger: " Det som tyvärr inte kommer fram är hur fruktansvärt stark man måste vara för att vara sjuk." Anledningen till detta är att man möts av hårda fördomar och ifrågasätts konstant när man blivit sjuk.

Omgivningen är misstänksam mot dig och du får inte ha någon bättre dag då du klarar göra litegranna, för då anses du plötsligt frisk av din omgivning. Ex. om man klarar vara ute med vänner 2 timmar en dag så förväntas man kunna arbeta 100% varje dag (ungefär så ses det av försäkringskassan trots att det är helt ologiskt).

Såvitt inte sjukdomen har tydliga fysiska bevis så har du svårt att få läkare att tro på dig och förstå allvaret. Rehabilitering är ofta svårt att få och det gäller att stå på sig. Sen förväntas man bli frisk efter en rehabilitering, när så sällan är fallet. En annan välförklarande kommentar av Helena Meyer: "Jag tror att det är viktigt att förstå att tillfriskning tar tid, och måste få göra det."

Jag själv anser att den tillfriskningstid som man kan få genom sjukförsäkring är superviktig för att människor som blivit sjuka ens ska kunna ha möjligheten till att tillfriskna. När man sedan nått någon förbättring så behöver man oerhört mycket stöd för att kunna komma tillbaka. Folk kan inte förvänta av en att man ska friskna till helt hursomhelst, för så fungerar varken fysiskt eller psykiskt sjukdom. Men det tycks många friska inte vilja förstå.

I princip alla dessa "lata" människor som ni kallar dem vill egentligen jobba. Men de är för sjuka för det! Hjälp dem, stjälp dem inte!