Sjukförsäkringen måste ha tidsgränser för att inte urarta

"Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja?"

Svaret är enkelt; De som har arbetsförmåga skall arbeta i förhållande till sin hälsa. De som inte har det skall ha obegränsad sjukförsäkring. En person som är så sjuk att hen inte har någon arbetsförmåga blir inte friskare för att en borgare säger att sjukdomar automatiskt försvinner 300 eller fler dagar.

Hade ni haft rätt hade ni fått Nobelpriset i medicin.

Jag upprepar min kommentar till Johannes Forsbloms artikel: "Den stora lögnen som inledde jakten på sjukskrivna". "Oavsett hur en regel ser ut finns en gråzon runt själva brytpunkten. Om gränsen är hårt satt finns alltid några som drabbas oskyldigt. Om gränsen är mjuk finns en större potential för utnyttjande. Det kallas för falskt negativa och falskt positiva utfall. Det blir alltid utfall av båda slagen oavsett var gränsen sätts, men olika mycket av vardera beroende på hur snävt gränsen sätts. Med alliansens regler drabbas fler oskyldigt. Med mindre snäva regler blir det fler som utnyttjar systemet. När det gäller juridik accepterar de flesta normen hellre fria än fälla, att se människor oskyldigt dömda och eventuellt kastade i fängelse upprör de flesta. När det gäller försäkringskassejuridik resonerar tydligen många tvärtom, att det är bättre att några råkar illa ut än att någon utnyttjar systemet. Jag har mycket svårt att förstå detta otillständiga förhållningssätt. Jag upprörs av att människor inte får sin rätt. Gränsen måste sättas så att antalet rättsvidriga utfall är så litet som möjligt. Men då kan man inte undvika att några åker snålskjuts på systemet. Det är ett pris som måste betalas för att vi ska ha ett anständigt samhälle för de utsatta."

den som skriver sådan här smörja borde e g skämmas! Titta på de giriga som finns framför allt´i moderatleden, roffar åt sig allt de kan. När någon skriver på det här sättet vittnar det om en oerhörd cynism.
Jaga sjuka och svaga........varför skriver du inte om direktörer som plundrar företag, rika som aldrig betalar skatt.

Alliansregeringens utspel om den fernissade sjukförsäkringen kom på måndagen. Som av en händelse meddelade samma regering redan i dag, tisdag, dess beslut om ett femte jobbskatteavdrag och halverad restaurangmoms. De här bägge reformerna innebär ett avbräck i statskassan på 12 respektive 5,5 miljarder kronor, enligt uppgifter i tisdagskvällens Rapport-sändning.

De här summorna kan man gärna ställa i relation till den beräknade kostnaden för den polerade sjukförsäkringen i statsbudgeten: Cirka 1 miljard kronor. För den summan väntas omkring tusen långtidssjuka människor få en bättre hjälp än med rådande system.

Men det hjälper inte det stora flertalet drabbade människorna. Läkaren Jenny Fjell, initiativtagare till nätverket Resurs, beräknar att cirka 100.000 människor kommer att utförsäkras under åren 2010–2012. Enligt henne utförsäkras dessutom kanske lika många som får avslag på sin ansökan om sjukpenning eller sjukersättning.

(Läs mer på den här sajten där hon chattar med läsarna: http://socialamedborgargardet....

Regeringens förra socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrson medgav i en intervju för flera år sedan att de första jobbskatteavdragen skulle finansieras med hjälp av nya regler i sjukförsäkringen. Regeringen fortsätter nu på den inslagna vägen – att köpa väljarnas förtroende och röster på de sjukas bekostnad.

I vanliga fall tillhör jag inte vänstern. Men den här omoraliska politiken finner säkert många med mig djupt ovärdig ett modernt välfärdsland som Sverige. Regeringen ger mest åt dem redan har det gott ställt och låter de sjuka och svaga få nöja sig med överblivna smulor.

”Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja” ... Alla som kan och har förmåga och möjlighet skall försörja sig själva, de andra skall vi som är friska försörja, det kunde vi innan 2006 och det kan vi nu, men en moderat vill bara betala skatt om denne själv vinner på det, det visste vi förr och det vet vi nu, därför blev det en obetydlig ändring under galgen som inte hjälper de många som kommer att slängas ut i kylan även i fortsättningen till en iskall arbetsmarknad.

Istället för att rikta blåslampan mot de sjuka borde man rikta den mot ansvariga inom rehabiliteringskedjan.

Det är där man borde ha stränga tidsgränser. Man borde ställa konkreta, tydliga krav på att efter vissa tidsgränser måste en ansvarig se till att lämpliga, kunniga personer kopplas in. Sedan ska ansvariga diskutera åtgärder som gör nytta för den sjuka, anpassat till just den personens hälsostatus, situation och behov.

Där borde det finnas tvingande krav på att ansvariga måste ligga på och söka bra och välfungerande lösningar, och redovisa arbetet.

Det är mycket rimligare att sparka på rehabiliteringskedjan, än att man sparkar på de sjuka efter fyrkantiga tidsgränser som aldrig kan passa alla sjuka. Samma tidsgränser kan fungera utmärkt i rehabiliteringskedjan.

Vem som ska vara sjukskriven och inte sjukskriven ska avgöras av läkare.

Politik måste vila på vetenskaplig grund.

Rivieran uttalar sig ofta om vem som är sjuk eller inte sjuk. Hon har så vitt ingen sådan utbildning, så vad vet hon om vem som är sjuk eller inte.

Som påminnelse : det var Anna Hedborg i den förra socialdemokratiska regeringen som gjorde utkastet till omdaningen av den nya sjukförsäkringen, och som den nuvarande borgerliga regeringen avhandlar enligt punkt och pricka.

Hur det gick till ? Fråga läkarna som sjukskrev enligt löpande band principen och när (s) regeringen redan 1996 ville halvera siffrorna i hela sjukfrånvaron.

Stödet för modellen vi haft, finns det alltså inte det minsta politiska stöd för. Längre.

Alliansens reformer betr arbetslinjen och sjukförsäkring avslöjar en hel del märkligheter.

De, som är fullt arbetsföra och som bevisligen platsar på arbetsmarknaden erhåller (ytterligare) ekonomisk belöning (jobbskatteavdrag), som dessutom anses behöva ökas på efter hand.

Tanken bakom detta måste vara att genom statlig subvention kompensera marknadens bristande förmåga att på egen hand hålla kvar redan befintlig arbetskraft. Hotet, som måste avvärjas, torde vara att företag läggs ned pga för höga personalkostnader. Eller att arbetskraft avviker från arbetslivet pga för låg belöning, rent subjektivt sett.

De, som å andra sidan uppenbart inte platsar på arbetsmarknaden, anses behöva få sin arbetsförmåga/funktionsnedsättning testad av - samma arbetsmarknad. Som uppenbart har svårigheter att tillräckligt och utan mutor uppskatta de redan fullt arbetföra.

Här, i detta svårbedömda nedre gränsområde för mänsklig prestation, förväntas emellertid marknaden pricksäkert kunna bestämma var och ens rätta värde. Dvs förväntas leverera en objektiv analys av det lägsta värde på en människa, som gör henne anställningsbar. Hur riktigt lågt detta tillåts vara bestäms ytterst av den fiktiva arbetsmarknad, som introduceras i bedömningsprocessen när de reella företagen sagt sitt om saken.

Så ängslas Alliansen för att de som redan har ska finna detta otillräckligt. Och tycker att denna attityd bör belönas, utöver det värde marknaden satt.

Medan de, som uppenbart saknar det som de andra har, måste utstå en slags totalfunktionsprövning mot samma marknad men nu enligt principer som för tankarna till häxprocesserna. För de enda, som befinns ha hållit sig till sanningen beträffande arbetsförmåga är ju de som ohjälpligt sjunker i själva testningsprocessen.

Sjukförsäkringen ska inte vara en försäkring på livstid. När en viss tid gått måste alla som inte jobbar få lika mycket i bidrag.

Bara den som anser att människor är värda olika mycket kan ha en annan åsikt.

Att regeringen vräker miljard efter miljard i assistansersättning utan minsta kontroll är en tangerande skandal. Det är ren förskingring av skattebetalarnas pengar som regeringen sysslar med.

Det ska naturligtvis inte vara möjligt att anställa släkt och vänner som assistenter. Incitamentet att fuska kan inte bli större.

Oavsett hur gränser dras och var de dras kommer det alltid finnas en debatt omkring detta. Öppnas dammluckorna kommer förtidspensionerna att explodera som det gjorde när GP skulle halvera arbetslösheten. Stängs luckorna för mycket kommer de svårt sjuka i kläm.
Frågan som våra politiker måste besvara är den som debattören ställer - vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi andra försörja? Den som säger att svaret är enkelt gör det mer än lovligt enkelt för sig själv.

Helena Rivieres artiklar är en av oppositionens bästa tillgångar. Ingen annan debattör kan så tydligt exponera den manipulativa cynism som kännetecknar moderaternas och alliansens samhällssyn och människosyn. Så blir det när man låter Friedman styra sin hjärna och slutar lyssna på sitt hjärta. Vi tar tacksamt emot och sprider.

helena har tydligen inte läst en enda kommentar på sin egen art, eller så saknas läsförståelsen.

nu skall jag vara tydlig helena, det finns två stora problem med utförsäkringen, du förlorar en inkomst utan att få någon chans till en ny.
förlorar du din redan låga inkomst mellan(5000-12 000) så förlorar du fotfästet i vardagen och var du inte sängliggande innan utförsäkringen blir du det efter för du har inga pengar till mat,mediciner och hyra.

vad ni tydligen helt missat i er rehabiliteringskedja att det inte finns någon kedja alls.
de med psykiska sjukdomar har aldrig fått någon rehabilitering.
många med andra kroniska sjukdomar är inte alltid hjälpta av rehabilitering.
de som faktiskt kunde varit hjälpa av den befintliga rehabilitering som finns står ofta i långa köer till operationer.
detta som borde vara självklart innan ens tanken på utförsäkring sker finns inte på plats.

nu när utförsäkringar sker och allt för många får mellan 2 000- 4000 kr i månaden att leva på, många ensamstående med barn i hus eller insatslägenhet. så med vilka pengar skall de ta sig till AF och praktik, betala hyra och mat m.m samtidigt som de måste vara i så god psykisk kondition som möjligt för att ens orka sitta på AFs introduktionskurser. de som överhuvutaget klarar att gå dit drabbas ofta av panik/gråtattacker för de vet inte om de har någon bostad nästa vecka eller om de måste lämna sin familj och leta lägenhet.

de som faktiskt fått behålla ersättning i nivå med sin sjukersättning har ju lite större chanser, men de har ju inga möjligheter till jobb utan drabbas av att klara flera olika praktikplatser, hålla ordning på alla regler inom både FK och AF skicka in papper som vanligt arbetslösa, hamnar ofta i pyselsättning tillsammans med fas 3 arna.

så snälla helena det är inte fråga om du som kroniskt sjuk klarar att jobba några timmar som är frågan, utan om du som kronisk sjuk med tex konstant värk klarar att leva på 3000 kr i månaden samtidigt som du skall fixa ditt hem, din ekonomi , måste du lära dig alla nya reglverk, träffa nya personer varje dag du skall förhålla dig till, inte från dag till dag veta om du skall på praktik eller inte, kunna anpassa dig till olika praktikplatser i bland så ofta som varannan månad. frågan blir istället skulle någon ens fullt frisk klara av dessa omständigheter längre tid.

helena det är inte tidsgränserna som är felaktiga, utan den situation som drabbar den som blir utförsäkrad, den är inhuman och icke fungerande på alla nivåer.

"... du förlorar en inkomst utan att få någon chans till en ny.
förlorar du din redan låga inkomst mellan(5000-12 000) så förlorar du fotfästet i vardagen och var du inte sängliggande innan utförsäkringen blir du det efter för du har inga pengar till mat,mediciner och hyra."

Har du hört talas om socialen, #18 carina jällbrink?

Det är ingen skam att gå till socialen om man har gjort sitt bästa för att försörja sig själv och sin familj men misslyckats.

Självklart ska den som varit sjukskriven från ett arbete en längre period jämställas med den som inte arbetar alls. Tycker inte du att människor under lika omständigheter ska väl värderas lika?

Bo T:

Försörjningsstödet skiljer sig de facto åt från kommun till kommun. Riksnormen för en ensamstående person är hela 3 720 kronor. Bostadsbidrag betalas dessutom inte ut till ensamstående som fyllt 29 år, så där stannar inkomsten, på 3 720 kronor. Fantastiskt.

Dessutom ställs det ju krav på motprestationer, som kanske inte är så enkelt om någon är sjuk och inte kan arbeta.

#19
bo de flesta låntidsjukskrivna kan inte få socialbidrag, de har ofta försäkringar, hus,familj och i de fleta fall är kroniskt sjuka beroende av bil.

därför undrar jag hur du bo tror att någon som ofta är beroende av sin familj för att fungera i vardagen måste begära skillsmässa och flytta till egen lägenhet, nu utan hjälp utan resurser skall bli friskare och kunna återkomma till arbetsmarknaden? socialtjänsten är heller inte speciellt förtjusta i denna grupp människor de anser att de är sjuka och borde försörjas via FK. vilket kan sluta i att de faktiskt inte får ersättning fån socialtjänsten heller.

men du menar väl inte att man betalar i alla år till sjukförsäkringen, som är en försäkring för att tvingas söka socialbidrag när man är/blir sjuk.

nej det är inte skamligt att söka socialbidrag, men för varje individ som behöver detta stöd har samhället misslyckats. samt att höga socialbidrag alltid är minus i kommunens budget, medan sjukförsäkringen går med plus är inte direkt samhällsekonomiskt lönsamt.

"men du menar väl inte att man betalar i alla år till sjukförsäkringen, som är en försäkring för att tvingas söka socialbidrag när man är/blir sjuk."

#21 carina jällbrink. Jag har inte skrivit att sjukförsäkringen ska tas bort som du nu påstår. Tycker du att rena lögner om vad andra kommentatorer skrivit är en bra debattstil?

Jag har skrivit att det måste finnas RIMLIGA villkor i sjukförsäkringen och det är inte rimligt att två personer som inte arbetar får olika mycket i bidrag dag efter dag, år efter år.

Ja, det är synd om den som är sjuk, men det är inte mer synd om den som är sjukskriven från en tjänst än den som är sjuk och aldrig har arbetat.

Det rimliga är alltså att sjukpenningen trappas ned efter hand så att människor under samma förhållanden jämställs.

Det är absolut inget misslyckande för samhället att ett antal människor lever på socialbidrag. De som inte kan försörja sig själva behöver ett grundskydd.

Det är inte det minsta finare eller bättre att leva på sjukpenning än på socialbidrag för vare sig samhället eller den enskilde. Det är bidrag som bidrag.

Men självklart, det finns resursbrist i samhället, och varför ska då staten vräka pengar över vissa människor som inte arbetar, år efter år, decennium efter decennium?

Och, ja, jag har träffat på flera människor som varit långtidssjukskrivna och varit väldigt nöjda med det.

Sjuka och arbetslösa behöver en grundtrygghet, en ersättning som täcker hyra, mat, kläder, etc.

Skatterna i landet med världens högsta skatteförtryck måste sänkas, speciellt på arbete (moms på 25% bort, sociala avgifter på 32% bort, löneskatt på 55-30% sänkas till max 20% för alla). Industriarbetare och ingenjörer i Asien kostar 1/10 av svenska lönekostnader. Vi måste vinna på världsmarknaden annars blir vi fattiga, svältande, frysande och sjuka.

Den oordning som råder idag, där vi trots världens högsta skatteförtryck inte klarar av att hjälpa våra 18.000 hemlösa, så undrar man om det är någon mening alls med att betala skatt, skatten verkar främst gå till att försörja politiker och byråkrater, bättre att inte betala någon skatt alls så får folk resurser att lösa sina egna problem i fri samverkan med varandra.

Idiotiska, upprepande försök att få människor att tro att det bara är de som aldrig arbetat som inte får sjukpenning. En upplysning till Helena Rivière: (fast jag tror inte att hon vågar läsa kommentarerna) Du nämner aldrig alla de som fick byta från sjukpenning till sjukersättning. Har man haft SGI har förstås också haft anställning med (vit) inkomst. Men reglerna var ju sådana att när sjukersättningen trädde i kraft försvann SGI och man blev 0-klassad. Så nu när de personerna blir utförsäkrade och fortfarande är sjuka (ja, det händer!) så har de INGENTING. Fast de har arbetat och varit med och betalat sin sjukförsäkring. Och Helena, solidaritet och rättvisa handlar inte om avundsjuka, det handlar om den fina egenskapen att kunna dela med sej. I bland får man - i bland ger man. Så ser livet ut. Men du vill inte ge och är bara avundsjuk på de som får..

När helst du hör ett utspel från moderaterna, ställ dig då denna fråga:

På vilket sätt är detta kopplat till skattesänkningar för de rika?

Moderaterna har i 100 år bara haft en fråga och ett svar: Sänk skatten.

Lura svenska folket i fyra enkla steg (Alliansen):

Först döpte man om skattesänkningen till jobbavdrag och snodde Ernst Wigforss begrepp arbetslinjen, som alls inte handlar om skatteavdrag.

Om sänkta skatter direkt överförs till flera jobb, varför sänker vi inte skatterna till tex Amerikansk nivå eller ännu lägre? Det borde med den logiken ge ännu mer jobb, enda invändningen tycks vara att amerikanerna inte har fler jobb än vad vi har.

2. Ska man då sänka skatterna till de rika måste man ta pengar någonstans ifrån tex de sjuka.

3. Man kan ju inte bara ta pengarna utan först gäller det att misstänkliggöra stora delar av de sjuka och säga: De är visserligen sjukskrivna av allmänläkare eller specialistläkare men vi vet bättre, detta är simulanter. Sverige har Sveriges friskaste folk.

4. Efter framgångsrik misstänkliggörande-kampanj med rätt mycket direkt lögnaktiga fakta, så genomförs skattesänkningarna för de rika.

Det fanns och finns även vissa skattesänkningar för de som inte är rika. Skattesänkningar för de lägst betalda faktiskt kan mycket väl ha varit berättigat, Sverige har länge kritiserats av OECD på denna punkt. Dessa måste i så fall finansieras och det får ske solidariskt.

#22

bo antingen är du bara obstinat eller också så har du inte fattat någonting.

du menar alltså om sjukvården misslyckats med rehabilitering,sjukdomen kan inte rehabiliteras, ingen vill anställa en kroniskt sjuk så skall individen drabbas med mellan noll-3000 i månaden medan den som pysselsätter en kronisk sjuk får 5000 kr i månaden, då är det inte resusrbrist utan brist på fördelning av resurserna. sedan är det ju faktiskt vissa som får ganska mycket pengar trots att de inte jobbat en enda timma, där saknas ju inte resurser heller.

Bo T var finns resursbristen? Hur många miljarder kostar nästa jobbskattebidrag? Hur få miljarder kostar det att göra utsatta människors villkor värdiga? Det finns pengar men de läggs på fel ställe.

Jag håller med Helena Rivière. Hon är modig. Men visst är hon en resurs för de rödgröna.

Moidig är även JAG, och jag förklarar, apropå "urartning", VÄSENTLIGHETEN här:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/06/anna-odell-gjorde-ratt?page=6#...

Politikerns Ande Svävar Över Vattnet, Halleluja. Hur stor får man bli! Helene Riviere kan mästra, moralisera, konstra till det och grötmyndigt blanda bort korten tills man blir alldeles yr i mössan bäst hon orkar, vilket uppenbart är en hel del; verkligheten talar dock, I motsats till Madame, sitt enkla och tydliga språk; och den dag hon SJÄLV, eller någon när och kär, blir obotlig sjuk och därmed drabbas av hennes egen politik :oO (kan det vara möjligt!? Kan det vara möjligt...) är hon nog inte lika kaxig längre.

#29. Memento för herr Olofsson ock! Det är BILLIGT att "ha Åsikter". Att ha kött och blod är DYRT.

Jag rekommenderar alla som funderar över hur ert eget liv gestaltar sig att läsa denna artikel på DN-debatt. Vill ni byta? Hannah Fredriksson är inte ensam. http://www.dn.se/debatt/forandra-sjuksystemet-innan-de-drabbade-ger-upp

Vi har resurser att göra något åt detta. Svenska kyrkan begär borgfred för att rätta till. Stöd dem.

Borgfred!? Vad fan är det? Jag vill se KAMP mot orättvisorna.

Vissa av kommentatorerna här behöver upplysas om verkligheten:
Det finns en väldans väldans massa sjuka i sjukdomar som inte kan objektiviseras. Läkare ser alltså patienter som rör sig obehindrat men säger att de har fruktansvärt ont och inte kan jobba. Var man än rör patienten gör det ont, deras smärtor stämmer inte med nervers utbredning. Samtliga labprover och undersökningar är utan anmärkning.
Hur ska jag som läkare kunna säga vem som är sjuk och som inte är det i dessa sjukdomar? Ännu värre är att jag som läkare ska kunna säga om dessa personer kan arbeta eller inte. Jag måste alltså jämföra deras symtom med deras yrke, yrken som jag själv aldrig arbetat i - där jag inte förstår vilka kraven är på patienten.

Följden blir följande: Man sjukskriver. Nästan alltid får patienten sin sjukskrivning, för vem är jag att sitta och säga att patienten inte har ont trots att jag inte kan verifiera detta objektivt på ngt sätt? Har patienterna då verkligen ont? Ja, vissa har det. Andra har det inte och har t ex inte alls lika ont när de undersöks om man ställer frågor samtidigt eller på andra sätt försöker avleda patientens uppmärksamhet på att jag trycker på de ställen som smärtar.

Mitt förslag: Det bör skapas särskilda "sjukskrivningsläkare" som har till uppgift att fatta beslut gällande långtidssjukskrivningar. Dessa läkare ska ha stor insikt i kraven på fysisk förmåga i olika yrken - ngt som läkare idag helt saknar.
Slutligen vill jag säga att min uppfattning av verkligheten är att det finns en hel del som hellre går hemma än arbetar. Jag sympatiserar med dessa människor och hade jag befunnit mig i deras situation hade jag också velat vara sjukskriven. Sjukdom är det enda sättet att slippa valsas runt i massa meningslösa åtgärder.

När det gäller sjukskriving bör samma regler som i idrotten gälla krävs det mediciner som är dopingklassade i form av smärtstillande preparat för att personen ska kunna jobba ska i stället personen sjukskrivas. Dopingfritt både på våra arbetsplatser och i idrotten tack

HÖRRUDU. Jag ska tala om för dig att du har fanimej bara EN enda tanke i skallen. Att till varje pris förfölja de sjuka. Skitkärring! Vilken prydnad för sitt fina hÖgerparti.

Det är inte DIG det är synd om här. Utan OSS, som du trakasserar och förföljer och uppenbarligen önskar allt ont.

:o(

Låt STÅ. Invektivet är välgrundat med tio tusen rader argument som inte ska behöva upprrepas. Invektiv tillhör faktiskt OCKSÅ vårt språk, och det är INTE till för att aldrig användas. De ska bara användas med urskillning, när de verkligen BEHÖVS, för att inskärpa sakens allvar. Språket blir ju alldeles utarmat och monotont om vi alla för en falsk "saklighets" skull ska vara tvingade att skriva kanslisvenska.

Våra politiker, som till varje pris vill styra och ställa och öva makt över sina liv, ska minsann inte SJÄLVA få sitta i elfenbenstorn och tro att de kan hålla på och leka med dockor hur fan som helst. De ska STÄLLAS TILL ANSVAR för vad de säger och gör, och är det så att det inte passar, så går det minsann alldeles utmärkt att SJÄLV följa den "arbetslinje" man predikar och söka ett hederligt arbete. Men det är klart, ett jobb som undersköterska eller snabbköpskassörska är ju ingenting för bortskämda överklasskärringar som i hela sitt liv har levt ett överbeskyddat lyxliv och lärt sig förakta sina medmänniskor från barnsben.

Arkivkopia sparad.

"våra liv" skulle det förstås vara.

Helena! Först måste man förstå innebörden av ordet "sjuk". Det gör inte du när du propagerar för "din" modell"!

Sjuk är inte en jävla förkylning man viftar bort med en näsduk. Inte heller ett brutet ben är en sjukdom. Ett brutet ben är ett tillfälligt sjuktillstånd. Du borde ta dig tid att i ett par månader gå runt på olika avdelningar inom vården. Där skulle du få reda på sjukdomar som du inte ens kan stava till, vilket INTE betyder att de inte finns, även om du tycks tro det!

Alla sjukdomar syns inte i pannan på folk, lika lite som det syns i pannan på en riksdagsledamot hur dum eller begåvad han/ hon är.

Men jag önskar att det stod i pannan, tänk vilka dyrbara misstag vi sluppit då!