Marocko – en katt bland de Nordafrikanska hermelinerna

De senaste månadernas händelser i Mellanöstern och Nordafrika har lett tankarna till den slitna dominoteorin. Särskilt i Nordafrika har denna metafor varit relevant med protester och revolution i Tunisien, Egypten och senast i Libyen. Landet längs i väster, Marocko, har däremot varit relativt skonat från den negativa spiralen av fredliga protester som möts med våld med dödlig utgång. Fram tills i dagsläget har det Alaouitiska kungadömet visat sig vara en stadig dominobricka med pragmatiska reflexer. Frågan är nu om landets styrande elit lyckas med att reformera och demokratisera tillräckligt för att möta människors uttalade missnöje mot det rådande socio-ekonomiska och politiska klimatet.

Bara framtiden kan utvisa om Marocko visar sig vara en trägen trädgårdsmästare som sakta men säkert försöker rensa bort nepotism- och korruptions-ogräset för att marockanerna ska få mesta möjliga ljus och näring. Hittills har regeringen svarat folkets missnöje med kraftigt utökade subsidier av vete, socker, gas och olja i 2011 års budget. Utöver detta har kung Mohammed VI sanktionerat en politisk reformprocess. Folket kommer att hålla ett vakande öga på denna process så att opportun retorik omvandlas till resultat.

Marocko kan sägas vara navet i 'västra Arabien'. Det arabiska ordet Maghrib betyder väst och står i förhållande till Mashriq, öst eller platsen för soluppgång, som i dagligt tal är Mellanöstern undantaget den arabiska halvön. Marockos geografiska öde gör att landet befinner sig på en geopolitisk och kulturell brytpunkt mellan, Atlanten och Medelhavet, Afrika och Europa, Nordafrikas kust och Saharas öknar, Orientalen och Occidenten. Historiskt sett har Marocko varit utåtriktat och politiskt influerats av Europa. Hassan II lär ha liknat Marocko vid ett träd som har sina rötter i Afrika men sina grenar i Europa. 1987 sökte landet om medlemskap i EG men blev portad på uttalade geografiska grunder. På den kognitiva Europakartan är det svårt att få plats om man är på södersidan av Gibraltarsundet (eller för den delen nästan helt söder om Bosporensundet om man frågar turkarna).

Introduktionen av reformer för att stimulera en politisk pluralism i landet har kännetecknat de sista 15 åren. 1996, i slutet av Hassan II:s era, genomfördes en ändring i Marockos konstitution som definierar Marocko som en 'demokratisk, social och konstitutionell monarki'. Vidare blev landets nationella val till parlamentet 2007 hyllad av såväl internationella valobservatörer som politiker, att ha varit de mest transparenta i Marockos historia. Det låga valdeltagandet på 37 % (en minskning från 52 % 2002) sågs snarare som ett tecken på transparens, än bedrövlig uppslutning till vallokalerna, i och med att de tidigare officiella siffrorna ses som medvetet uppblåsta. Även om Mohammed VI fortsatte i sin fars reformfotspår och Marocko tillsammans med Ukraina 2007 mottagit EU pengar som en uppmuntran för sitt reformarbete, minskade aptiten för genomförandet av reformer successivt. 1996 års konstitutionella ändring till trots, rent de facto är det så att den Marockanska monarken är absolut.

Men så kom då revoltvågen. Arabvåren samt dess ringar på vattnet var ett faktum, även i Marocko. Den 20 februari blev det figurativa startskottet i Marocko för en landsomfattande manifestation i arabvårens tecken mot sociala orättvisor och för politiska reformer, däribland begränsad kunglig makt. Vid demonstrationerna miste fem personer livet i staden Al-Hoceima och ett hundratal demonstranter såväl som poliser skadades. En folklig rörelse bär nu sitt namn efter denna inledande demonstrationsdag, 20 februari, och det har sedan dess organiserats fler stora demonstrationer i Casablanca och Rabat.

De flesta av de manifestationer som utförts sedan dess har förlöpt fredligt även om våldsincidenter har ägt rum mot demonstranter. Intressant är också att kung Mohammed VI:s kusin, prins Moulay Hicham El Alaoui, ibland kallad den röda prinsen på grund av sin öppet kritiska röst mot den politiska makten, har höjt sin röst i den växande demokratiseringsrörelsen. Prinsen som gick i exil 2002 för att debattklimatet i Marocko hade blivit 'ohälsosamt', uttalade i en intervju med nyhetskanalen France24 den 18 februari sitt stöd för 20 februarirörelsen och alla dess initiativ som på ett fredligt sätt försöker demokratisera Marocko genom att förändra maktstrukturerna i landet.

Om Mohammed VI:s reformvilja hade svalnat betydligt de senaste åren, har händelseförloppet under de senaste månaderna väckt till liv en reformplan som kungen nu måste hantera. Som en direkt reaktion på det politiska tryck som 20 februarirörelsen lyckats sätta igång, annonserade Mohammed VI den 9 mars i ett tal till nationen, att en omfattande konstitutionell reformförslagsprocess inletts av en kommitté, som bland annat ska se över maktbalansen mellan kung, premiärminister och regering, samt parlament.

Efter att kommittén presenterats sina förslag för kungen i juni i år ska det slutliga reformpaketet valideras och förankras i en folkomröstning. Lise Storm vid Exeters universitet kallar i en intervju med Reuters den 21 mars reformplanen för djärv men politiskt listig. Tydligt är att Mohammed VI har valt att leda händelseförloppet istället för att tvingas reagera på omvälvningar inom landet. Till exempel är konstitutionskommittén utvald av kungen själv. Men genom att initiera reformerna sitter Mohammed VI i det politiska förarsätet och hans initiativ kan ge honom en stor portion goodwill, både i det inhemska landskapet och utomlands.

Innan revoltvågen svepte över Maghreb hade Marocko redan börjat arbeta på strukturella reformer av staten, vars modell man kallar 'Marocko åt marockanerna'. Nej, detta är inte en policy av nationalistisk tappning utan en regionaliseringsplan med syfte att decentralisera makten och att överföra kompetens till regionerna. Vid en presskonferens i Europaparlamentet i januari talade den marockanska senatsledaren, Mohamed Biadillah, varmt för denna utveckling som har som mål att bygga en institutionell organisation som understödjer Marockos ekonomiska och sociala utveckling. Detta är en utveckling som nu kan komma att bli implementerad snabbare på grund av den reform- och demokratirörelse som påbörjats i landet. Som parentes (även om frågan i sig inte förtjänar att bara vara en parentes) kan också tilläggas att det är i denna regionaliseringskontext man kan se Marockos autonomplan för Västsahara samt de pågående förhandlingarna mellan Marocko och Polisario under medling av Christopher Ross.

Efter att ha förfasats över det revolutionära våldet och Robespierres terrorvälde i Frankrike under revolutionsåren 1789-1794 kom Edmund Burke, konservativa ideologins fader, fram till att Louis XVI och hans ancien régime hade genom sin absolutism grävt sin egen grav. Man måste reformera om man vill bevara. Att konservera genom reformer var Burkes recept på moderat progression av såväl statstyre som statsskick.

Med en relativt stabil och växande ekonomi samt en pragmatisk inställning till reformer har Marocko tagit en annan väg än sina bröder och systrar i öster. Förhoppningsvis blir konsekvensen att det sociala kontraktet mellan medborgare och monarkin förstärks och att de legitima kraven på bättre socio-ekonomisk utveckling, mindre nepotism, mer parlamentarism och ett självständigt rättssystem i Marocko blir införlivade. Visst, små steg, ibland till och med kosmetiska ändringar, men även sådana kan ha stora effekter i slutändan. Som vi alla vet, en svala gör ingen sommar. Men den hjälper onekligen till med att bättra på förhoppningarna om en marockansk sommar.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/35018

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

The Western Sahara is doesn’t an independent state. The Western Sahara is a southern territory in Morocco. The Western Sahara was recovered by steps in the Madrid’s Agreement between Morocco and Spain.

The "Sahrawi Arab Democratic Republic" exists only in the Internet. It is not recognized by many countries and many countries have withdrawn their recognition of the Republic. The Sahrawi tribes spread across four countries, namely Morocco, Mauritania, Algeria and Mali.
The referendum is neither technically nor politically applicable.

The majority of the Sahrawi people lives in the south of Morocco and is within within at a Royal institution institution CORCAS represented. The Polisario Front is not the sole representative of the Sahrawi people. Many Sahrawi are willing to return to Morocco from the camps of Tindouf, are still preventing to doing it. The Polisario Front lacks the freedom of movement of the population in the camps of Tindouf and makes it muzzle.

Morocco doesn’t violate the human rights in Western Sahara and doesn’t suppress the Sahrawi voices, the taking party for the self-determination. Contrary, Morocco has introduced deep reforms in this area and has taken huge steps to ensure that human rights should to be respect. Morocco doesn’t prohibit the freedom of the expression in Western Sahara. In contrast, many Saharawi, to the separatist relieved haves Moroccan passports and are traveling freely to express them. There aren’t Sahrawi Political prisoners. All ware released thanks the royal amnesty. There are Sahrawis who they are living in Morocco and they are returned voluntarily to Morocco. This Sahrawis are unionist. It's Polisario, that doesn’t respect human rights. It’s is keeping people in the camps of Tindouf, forbids them to move freely, controlled the refugee camps and suppresses the humanitarian assistance, that expense to the refugees in the camps, and which Polisario enables them to enrich themselves. Polisario doesn’t allow a count of the population of the camps and is carried out. Polisario is practicing dark-skinned in the camps to the Sahrawi people.

The Moroccan government is willing to do everything possible to ensure that the conflict over Western Sahara to end but in the context of autonomy and respect its territorial integrity. It urges that the humanitarian help actually reaches the beneficiaries.

Morocco is doing everything necessary to enable the refugees to return to the camps of Tindouf finally in the mother country. Morocco has spent large investments in the Western Sahara and Morocco does not plundering the resources of Western Sahara. Morocco, contrary, have presented an ambitious project of autonomy, that provides a far-reaching autonomy for the southern provinces, which was welcomed by the international community and was qualified as a serious and credible effort on the part of the Security Council, an autonomy plan, which guarantees that the Sahrawis manage their political, economic, social and cultural affairs.
The four rounds of negotiations were a success for Morocco. Morocco has participated with good faith and with good will in the four rounds of negotiations, while the Polisario and Algeria applies a standing position. Morocco extends from the Polisario and Algeria hand to reach a political and final solution.

It is the Front Polisario and Algeria, which rejects this solution, is neither victor nor vanquished and their position holds, especially Algeria, which claimed to be not affected by the conflict, and that have to home the refugee camps in his territory. Morocco tried every means possible to convince them that this solution is the appropriate solution and that the plan Backer is buried.

It is very good if you are accepting the children in the camps of refugees. It is a good initiative to be welcome, but we must not forget that the front Polisario is the source of the suffered experienced by these children. These children are a puppet in the hands from Polisario, which it presents as a theater drama to get more help. These children are the victims of the exploitation and of the propaganda’s purposes of the front Polisario. More, these children lives away from their original country Morocco and are deported to Cuba, where they work in the fields. Her real place is Morocco, where they cans benefit from the education and enjoy all their rights.

Permalänk | Anmäl #1 Espe Elstad-Klavenes, 2011-04-12, 14:53

Ja, det finns väl skäl att hoppas på en demokratisering av landet, befolkningsantalet är inte fullt så skenande som i andra arabländer och avståndet till Mellanöstern är också en fördel.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-04-12, 15:04

Vi får väl se om Marockos kung får sitta kvar. För övrigt handlar inte domino-effekt uteslutande om att revolutioner måste uppstå i varje arabland. Den handlar likväl om att ledare i tex Marocko skräms av den arabiska revolutionen och inte vågar lämna över makten till barnen. I Tunisien ville ledaren tom ge makten till sin dotter, mot arabers vilja att en man ska vara ledare. Tur att han försvann

Permalänk | Anmäl #3 Ahmed Ahmed, 2011-04-12, 18:13

Äntligen en balanserad svensk artikel om Marocko.

Tilläggas kan att Mohammed VI genomförde en del av sina tidiga sociala reformerna emot en del av parlamentets vilja. Det är därför till stor del Mohammed VI:s förtjänst att Marocko räknas till Nordafrikas friaste land enligt Freedom House.

Jag kommer just från en längre resa runt i Marocko och har sett några av demonstrationerna i flera av de större städerna. I Rabat och Kenitra såg jag runt 30 demonstranter/vardera. Det kan knappast räknas som några större samlingar. Demonstrationerna gick lugnt till och de fåtal poliser som var i närheten var ganska loja.

Nästan alla marockaner jag pratade med sympatiserade med kungen som är mycket populär i Marocko. Även i de regioner som hans far Hassan II var mindre populär i. Mycket av de nödvändiga infrastrukturprojekt som görs i landet får också tillskrivas kungen.

I förlängningen vill också Mohammed VI se en representativ monarki liknande den europeiska. Dock så skulle de mänskliga rättigheterna och reformarbetet i Marocko förlora en hel del på om detta skulle ske för snart.

Permalänk | Anmäl #4 David T Eriksson, 2011-04-12, 21:05

Muslimska brödraskapet växer i Marocko! Det går åt rätt håll.

Permalänk | Anmäl #5 Ahmed Ahmed, 2011-04-13, 09:32

Ahmed Ahmed: Har du några källor för ditt påstående att Muslimska Brödraskapet skulle växa i Marocko?

På vilket sätt skulle det Muslimska Brödraskapet vara en garant för mänskliga rättigheter? Marocko behöver definitivt inte såna influenser.

Permalänk | Anmäl #6 David T Eriksson, 2011-04-13, 11:52

Det är sorgligt att al-Qaida växer mest i Nordafrika inklusive Marocko. Därför bör även ni som inte gillar islam, stödja muslimska brödraskapets frammarsch i Marocko. Det säkerställer den arabiska kulturen, så att de folk kan känna sig starka i sin identitet. Det säkerställer även kvinnors rättigheter, garanterar att de inte objektifieras, liksom underlättar för deras möjligheter att gifta sig och uppfostra barn.

Permalänk | Anmäl #7 Ahmed Ahmed, 2011-04-13, 13:24

Ahmed Ahmed: Du målar upp ett antal halmdockor här.
Jag har inget emot Islam. Det jag ogillar är när vissa tolkar Islam på ett extremistiskt sätt.
AQIM har ett väldigt svagt stöd i Marocko. Speciellt när man jämför med grannländerna.
Muslimska Brödraskapet har inget att hämta i Marocko och inget som en rationellt tänkande människa bör stödja.

Permalänk | Anmäl #8 David T Eriksson, 2011-04-13, 14:17

Jag läste någonstans att Marocco de senaste decennierna målmedvetet arbetat för att bli en nationalstat. Stämmer detta?

Permalänk | Anmäl #9 Martin A, 2011-04-30, 16:09