Maktens rus förblindar partiledare

Att gå med hedern i behåll

Några av de afrikanska ledarnas narcissistiska psykologiska profil och deras egoistiska motiv har gjort det omöjligt för dem att lämna. I Gbagbos fall ser vi hur långt det kan gå då man likt Hitler stänger in sig i en bunker och låter folket lida och dö utan en tanke på att de varje dag orsakar ytterligare offer i spåren av sin deformerade bild av sig själva och sina "rättigheter".

Egyptens president Mubarak insåg när klockan var slagen. Här i Sverige har vi sett hur Mona Sahlin ganska snabbt fattade galoppen och såg till partiets bästa. Hon avgick med hedern i behåll och blev nästan lika firad som då hon tillträdde. Skillnaden nu var att inte halva den kvinnliga delen av åhörarskaran delade hennes frisyr. Vi får väl se hur många det är i S-leden som snart bär Juholtmustaschen. Men jag tror knappast att Juholt når den popularitet som Mona hade.

Hon var på många sätt en förebild, en frisk fläkt och en "böna" som länge kunde hantera de tunga elefanterna i maktens korridorer. Men det var några som var uppbragta över hennes frimodighet och oförmåga att hantera privatekonomin. Och här sprack det. Ute i buskarna satt folk och kämpade med knapra medel men med hög moral. "Man gör rätt för sig i det svenska folkhemmet även om man måste leva på bidrag".

På sätt och vis liknar detta självbedrägeri idrottaren som bara klarar sig genom doping. Här måste socialdemokratin hitta en väg från "socialbidragsparti" till något annat. Och förskingring är ingen uppskattad väg. Denna egentligen ovidkommande incident har blivit en svår black om foten för Juholt och hindrade den möjliga uppgången för S efter ledarskiftet. Jo Juholt det smetar av sig.

Hur ser det då ut för Centern? Vilken profil har man och vilka slags visioner? Under Mauds ledning har Centern blivit alltmer marginaliserat samtidigt som de frågor man ansvarat för visat på svåra brister i hanteringen. Sverige är sist med att reglera mobilanvändandet i trafiken. Under förra mandatperioden var det Centerns infrastruktur minister Åsa Torstensson som stängde in sig i sin bunker och vägrade medverka till en säkrare trafik. Hennes agerande "belönades" med att Centern tappade en ministerpost och hon fick inga uppgifter i den nybildade regeringen. Maud Olofssons lag krackelerade emedan Moderaterna stärkte upp sin regering med egna representanter.

Den nya moderata infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd visar tyvärr upp motsvarande svaghet: vi ska titta på det här mer grundligt, vilket jag tycker är rimligt, och sedan återkomma först 2012. Så det vore ju dumt om jag skulle säga ja eller nej, eller vara väldigt tvärsäker i dag". Det är inte så man går till historien som en minister med handlingskraft. Maktens rus men oförmåga att ta beslut och agera innebär att man sitter på höstacken men kacklar istället för att gala. Tuppens kuckeliku är signal till handling. Och ministrar som för många gånger säger "Vi ska se över det här" avslöjar att de är oförberedda.

Makt ger ansvar och handlingsmöjligheter men också risk för svek

Näringsminister Maud Olofsson har satt ned foten då det gäller SAAB. "Sveriges skattebetalare ska inte finansiera ett privat bilföretag". Nä, men Sveriges skattebetalare ska få svindlande energiräkningar som ska betala Vattenfalls tyska och svenska chefer hiskeliga bonusar. Energimarknadsinspektionens uppmaning till energibolagen att belasta Sveriges folk och företag med ännu dyrare elräkningar är ett flagrant svek.

Att bromsa och gasa i rätt ögonblick

Den som blivit minister sitter i förarstolen och måste ha omdöme att bromsa och gasa i rätt ögonblick. Man måste också ha insyn i statliga företag och myndigheter så att man inte blir överkörd av lobbyister och smart marknadsföring. När det gäller myndighetssvek finns det flera myndigheter som tävlar om "kalkonbetyg" efter att ha misslyckats med sin uppgift att värna folket. Inte minst Smittskyddsinstitutet som trots alla röda lampor tvingade på svenska folket ett vaccineringsprogram som visade sig orsaka både död och svåra och obotliga sjukdomar och som grävde ett djupt hål i skattebetalarnas plånbok. Här är det väl Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i rollen som socialminister som inte behärskat situationen. Men han fick sitta kvar.

Visst ministrar ska inte lägga sig myndigheters inre arbete med risk för myndighetsmissbruk men ministrar måste kunna styra så att uppenbara fel inte begås. Det är för mycket av "Se över, utreda och komma tillbaka". När det står klart att något är uppenbart fel måste man agera snabbt. Jo jag kan förstå att det var svårt att avgöra pandemilarmets seriositet då "experterna" skrek ut hoten. Den som valts och fått makt avkrävs omdöme, ansvar och handlingsförmåga. I samband med svininfluensadebatten syntes Hägglund över huvud taget inte till annat än att han uppenbarligen gick på hysterilarmet och medverkade till katastrofen.

Man är inte ledare för att det är kul utan för att man har en uppgift

Under hösten har både Göran Hägglund och Maud Olofsson utsatts för tuffa krav på avgång men båda klistrar sig fast. Frågan är ändå om inte tåget gått för både Maud och Göran. Två borgerliga partier som genomfört ett uselt val och båda partierna är nu under riksdagsspärren.

Centern har en lång väg tillbaka för att skapa en profil och ett innehåll. Centerns kräftgång med en partiledare som sitter kvar "så länge det är kul", leder dem bara ännu djupare in i ökenlandskapet och en räddning kräver ett mirakel. Kristdemokraterna har ju sina familjefrågor och behöver bara modet och kraften att driva dem. Uppenbart måste dessa båda partier ändå genomföra ett snabbt ledarbyte innan det är för sent. Det är de nya ledarna som ska dra upp riktlinjerna för den politik som ska ge dem en chans i kommande val. Det är de nya ledarna som ska presentera vad partiet strävar mot och för och som ska ge väljarna en chans att se om de vill följa dem.

Börje Peratt (29 artiklar)

Anmäl