Varför tvingas jag vara fertilitetsflykting?

Det viktigaste är att alla de mammor som åker utomlands inser att de barn som blivit till skall ha rätten att veta sitt ursprung dvs info om donatorn. Nu finns det en del som struntar i det och det hoppas jag debattören tar avstånd ifrån!

Först vill jag poängtera att jag förstår din längtan efter barn, jag har själv varit där.
Att som du ägna flera år åt undersökningar, ivf, inseminationer, lägga 250 000:- på alla behandlingar och så mötas av det fruktansvärda beskedet att det sjuttonde (!) försöket resulterar i ett dött foster, är en situation man inte vill önska sin värste ovän.
Men, ingen har en ovillkorlig rätt till barn. Någonstans måste man sätta en gräns, tyvärr är det så.
Så undrar jag om du öht hört talas om adoptioner?

"En vecka senare reste jag igen, till Polen, för att sätta in embryon som donerats av ett par som själva gjort IVF tidigare. Två veckor senare fick jag provrör från en bekant som jag själv fick ta med mig till en privat barnmorskemottagning."

Jag vet inget om dessa procedurer. Ovanstående stycke blev lite förvillande. Vad var det för provrör från en bekant, om du två veckor tidigare blivit inseminerad i Polen med embryon?

Jag håller med dig larsson om att ingen har rätt till barn. Men barn har rätt till bra föräldrar. Och med "barn-är ingen-rättighet"-resonemanget som du och många kör med så måste man ju överväga att lägga ner ALL hjälp till ALLA barnlösa för barn är väl ingen rättighet för ett heterosexuellt gift par heller?

Naturligtvis har skribenten hört talas om adoption. Men det är inte det som artikeln handlar om.

Hej Elida

Du är så ung och söt på bilden. Hur kan det komma sig att du inte kan hitta en man att leva ditt liv med, eller att du inte vill ha en man? Du får gärna berätta om det här, för jag blir uppriktigt sagt jättförvånad över att man inte _vill_ bilda familj på naturligt sätt om man nu har möjligheten. Det är lättare att förstå medelålders kvinnor som har npf som gör att de har svårt att få kontakt med människor, eller som är jättefula.

Det verkar nämligen i mina ögon jättekonstigt, och jag kan inte låta bli att undra om du har några väldigt speciella egoistiska skäl för att vilja ha ditt barn HELT för dig själv. Så att det inte ska ha någon annan vuxen att vända sig till, utan bli HELT beroende av dig..?

#5 Barnenifokus. Jag vidhåller att ingen har OVILLKORLIG hjälp till barn, inte ens heterosexuella par heller (har alltså varit där själv). Om man som artikelförfattaren gör sjutton (17) försök och det ändå inte fungerar, kanske man ska ta sig ännu en funderare på om det inte är dags att gå vidare i livet. Jag är övertygad om att artikelförfattaren skulle bli en utmärkt mamma, varför inte till ett barn som redan finns och som behöver just en fantastisk mamma.
Och för att inte få alla ofrivilligt barnlösa runt om i landet på mig, ja, jag anser att ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, jag anser att man bör få hjälp med behandling TILL EN VISS GRÄNS, (ursäkta att jag skriker).
Sedan stöter jag mig lite på devalveringen av ordet "fertilitetsflykting". Kom igen.

"Varför tvingas jag vara fertilitetsflykting?"

För att det inte är, och inte ska vara, en rättighet att bli förälder. Det borde däremot vara en förbannad skydlighet att ens barn har föräldrar, men det är något helt annat.

Jag håller med Pelle Philipsson i artikeln här intill om det orimliga i att i ena sekunden tvinga pappor till 50/50-omhändertagande av barnen för att det är så oerhört viktigt. I andra sekunden låta barn födas utan en chans att hitta hälften av sitt ursprung, eller få kontakt med den så omvittnat viktige fadern. Det rimmar illa med att Sverige officiellt säger sig alltid ha ett barnperspektiv för ögonen. Det stämmer inte, det har vi verkligen inte.

Det viktigaste i detta sammanhang är väl att barnet som vuxen har rätt att få reda på vems gener hon-han bär inom sig. Det kan ju råka slumpa sig så att hon-han är mycket olik sin mamma och den övriga släkten i utseende, sätt, humör, vem är man egentligen. Genetiken är ju trots allt 50-50%.

larsson igen
Håller med dig - jag anser också att det finns en gräns - men jag tycker att gränsen ska vara lika. Oavsett civilstånd.

och Helena! jag har 2 donatorsbarn redan. Dom har många vuxna att vända sig till, kanske till och med fler än barn som har mer än en förälder. Och jag är precis som Elida skitsnygg, men det vet nog alla, att utseendet inte har med seriös familjebildning att göra:)

Varför ska ensamstående kvinnor med sjukvårdens hjälp föda barn? För att det är möjligt tycker inte jag räcker som motivering. Hur är det för ensamstående män med drömmen om att se sitt barn födas? Varför duger inte ett adopterat barn för medlemmarna i Femmis?

Ensamstående män har möjlighet (inte i Sverige heller - än) att bli föräldrar med hjälp av surrogatmödraskap och det är också en fråga som diskuteras av politiker. Men män som vill bilda familj på egen hand kanske måste sluta sig samman och driva den frågan - om den är viktig för dem? Angående adoption så är det mycket svårt att som ensamstående få adoptera, få länder tillåter att deras barn adopteras till ensamstående, vilket förmodligen beror på att det i många länder är skamfyllt fortfarande att vara ensamstående mamma.

Man kan inte se barn som någon rättighet. Absolut inte om det sker på annan väg än den naturliga.
Kostnaden ska absolut inte läggas på skattebetalarna utan de som önskar att gå den vägen ska få stå för varje krona.

Ja, hur besvarar man kort och koncist en del av de direkta frågor som ställts? Åsikterna måste få finnas och kommer att finnas. Det är en lite annan fråga som jag någonstans får lägga därhän. Jag kan trots allt bara stå för mig och för Femmis. Utan frågor sker ingen utveckling, därför kan och får åsikterna och frågandet existera även när det gäller mina egna livsval - vilka i detta avseende är offentliga. Stod jag inte ut hade jag inte heller tackat ja till nomineringen till ordförande. Men åsikter har jag givetvis, och en del av dem vill jag ändå uttrycka.

Provrören som frågas om, de som jag fick av en bekant två veckor efter insättande av embryon - det avsåg provrör för blod. Eftersom jag inte kunde vända mig till den allmänna sjukvården fick jag vända mig helprivat och eftersom mottagningen normalt inte hanterade den typen av prover fick jag själv skaffa fram provrören.

Jag är medveten om att det ibland finns ett intryck av att en femmis är en kvinna i medelåldern som inte kan finna en partner. Sanningen är förstås, som alltid, lite annorlunda. Det skiljer nästan 30 år mellan äldsta och yngsta kvinna i Femmis och de kvinnor jag mött har varit driftiga och starka kvinnor, dessutom ofta vackra. Orsakerna till att välja att försöka bilda familj på detta sätt skiftar otroligt - en del sökte efter den rätta/rätte länge, andra lämnade relationer där barn inte var aktuellt, en del fann detta sätt som en oerhörd möjlighet redan från början. För mig var det inte en fråga om att välja bort en partner, men en önskan om att inte vänta till dess jag skulle få svårigheter, som drev fram ett beslut. Sedan blev det svårt ändå, men det kunde jag ju inte veta på förhand.

Jag vet att tanken ibland lyfts när det gäller att kvinnor borde se över möjligheten att bli gravida med en man genom en tillfällig förbindelse. Ingen kvinna i Femmis skulle anse att det vore rättvist mot den man som på så sätt tvingades in i ett föräldraskap, eller det barn som tvingades växa upp med vetskapen att pappa inte velat ha dem. För de hade i det ögonblicket blivit pappor. Den sagan är svår att berätta vid nattningen... Att med nedsatt fertilitet göra det nu, skulle för min egen del dessutom innebära en betydligt högre risk att få klamydia än chansen att jag helt oförhappandes skulle bli gravid.

Adoption lyfts ofta, men kanske saknas förståelse för vad adoption idag innebär? En del kvinnor i Femmis är godkända och köar för adoption, för en del är det viktigt att bära sina barn. För mig personligen är det inte en svårighet att tänka mig ett adopterat barn, men jag har också köat i 4 år och förväntas komma fram i god tid för att inte fylla 42 år (åldersgränsen för medgivande) innan det kan vara möjligt att tänka sig barnbesked. För mig återstår ca 3 år innan barnbesked kan vara aktuellt. Det finns idag inte barn som inte skulle få familj om jag inte adopterade det. Det finns ingen anledning att anse att jag gör barnet eller världen en tjänst. Vilket för mig är en positiv bieffekt av de köer som finns - inget barn ska behöva vara tacksamt för sina föräldrar! Någonsin. Ett barn ska få känna sig efterlängtat och önskat, egoistiskt dessutom därför att det inte finns en plats där de ofödda väntar på att få födas. Varken ett adopterat eller ett fött barn ska behöva bära en tacksamhet för att få ha sina föräldrar. Men får jag någonsin uppleva att få vara förälder, till ett barn jag får föda eller ett barn som jag får i mina armar vid 3 års ålder - är det jag som kommer att vara oerhört tacksam för det barnet. Som är mitt eget. Oavsett sättet det kom i mina armar på.

Då kanske man ska fråga sig varför det är så svårt för ensamstående att adoptera. Det kanske är så att de har lite tankar bakom sina krav? Det innebär onekligen en ökad trygghet att vara två föräldrar, det blir ju ett extra skydd vid arbetslöshet eller sjukdom.

Jag slutar aldrig förundra mej över den otroliga egoism idag som präglar vissa kvinnor. Det är väl absolut INGEN rättighet att föda ett barn. Och vad är det för fel när du vill förmena ditt barn att få tillgång till en far att identifiera sig med. Jag anser inte, att svensk sjukvård ska kosta på denna form av behandling som för mej tyder på en stor egoism.

Barn kan aldrig bli en rättighet. Och två föräldrar borde inte bara vara det bästa för ett barn, utan också för samhället, då det faktiskt blir skattebetalarna som måste trygga ekonomin istället för ett delat föräldraskap (visst, det finns massor av propåer här..).
Sedan undrar man lite försynt om en del föräldrar verkligen borde få vara det trots sin förmåga....

#16, Elida Kindh du skrev:

".......eller det barn som tvingades växa upp med vetskapen att pappa inte velat ha dem."

Det är ju precis vad som sker. Donatorn ger bort sin sperma, men han vill inte ha barnet.
Jag tror att ett ansenligt antal på Femmis kommer att få stå till svars för sina handlingar när barnen blir äldre. Inte minst när barnen börjar fundera över sitt genetiska arv.

Att välja bort Pappan till ett kommande barn är så otroligt egoistiskt. Har man fått nitlotten att man inte hittat en partner som man kan få barn med så är det nog tyvärr en sak man måste leva med. Att låta sitt eget "misslyckande" över detta gå ut över ett barn är vidrigt. Staten Sverige har anser jag som skyldighet att alltid utgå ifrån barnets bästa i alla dessa situationer.

Jag tycker inte ens det behövs studier för att förstå att iaf från grunden bör ett barn få en chans till att ha sina 2 biologiska föräldrar. Att det sker saker senare i livet är tyvärr svårare att styra över som att pappan bli en idiot och drar eller mamman blir alkis och skiter i sin unge så pappan blir "ensam förälder". Men staten bör iaf se till att alla som föds i detta land om möjligt ska ha 2st biologiska föräldrar. Är det något som vi verkligen behöver debattera över? Bara för att man kan skaffa barn och skita i pappen med dagens forskning så betyder det inte att det är en rättighet.

"Har man fått nitlotten att man inte hittat en partner som man kan få barn med så är det nog tyvärr en sak man måste leva med."

Det är knappast otur, utan bara rena prioriteringar från Elidas sida. Hon har helt enkelt valt att hellre göra karriär och ha kul än att skaffa barn med någon av männen som kunnat tänka sig att göra det med henne. Och nu ångrar hon sig när ungdomen passerat och äggstockarna skrumpnat.

Beteendet är korkat, destruktivt och absolut inget som bör uppmuntras via miljonsubventioner från samhällshåll.

om det är ANTALET föräldrar/vuxna som några av er är så upprörda över, så skulle jag vilja påstå att det endast i några decennier varit så att barn vuxit upp i sk kärnfamiljer (enligt mig den mest överskattade familjeformen jag träffat på). Tidigare (och idag i stora delar av världen) levde man generationer tillsammans. Det fanns far och morföräldrar, drängar och pigor, grannfruar och kusiner, portvakten och vuxna storasyskon kring barnen. Sen kom man på att det skulle vara mamma, pappa, barn och så skulle det vara perfekt. Blev det perfekt? Njae....

Alla som kan läsa detta vet att det ska till ägg och spermie och livmoder för att det ska bli barn. För att barnet ska leva och må bra ska det till lite mer än så. Att då påstå att mamma+pappa (allena rådande) skulle vara det optimala är ganska naivt. Tycker jag. Vad grundar man det på? En otroligt kort historia av kärnfamiljsnorm i lilla pluttsverige..... Detta innefattar ganska få av den totala befolkningen på jorden genom historien. Jag har (tyvärr) ganska liten respekt för de som skriker sig blodiga med dessa klena argument. 60 år av västvärldsnormer för att prata om ngt så viktigt som hur barn mår och vad de mår bra av? KOM IGEN!

Innan du svarar - läs vad jag skriver en gång till och notera:
1 jag är inte manshatare (eller pappamotståndare)
2 jag förstår och vet att det finns kärnfamiljer och att det naturligtvis finns barn i dessa som har det utmärkt
3 kärnfamiljen har inte funnits speciellt länge och den är inte så vidare hållbar (har det ju visat sig)

Män med de attityder och åsiketer som framskymtar i många inlägg här anser jag vara direkt olämliga förebilder för det uppväxande släktet. Ingen vettig kvinna skulle vilja ha en man av den här typen... Då är det nog bättre att göra jobbet själv och få fina barn med sunda värderingar än små upp-fuckade barn av vidriga fäder. Att vara "man" är tyvärr ingen garanti för att man är lämplig som far. Allt fler män av den här typen är orsaken till att singelmödraskapet är intressant. Och i ärlighetens namn, så är det väl bättre att vi dopar människosläktet med starka friska donatorgener än med tröga mangrisar och bitterkukar.

Nu handlar det förstås inte om min kropp då...utan om rätten till att behandlas på samma sätt som hetero- och homosexuella par (vars rätt till just landstingsfinansiering sträcker sig till 37-38 år och ger 1-3 försök med IVF beroende på vilket landsting man bor i, därefter betalar även paren själva men får fortsätta få sin vård i Sverige)

Elida: tack för svar. Men jag tycker ändå att det är konstigt att du började tänka på insemination så tidigt i livet. När du fortfarande hade alla möjligheter kvar att träffa en man. Tänk om du lagt all tid som du lagt på detta på att dejta män från en dejtingsajt i stället! Då hade du helt säkert träffat flera guldkorn på den här tiden..!

Gunilla Gerland: jag tänkte faktiskt precis på dig när jag läste det här. Jag har alltid undrat hur du resonerade, när du skaffade barn ensam trots de svårigheter du har. Som du själv har varit väldigt öppen med. Jag menar - har man sådana svårigheter (med det sociala samspelet o.s.v.), så är det väl ÄNNU viktigare att barnet har en far som är fullt frisk, som han/hon kan ta efter..?

Och dessutom: om ditt barn har ärvt dina svårigheter (om det inte har det, så kunde du inte veta att du skulle ha sådan tur när du gjorde inseminationen). Tycker du inte då att det är ÄNNU värre att du satt ut honom (var det va?) väldigt ensam i världen med en gammal mamma som inte kan vara med så länge i hans liv, ingen pappa, och inga syskon..? Tänk om han aldrig klarar av att skaffa sig vänner och en egen familj - vad får han för liv då..? :-(

John Lundaahl: jag antar att du skämtar nu, men jag håller i alla fall inte med. Dessa barn blir så utsatta ändå, att de mer än några andra barn har behov av att få bli så bra som möjligt i sig själva: d.v.s. få bli vackra, få ha god fysik och god hälsa, intellektuell begåvning o.s.v.. De flesta kommer ju inte bara att sakna en far utan också syskon, och de blir helt beroende av att kunna göra sig omtyckta, skaffa sig vänner och partner och ta sig fram i livet helt på egen hand...

Citat - "Sjukvård i Sverige ska ges efter medicinska överväganden. Trots det är inte en medicinsk bedömning som ligger till grund för att jag idag nekas sjukvård. Den bedömningen är och förblir politisk."

Det första påståendet är intressant men felaktigt. Elida, elektiv sjukvård är en politisk fråga snarare än en medicinsk.

Vilka behandlingar ska man erbjuda? Till vem? Varför det? Och vem ska betala för det? Med betala menar jag inte enbart räknat i kronor och ören utan även i sjukvårdspersonalens tid. Det är nämligen inte en oändlig resurs, oavsett hur mycket pengar man pumpar in. Alla dessa är i högsta grad politiska frågor.

Ett exempel slumpvis draget ur tillvaron - Man har slutat behandla harmynthet på många sjukhus i sverige, av besparingsskäl. Varför skulle din önskan att få barn utan partner prioriteras högre?

Det är ingen rättighet att ha barn. Var och en får försöka bäst den vill, men samhället skall absolut inte betala om de inte lyckas. Varfôr skall vi skattebetalare betala för alla folks påhitt?

"Nu handlar det förstås inte om min kropp då...utan om rätten till att behandlas på samma sätt som hetero- och homosexuella par "

Du har ju samma rätt. Bara att skaffa en partner och inseminera på.

Helena, det är klart jag skämtar. Men det är i mina ögon underhållande att se feminister, vilket jag antar att Emilia är, uttrycka åsikter kring insemination som de i ett annat sammanhang förkastat som ren nazism.

Däremot tycker jag det är tragiskt att så pass många kvinnor väntar tills deras kroppar inte längre knappt klarar av att föda barn och utsätter sig själva, ungar, anhöriga och samhället för smärta, besvikelse problem och belastningar. Det vore bättre om barnlösa kvinnor över 35 helt enkelt gick vidare med sina liv än att de desperat försöker tvinga fram barn genom medicinska processer.

Så pass att jag inte tycker att samhället ska uppmuntra sådan galenskap genom subventioner. Och det gäller förstås både homo- och heterosexuella par.

Modigt av dig Elida att ge ensamstående kvinnor ett ansikte i inseminationsdebatten. Och du... skit i alla ignoranta och ibland till och med räliga kommentarerna du har fått här!! Varmt lycka till!!!

#31, Emilia. Varje gång du postar kommentarer så måste du klicka för att du läst och godkänt newsmills regler.

Här har du några av dem.
# Använd en civiliserad ton och undvik personangrepp.
Newsmill tolererar inte:
# Kränkande kommentarer om enskilda.
# Svordomar och könsord.

Jag blir rentav mörkrädd när jag läser. Vissa av kommentarerna är ju snudd på fascistiska och personangreppen (bl a kommentarena om artikelförfattarens kroppsfunktioner) är vidriga.

- Att ta steget till att bli frivilligt ensamstående mamma via insemination eller IVF är alltid förenat med en hel del självrannsakan och funderingar. Det är inget beslut man tar lättvindligt.

- Frågan i stort handlar handlar inte om ensamstående kvinnors rätt att "skaffa barn" utan att ensamstående ska ha SAMMA rätt att bli inseminerade som kvinnor som bor ihop med en man. Att alla barn ska ha "rätt" till en pappa är inte bara ett svagt argument, utan även hemskt. Med det säger man i stort sett att alla de barn som blivit till genom insemination/IVF i t.ex. Danmark aldrig borde ha fått födas. Att det, på något märkligt sätt, ligger i deras eget intresse att aldrig ha blivit till. Lite draget till sin spets segregerar vi alltså barn, barn som kommit till världen långt mer efterlängtade än många av de hoppsanbarn som blir till i den svenska svenssonsänghalmen.

- Adoption är ett jättebra sätt att bli förälder, men köerna är vansinnigt långa och kommer man fram är det inte säkert att man får den efterlängtade OK-stämpeln. Detta gäller par såväl som ensamstående. Sedan undrar jag varför adoptionskortet ständigt ska dras fram som ett enda alternativ, när man diskuterar ofrivillig barnlöshet? Och alltid uttryckt som "adoptera istället så hjälper du ett barn ute i världen". Som om det enbart är de ofrivilligt barnlösas ansvar att lösa problemet med världens föräldralösa barn. Alla de Svenssonfamiljer som har 2,5 barn och ändå "skaffar" ett tredje och fjärde. Varför adopterar inte ni?

Jag har två barn mha donation i Danmark. Jag har länge haft en årslön på 500 000+. Jag har betalt skatt, gladeligen, för att vi i sverige ska ha sjukvård, skolor, mm.
När jag 38 år gammal vill få hjälp av en gynekolog att utreda om jag är fertil, kontrollera slemhinnan i livmodern och få nåt recept utskrivet - så kan jag inte få den hjälpen. Jag betalar mina IVF- försök själv, jag betalar mina resor, jag har betalt skatt utan att ha varit sjuk en dag på 20 år i arbetslivet. Men jag ör inte tillåten att få gynekologisk hjälp i Sverige.

Varken jag eller en hetrosexuell kvinna i min ålder skulle få fertilitetsbehandlingar gratis i Sverge. Den gränsen passeras vid 37 år. Men skillnaden är att en hetrosexuell kvinnas pengar duger som betalning på en svensk klinik- Och hennes gynekolog kan hjälpa henne utan att vara lite olaglig.

Vi har betalt skatt. Vi har rätt till vård på samma villkor.

Resonemangen att homosexuella eller ensamstående tjejer skulle bli bättre föräldrar än "kärn familjen" blir väll ändå lite konstig?

Låt oss komma överens om följande det finns kvinnor som är idioter och inte bör ha med barn att göra likaså män. Det finns heterosexuella som kan vara skitdåliga föräldrar. Men det gör det väll för gudsskull också bland homosexuella? Eller är dom garanterat bättre? Vi alla är väll människor och mänskliga så den ena avarten finns väll representerad i alla lägen?

Min poäng är ska staten gå in och betala så är det barnet man ska ta hänsyn till inga blivande föräldrars drömmar. Och oavsett vilken familjesituation som är vanlig i vilken kultur det än är så har alltid barn iaf under dom senaste 100tusentals åren haft en biologisk pappa och mamma. Jag anser att det är ett barns rättighet om möjligt att få det.

Anders C,

Hur kommer det sig att du bara uppmärksammar tjejernas personangrepp?? Läs igenom John Lundaals hårresande påhopp på artikelförfattaren, nå?

#32 Referens på att läpp- och gomspalt inte korrigeras i alla landsting önskas tack!

När det gäller intentionen i den svenska lagstiftningen gjordes på mitten av 90-talet en utredning som placerade barnlösa i kategori 4 (dvs gränsfall vad gäller nödvändig vård) men där regeringen i proposition höll med om utredningens slutsatser:
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=37&dokid=GK0360

Dessutom i samband med beslutet om förändringar av:
http://www.regeringen.se/content/1/c4/14/24/96eba372.pdf

Intressant i sammanhanget är förstås det faktum att jag aldrig nämnt i artikeln var kostnaderna för svensk vård ska ligga när det gäller rätten till fertilitetsvård. Men för sakens skull kan jag ju konstatera att jag anser att fertilitetsvården ska ske på lika villkor, och att det ska råda likhet över landet - oavsett vad man kommer fram till i övrigt.

Och du, John Lundaahl:

Jag är outsägligt tacksam att merparten svenska män inte är lika inskränkta och sexistiska som du.
Jag känner en enorm glädje att min man har fått den sortens uppfostran som placerar honom ljusår ifrån de slags uttalanden du kommit med här.

Tomas Fredriksson,

Ta av dig dina skygglappar och uppmärksamma männens personangrepp, sedan ska jag följa reglerna...

John: jo, jag tycker att vi behöver en attitydförändring när det gäller vid vilken ålder man ska skaffa barn. I dag är ju normen, att kvinnor - i alla fall de som har förutsättningarna för det - MÅSTE gå på universitetet, göra karriär och få upp sin lön så att de slår i taket för föräldraförsäkringen. Innan de får lov att börja försöka skaffa barn. Vid det laget är de runt 35, och det kan - precis som du säger - mycket väl vara för sent.

Samhällets budskap borde i stället vara, att man som kvinna _inte_ behöver göra karriär även om man har förutsättningarna. Utan att det är minst lika mycket värt att gifta sig tidigt och skaffa ett par, tre, fyra barn...

En annan sak som är oroande med den trend som vi har nu, är ju att det är intelligenta kvinnor, som dessutom oftast är gifta med intelligenta män, som blir barnlösa (eller bara hinner få ett barn i 40-årsåldern). Medan de mindre begåvade flickorna ofta börjar föda barn redan i tonåren, och får både fyra och fem - ofta med olika partners. Detta gör ju att generna för låg intelligens sprider sig mer än generna för hög intelligens i populationen...

Ylwa:

"Med det säger man i stort sett att alla de barn som blivit till genom insemination/IVF i t.ex. Danmark aldrig borde ha fått födas. Att det, på något märkligt sätt, ligger i deras eget intresse att aldrig ha blivit till."

Inser du inte, att med det argumentet skulle man kunna försvara våldtäkter och incest också, eftersom det bevisligen FINNS människor som inte skulle ha kommit till om inte de brotten begåtts. Likaså kloning, som enligt ryktena redan gjorts på människor i vissa länder. Ett mycket dumt argument!

Helena:
Dumheter.

Nej. Logik kallas det..! :-)

Väldigt bra skrivet!!
Jag ska också gå med i Femmis !!
Håller själv på och åker till Köpenhamn för att försöka bli gravid med insemination!
Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få försöka att bli gravid... och varför skulle vi ensamstående inte kunna få försöka bli det även här i Sverige nu 2011? Bara för att parförhållanden är den sociala normen ? Att skaffa pojkvän är inte alltid lösningen ... jag trodde jag hittat min drömkille... vi var ihop i över 3 år och försökte bli gravida i över 2 år... när det inte gick så ville jag att vi som par skulle söka fertilitetshjälp men då blev det tvärnej. Jag vill inte leva utan barn så vi gick skilda vägar.... inte alla hittar drömprinsen och det slutar som i en amerikansk film. Tyvärr...
Jag håller med dig helt Elida!

fia: nä, men även om det skulle bli skilsmässa efter några år för att pappan inte är "drömprinsen", så FINNS han i alla fall. De allra flesta skilda pappor blir kvar i barnens liv numera (det är inte som på 60-talet). Ofta har de varannan veckas boende o.s.v.. För BARNET kan även Mr Good Enough vara en bra pappa..!

#40

"- Frågan i stort handlar handlar inte om ensamstående kvinnors rätt att "skaffa barn" utan att ensamstående ska ha SAMMA rätt att bli inseminerade som kvinnor som bor ihop med en man."

Varför inte också ge kvinnor med psykiska problem eller missbruksproblematik SAMMA rätt att få pengar till insemination som kvinnor som bor ihop med en man?

"Med det säger man i stort sett att alla de barn som blivit till genom insemination/IVF i t.ex. Danmark aldrig borde ha fått födas."

Ungarna hade ju inte existerat, så de lär inte haft något att invända. Att det varit bättre för övriga samhället om de aldrig fötts är ju också sant då det är en social katastrof med barn som växer upp hos ensamstående mödrar. Dessutoms så talar vi om kvinnor som ofta kommer vara i 50-60 års åldern när deras barn är i puberteten och behöver som mest stöd, det är ett recept för social misär.

"Jag känner en enorm glädje att min man har fått den sortens uppfostran som placerar honom ljusår ifrån de slags uttalanden du kommit med här."

Kul att du har en väldresserad man.

#41 "Varken jag eller en hetrosexuell kvinna i min ålder skulle få fertilitetsbehandlingar gratis i Sverge. Den gränsen passeras vid 37 år."

Jag föreslår att vi höjer gränsen till 105 år. Det kan omöjligen slå fel.

#32

"Intressant i sammanhanget är förstås det faktum att jag aldrig nämnt i artikeln var kostnaderna för svensk vård ska ligga när det gäller rätten till fertilitetsvård."

Du är inte så noga så länge det inte är du själv som behöver betala antar jag?

#47

Tyvärr så är det ju en prioritet på den statsfeministiska agendan att förneka biologisk verklighet och att helt försöka anpassa samhället så att övre medelklasskvinnors nycker ska kunna tillfredställas fullt ut oavsett om det är fysiologiskt möjligt eller ej.

Det där med att de intelligenta sorteras ut via karriären vete tusan om jag håller med om. Ta en titt på föresläsningssalarna på universiteten så kanske du blir mindre övertygad om att det där var gener värda att bevara.

Idag har jag läst (kan dessvärre inte garantera källan dock) att varje barn genererar 18 miljoner in i statskassan (exkl kostnader)under sin livstid...
Varför skulle vi inte bekosta fertilitetsbehandling? (oavsett kön och civilstånd)

(om jag har fel och det "bara" är tex 7 miljoner kvarstår frågan; varför skulle vi inte bekosta det?)

det är föresten skönt att män och kvinnor med uppenbart knasiga glasögon/åsikter(den som vill får känna sig träffad) inte tillåts bli donatorer... det bringar ju hopp inför framtiden menar jag....

Elida Kindh

Jag är helt enig med dig i din åsikt. Alla ska behandlas likvärdigt i fråga om skattefinansierad IVF. Ingen ska få ta del av IVF. Det är inte statens angelägenhet och borde skötas rent privat.
Jag vill förövrigt fråga om du är lika drivande i frågan om hur mycket omtanke samhället ska ägna ensamstående barnlösa män. Jag hoppas att du iallafall har en bättre attityd än att de männen helt enkelt får skylla sig själva.

Barnenifokus: det är inte alls säkert att "era" barn kommer att generera några pengar överhuvudtaget till statskassan. Tvärtom kan de bli en brakförlust, om de får psykiska problem och inte kan arbeta... Eller om de hamnar snett i tonåren, och den ensamma mamman i 55-60-årsåldern med egna npf, kontaktproblem o.s.v. inte kan stävja det. Utan det slutar i missbruk och kriminalitet...

Det finns faktiskt statistik som visar att barn i kärnfamiljer får bättre skolresultat, oftare går teoretiska gymnasielinjer, har senare alkohol- och sexdebut o.s.v. o.s.v. - en mängd parametrar som indikerar resten av livet - än ensamma mammors barn.

Jag förstår inte vad argumentationen är egentligen. Nu för tiden finns alla sortera familjer - kärnfamiljer, stjärnfamiljer, föräldrar som bor ihop och som separerar.
Det är viktigt att barnen mår bra och generellt sett mår de bra i alla olika familjeformer. Enstaka undantag finns naturligtvis, men GENERELLT mår de bra!
Barn till ensamsående via insemtination är inte speciellt utredda i Sverige men väl utomlands. Där visar studier att de mår lika bra (faktiskt bättre) än barn i "vanliga" familjer.
Jag säger inte att pappor inte behövs. Jag säger bara att det finns många olika sorters familjer. Och våra familjer är en typ. Fammiljer utan mamma, bara pappa, är en annan. Kärnfamiljer, sparerade familjer - alla finns.

Barnen (med ensamstående mamma via donator) är utredda av psykologer - det mår INTE dåligt. Men om de har haft en pappa så mår de dåligt av att bli svikna av honom Eller om de haft en mamma mår de dåligt av att bli svikna av henne. Det är skillnad.

Om argumentationen är "männen då"? Så kan män idag bilda familj med donerade ägg och surrogatmamma (inte tillåtet i Sverige det heller) och kan kanske starta en egen förening? Diskussionen om surrogatmödraskap går varm i Sverige och jag ser ingen anledning att förvägra män samma hjälp till förädraskap.

Om argumentationen är kostanden för behandlingarna - så är det som sagt så att de flersa - hetrosexuella par eller ensamstående och (tror jag) lesbiska par - betalar sina behandligar själva. Men jag vill ha rätt att betala för mig i Sverige. inte åka utomlands.