Pappan kan inte reduceras till en burk spermier

Jag tycker debattören har helt rätt!

En liten rättelse - tror jag....
undersökningar visar väl snarare att donatorsbarn i ett heterosexuellt förhållande/äktenskap inte känner till sitt ursprung.... det är väl ganska stor skillnad. Eftersom par enligt svensk lag förbinder sig att vara öppna mot barnen (men skiter i det sen) borde ju eg assisterad befruktning för par vara förbjuden. Inte för singlar - för där blir det självklart att vara öppen med tillkomstsättet....

tycker jag

I ett land som säger sig alltid ha barnperspektivet för ögonen rimmar det verkligen illa.

Och jag håller med Pelle Philipsson om det orimliga i att i ena sekunden tvinga pappor till 50/50-omhändertagande av barnen för att det är så oerhört viktigt. I andra sekunden låta barn födas utan en chans att hitta hälften av sitt ursprung.
Jag anser att Sverige är ett förljuget land.

Ja, det där har jag också tänkt på. PK-folket ser inte att de trasslar in sig i självmotsägelser. För det brukar alltid vara SAMMA människor som förespråkar homosexuellas och ensamståendes rätt till barn, som skriker mest om obligatorisk delad föräldraledighet och VAB och andra åtgärder för att få pappan att vara mer med barnen i kärnfamiljer.

DÅ är pappan alltid SUPERviktig - så viktig att barnet kan ta psykisk skada om inte pappan till och med är hemma på heltid en period och vårdar det när det är spädbarn!

Men när det kommer till insemination av ensamstående kvinnor eller lesbiska par - så är pappan plötsligt HELT oviktig! Så oviktig att han inte behöver finnas med alls - det räcker med en burk spermier och 18 år senare ev. hans namn på en papperslapp...

Jag får inte ihop det - och jag undrar hur de får ihop det själva..?

Men hörrni, egentligen är det inte så svårt det här. Pappan anses som jätteviktig i situationer där han har bringat ett barn till världen tillsammans med en kvinna för att bilda familj med densamma. Och det är inte speciellt konstigt för man kan inte bringa ett barn till världen och sen ändra spelreglerna. Den moraliska plikten uppkommer i den stund det finns en möjlighet till ett svek.

Däremot är det ju ingen som hävdar pappaplikten (mer än ekonomiskt, men det är ju inte det "jätteviktig-pappa-argumentet" handlar om) för ett barn i det fall en befruktning är oönskad och paret splittrats till följd av densamma och mamman behåller barnet ensam.

På samma sätt är pappans (spermiens) roll självklart sekundär när det kommer till artificiell inseminering, utan att det står i principiell konflikt med argumenten att papporna är jätteviktiga för sina barn. Endast om man jämställer mannen med hans spermier uppstår det problemet.

Det är således den sociala rollen som pappa som är viktig för barnet, och som ligger till grund för "den-jätteviktiga-pappan-argumentet", inte den biologiska rollen (utom kanske för djupt troende personer).

Och i det avseendet är det intressant ifall "burkbarn", som författaren uttrycker det, lider men av att inte ha en pappa trots att mamman varit tydlig med hur det förhåller sig. Men där skulle det vara bra om författaren kunde redovisa var han får uppgifterna om "burkbarnens debatter" så att vi kan se om han har tolkat dem rätt (det är ju en skribent ovan som hävdar att han inte gjort det).

Visst, här kommer lite grann:

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/12/15/AR200612...

http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1163032/A-generation-sperm-don...

http://www.slate.com/id/2256212/

http://www.fof.se/tidning/2001/8/barnet-far-oftast-inget-veta

Detta är helt logiskt eftersom vi lever i ett land där feminismen har skapat en attityd som går ut på att kvinnor bara har rättigheter och män bara har skyldigheter.

Allt kvinnor gör - precis exakt allt - är bara rätt. Kvinnor kan aldrig göra fel. Och kvinnor har bara rättigheter, men dock inga skyldigheter.

Därför ska kvinnor självfallet få skaffa barn utan minsta tanke på barnets väl och ve. Att drösvis med internationell och mycket tung forskning visar att barn som växer upp utan fäder får det mycket tuffare i livet är inte relevant. Inte heller att det skapar kostsamma samhällsproblem.

Men så lever vi också i feminismens Saudiarabien.

#4 Självmotsägelsen uppstår bara hos den som anser att vissa familjekonstellationer är mer värda än andra. Men så är det naturligtvis inte. Adoptivfamiljer, bonusfamiljer, inseminationsfamiljer, singelfamiljer, kärnfamiljer, det är inte i konstellationen som kärleken sitter utan mellan de inblandade individerna. Det är inte pappans biologiska koppling som är viktigast för föräldraansvaret utan helt enkelt vilken roll man som vuxen och vårdnadshavare spelar i ett barns liv. Det är de vuxna vårdnadshavare som ett barn har i sitt liv som behöver skapa nära relationer till sina barn, pappor, mammor, bonusmammor, adoptivpappor osv.

De barn som växer upp med homosexuella föräldrar, adoptivföräldrar, med en ensam mamma eller pappa osv får givetvis inte per definition få ett sämre liv än den som växer upp med två biologiska föräldrar. Det absolut viktigaste är att vi som lever med våra barn gör vad vi kan för att skapa nära relationer och trygghet för våra ungar.

En annan fråga. När en ensam kvinna adopterar, så görs ju en mycket noggrann utredning av den sociala förvaltningen innan hon får medgivande. Det ställs ännu högre krav på ett socialt nätverk än när ett par önskar adoptera, och i synnerhet kollar man att det finns män som står kvinnan nära - typ kvinnans pappa eller bror. Samt naturligtvis hela den vanliga utredningen, där man kollar att mamman är fysiskt och psykiskt frisk, har jobb, en vettig bostad o.s.v..

Men när kvinnan gör insemination utomlands - kräver kliniken då några som helst bevis på ovanstående..? Jag vet att de håller ett samtal om det på Storkkliniken i Danmark, där man går igenom sådant. Men - är det någon som kollar ifall kvinnan ljuger..? I verkligheten kanske hon är psykiskt sjuk och lever helt isolerat från omvärden..? I Öst misstänker jag att de inte ens frågar, utan att de behandlar alla "rika" västerlänningar som bara kan betala...

Man undrar varthän jämställdhetsperspektivet har tagit vägen; män kan ju inte bli pappor genom ägginplantat i sin egen kropp.

Normupplösningen i samhället håller på att bli närmast total och därmed katastrofal.

Det finns självklart inget som går upp mot en kärleksfull kärnfamilj.

En mkt bra debattartikel.

Då undrar jag- vad tänker alla de MÄn på när de lämnar in sperman på burk....? Kvinnorna finner den väl inte i kranvattnet heller....

"Vi landar i en barnkultur där teknologi främjar viljerättigheter. Och kvinnor har alltid skaffat sig barn, oavsett lag och rätt, som en informant sa till mig. "

Undrar vad de kvinnor som förr i tiden våldtogs av män eller de barn som föddes utanför äktenskapet "där mannen smet från ansvaret" tyckte om männens kontra kvinnans privilegier som förälder. Utomäktenskapliga barn var en skam för kvinnan och skulle dräpas...
Fundera på det innan ni missunnar oss glädjen att kunna bära människofoster.

Susanna: det är mest unga studenter som donerar, och jag tror helt enkelt inte att de tänker så långt - DÅ. De är ju inte föräldrar ännu, och r*nkar gör de ändå..! :-)

...men jag har läst mäns berättelser, om att tankarna har kommit senare, när de är gifta och har egna barn. Då har de börjat oroa sig för om de har ett till barn någonstans därute, och var det barnet i så fall hamnade och hur det blir behandlat...

Det här förfarandet är inte rätt mot donatorerna heller..! Män OCH kvinnor - det finns ju kvinnor som donerar äggceller också, i en ålder då de är för unga och oerfarna för att fatta vad det betyder...

Kan inte hålla med dig. Jag tror för det första att de studier som gjorts, inte tagit med de normer som vi växer upp med i samhället. Det vill säga att vi växer upp och blir matade med att det rätta är att ha två föräldrar, och allra helst ett heterosexuellt par. För det andra. För att ditt argument ska hålla så hade man lika gärna kunnat säga att alla mammor som blir gravida och lämnade av sina män ska tvingas till abort eftersom barnen längtar efter att ha en pappa. Det är så lätt att sitta och hänvisa till undersökningar, men barn kommer, om inte de hanteras rätt alltid ha någon längtan, även om de var efter att ha föräldrar som såg dem, föräldrar som arbetade mindre..listan kan göras lång. För det tredje. Sannolikheten att en kvinna, som verkligen längtar efter ett barn, kommer ta hand om det bättre än många par-relationer skulle göra. Dessutom kan inte män skylla på att de inte kan och att det är orättvist. Om män verkligen velat ha barn så mycket som kvinnor vill, hade man sett fler av dem kämpa för att ensamstående ska kunna adoptera. Men något sådant ser man inte av.

AT:

"Jag tror för det första att de studier som gjorts, inte tagit med de normer som vi växer upp med i samhället. Det vill säga att vi växer upp och blir matade med att det rätta är att ha två föräldrar, och allra helst ett heterosexuellt par."

Ja, och de barn som föds nu kommer också att växa upp i samma samhälle och "matas" med samma normer. Vilket inte är några särskilt konstiga normer, eftersom det är så barn har blivit till i alla tider: genom att en man och en kvinna gifter sig, och sedan kommer barnet. Den normen kommer aldrig att ändras - och det ska den inte heller. Det har redan varit alldeles för mycket normupplösning här i Västvärlden, och vart har det lett oss..?

"För det andra. För att ditt argument ska hålla så hade man lika gärna kunnat säga att alla mammor som blir gravida och lämnade av sina män ska tvingas till abort eftersom barnen längtar efter att ha en pappa."

Nä. För de barnen FINNS redan. Att ta bort dem vore mord. Det är något helt annat än att medvetet SKAPA faderlösa barn.

Jämför med Fetal Alcohol Syndrom, t.ex.. Samhället verkar för att få gravida kvinnor att låta bli att dricka, så att barn ska slippa födas med den nackdelen i livet. Men när en gravid kvinna berättar att hon druckit, så tvingar man henne inte till abort. Utan man försöker att på olika sätt minimera skadan, genom att vara uppmärksam på om barnet har FAS - och i så fall sätta in åtgärder så att det kan få ett så bra liv som möjligt ändå.

På samma sätt är det med de faderlösa barnen, som kommit till p.g.a. att mamman övergivits under graviditeten - de får en sämre deal, men man får försöka ge dem ett så bra liv som är möjligt ändå. SAMTIDIGT som man upplyser om p-medel i skolorna, så att det inte ska behöva bli så många fler av dem.

AT: och vidare, detta du skriver om att de ensamstående kvinnorna kommer att kunna ta hand om barnen bättre än många par, för att de verkligen önskat sina barn.

1. Innan de har barn vet de inte vad de ger sig in på. De har ingen aning om hur förtvivlat trött man kan bli av att vaka på nätterna med ett spädbarn och aldrig få någon avlastning av en annan vuxen. Aldrig kunna duscha i fred, aldrig kunna gå ut en kväll, träffa vänner, prata vuxensaker med någon utan att barnet är med och man måste avbryta sig hela tiden... När man väl är där, upptäcker man att det är ganska smidigt att vara två..!

2. Det finns ingen annan vuxen som ser och kan ingripa, om den ensamma mamman drabbas av en förlossningspsykos ensam med babyn i lägenheten. Eller om hon plötsligt avlider - vilket kan hända även yngre - och barnet ligger där och dör en långdragen död av törst och svält...

3. Ja, de här kvinnorna önskar sina barn. Men jag tror att de gör det av fel skäl. De vill att barnet ska bli en ersättning för den partner de aldrig fick. Att det ska vara de två mot världen. Och DET är inte ett barns uppgift!

4. En annan sak är, att mammor oftast är mer hariga än pappor. Om barnet saknar en pappa, så finns det ingen som kan säga att: "Plutten bör visst få gå i trappan själv/cykla/gå hem till en kamrat/åka på sommarläger". Utan risken finns att barnet hålls tillbaka och blir väldigt ängsligt, får dålig motorik, och får ett ensamt, isolerat liv med sin ensamma mor som enda sällskap

Visst är pappan viktig... men det behöver ju inte vara den biologiska. Man kan lika gärna ha en manlig vuxen i sitt nätverk som kan få en betydelsefull roll och bli manlig förebild till barnet. Själv blev jag lämnad av min biologiska pappa när jag var 3 år och det lämnade ett stort sår i mig som aldrig helt läker. Men min mamma träffade en ny man och han tog till sig mig och min bror och vi fick en fadersgestalt i honom även om vi alltid vetat att han inte är vår "riktiga" pappa så känns han som det. Jag kan bara gå till mig själv .. hellre är jag önskad av en förälder än oönskad och övergiven av en förälder. Det viktigaste för barnet är att föräldern /föräldrarna är helt
ärliga och berättar allt om barnets ursprung. Sen kan man inseminera med en öppen donator också då kan barnet när det är 18 år (om han/hon vill) få reda på vem donatorn är.
Jag har själv valt att inseminera med en öppen donator.

fia: men tror du verkligen, att om ditt barn får träffa sin donatorpappa kanske en gång när det är vuxet - att det kan kompensera för en hel uppväxt utan en far..?

Ja, jag har också sett exempel på att styvpappor har tagit sig an sina styvbarn på ett väldigt fint sätt. Men jag har också sätt exempel på motsatsen, där styvpappan varit svartsjuk på fruns relation till sitt barn. Det är också en känd sak, att den farligaste konstellationen för ett barn att växa upp i, när det gäller risken för sexuella övergrepp, grov misshandel och mord, är just biomamma-styvpappa...

Dessutom: om kvinnan inte har lyckats träffa en vettig man under alla åren som hon varit ung, vacker och barnfri. Varför skulle hon då plötsligt lyckas med det när hon är 40, med bristningar på magen och utammade bröst, och är ensamstående mamma into the bargain? Det vill säga: det kan aldrig bli någon tid ensamma som par, kärleksresor eller något sådant, som det blir om barnen är hos sin pappa varannan helg, halva sommarlovet o.s.v.. Utan barnet kommer att vara där hela tiden... Det är inte så attraktivt för en ny partner att ge sig in i!

Män borde ta större ansvar för sina arvsanlag. Lämnar man sitt arvsanlag vin för våg har man inte insett vad man har gjort.

Pelle, du pekar på ett växande humanitärt problem. Skall barn förvägras att veta sitt ursprung på grund av kvinnlig själviskhet? Ingen har väl tänkt att insemination som är till för ofrivilligt barnlösa, skulle användas utanför denna grupp. Jag såg en artikel idag i SVD på detta tema: "Först ett barn, sedan en pappa". En sådan utveckling är helt oacceptabel. Alla barn skall ha rätt att veta sitt ursprung! Det kan för ett barn liknas vi psykisk tortyr att undanhålla faderns fysiska identitet. Varför skall en del barn vara dömda till faderslöshet? Betänk detta politiker!

Citat från #11, Susanna:
"Då undrar jag- vad tänker alla de MÄn på när de lämnar in sperman på burk....? Kvinnorna finner den väl inte i kranvattnet heller...."

- Dessa män kanske tänker att dom gör en välgärning för att hjälpa okända heterosexuella par, som trots seriösa försök, inte har lyckats få barn.

Det kanske även finns sperma-donatorer som är villiga att skapa graviditeter hos friska, fullt fertila, kvinnor, som har varit för kräsna i sin väntan på den perfekta mannen. Men risken finns att många lämpliga donatorer avstår från att donera sperma ifall sperman kan komma att användas till ensamstående, överdrivet kräsna, kvinnor.

Begrunda vad #19, Jouko Tuliniemi, säger:
"Män borde ta större ansvar för sina arvsanlag. Lämnar man sitt arvsanlag vin för våg har man inte insett vad man har gjort."

Denna motvilja att donera sperma, kommer då att även drabba par som har legitima, medicinska, svårigheter att få till befruktning. Vill vi att dessa heterosexuella par, som drabbats av medicinska svårigheter, ska betala priset för ensamma kvinnors ovilja att ingå äktenskap?

Citat från Pelle Filipsson:
"Ekonomi då? Det förbigångna faktumet i debatten, är att bristen på pappa, leder till att skattebetalarna pröjsar underhållet."

- Underhållet är ju bara en liten del av den ekonomiska bördan.

Föräldrapenning och barnbidrag är ytterligare några delar.

Dessutom betalar skattebetalarna för barnets sjukvård, omsorg och skola. Så bör det vara, och så bör det förbli. Hela samhället bör, via skattsedeln, solidariskt betala dessa kostnader, oavsett huruvida vi själva har barn eller icke.

Men solidariteten bygger på att vi alla, både män och kvinnor, har samma möjligheter att bli föräldrar. Ifall kvinnorna tränger bort männen från föräldraskapet, så bör män ifrågasätta ifall vi vill behöva betala barnens kostnader. Ifall kvinnorna väljer att ge enbart sig själva hela ansvaret för barnen, så borde även kostnadsansvaret ingå. Det blir inte legitimt att avkräva män skattepengar för utgifter relaterade till barnen, och det är väldigt stora pengar det handlar om; väldigt mycket mer pengar än kostnaden för insemination.

Beträffande heterosexuella par med verkliga fruktsamhets-problem, så motsätter jag mig inte att dessa får insemination inom offentliga sjukvården, helt på skattebetalarnas bekostnad.

Det är dags att införa detta övergrepp i brottsbalken. Vet inte vad som kunde vara en lämplig påföljd, men eftersom offret är ett barn bör det vara fängelse och rejäla skadestånd. Dessutom bör polisen spåra upp "donatorn" - eller i verkligheten - den andra föräldern, så att föräldraskap kan fastställas.
Annars kan man ju öppna upp för insemination när båda föräldrar är inställda på att delta i föräldraskapet. Det kan ju vara vänner som skaffar barn, det viktiga är att barnets rätt till båda sina biologiska föräldrar kommer först. Visst är kärlek, från föräldrar och ev andra vuxna, viktigt för barnen. Men barnet har rätt till sina rötter, och det innebär alltid båda sina biologiska föräldrar. Ingen ska få ta det ifrån barnen!

inte en DROPPE sperma till de svenska feminist-tjejerna!

Aldrig !

Angående pappans roll i uppfostran (säkert mindre viktigt om det är biologisk pappa eller ej i detta avseende men ändå) så står det i förra numret av Illustrerad vetenskap att frånvaron av en pappa är en av tre orsaker de funnit som påverkar när puberteten inträffar. Denna frånvaro ger biologosk stress och tidigarelägger tydligen puberteten hos framför allt döttrar. Dessutom finns andra problem med frånvaron av en "fadersgestalt" med den "lek- och ramsättande" roll som de av tradition haft (men som säkert kvinnor/HBT-personer KAN ha, men ej brukar ha av någon anledning som inte nödvändigtvis beror på samhällsförtryck).

Så någon påverkan har vi allt....

Barn som har växts upp utan fadersgestalter blir oftast radikala, marxism, nazism eller islamism. Det är bara att välja!

Bara i ett land där mansrollen och män har smutskastats och nedgjorts i årtionden kan blindheten för pappans viktiga och betydelsefulla roll i barnens liv förnekas så monumentalt som i Sverige.

Den allmänna attityden numera är att män är betydelselösa. Och om vi är något över huvud taget så är vi en belastning, ett problem som måste åtgärdas.

I skolan försöker man göra om pojkar till flickor vilket har resulterat i att unga män inte längre orkar engagera sig i sina studier. På förskolor har man börjat kalla barnen för hen.

Att våra könsroller finns där av en anledning och att de fyller ett av naturen givet syfte förnekas trots att det finns tonvis med forskning som bevisar att så är fallet. Precis som alla andra tvåkönade djur i naturen har vi KOMPLETTERANDE ROLLER VILKA BETYDER LIKA MYCKET PÅ SITT UNIKA SÄTT.

Vad leder då detta till? Ja, inget bra i alla fall. Det leder till ett bisarrt samhälle där äggsjuka kvinnor ska kunna skaffa barn som om de vore accessoarer. Där barn ska förnekas en pappa och den trygghet det innebär för att deras mamma var en egoistisk skitstövel som enbart ville tillfredställa egna behov och lustar.

Varför har vi då hamnat här? Jo, det stavas feminism. En totalt urspårad och sjuklig feminism som har fått härja fritt i decennier. Galna och ovetenskapliga påhitt har gjorts till fakta. Mansföraktet har gjorts till norm. Män behövs inte. Pappor behövs inte. Möjligen bara som spermadonatorer och pengapåsar. För betala ska vi göra. För hela jävla kalaset.

Vi män måste börja kräva respekt till 100 procent i dessa frågor. Vi män måste börja hävda vår rätt att vara deltagande fäder med samma status som är givna kvinnorna. Vi män måste få säga vår åsikt när vi ser att barn framställs utan möjligheten att få växa upp med den så viktiga pappagestalten i sina liv. Det räcker nu.

Joakim Johansson #28; Jag håller helt med dig. Vill ytterligare framhålla att männen är uppfinnarna och upphovet till vår teknologiska landvinning, vilken är en förutsättning för ett humanitärt liv för mänskligheten.

Islam ökar i Sverige, kristna blir fler och fler. Detta tillsammans med EUmedlemskap hoppas jag får Sverige på benen igen. Sverige behöver ge upp dessa feminister och HBTradikalerna.

Många förutsägbara konservativa klichéer i den här debatten. Man behöver inte vara feminist för att stödja ensamstående kvinnors rätt att skaffa barn, allt som krävs är konsekvent liberala värderingar. I en liberal värld så har män rätt att ge bort eller sälja sin sperma till vem de vill och kvinnor har rätt att göra vad de vill med sina kroppar.

Varför skulle de inte få skaffa barn bara för att de inte lever tillsammans med en man? För att barnen till ensamstående föräldrar mår sämre än barnen som växer upp i mer "traditionella" familjer? Om vi utgår från att så är fallet och att det är en god anledning att inte låta ensamstående kvinnor skaffa barn, varför inte göra det svårare för fattiga och lågutbildade människor att skaffa barn? Eller för människor som tillhör diskriminerade minoriteter? Deras barn tenderar väl att må sämre än barn till välutbildade, vita medelklass-svenskar?

Nej, låt människor skaffa barn som de vill, oavsett om de lever i par, polyrelationer eller är ensamstående. Vem som skall finansiera barnalstringen är förstås en annan fråga.

#22 Cygnus Ferreus
Spermadonatorer, för mig låter det vilseledande. Det handlar om att avla barn och inte att donera organ. Därför bör man betrakta detta för vad det är.

John Nyzell: det går inte att jämföra så, eftersom enda sättet att hindra "fattiga och lågutbildade", och vad mera du räknar upp, från att skaffa barn är tvångssterilisering. Och det tror jag att vi alla är överens om att vi inte vill ha i Sverige - eller hur..?

När människor däremot vänder sig till samhället för att få skattefinansierad hjälp att skaffa sig barn, så vore det ju otroligt dumt om vi inte passade på att göra en sreening. NÄR DET NU GÅR. För barn är ingen rättighet.

Verkligen en vettig fundering, hur kan det ha blvit så, att barn har kommit att ses som en rättighet, som man har rätt att kräva "gratis" hjälp med? Hur blev det så? Barn är visserligen verkligen det mest fantastiska i livet men det vet man (oftast) inte innan man skaffar dem. Det är också ett oerhört ansvar, kostsamt och svårt! Men inte minst bästa sättet att lära känna sig själv.
Och hur kan man om man skaffar barn via donator inte berätta det för barnet från första stund??? Det borde ju vara en självklarhet!

#33 Helena Richardson: Menar du att staten inte skall hjälpa fattiga och lågutbildade som inte kan få barn på naturlig väg trots att staten samtidigt hjälper rika och välutbildade som inte kan få barn på naturlig väg? Det är väl den logiska konsekvensen av ditt sätt att tänka?

Det räckte att jag läste rubriken.
Jag håller med TS!!

Bra artikel. Jag får gåshud av den här HANDELN med barn.
Om kvinnor tror att ungar inte behöver sina pappor så tror dom naturligtvis fel. Att beröva dom rätten till sina pappor är inget annat än övergrepp.

Min son kom till med dansk hjälp. Jag har valt öppen donation, vilket innebär att han när han fyller 18 år kan kontakta spermabanken och få information om sin donator. Donatorerna har även godkänt ett möte. Det innebär ju itne att han får en pappa. En pappa är ju en känslomässigt engagerad person. Men det innebär ju itne att han saknar käsnlomässigt engagerade personer. Han har både manliga och kvinliga runt oomkring sig.

Naturligtvis är jag öppen med hans ursprung. Jag har hela tiden pratat om hur han kom till, redan när han låg i magen. Det är otroligt viktigt.

Man kan ha sunda relationer till sina föräldrar och man kan ha osunda. Jag själv är uppvuxen med en känslomässigt hämmad alkoholist till far. Jag älskar min pappa, men det gör ju itne att jag inte hade önskat mig en nykter, kärleksfull far som vågade visa sina känslor.

Jag skräms av hur svart eller vitt alla verkar tycka att den här debatten är. Och framförallt så skräms jag av att det är er min son ska möta i framtiden. Han är inte problemet. Jag är inte problemet. Ni är problemet.

Jag förstår att det finns män som oroligt frågar sig om de inte kommer att efterfrågas som fäder nu eller som blir störtförbannade pga att de anser att nu har feministerna tagit över helt.. Men jag förstår inte varför så många verkar övertygade om att den ensamma mamman står helt ensam i världen med sitt barn...Jag är övertygad om att de allra flesta har ett helt ok nätverk av familj och vänner omkring sig (även manliga sådana) som kan stötta, avlasta och se till att både barnet och mamman mår bra! Det finns många heterosexuella par/föräldrar där en eller båda parter är totalt dysfunktionella med ett torftigt socialt nätverk, vars barn sannerligen inte mår speciellt bra! Och att veta sitt ursprung....hur många barn är det inte som fått en obehaglig överraskning sent i livet när de insett att mammas äkta man, den man de alltid sett som pappa inte alls varit deras biologiska far och som aldrig kunnat reda ut vem denne biologiske far var! Själv har jag uppfostrat söner både med och utan pappa och hör och häpna idag är de alla väldigt välfungerande. Spermadonation skulle jag väl inte vågat mig på pga att jag nog skulle velat veta mer om faderns familjebakgrund etc! Något som idag skulle kunnat få mig att överväga donation är däremot risken att råka ut för någon av alla dessa hätska sk "jämställdister" som häckar på olika mansbloggar och hamna i en fasansfull, hatisk vårdnadstvist en vacker dag! Och apropås debattinläggets författare - en man som ens kommer på idén att använda ordet "burkbarn" tycker inte jag känns som en speciellt human människa!

Debattören har helt rätt!

#7:

"Allt kvinnor gör - precis exakt allt - är bara rätt. Kvinnor kan aldrig göra fel. Och kvinnor har bara rättigheter, men dock inga skyldigheter."

Visst kan kvinnor göra fel! Dock enbart om de är vita, kristna och/eller heterosexuella (helst alla tre).

Viktigt perspektiv.

Viktigt perspektiv.

#38 Yevonde. "Han är inte problemet. Jag är inte problemet. Ni är problemet". Vad skönt då ! Gratulerar!

EN DONATOR ÄR INTE EN PAPPA, DET ÄR EN DONATOR

Med den saken ur världen, måste vi se till implikationerna i den här artikeln. Barn borde alltså ha rätt till en pappa, och att använda sig av spermadornator är djupt diskriminerande, orättvist, förminskar hela könet, tar ifrån barnens deras bakgrund, bla bla bla. Skadar barnen helt enkelt.

Det går inte att komma ifrån de homofoba övertonerna i det här. Det går bara inte. Vi är tillbaka där iv var för vaddå, sex år sedan? Alla ska ha rätt till en pappa. Uppenbarligen gäller inte det barn till heteroföräldrar via spermadonatorer, deras rätt till sitt urprung finns ingenstans i lagen. Om föräldrarna däremot är två mammor måste den finnas, precis som den kommer göra det med ensamstående mammor. Det är BARA familjesammasättningen som är fel, tro inget annat. Och naturligtvis är det bara mammornas fel, det lär ju inte finnas några undersökningar om föräldrar (hetero, homo eller singel) som vägrar tala om barnens äggnonatörer eller surrogatmödrar och konsekvenserna därav, naturligtvis inte. Eller kanske i det samkönade fallet. För att alla ska ju ha rätt till en mamma och en pappa, allt annat är ju onaturligt...