Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2011-04-07 09:04, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11
Efter Irak är vi alla multilateralister. Det kriget påminde oss om att man inte ska ge sig på en intervention utan en bred internationell koalition. Å andra sidan brottas multilateralismen med flera strukturella svagheter. Flera av dessa syns redan i interventionen i Libyen. Vi ska inte lura oss att tro att vi har hittat det överlägsna och slutgiltiga sättet att föra krig på, skriver Björn Ottosson, doktorand och lärare i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Björn Ottosson är doktorand och lärare i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Hans forskning kretsar främst kring amerikansk politik, internationella relationer och säkerhetspolitik.
Interventionen i Libyen och multilateralismens brister
Den multilaterala styrkan som nu intervenerar i Libyen är sannerligen oklanderligt uppbyggd. Välsignad av Arabförbundet, leds den av en kanadensisk general med franska plan. Irakkriget 2003 gjorde oss alla till multilateralister. Men när man bevittnar det som händer i Libyen just nu kan man inte låta bli att påminnas om 1990-talets misslyckade multilaterala ansträngningar. Unilateralism är ingen bra lösning, men multilateralism har sina egna specifika problem. Redan nu kan man bevittna flera av dem.
Multilaterala interventioner kännetecknas ofta av en oklar beslutsprocess och vaghet i strategin. Att få ledare från olika länder, med olika värderingar och intressen, att komma överens om en gemensam handlingsplan är inte lätt. När diplomater lyckas med detta är det ofta tack vare en slags funktionell otydlighet som tillåter ledare från olika länder att läsa samma ord i en FN-resolution, men tolka dem olika.
Att nå denna funktionella otydlighet innefattar i regel en lång process av hemliga diskussioner, som med nödvändighet innefattar ett undvikande av vissa frågor som kan förstöra alltihop. Beslutsprocessen som ledde till interventionen i Libyen är verkligen dunkel. Det är fortfarande oklart varför president Obama växlade position från skepticism till beslutsamhet (att alla väntade på USA:s position i frågan behöver knappast sägas). Denna oklarhet är dock av mindre betydelse jämfört med dem som berör själva interventionen. Man har inte definierat vad man egentligen vill uppnå.
Försöker koalitionen att avsätta Gadaffi? Försöker koalition att förhindra Gadaffis styrkors framfart eller vill den försvaga hans styre? Kommer koalitionen att tillåta att Gadaffi vinner, så länge han inte massakrerar civila? Försöker koalitionen att dela landet? Försöker koalitionen att spä på den våg att demokrati som sköljer över regionen?
Koalitionen har inte kommit överens om svaren på dessa frågor, så syftet med interventionen är vagt. USA:s försvarsminister Robert Gates är negativt inställd till att avsätta Gadaffi eller att beväpna rebellerna. President Sarkozy är positivt inställd och president Obama har uttryckt att han gärna ser att Gadaffi försvinner, men också att han inte vill göra så mycket för att se till att det sker.
Utöver detta brukar de inblandade parterna i en multilateral intervention vara besatta av den diplomatiska processen, på bekostnad av händelserna på marken. Rapporteringen kring upptakten till själva interventionen är fylld av beskrivningar av bråk inom Obamaadministrationen, de franska och brittiska ansträngningarna, samt kampen att få med Arabförbundet i koalitionen. Hur mycket de tänkte på situationen i Libyen är mindre tydligt och flera frågor var inte utredda.
Hur svagt är Gadaffis styre? Vilka är egentligen rebellerna? Varför ska man tro att en flygförbudzon kommer att skydda civilbefolkningen den här gången, när det inte har fungerat tidigare? Vad ska man göra om rebellerna börjar ge sig på civila?
Det finns även en tendens i multilaterala ansträngningar att fokus flyttas från konkreta aktioner till processen. Diplomater blir mer intresserade av att tjäna den globala säkerhetsarkitekturen än att engagera sig i de faktiska händelserna på marken. Diskussionen handlar plötsligt om vilken prejudicerande effekt interventionen har för internationell rätt och hur man skall betrakta andra fall, istället för situationen i Libyen.
Multilaterala interventioner är ofta senfärdiga på grund av utspridd auktoritet och komplicerade beslutsprocedurer. De är långsamma eftersom de måste få med sina mest tvekande medlemmar på tåget. Väl iväg så är de tröga att anpassa sig till förändrade omständigheter på marken.
I februari hade revolutionen momentum. I boxningstermer kan man säga att Gadaffis regim verkade vara skakad. Flera regeringsmedlemmar och diplomater hoppade av, piloter vägrade att skjuta på sina landsmän, soldater bytte sida och i Tripoli trotsade människor Gadaffi öppet på gatorna. Många antog att Gadaffis dagar var räknade. En snabb intervention i detta skede hade kanske fått regimen på fall. Man hade exempelvis kunnat spränga landningsbanorna på de militära flygfälten, eller i hemlighet mutat höga officerare att inte aktivt försvara regimen. I samband med detta kunde man även ha följt den klassiska krigsregeln att ge sin fiende en flyktväg. Allt detta hade förmodligen krävt en unilateral handling, där någon sprang före det internationella samfundet. Konsekvenserna av ett sådant agerande är stora och oklara, men beror framförallt på slutresultatet.
Istället dröjde man, och med David Cameron i spetsen kom krav på att ställa Gadaffi inför Internationella brottmålsdomstolen, vilket lämnade diktatorn med få alternativ. Under de veckor det tog att bygga den oklanderliga koalitionen hämtade Gadaffi sig och det som såg ut som en revolution, liknar nu mer och mer ett inbördeskrig.
Utöver detta har multilaterala styrkor ofta problem med moral och motivation. De flesta krig utkämpas av nationer där de inblandades vilja beror på gemensamma intressen, gemensamma värderingar samt grupplojalitet. Multilaterala kampanjer väcker sällan starka känslor. De är organiserade av eliter och drivs snarare av en kalkyl än patriotism. Få vill dö för FN, Arabförbundet eller Operation Unified Protector, vilket är NATO:s namn på operationen i Libyen. Namnet till trots syns redan sprickor i koalitionen.
Multilaterala interventioner är dessutom konstruerade kring en fiktion. De som organiserar koalitionen låtsas att alla delar på bördan. Men i realiteten är det inte så. Endast USA kan utföra flera av de saker som krävs för denna typ av operation. Om något annat land tvekar och hoppar av, så måste USA kliva in och ta på sig hela bördan. Med vetskapen om att de inte bär huvudansvaret för varken framgång eller nederlag, går andra partners med. Så föreställningen att man agerar tillsammans och på lika villkor är just en föreställning.
Detta skall inte tolkas som att världen stilla ska titta på när Gadaffi utplånar sin egen befolkning. Det skall inte heller förstås som en argumentation för unilateralism. Men vi ska inte lura oss att tro att vi har hittat det överlägsna och slutgiltiga sättet att föra krig på. Snarare är det nog så att multilateralism i regel kräver en beslutsam och stark ledare. Man skall inte heller glömma att ett krigs legitimitet hänger betydligt mer på dess resultat, än hur det är organiserat.
Risken är att interventionen i Libyen kommer att bli mycket längre än de dagar och veckor som det ursprungligen talades om, speciellt om inte målen tydliggörs. Flygförbudzonen över Irak varade över ett decennium och avslutades på grund av USA:s unilateralt initierade krig 2003. Det vore tragiskt om denna typ av situation upprepades.
Khadaffi uppges ha gripits eller dödats. Hur påverkar det utvecklingen i landet?

Avrättningen av Kadaffi ett brott mot FN-mandatet

Vi måste sluta gotta oss i Khadaffis förnedring

Nu behöver libysk polis och militär återta våldsmonopolet

I brott mot FN-mandatet har Sverige hjälpt till att döda en utländsk statschef

Libyens nya ledning inte bättre än Khaddafi

Låt libyerna själva döma Khadaffi

Libyen får inte bli ett nytt Irak

Flera brott mot FN-stadgan i Libyen

Krigsivrarna bryr sig inte om Libyens svarta offer


Västerlandet rekoloniserar Afrika genom Libyeninsatsen

Nato har hjälpt al Qaida att stärka sin ställning i Libyen

Är svenska medier medlemmar i Nato?

Olja är västs främsta intresse i Libyen

Kritiken mot Nato i Libyen syftar till att svartmåla USA

Sverige ska även fortsättningsvis ge militär hjälp

Massivt ickevåld hade sannolikt också fällt Khaddafi

Elitförband på marken banade väg för regimskiftet

Libyen visar att bomber kan gynna demokrati

Libyen är inget argument för att flygbombningar räcker

Informationssamhället störtar diktatorer

Khaddafis fall viktig signal till världens diktatorer

Tack vare Nato kan den libyska demokratin ta fart

Rebellernas massakrer visar att Sverige bör lämna Libyen

Brott mot FN-stadgan gör att Libyenkriget inte är legitimt

Varför är Sverige fortfarande kvar i Libyen?

Fel av Sverige att förlänga militär insats i Libyen

Senfärdighet och detaljstyrning skadar insatsen i Libyen

Kolonialismen är tillbaka i form av FN och Nato

En historisk milstolpe för Gripen

Därför stödjer MP en förlängning av Libyeninsatsen

Libyen: Sverige fortsätter på det slutande planet

Med Juholt vann demokratin över militären

Interventionen i Libyen är inte "humanitär"

Juholt bär ansvaret för S haveri i Libyenfrågan

Riktade attacker mot Gadaffi kan slå tillbaka mot USA

Officer: Det finns ingen militär lösning i Libyen

Om Nato mördar barn i Libyen bör Sverige tacka för sig

S sviker Libyens folk med skamligt svaga argument

Därför säger vi nej till en förlängning av Libyeninsatsen

Att få bort Gadaffi kommer att bli kostsamt

De arabiska revolutionerna kan kullkasta världsekonomin

Internationell oenighet riskerar att dela Libyen

Libyen-resolutionen visar hur västmakterna missbrukar FN

Statsvetare: Dödläge i Libyen!

2000-talet kan bli demokratins sekel

Juholts säkerhetspolitik skapar osäkerhet

Mycket talar för att Sverige behöver bidra med markstyrkor


"Ropet från fjärran": Pirathövdingens liv och leverne

Varför vill Bildt inte skydda kvinnorna i Libyen?

Föreställningar om maskulinitet bakom svenska JAS-insatsen i Libyen

Insatsen i Libyen är oklar, troligen otillräcklig och egentligen onödig

Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt


Var kritisk till det som förmedlas om krigen i arabvärlden

Insatsen i Libyen dramatisk förändring av internationell politik

Moderatpolitiker: Carl Bildt företräder inte längre moderat utrikespolitik

”Hellre dö stående än leva krypande"

Syrien kan bli nästa Libyen - om vi inte reagerar nu

Bevare oss för en doktrinär vänster


Tidigare sjöofficer: Varför har Sverige stridskrafter?


Sverige bör ge snabbt besked om att man vill delta

Dyrköpt läxa från Irak kan hjälpa Libyen


Ung vänster: Insatsen i Libyen handlar inte om olja

Det räcker inte med flygförbud om Libyen ska bli fritt

Officer: Insatsen i Libyen långt ifrån självklar

Sverige ska inte delta i ogenomtänkta bombningar mot Libyen

Libyen ger USA:s republikaner byxångest


Skillnad på bombliberalernas och vårt ställningstagande mot Gaddafi


Klichébildens envisa fortplantning


Statsministern måste återta kontrollen över svensk utrikespolitik

JAS hade varit på plats på måndag om den politiska viljan funnits

Flygförbudszon i Libyen är en stor och dyr operation

Vänster och höger byter plats inför Libyen

När USA kan agera håller Europa i pekpinnen

Underkänner Bildt och Reinfeldt EU som militär aktör?

Upprätta en flygförbudszon över Libyen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




15 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Araber klarar sig själv! Sluta lägg er i!
Sverige har nästan ett inbördeskrig i Vissa områden, gängbråk, skyhöga misshandels och våldtäktsfall mm. Sköt era problem först.
Jag förstår inte riktigt syftet med artikeln. Var hittar man belägg för en utbredd tro på att ' vi har hittat det överlägsna och slutgiltiga sättet att föra krig på'? Texten pekar ut delar av den strukturella problematik som multilateral diplomati och krigföring alltid har, och troligtvis alltid kommer att brottas med. Men vari ligger intresset och relevansen att räkna upp självklarheter?
Vilka är de 42% som gillar Khadaffi? ÄR de ironiska eller bara onda eller korkade? De kanske är lite av varje..
Jag undrar lite lätt hur kommer det sig inte att man lönnmördar fler diktarorer som är så farliga för sina egna folk? Är det för svårt och farligt?
Smartare hade det ju varit om kravet om att sätta Khadaffi inför domstolen i Haag i efter när han hade lämnat makten.. det är väl bara att sätta några CIA miljoner på att spåra vad han åker någonstans och gömmer sig..
Hur många dödades vid Khaddafis massaker i början av oroligheterna? Han flyg- och artilleribombat den egna befolkningen när de fredligt demonstrerade, men var massakern 10, 20 eller 100 större än tex Jemen? Hursomhelst blev denna massaker upphovet till Operation Unified Protector, som också dödat civila. Författaren skriver att vi inte ska sitta stilla när Khaddafi utplånar sin egen befolkning. Många krig har initierats genom en propagandabluff, president LBJ:s Tonkinresolution t.ex.
När det gäller Libyen är alla "för" och i Irak var alla "emot".
Kan någon förklara skillnaden mellan detta krig och Irakkriget?
Är jag den enda som tycker att det är exakt samma sak. Ond diktator, olja, USA-fientlig regim, klansamhälle där "demokrati" i vår form där det största partiet blildar regering inte funkar eftersom det alltid skulle bli samma klan som sitter i regeringsställning.
Som förra gången har ljug förekommit från början till slut: USA sa först att man var skeptiska, inte direkt delaktiga, skälet var att upprätthålla en flygförbudzon etc. Allt detta har visat sig vara helt fel. Att föra kriget av humanitära skäl för att skydda befolkningen stämmer inte heller eftersom Libyska styrkor inte har attackerat oskyldig civilbefolkning och fler Libyer har dött av de allierade styrkornas insatser än av händelserna innan.
Jag vet inte om det är rätt eller fel (även om jag lutar åt fel) men varför denna helt okritiska hållning till denna utveckling av i princip hela Sverige. Vi hade väl inte skickat JAS-plan till Irak? Ni som vet tala gärna om vad skillnaden är.
@ Johan Delorean, kommentar nr 7
"varför denna helt okritiska hållning till denna utveckling av i princip hela Sverige."
Svar: Orsaken att lögnen är grund för våra insatser i Libyen är helt enkelt att vad som är sanning definieras av vem som har en åsikt snarare än åsiktens överensstämmelse med verkligheten baserat på objektiva kriterier
För Sveriges del definieras politiskt "sanning" i hög grad av besluten i FN och de i sin tur fattas i en diplomatisk process som är föga sanningsrelaterad men primärt bygger på de ledande västliga stormakternas åsikter och intressen.
Kort sagt är sanningen i kontroversiella frågor för svenska ledamöter av riksdagen och regeringen ofta vad USA/NATO anger vara sanningen baserat på stormaktskoalitionens intressen. Därav denna enorma diskrepans mellan vad vår regim hävdar om t.ex. händelseutvecklingen i Libyen och vad vi fristående debattörer kan förstå baserat på mer vetenskapliga artiklar publicerade i Internets alternativa media.
I fallet Libyen tillkommer på senare tid dessutom att de internationella nyhetsbyråerna varifrån svenska massmedia får sina nyheter numera okritiskt publicerar nyhetsrapporter som stöder USA/NATOs perspektiv. Ett bra exempel på hur det går till finns i denna illustrativa video http://www.youtube.com/watch?v=W3LPyZhvGNg&playnext=1&list=PL946E635901A...
Våra möjligheter att informera oss via nätet på sajter som t.ex. globalresearch.ca , rt.com eller matheba.net är ett allvarligt hot mot storfinansens möjligheter att styra opinionen i västerlandet och jag tror därför att dessa våra nuvarande möjligheter snart bara är historia. Jag gissar att Internet i Sverige snart kommer att filtreras via lagförslag som t.ex. ACTA.
Sanning är något vi vanliga medborgare ännu kan skaffa oss via nätet, men hur länge till ?
En man mot hela världen ett koncept som högerpressen gärna tillämpar och sprider systematiskt det handlar om grova förenklingar man skapar först "hatobjektet " för att lättare kunna legitimera ett angreppskrig.
Citat från Fredsforskaren Galtungs artikel :
"Som i fallet Libyen spridde väst sin propaganda om Serbien-Kosovo. Fienden reduceras till en person som ska hatas. Orwells recept i boken 1984 används. Milosevic, Hussein, Osama bin Laden, nu Gaddafi. Den grunden har också lagts för Castro och Chavez, men än så länge utan uppföljning. Det är en paradox att väst, som har skapat idén om ett socialt kontrakt som folket kan revidera – Rousseau mot Hobbes – är fokuserade på bara en person och så lite på folket."
Som om inte Libyen i sig själv är ett tragiskt misslyckande!?!
Jag menar, kan det verkligen bli sämre av att världen säger ifrån att en despot inte har rätt att mörda "sitt folk"???
Klart att det är mycket komplicerat och osäkert, Obama (USA), Nato med Norge och Danmark tog ansvar för att förhindra ett folkmord. Så småningom med facit i hand ( om det går överstyr) kommer många experter att uttala sig tvärsäkert.
Jag tror det blir en fantastisk seger, en lysande krigsinsats av Sverige och NATO, alla får Nobels fredspris och alla blir lyckliga.
Sedan blir det en fin demokrati i Libyen, där det fina socialdemokratiska partiet vinner och inför skyhöga skatter så att alla kan få bra jobb i den offentliga sektorn, barnpassning, skola, sjukvård, tandvård, omsorg, polis men ingen militär eftersom man aldrig mer vill ha krig i Libyen.
Så tror jag det blir och alla sossar blir jättelyckliga, i alla fall om man får tro den statliga radion och televisionen och de statssubventionerade tidningarna..
Reflektion:
I Libyen hade man bara ett parti och där hade alla rätt enligt lag till eget hus, bil och mat på bordet.
I USA har man i princip ett parti alla har rätt till att bli ruinerade med ett hus, låna till en bil och betala för härdade fetter och genmanipulerad mat på bordet.
Borde vi inte ha rätt att anfalla USA för att rädda folket..?
Tanken med operationen är att Frankrike ska få sin egen lilla oljekoloni.
Sovjetunionen gick under hastigt och lustigt. Nu är det arabvärldens tur att kollapsa och människorna där får åter bli en del av civilisationen efter 1500 års kulturell stagnation.
"Vilka är de 42% som gillar Khadaffi? ÄR de ironiska eller bara onda eller korkade? De kanske är lite av varje..
Jag undrar lite lätt hur kommer det sig inte att man lönnmördar fler diktarorer som är så farliga för sina egna folk? Är det för svårt och farligt?
#4 Andreas Bengter, 2011-04-07, 12:44"
__________________________________________________
Eller så är vi bara väldigt trötta på att massmedier ska avgöra vem som är ond eller god i politiken eller världspolitiken
rösterna kan tyda på att vi inte köper de saker som skrivs in tidningarna, varken om Gadaffi eller om någon annan världsledare..
Journalister är nutidens egentliha makthavare i väst!
liter du på att de är objektiva när de drar igång drev eller hetsar läsare / tittare mot någon?