Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Nykonservatismen

Lars Anders Johansson om Nykonservatismen

De kulturkonservativa är de nya punkarna

Den enda hållning som idag inte stryker det kulturella och politiska etablissemanget medhårs är den kulturkonservativa, skriver Lars Anders Johansson, musiker.


Om författaren

Lars Anders Johansson är musiker och fri skribent. Aktuell med skivan "Budoarstämning". Har också skrivit en kulturkonservativ kampsång.

Hemsida: www.larsandersjohansson.se

När punken bröt igenom på bred front 1977 var den i första hand en reaktion mot vad som upplevdes som en förstelnad och centraliserad musikindustri. Ett fåtal stora skivbolag kontrollerade marknaden och skapade vad man upplevde som en likriktad och ytlig populärkultur.

Samtidigt hade den radikala musikrörelsen, proggen som den kallades i Sverige, visat totalitära tendenser, trots sina utfästelser om att "alla kan spela". Punkarna var desillusionerade, trodde inte på proggrörelsens utopiska visioner och pekpinnar. Punken var till sin natur anarkistisk, närmast nihilistisk i sitt uppror mot allt. Ebba Gröns "Die mauer" är ett exempel på punkarnas kritiska hållning till den totalitära socialismen.

Punken var en i raden av postindustriella ungdomsrevolter som kom att avlösa varandra med ungefär ett årtiondes mellanrum under 1900-talets andra hälft. Det började med rocken på 50-talet och fortsatte fram till millennieskiftet. Vissa av upproren hade politisk slagsida, andra hade det inte. Punken kon i vissa avseenden att bli en fortsättning på sjuttiotalets röda alternativrörelse, men var på det hela taget en opolitisk rörelse, åtminstone i ideologisk bemärkelse.

I sin "do it yourself-filosofi" och utlevande individualistiska hållning var den emellertid i högsta grad politisk. Punkarna gav långfingret åt såväl det politiska som det kulturella etablissemanget. Kan själv var punkarnas credo. Enligt en undersökning som två forskare vid Växjö universitet gjorde 2006 var också de som varit punkare mellan åren 1978 och 1982 mer framgångsrika i senare i livet än genomsnittet för samma åldersgrupp.

I likhet med de övriga ungdomsupproren var punken radikal. Någon gång efter millenieskiftet började emellertid radikalismen i Sverige och västvärlden förlora sin udd. Den radikala konsten representerade sedan länge etablissemanget, medan de som anslöt sig till traditionella uttryck kämpade i motvind.

Det som var avsett att chockera chockerade inte längre. De alternativa musikstilarnas anhängare var sedan länge representerade på alla poster i samhället. Hårdrocks- och punkkonserterna befolkades av börsmäklare och jurister. En alternativ livsstil blev mer av ett koketteri för inflyttare som köpt sig dyra bostadsrätter på Södermalm. Tidningarnas kultursidor ägnade sig åt radikala anstormningar gentemot ett samhälle som, om det någonsin funnits, försvann någon gång på 60-talet.

Åsa Linderborg och Lars Ohly grät när Berlinmuren föll. För de flesta blev emellertid östblockets befrielse den sista spiken i kistan för det planekonomiska tänkandets trovärdighet. Istället för samhällsomstörtning genom blodig revolution och tvångsomfördelning av egendom kom de radikala att omfatta identitetspolitik och tillväxtkritik i en form av allmän politisk korrekthet. Att vara radikal blev att stryka medhårs. Till och med ärkebiskopen var radikal!

Även om de radikala grupperna huvudsakligen gick på tomgång fanns det en gemensam fiende de kunde sätta in all sin kraft mot: traditionen. När radikalismen förlorat sin innebörd återstår bara avståndstagandet från det förflutna. Trots att kulturradikalerna inte lyckats åstadkomma någonting innehållsmässigt intressant sedan du Champs pissoar har de under hela 1900-talet fortsatt sin rusning in i den allt dunklare återvändsgränden.

Den strävan efter att "ifrågasätta konstbegreppet" som drev de tidiga modernisterna har för länge sedan spelat ut sin roll eftersom såväl konstinstitutionerna som allmänheten idag omfattar en relativistisk syn på vad som är konst. Den postmoderna strävan att dekonstruera varje aspekt av samhället har också den övergått i ett insparkande av öppna dörrar då det visade sig att dekonstruerandet som sådant inte gjorde någon människa klokare. På akademierna har ett självdestruktivt teoretiserande smulat sönder de intellektuella grundvalarna för de egna institutionernas själva existens.

Den enda hållning som idag inte stryker det kulturella och politiska etablissemanget medhårs är den kulturkonservativa. En kulturkonservativ hållning ska inte förväxlas med en konservativ hållning i politiken, även om de naturligtvis kan sammanfalla. En kulturkonservativ hållning konstitueras inte av huruvida du vill ha höga eller låga skatter, en stor eller liten offentlig sektor. Att vara kulturkonservativ handlar inte om att bära fluga och ha abonnemangsbiljett på Kungliga Operan. Att vara kulturkonservativ är att erkänna traditionens betydelse för kulturen, både i samtiden och i framtiden.

Den kulturkonservative reagerar mot det kulturradikala projektet, sådant det tett sig sedan modernismens genombrott och fortsatt in i den nihilistiska postmodernismens tidevarv. Till skillnad från kulturradikalerna, som ilskna står stampande på stället, blickar de kulturkonservativa både framåt och bakåt. Det handlar inte om ett bevarande eller rekonstruerande, utan om ett nyskapande som tar vara på tidigare landvinningar och erfarenheter. En kumulativ kultursyn om man så vill.

Den kulturkonservativa hållningen innebär ett ödmjuk närmande till kulturen, framförallt de spår föregångarna lämnat efter sig. Den innebär också en ödmjukhet inför de framtida generationer till vilka vi lämnar kulturen vidare.

Genom förkovran vill den kulturkonservative ta del av föregångarnas verk för att föra dem vidare, men också kunna dra sitt eget strå till stacken och bidra med ytterligare en byggsten i den mänskliga odlingens katedral. Den kulturkonservative väljer och vrakar ur det förflutna, medveten om att kvalitetsskillnader är avgörande för historiens domslut. Den kulturkonservative delar modernisterna beundran för geniet och talangen, men skyr deras förakt för hantverksskicklighet och kunskap.

Det låter kanske inte som någon särskilt kontroversiell ståndpunkt i kulturfrågorna, men faktum är att få uppfattningar väcker lika ont blod hos de som idag samlas kring köttgrytorna. När Johan Lundberg och Christopher Rådlund häromåret ställde ut samtida norskt traditionsbaserat måleri på Edsviks konsthall i Sollentuna fullkomligt exploderade den etablerade kritikerkåren. Här skulle stämmas i bäcken! Lågvattenmärket var Eva Ströms famösa nazistanklagelser.

Kontentan är att radikalismen sedan den upphöjdes till överideologi knappast ens är att betrakta som radikal. Den som vill provocera i Sverige 2011 har ingenting att hämta i den kulturradikala fållan. Både Anna Odell och NUG har blivit uppburna av etablissemanget efter sina konceptkonstprojekt häromåret. De som reste synpunkter mot deras huliganism har av samma etablissemang stämplats som reaktionära dårar.

Nej, den som vill provocera idag ska förkovra sig i traditionen och förneka kulturrelativismens dogmer genom att hävda att det finns bättre och sämre konst. De nutida rebellerna hittar man i den retrogardistiska tidskriften Aorta, på i klassiskt måleri Atelier Stockholm och på en rad andra platser under kulturetablissemangets radar. De kanske inte alla kallar sig kulturkonservativa, men de står stadigt i traditionen och värnar kunskap, hantverksskicklighet och skönhet.

De gamla punkarna hade rätt i att alla kan spela. De nya lägger till: alla kan dock inte spela lika bra.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34799

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Eftersom du påstår att Åsa Lindeborg grät när Berlin muren rasade så undrar jag vad du har för källa på detta påstående.

Permalänk | Anmäl #1 Babar7, 2011-04-12, 08:20

Re Babar7:
Åsa Linderborg erkänner detta själv i sin egen artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/article12186417.ab

Permalänk | Anmäl #2 David T Eriksson, 2011-04-12, 09:18

Tack Lars Anders Johansson för en intressant artikel, bland det bästa jag läst på länge här på Newsmill!

Permalänk | Anmäl #3 ErikLarsson2, 2011-04-12, 10:25

Artikeln spretar åt olika håll och historieskivningen är diskutabel.
Jag vet inte hur många som kan hålla med om att punken skulle vara en "opolitisk rörelse" och att det inte hänt så mycket sedan Duchamps pissoar (även om den fortfarande toppar det mesta som gjorts efteråt i den andan). Att "etablissemanget" stött modernism finns det tidigare exempel på. Luis Bunuels skandalfilm film L'age d'or (1930) finansierades av en adelsman.

Permalänk | Anmäl #4 Charlie Darwin, 2011-04-12, 13:47

En synnerligen nykter och relevant artikel.

Avsnitten om postmodernism och dagens oviljan att bygga vidare på det som våra föregångare skapade med möda, är särskilt oroväckande. Att detta över huvud taget uppfattas som något konservativt snarare än naturligt och självklart är i sig ett sjukdomstecken.

Denna problematik bör, enligt mig, diskuteras betydligt mer. Om Sverige i framtiden ska fortsätta vara en ledande exportör av vetenskap och teknologiska framsteg måste vi verkligen se postmodernismen och dess studier för vad de är; en kejsare utan kläder som inte bidrar till särskilt mycket alls. En akademisk form av onani, som bara distanserar vetenskapen från folket (som en mycket klok vän uttryckte det).

Jag bekymras över Sverige framtid när mer och mer pengar ges åt flummiga "vetenskaper" såsom dagens genusforskare, de öppna dörrarnas främsta insparkare.

Ett citat av Newton skulle verkligen passa in i artikeln: "Om jag har lyckats se längre än de flesta, är det för att jag har stått på jättars axlar." En både ödmjuk och pampig kommentar som framhäver föregångarnas (Keplers, Galileos etc.) insatser mer än den egna utan att förringa den ett dugg.

Tack för en välskriven och tänkvärd artikel.

Permalänk | Anmäl #5 Erik Nyberg, 2011-04-12, 13:51

Exakt vilket etablissemang har hyllat NUG och Anna Odell förutom vissa delar av kultursektorn? Ni konservativa inbillar er ofta att ni står i något slags underläge gentemot den radikala ''kultureliten''. Att ett fåtal kulturskribenter har försvarat Anna Odells tilltag gör inte på något sätt att det skulle vara något punkigt och radikalt att tycka att hon och NUG är skit. Det etablissemang som räknas, alltså de utanför de smala kulturskribenternas krets, har alla fördömt deras tilltag.

Dessutom så är väl knappast den smala kulturkretsen något problem för kulturen i stort, kulturens problem är snarare en allmänt antiintellektuell och antikulturell anda, vilken har underblåsts av t ex Göran Hägglund.

Permalänk | Anmäl #6 Halvbert Erling, 2011-04-12, 13:52

#6 Halvbert Erling,

Anna Odell har dessutom fått en muntlig bannbulla direkt från kulturministern som definitvt är kulturkonservativ.

Permalänk | Anmäl #7 Charlie Darwin, 2011-04-12, 14:06

Den här artikeln kunde ha skrivits på 1930-talet. Här finns inte en enda ny tanke. Vi har alla hört det tidigare. Och som all reaktionär dynga så är den fylld av felaktigheter och osakliga argument, så som försåtliga uttryck.

En del konstnärer sedan modernismen har velat "ifrågasätta konstbegreppet". De flesta andra har haft andra mål. Les Demoiselles d'Avignon avbildar "manhaftiga” prostituerade som Picasso hade sett på ett mentalsjukhus i Paris. Den moderna konsten avbildade det som samhället ville dölja, fattigdom, mentalsjuka, etc.

Kameran hade också en oerhört stor betydelse. Kameran kunde avbilda verkligheten bättre än någon konstnär kunde. Impressionisterna gav helt upp att försöka konkurrera med kameran. Men till skillnad mot vad Lars Anders Johansson påstår så var Monet och van Gogh allt annat än historielösa. Jämför van Goghs solroser med Katsushika Hokusais målning "Under vågen utanför Kanagawa". Monet samlade japanska träsnitt. De japanska träsnitten revolutionerade den västerländska konsten, bland annat genom deras dynamiska kompositioner. Jugend, och vad det nu än kallades lokalt, var inspirerad av de japanska träsnitten.

Där till har vi afrikansk konst.

De kulturkonservativa var förfärade över denna nya (för västvärlden) degenererade och perverterade konst. Ett citat från den nazistiska propagandafilmen Den evige juden: "Dessa febriga fantasier om obotligt sjuka hjärnor var en gång prisade av judiska konstkritiker som det högsta av konstnärligt skapande."

Den evige juden är från 1940. Redan då pratade man om den moderna konsten i preteritum, som Lars Anders Johansson gör i dag!

När Louis Armstrong besökte Sverige 1933 kallade svenska musikskribenter honom för en apa och den felande länken mellan apan och människan. Och det hade mer att göra med det oväsen han förde än med hans hudfärg. I USA växten en miljardindustri upp var könlösa vita män gjorde slätstrukna versioner på svart kåt musik. I dag är 90% av musiken på topplisterna i västvärlden "negermusik" (oavsett artisten är svart eller vit).

Detta är historielöst enligt Lars Anders Johansson! http://www.youtube.com/watch?v=qIRBNvgV7Ts

Lars Anders Johansson ger oss inga exempel på vad som han tycker är god konst. Men vi får utgå från att han har samma smak som de andra kulturkonservativa. Det vill säga huvudsakligen en sackarinsöt pornografi (och ofta barnpornografi; keruber) som man hittar i den västerländska konsten från Rafael till den akademiska konsten på 1700-1800-talet och nationalromatiken i början av 1900-talet.

"The fundamental difference between the liberal and the illiberal outlook is that the former regards all questions as open to discussion and all opinions as open to a greater or less measure of doubt, while the latter holds in advance that certain opinions are unquestionable, and that no argument against them must be heard."-Bertrand Russell

Lars Anders Johansson är illiberal. Han anser att vissa saker inte får lov att ifrågasättas. Men han har alldeles för begränsade kunskaper om vad postmodernism betyder för att sakligt kunna kritisera det. Istället gör han som i princip alla andra konservativa och använder det som ett försåtliga uttryck.

Värre än det. Han förstår inte vilken funktion akademier fyller. Han ser teoretiserande som antiintellekt! Här är hans exakta ord: "På akademierna har ett självdestruktivt teoretiserande smulat sönder de intellektuella grundvalarna för de egna institutionernas själva existens."

Lars Anders Johansson är antiintellektuell och antielitism. Medeltidens universitet är de ideala universiteten enligt Lars Anders Johanssons. På de universiteten fanns i princip inget kritiskt tänkande. Man läste innantill och det var det. Fast de läror de lärde ut där hade en gång börjat som teoretiserande av Platon, Aristoteles, med flera. Detta är också ett evigt återkommande problem inom konservatismen.

Tanken med en "kulturelit" är motsatsen till postmodernismen. (När jag pratar postmodernism pratar jag i huvudsak om det postmoderna samhälle vi lever i här och nu och inte Derridas dekonstruktivism.) Tanken är att kulturen ska stå över marknaden. Konst ska inte konkurrera med Disney. Konstnären ska inte behöva ta några kommersiella beaktande.

Den moderna konsten är inte historielös eller kulturlös. Lars Anders Johansson är historielös och kulturlös. Van Gogh förlorade inte sin kulturella identitet för att han tog till sig japanska uttrycksmedel.

I A Primer of Visual Literacy skriver Donis A. Dondis att västerländsk konst strävade efter perfekt balans och harmoni. (Västerländsk konst innan de japanska träsnitten nådde Europa hade motivet i mitten av tavlan. Katsushika Hokusais våg, som exempel, har vågen till vänster, som skapar rörelse och drama i målningen.) Västerländsk (kristen) konst är en strävan efter döden. Asiatisk och afrikansk konst och musik är hednisk. De är en hyllningar till livet, till njutning. De är okristliga. Vad gäller asiatisk och afrikansk konst och musik gäller också modern konst och musik.

Lars Anders Johansson hävdar att den moderna konsten inte längre är provocerande. Men den provocerar bevisligen Lars Anders Johansson nåt otroligt.

Slutligen, punken kom till på grund av människor som Lars Anders Johansson. Det är som en nynazist skulle hävda att de är de nya judarna. Smaklöst.

Permalänk | Anmäl #8 Peter H, 2011-04-12, 21:41

> Lars Anders Johansson
Mycket intressant och bra artikel . Här är lite fler exempel på "nykonservatism"
- Att följa antikrundan och gå på auktionehusens visningar
- Att drömma om att bo i en lägenhet från sekelskiftet med 3 meter i tak och kakelugnar.
Att vara med i en ordenssällskap
Att sjunga i manskör
Att älska klassisk musik

Kontroversiellt bland mina medmänniskor - nej knappast

I praktiken är detta högst gångbara värderinar och önskemål, det är bara det att vi inte kallar dom konservativa .. än

> Peter H Mycket förvirrad artikel som innehåller flera delar som jag avskyr och som man ofta hittar hos radikaler
En av de smutsigaste tricken är en underförstådd men obegriplig beskylning om nazistiska kopplingar. Visst Hittler gillade inte modern konst, alltså... Han var också djurvänn och vegetarian, kan man därmed anklaga dagens hundägare och vegetarianer för att vara för den slutgiltiga lösningen... Guilt by association.. vanligt knep

Permalänk | Anmäl #9 lars-johan lindberg, 2011-04-14, 10:20

#9 lars-johan lindberg, Hitler var ingen vegetarian. Han var heller inte asexuell. Det var den asketiska bild av Hitler som man visade upp. Det kallas propaganda. Jag vet att Hitler inte var vegetarian. Du vet det. Alla vet det. Så varför?

Det är du som använder dig av fula knep. Det är uppenbart att det viktigaste aspekten med citatet är året. 1940. Att modernismen redan då beskrevs som tillhörande det förflutna.

Jag skrev mitt inlägg på 15-30 minuter när jag var trött och borde sova. Så där är säkert språkliga misstag och tvära kast. I brådskan glömde jag nämna de afrikanska maskerna i Picassos målning.

Jag nämnde ”kultureliten” som motsats till postmodernismen. Men jag glömde slutföra argumentet. Och det ska vara van Goghs stjärnhimmel, inte solroser.

Som du vet så finns det flera typer av postmodernism. I stora drag har vi den kritiska postmodernismen som förekommer på universiteten och bland intellektuella. Sen har vi det som Lyotard identifierade som skräppostmodernism eller eklektisk postmodernism. Vi kunde lika väl ha kallat det hyperkapitalism. Detta är i stort det postmoderna samhället som vi lever i här och nu. En aspekt av det senare är att vi alla är kritiker. En kulturelit eller kritikerelit är motsatsen till detta.

Lars Anders Johansson och du är representanter för denna vulgärpostmodernism. Ni vill att konsten ska underställa sig marknadskrafterna.

Och där är inget radikalt i mitt inlägg. Det är bara en rad fakta. Det bara tycks radikalt för reaktionärer.

Permalänk | Anmäl #10 u_3826, 2011-04-14, 19:18

Lars Anders Johansson skriver
"Trots att kulturradikalerna inte lyckats åstadkomma någonting innehållsmässigt intressant sedan du Champs pissoar har de under hela 1900-talet fortsatt sin rusning in i den allt dunklare återvändsgränden."

För ett par år sedan när Moderna museet återinvigts efter sin 300 milionerrenovering deltog vi i en guidad visning på en temautställning om modernismen med utgångspunkt från just du Champs pissoar och vidare framåt. Höjdpunkten i utställningen var ett verk som åstadkommits av en ny kommande konstnär från Tensta (tror jag)

Verket var en balkongräcke komplett med en parabol ! Inget mer
Intendenten i smalrandig brun manchesterkavaj förklarade signifikansen i detta verk med att det representerar utanförskapet i förorterna!!

200 Milioner .... Mögel.... Balkongräcke.... Vi såg ut som fågelholkar..

f.ö tycker jag att Lars Anders inlägg i västerviksposten är klockrena och stilistskt mycket njutbara !!

Peter h ... I rest my case.......

Permalänk | Anmäl #11 lars-johan lindberg, 2011-04-14, 21:50

#11 lars-johan lindberg, vad exakt försöker du säga med "I rest my case"?

Lars Anders Johansson är militant kunskapsfientlig. För ett ögonblick trodde jag du var något bättre.

Du kan peka på ett räcke. Jag kan peka på en av mina favoritmodernister, Gustav Klimt.

Det betyder inget. De är inga sakliga argument. Detta är inte religion, var vi förlitar oss på uppenbarelser och personliga erfarenheter. Räcket och Klimt kan vara undantagen snarare än normen. Och andra sidan, varken du eller Lars Anders Johansson aspirerar till saklighet. Allt ni har är antiintellektuella floskler.

Permalänk | Anmäl #12 u_3826, 2011-04-15, 19:59

UNDERBART SKRIVET!

Permalänk | Anmäl #13 Sofia Hellström, 2011-05-28, 19:45


annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.