Socialkonservatismen är solidaritet, inte statsfientlighet

Det innebär i praktiken att konservatismen alls inte, som exempelvis Daniel Bergström (23/3) och Henrik L Barvå (3/4) gjort gällande, vill "slippa politikens härjningar och pekpinnar", respektive företräda "så lite inblandning från staten som möjligt". Det s k civila samhället i all ära, men det har aldrig varit, är inte och kan aldrig bli ett fullgott skydd för alla som är utsatta, lider nöd och behöver hjälp. Ibland hör man från borgerliga företrädare, inte minst moderater, ordet "socialstat" uttalat med hån och ironi, som om det är något oönskat eller rentav avskyvärt. I stället är det tvärtom: socialstaten i form av ansvar, social omtanke, trygghet och vilja att inte överge någon enda av dessa allra våra minsta är lika eftersträvansvärd som den är nödvändig i ett samhälle, som skall vara sammanhållet och inte kännetecknas av stora klyftor.

Det är, kan man säga, den klassiska konservatismens mål, den som har satt en stark prägel på särskilt efterkrigstidens Europa, dess återuppbyggnad och dynamik. De mest framgångsrika konservativa partierna har varit CDU och CSU i Tyskland, men också de tidigare kristdemokraterna i Italien och det konservativa partiet i Storbritannien kan nämnas i sammanhanget, även om Thatchers konservatism hade flera allvarliga skönhetsfläckar. En ansvarsfull konservatism visar nämligen inte ett starkt antifackligt ansikte; varför skall den göra det, om - som i vårt land - också ansvarsfulla fackliga organisationer bidrar till stabilitet och trygghet?

Staten och politiska beslut har således sin givna roll också i ett samhälle, där konservatismen är en politisk ledstjärna. Vi måste alltid komma ihåg att samhället inte är starkare än dess svagaste länk, dvs de som finns på skuggsidan, har det extra svårt och behöver dess - och allas - hjälp och stöd. Att visa mänsklig och äkta solidaritet är nödvändigt. Politiska beslut för att forma ett hållbart socialt skyddsnät och skapa möjligheter för de utsatta att få en bättre framtid är nödvändiga; hur skulle den privata sektorn, det civila samhället, kunna göra detta och på ett långsiktigt sätt. Därför måste det, som ett mantra, gång efter gång upprepas, inskärpas och likt talesättet att just upprepningen är kunskapens moder, slås fast med emfas att konservatism utan socialt ansvar, omtanke och humanism är som ärtsoppa utan ärtor. Alltså en falsk, ohistorisk och oönskad konservatism!

På samma sätt är konservatism, frikopplad från dess ursprungliga västeuropiska kristna civilisationsgrund, en sentida ideologisk pappersprodukt i debatten som de benämner och använder vilka inte ser, eller vill se och erkänna, ursprunget, innehållet och synen på människan och samhället i denna ideologi. Avsaknaden av konservatismens kulturella dimension i pågående debatt är också belysande, trots att den är lika självklar som påtaglig. Bildning, utbildning, humanism kännetecknar den klassiska konservatismen. Men någon framträdande kulturpolitik - eller intresse för kultur och humaniora - bedriver och har inte den borgerliga regeringen, även om Hans Wallmark, som själv sitter i kulturutskottet och tillika har tunga uppdrag i Svenska kyrkan på nationell nivå, gör gällande att den "företräder en klassisk konservatism" (20/3).

Antingen vet han inte vad denna konservatism innebär, eller också har han inte varit med i utskottet, när detta lagt grunden till riksdagens kulturpolitik och regeringens efterföljande beslut. Det är inte mer än drygt tjugo år sedan som moderaterna i sitt idéprogram slog fast att "partiets människosyn bygger på det etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som grundas på kristendomen." Partiet var mycket tydligt med att betona det följande: "Kristna och humanistiska värden utgör grunden för vårt svenska samhälle. Denna grund måste bevaras och förstärkas."

Den klassiska, ansvarsfulla och i värderingar ocjh framtidsinriktning tydliga konservatismen in prydno! I dag nästan helt bortglömd eller bortsorterad av dem som makten haver. Ändock är konservatismen, trots sitt namn - eller just därför att den vilar på beprövad erfarenhet och har en humanistisk grund - en framtidsideologi. Men dess företrädare måste både vilja och våga presentera visionen av dess samhälle, skillnaden mellan konservatismen och socialismen och den kollektivistiska socialdemokratin, en vision - låt oss inte mer höra det fjantiga uttrycket "berättelse", som associerar till lek och daghemssagor för de små - om det varma, mjuka och trygga samhället med sociala ansvar, solidaritet och omtanke som bärande ledord.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34771

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Skönt att vi bara har 8 partier i riksdagen som stödjer den socialdemokratiska välfärdsstaten.

Permalänk | Anmäl #1 Hans Palmstierna, 2011-04-08, 10:50

Tummen upp för det här!

Permalänk | Anmäl #2 Zeth Arkö Gogman, 2011-04-08, 14:35