Familjen som politiskt varumärke

Jenny Madestam, du har själv svarat på frågan.
Att Juholt/Lindgren skulle bli Sveriges radarpar och åka runt och frottera sig med världens ledare kommer aldrig att ske. Bedrägeriet var förslaget, planerat och visar på ett karaktärsdrag som man inte kan besitta om man vill aspirera på jobbet som Sveriges första dam. Hur nyfiken man än blev på Juholt så dalade det snabbt till ett -Jaså, han också. Och alla förväntningar försvann.
Juholt kanske inte har gjort något, men han visar på ett mycket dåligt omdöme som dels inte berättade för valberedningen och dels inte avslutade affären med Lindgren innan han steg in på arenan som statsministerkandidat.
Sorry, men Johult är redan körd. Befläckad på ett sätt som en svensk statsminister absolut inte kan kosta på sig.

Upp som en sol ner som en pannkaka, tror jag vi är många som tänker. Oavsett partifärg.

Ja, tyvärr.
Att människor skulle uppskatta folklighet är en myt. För vår egen själsfrids skull borde vi göra det men vi ser ändå bara upp till övermänniskor, vare sig det gäller artister, idrottare eller politiker.
Juholt kommer inte att bli vald till statsminister genom sitt varumärke. Om S vinner nästa val så beror det på att Juholt lyckas visa hur omoralisk och kontraproduktiv Alliansens politik är så att de faller på eget grepp.

Juholt kan inte lastas för det personligt men borde ha avslutat hela eftersom det hände under deras gemensamma tid och inte innan.
Dessutom var det ingen engångsföreteelse utan skedde återkommande under en period.

Jenny Madestam skriver:

”Det kan likväl vara tvärtom, att team Juholt Lindgren kan komma att ta svenskarna med storm. Vad detta varumärke symboliserar är nämligen vanlighet och mänsklighet. Här är det människor av kött och blod som dricker sprit, skiljer sig, träffas på nätet, begår felsteg, har några extrakilon, ja kort och gott så tycks de långt ifrån perfekta. Det är inte helt otänkbart att stora delar av svenska folket kan uppskatta detta, de är vanliga människor, precis som en själv.”

”We have been there and done that” eller det där gällde ju också för Mona Sahlin?
Hon symboliserade vanligheten genom sin folkliga framtoning och begick misstag som att använda statens betalkort för privata utgifter och att inte betala sin kvarskatt och andra skulder i tid vilket gjorde att ett flertal skulder (ett trettiotal tror jag att det ska ha varit) gick till Kronofogdemyndigheten.

Tog det svenskarna med storm?
Det gjorde det inte. En av de saker som kom att känneteckna hennes partiledarskap var att svenska folket hade betydligt lägre förtroende för henne än för Reinfeldt. Och då ska vi komma ihåg ett Sahlin redan innan hon valdes till partiledare var en av Sveriges mest erfarna politiker. Hon valdes in i riksdagen 25 år innan hon blev partiledare och hade haft flera tunga uppdrag vilket brukar vara en bra grund för att få väljarnas förtroende men så var det inte i Sahlins fall. Där har vi också en av förklaringarna till att valet 2010 gick som det gick. Det socialdemokratiska partiet låg ju väldigt länge bra till i opinionsmätningarna. I alla SIFOs 13 väljarbarometrar från september 2007 till oktober 2008 så hade (S) ett väljarstöd på mellan 41 och 45 procent.
”De är vanliga människor, precis som en själv” skriver Jenny Madestam men det är dom inte. Vanliga människor begår inte systematiska bedrägerier mot sin arbetsgivare.

Jenny Madestam borde som statsvetare vara medveten om den Socialdemokratiska partiledartraditionen. Socialdemokraterna har nämligen partiledarkult som inget annat parti har. Det är därför referenser bakåt är så vanliga och varje partiledare måste framstå som en naturlig fortsättning i partiledarsuccessionen. Vi minns tex Almedalen 2009 (eller 2008) då Mona Sahlin släpade omkring en gigantisk bild av Palme som hon hade på scenen då hon talade. På främsta bänkraden på partikongressen så sitter alltid förutom dagens ledare företrädare för partiadeln och historien som tex Olof Palmes änka Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson. Det är nog rätt många som tycker att Åsa Lindgren platsar på den bänkraden.

Jenny Madestam motsäger även sig själv. På sin blogg skriver hon om Juholtaffären:
”Håkan Juholts särbo (eller kulbo som han själv kallat henne) dömts för bedrägeri. Frågan som ställs: kommer det här påverka förtroendet för honom? Nej, det tror jag inte att det gör – varför skulle det göra det? Det är väl inte Håkan Juholt som har fifflat på sin arbetsplats, eller? Det är hans tjej som gått över gränsen och begått brott”

Men i denna artikel så kommer hon själv med ett svar på frågan ”varför skulle det göra det”.

”Idag har vi nämligen en statsminister som tillsammans med sin fru varit enormt framgångsrika i att bygga upp ett varumärke kring sig själva som "presidentpar". Fredrik och Filippa Reinfeldt framstår som inte bara det perfekta paret med en alltid lika perfekt yta, utan även som sinnebilden för det jämställda Sverige där både mannen och kvinnan kan vara självständiga och göra karriär. Fredrik och Filippa framstår som ett enormt starkt team och som sannolikt många kan se som föredömligt. Det här är en styrka för Reinfeldt i sin roll som statsminister, det vill säga varumärket familjen Reinfeldt bidrar till att skänka förtroende för honom som politiker”

Det där stämmer och det gäller antagligen också för familjen Juholt-Lindren fast motsatsvis det vill säga den skada som Juholtaffären medfört för varumärket Juholt-Lindgren sänker förtroendet för Håkan Juholt som politiker.

Ja, detta är svensk politik av idag. Dominerande media är regeringen trogen sedan 2006 och matar oss nästan var dag med detta radarpar likt det som sker i diktaturer, visst känns det vanmäktigt men andra tider stundar förhoppningsvis.
Det skapas en trovärdighets kris av samma media för Juholt pga hans särbos ekonomiska brott som dessutom är sonat. Men kärlek står över det som borgerlig media kallar lämpligt eller olämpligt. Valet av kärlekspartner har inget med en politisk gärning att göra. Men i den borgerliga konservativa korrektheten vill man skapa en dygd av Filippa och Fredrik och göra dom oantastliga. Vad som finns under mattan är ointressant så länge det går att dölja, och det går bra så länge regering och media är ett och samma och kritik kan tonas ner och tyna bort.
Dock, många ser igenom propagandan. Dessa två personer personifierar nedmonteringen av våra gemensamma tillgångar uppbyggda av generationer som i många fall nu har slumpats bort till privata riskkapitalister där våra välfärdspengar förvandlats till miljard vinster i skatteparadis. Detta brott räknas inte som ett brott av sin samtid av de förklarliga skäl som nämnts. Locket är på men det pyser.

"Men kärlek står över det som borgerlig media kallar lämpligt eller olämpligt. Valet av kärlekspartner har inget med en politisk gärning att göra."
Jo, tyvärr eller som tur är, spelar valet av partner en stor roll om du har statsministerambitioner. Dessutom är vi svenskar inte speciellt förlåtande ens när det gäller små felsteg, som hos Mona Sahlin. Ännu mindre tror jag att vi kan tänka oss en statsminister vars "särbo" är fälld för genomtänkt bedrägeri.

Varje gång en debattör hänvisar till Solsidan osäkrar jag min revolver ;)

Och ärligt talat, Jenny, som statsvetare bör man väl kunna stava till USA:s president.

Vilken politiker har inga lik i garderoben? Skandaler har alltid funnits inom politiken och svenska politiker och deras respektive är inte bättre (eller sämre).
Några exempel på skandaler i vilka alla de inblandade hade familjer,barn.
Mike Weatherley, brittisk politiker vars andra fru Carla Weatherley visade sig vara prostituerad.
2010: Mosze Kacaw, Israel fick 7 år för våld och sexuella trakasserier.
Silvo Berlusconi och hans ständiga kärleksaffärer med minderåriga tjejer.

2009 skakades ordentligt Ulster, (en del av den protestantiska befolkningen i Nordirland) efter avslöjandet att statsministern Peter Robinsons 59-åriga fru hade kärleksaffär med en tonåring
2005 vittnade unga modeller om att finsk utrikesminister Iikka Kanerva hade skickat till dem sms med sexuellt innehåll. Kanerva lovade att aldrig mer sända erotiska meddelanden men 2008 avsattes han p.g.a.brist på förtroende och slutade sin karriär efter avslöjandet att han hade skickar till 29 -åriga stripteasedansös (erotisk dans) hundratals sms med sexuellt innehåll.
1997: Bil Clinton och hans affär med Monika Lewinsky (redan som guvernör i Arkansas hade han rättegång för sexuella trakasserier mot Paula Jones). Presidenten fortsatte regera under sin andra kadens med förklaringen att förtigandet av det som varit så privat borde inte vara klassat som lagöverträdelse. Slutligen godkände senaten hans argument och förklarade Clinton som oskyldig.

Kostas Simitis,grekisk före premiärminister visade att i Grekland fanns en korrupt offentlig sektor där mutor inte ens ses som brottsligt.

1976: Lockheed, världsomfattande mutskandal, med många inblandade politiker som förre västtyske försvarsministern Franz Josef Straus, förre premiärministern Kakuei Tanaka, prins Bernhard av Nederländerna,italiensk politiker Giovanni Leone.
1972: Watergate-affären
1963: brittisk konservativ politiker John Profumo som 1960 utsågs till forsvarsminister.1963 avgick han efter att ha ljugit inför underhuset om sin affär med den då tonåriga strippan Christine Keeler.
1954, Lavon-affär
Etc,etc,etc…………………..

"Vilken politiker har inga lik i garderoben" skriver Wanda J och räknar upp 10 l exempel på politiska skandaler från olika länder under 56 årsperioden 1954-2010.
Men om du tänker efter hur många politiker som det har funnits i alla dessa länder under detta halvsekel så förstår du nog att det funnits en massa politiker som inte haft några lik i garderoben. Bara i Sverige så har vi under denna 50 årsperiod haft mer än 5.000 riksdagsledamöter och adderar du alla de andra nämda länderna så måste det totalt handla om hundratusentals politiker

Dessutom blev inte många av de politiker Wanda J räknar upp speciellt långlivade vid makten. Berlusconi då kanske undantagen.
För Juholts del började nedräkningen redan dag 3. Är det fortfarande någon som tror att han har chans att bli statsminister?

bra politiskt varumärke: Anna Lindh, Fredrik Reinfeldt,Alf Svensson mm.

Nu har vi tillgång till facit till Jenny Madestams artiklar. Kanske framförallt den förra artikeln om Juholtaffären där hon skrev

"Frågan som ställs: kommer det här påverka förtroendet för honom (Juholt)? Nej, det tror jag inte att det gör – varför skulle det göra det?"

Nu har Aftonbladet och Sifo tagit fram svaret på frågan, det lyder:

"Håkan Juholt inleder sin partiledarkarriär i motvind. Bara en fjärdedel av svenska folket har stort eller mycket stort förtroende för honom enligt Aftonbladet/Sifo. Det är den sämsta siffran hittills för en S-ledare".
Det lägsta förtroende någonsin. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12832325.ab
Det påverkade alltså förroendet för honom

Nej fy fan, den dagen politik avgörs av kosmetiska faktorer snarare än den reella politiken, då är då det börjar gå utför.

Alla människor bär på något ruttet, om man bara gräver tillräckligt djupt. Ett system där människor ständigt skall granskas premierar lögnare, ty de är bäst på att dölja sina skavanker.

Se på Churchill, han sup och svor och jaga kjoltyg, men där var en politiker som hette duga.

Tidningar och andra bör ta sitt ansvar, och genast upphöra med dylikt trams.