Föräldralediga pappor gör barnen mer intelligenta

Det är klart att fäder är viktiga för sina barn, och det är nog de flesta medvetna om. Men det tål att upprepas, speciellt efter utspel som det Hanne Kjöller nyligen gjorde, där hon snarare jämställde fäder med förövare. Markus Ollikainen skrev bra om saken i sin replik till Kjöller.

http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/pappor-r-inga-barnvakter-de-r-f-r-ldrar

"När vi hävdar att fäder - i den mån de finns där"......".Vi vill här poängtera att det faktum att fäder - i den mån de finns i familjen - är viktiga för sina barn säger inte att barn inte klarar sig utan fäder."

De här två meningarna menar jag är avgörande för hela ert resonemang. Det måste vara ett fritt val.

De fäder som har ett engagemang i sina barn ger naturligtvis sina barn ett försprång. Men verkligheten ser inte ut så. Och är det inte frivilligt så är det värdelöst och ska inte tvingas på fäder. De måste känna sig manade själva. De andra gör ändå inte ett fullgott jobb.

Man kan driva en kampanj för att påverka männen till att förstå hur viktig deras engagemang i barnen är för det är det natuligtvis, men man kan aldrig tvinga dem.
Och om nu lesbiska par har ännu lyckligare barn än heteroföräldrar varför göra en historia av det överhuvudtaget? Och hur går det med de inseminerade kvinnorna där barnen överhuvudtaget aldrig får kontakt med sin pappa.
Har ni inte dömt ut dem fullständigt redan på förhand? Eller visar forskning att de barnen egentligen, tillsammans med de lesbiska paren blir lyckligare än barn som växer upp i en vanlig familj?

"För barn är det viktigaste att ha varma, engagerade vuxna omkring sig som förmår att ge en hälsosam blandning av kärlek och ramar som varje barn behöver för sin utveckling."

Så, hur ska vi ha det nu? Blir barn lyckligare om där finns en engagerad pappa att tillgå, eller är det egalt? Räcker det med en positiv manlig förebild? En morfar, farbror, eller en pappa som varit mindre engagerad.

Ni blir faktiskt oss läsare svaret skyldig.

Det är helt enkelt så att barn behöver en manlig förebild (eller manliga förebilder) under sin uppväxt. Och bäst är det självklart om den förebilden är pappan. Men säkert kan även andra män ha den rollen och göra positiva skillnader för barnen (vilket barn till lesbiska föräldrar tycks visa).

Men i Sverige har våra politiker cementerat det radikalfeministiska felslutet att könen är en social konstruktion. Här är det därför omöjligt att hävda att män och kvinnor har olika förutsättningar, medfödda skillnader och därmed olika roller att spela. Ja, att vi kompletterar varandra.

Därför finns det förskolor där barnen måste kalla varandra för hen. Där man gör allt för att sudda ut en helt naturlig och viktig faktor för barnens utveckling och skapande av en positiv självidentitet.

Så ser det ut i Sverige 2011 - genusvetenskapens och feminismens förlovade land.

Om man ska våga sig på att vara inkorrekt här, så finns det kanske skäl att börja fundera på världsordningen.
Tänk om det skulle vara så rysansfullt att man och kvinna är skapade för att göra barn. Och för att en kvinna och en man är så olika, just för att kunna tillföra, ägna, lära sina barn olika saker för livets resa.
Tål att fundera på idag när SvD har en artikel om fler och fler kvinnor som tröttnat på att vänta på den rätte, och "fixar" det s.a.s det på egen hand. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/allt-fler-skaffar-barn-utan...
http://soldatmamma.blogspot.com

Engagerade pappor är så otroligt viktiga.
Mamma hade ett litet dagbarn som på det bestämdaste hävdade att hans pappa minsann kunde lyfta en lastbil med sitt lillfinger. För många barn är just deras pappa en slags "superman".
Jag tror att det ligger lite i männens natur att vara lite skrytsamma (på ett positivt sätt) och detta förstärker rollen som "superman".

För mig så var det självklart att min pappa var den starkaste. Pappa tränade boxning, ishockey och dessutom kunde han snickra.
Min pappa gav mig mitt självförtroende för han trodde på mig.

Precis som ni skriver "all forskning tyder på att fäder ger barnet något som kompletterar det mamman ger."
Så är det. Olikheterna mellan mamman och pappan behövs.

Min faster sa en gång till mig att: "Bakom varje framgångsrik kvinna finns nästan alltid en engagerad pappa som står och "hejar på" ".
Jag tror att det ligger mycket i detta.

Tänk om det fanns en en tiondel av alla resurser i andra ändan av livet av det som satsas i Sverige på barnen.Världens längsta barnledighet.Hemma med bra ekonomi om föräldrarna planerar födslarna med lagom mellanrum.Men tänk när dessa mödrar skall tillbaka till arbetslivet,söker jobb med t,ex tre små barn som ju förståss är på dagis och är inte annat än infekterade i ÖLI eller nu vinterkräksjuka och springer ner VC med allt.Undertecknad som arbetar som mott.ssk inom primärvården i Gbg har sedan vårdvalet aldrig sett så mkt barn.Äldre multisjuka har inte en chans att ta sig fram i vårddjungeln.Men de äldre är väl inte en attraktiv grupp av patienter,med vårdtyngd av olika omfattning.Alla privata VC som startat efter vårvalets införande vill väl helst ha lätta snabba pat.Det skall införas ÄVC=äldrevårdcentraler enl mitt förmenande.Den yngre medvetna familjen kan lätt sig fram, men de som byggt upp detta landet och har en pension som få kan leva på har det urtufft.Så pappor sänk er standard och var hemma hos era barn det har många av er välavlönade råd med.Barndomen lika lite som övriga livet går inte i repris.Hälsan är det viktigaste för alla oavsett ålder.

Artikelförfattarna utmålar könsrollerna. Det är en beskrivning av vanligt såkallat kvinnligt microtänk och manligt macrotänk. (Vad säger genusvetarna om detta, de brukar inte räkna med kön utan enbart individer?) Men jag tycker beskrivningen stämmer bra. Mamman och pappan har unika roller i barnens liv.

Men jag tror inte på slutsatserna. Barnets fokus ligger normalt på mamman de allra första levnadsåren. Det visar rädsla om mamma försvinner utom synhåll vid omkring 1 årsåldern och det första ordet de uttalar är mamma (även det sista, sägs det). Pappan är mera en bifigur de första åren, dock en viktig bifigur. Pappan brukar inte jollra med barnen eller prata bebisspråk utan vanligt språk. I de fall mamman gör det förra, kan nog pappan bättre bidra till språket. Men barnet behöver inte det manliga macrotänket förrän lite senare, vid tre- fyraårsåldern kanske och inte så tidigt som vid 5 månaders ålder. Vilka bevis skulle det finnas för det? De behöver först rota sig i hemmet och i det lilla för att inte bli rotlösa. De behöver tryggheten, det förutsägbara, fasta och sunda vanor, kroppskontakten som mammor generellt kan ge bättre än pappan vilket ni även påpekar. När barnet slagit rot, kan det ta till sig världen. Vid tre- fyraårsåldern brukar barnets fokus flyttas över till pappan ett tag. Då brukar flickor vilja leka med pappa och sitta i hans knä, pojkar vill vara med pappa i hans sysslor. Allt har sin tid, barnet genomgår olika bestämda utvecklingsstadier. Därefter är mammas och pappas roll utstakade för barnet och fokus ligger lika mycket på båda. Ändå kan förlusten av pappan i vardagen före den tiden, i späda år, t.ex. genom en skillsmässa, bli ett livslångt trauma för det lilla barnet. Det anknyter även an till pappan från första stund även om det inte märks så mycket i början.

Generellt behövs inte någon pappaledighet den första tiden, som ni också skriver. Men det är upp till familjen att bestämma hur de ska fördela föräldraledigheten eftersom det finns delade meningar om vad som är bäst. Vettiga föräldrar brukar kunna bestämma och komma överens om hur familjen ska ga det. Någon individuell föräldraförsäkring ska det inte vara.

Att fäders (fadersfigurer) betydelse för barnet skulle vara kontroversiellt påstående, tycker jag inte det är här i Sverige. Snarare är det mammans betydelse som ständigt förminskas. Unga mammor borde i stället stärkas i sitt självförtroende så att de inte lämnar bort sina barn för tidigt.

Men de studier artikelförfattarna refererar till stöder inte nödvändigtvis att pappan ska ta ut halva föräldraledigheten. Att pappan är föräldraledig när barnet är litet innebär samtidigt per definition en separation från mamman. Denna faktor har inte, vad jag förstår, kontrollerats för i de studier som hänvisas till ovan. Utan papporna har varit engagerade och gett barnen tid utan att vara föräldralediga om jag förstår studierna rätt. Precis som artikelförfattarna skriver kompletterar de modern, inte ersätter henne. Så att påstå att barnen blir intelligentare av föräldralediga pappor är en slutsats som saknar belägg.

Utopin vore såklart om denna artikel även skrevs på utländska språk och delades ut i resp. brevlådor. Hur många män från (harkl-harkl) vissa länder stannar hemma och låter sin kvinna ens gå utanför dörren?

Men hallo! Titelen "Föräldralediga pappor gör barnen mera intelligenta" är spekulativ. Den saknar ju grund i forskningen som artikelförfattarne har sammanställd. "Engagerade pappor gör barnen mera intelligenta" är en mera träffsäker titel.
Dom skriver ju själva att man inte behöver vara föräldraledig för att vara en engarerad pappa. Det är en svensk feministisk myt att man måste kvotera föräldraförsäkringen för att få engagerade fäder.

Intressant artikel.
Men glöm heller inte bort de tuesentals och åter tusentals fäder som modern stöter bort. De finns, dessvärre - alltifrån baby-stadiet och en bit uppåt i åldrarna....
F ö vill även jag hänvisa till Markus Ollikainens kloka artikel...

http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/pappor-r-inga-barnvakter-de-r-...

#8
"Att pappan är föräldraledig när barnet är litet innebär samtidigt per definition en separation från mamman."

Det är för märkligt om pappan inte kan låta barnet och mamman vara ifred de första par åren utan måste tränga sig emellan och störa med sina jämställdhetskrav just då när de har 18 år på sig att skapa en relation till sitt barn! Det tycker jag är patetiskt och omanligt och infantilt och inte värdigt en ansvarsfull förälder. Han får säkert inte den bästa relationen om han inte kan behandla kvinnan och barnet med respekt.

I frågan om att vara förälder så är den enda skillnaden mellan man och kvinna att den förste inte har bröstmjölk. Mannes kärlek och närkontakt med det nyfödda barnet är lika viktigt som kvinnans. Dessutom producerar män liksom kvinnor hormon oxytocin (ibland kallad kärlekens hormon).
”Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som sätter fart i kroppen vid vanlig, fysisk beröring. Den styr en rad livsviktiga funktioner och är därmed avgörande för vår överlevnad, enligt Kerstin Uvnäs Moberg, professor i fysiologi och en av världens främsta experter på oxytocinet och dess effekter.”
Närkontakt från alla första stunderna till sitt barn är en GOD INVESTERING.

#14 Vid adoption startar mamman och pappan på samma "nivå". Men vid en normal förlossning har mamman ett enormt försprång. Kroppen har ju förberetts på att ta emot ett barn i 9 månader.

Den omedelbara kärlek som jag kände för min nyfödda gav mig kraft att kunna ta hand om henne. Det finns urinstinkter som gör att man beskyddar och tar hand om barnet på rätt sätt. Det tar lite längre tid för pappan. Jag är övertygad om att han känner kärlek, men inte på samma sätt.

Det är underbart att vi är olika, det skall bejakas och inte förnekas :-)

Å andra sidan läste jag för ett tag sedan om brittiska forskare som analyserade nästan 11 miljoner britter födda 1958. Mödrarna fick svara på hur mycket deras män engagerade sig för barnets uppfostran, om hur mycket papporna tillbringade tid med barnet i samband med uppfostran, gemensamma lekar, läxor mm. Enligt forskarna från Newcastle Universitetet de barn som bodde med båda föräldrarna och hade bra kontakt med dem var mer öppna och klokare än sina jämnåriga kompisar. Det visade sig att de vilkas pappor visade mer intresse för deras uppfostran och utveckling hade lättare att binda sociala relationer, hade högre IQ är andra. Sättet att fostra barn och dess påverkan på barnet intelligens märkte man även när dessa analyserade barn uppnådde vuxen ålder. Dr Daniel Nettle med sitt team blev överraskad hur de barnen 30 år senare klättrade uppåt och gjorde karriär.

Låt oss hoppas att det här är en början på en vridning av debattklimatet från synsättet att det är föräldrarnas valfrihet som ska komma i första rummet. Föräldraansvar är ingenting man kan välja eller välja bort vid en diskussion runt köksbordet.

Tag plats i era barns liv, pappor, och gör det från början. Låt ingen försöka lura er att ni inte behövs förrän barnen är stora och ska lära sig cykla eller köras till fotbollsträningar.

Alla som hävdar att pappor som ger sina barn tid och närhet redan från födseln skadar sina barn och deras relation till mamman borde göra ett studiebesök på en neonatalavdelning. Där bär pappor och mammor sina små i kängururpåsar mot sitt varma bröst, de matar, värmer och räddar livet på sina små. Pröva att förklara för dom papporna att de "tränger sig in mellan mamman och barnet" eller att de aldrig kan få en lika nära relation till sina barn som mamman.

Till alla pappor som är avundsjuka på att de inte kan bli gravida eller amma - lägg ner! Det har ingen betydelse alls när det gäller närheten och kärleken mellan er och era barn. Det första året är INTE avgörande för detta! (Ni som tycker så är så typiska för dagens stressiga samhälle där man måste ha allting på en gång, man kan liksom inte bara låta "var sak få ha sin tid".)
Ja, mamman har ett litet försprång, då hennes kropp har förberett henne i 9 månader på att ta emot en bebis. Den omedelbara förälskelsen som mamman känner för sitt barn går över till kärlek i takt med att barnet blir äldre. (samma kärlek som pappan känner)
Vår barn föds så otroligt hjälplösa, så den omedelbara förälskelsen är väldigt viktigt för att vi skall ta hand om och beskydda barnet på rätt sätt.
Jag stod min pappa mycket närmare än min mamma. Han var en engagerad pappa trotts att han varken hade bytt blöjor eller "ammat" mig under mitt första levnadsår. Jag fick följa med min pappa överallt, när han handlade, jobbade osv. Pappa lyssnade och stöttade. Pappa var vår trygghet och superhjälte.

Jag känner några av dagens pappor som absolut har velat vara pappalediga, detta enbart pga. att de haft tråkiga jobb. Efter pappaledigheten så ha mamman ändå fått fixa allt, medens dessa pappor ha återgått till diverse hobbys som inte barnen kunnat vara med på. De har absolut ingen nära relation till sina barn.

Min man som är egenföretagare har inte kunnat ta ut någon sammanhängande föräldraledighet, men har försökt att vara hemma så mycket som möjligt ändå. Våra döttrar har fått följa med honom till jobbet, handlat, båtmässan mm. Snart skall han lära dem cykla, köra båten och snickra också. Det är detta som skapar närhet, kärlek, lyckliga döttrar /söner med gott självförtroende!!

Vi kanske kan säga så här att engagerade pappor som älskar sina barn mer än likställdheten och sin egen prestige och som är mogna nog att inte rivalisera med mamman om föräldraledigheten utan istället skyddar henne så att hon kan fullgöra sin uppgift i lugn och ro, är en bra man och en bra far som kommer att bli älskad, respekterad och beundrad av sina barn och blir en trygghetsfaktor för dem så att de kan växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar. Pappan har då inte samma roll i barnens liv som mamman, men likvärdig och den ene kan inte ersätta den andre utan kompletterar varandra så att barnet kan utvecklas allsidigt. Förutsatt naturligtvis att mamman är lika bra förälder på sitt sätt som denne pappa.

Sådan pappor är förstås hemma så mycket som möjligt efter jobbet och kan gärna hjälpa till med nattningen, byta blöjor osv.

Min styvfar brukade gå omkring med sina barn efteratt de ammats för att de skulle somna gott och de har aldrig haft några sömnproblem som vuxna. Han brukade ta hand om oss när vi hade vinterkräsjuka mm. Men aldrig la han sig i mammas relation till oss narn och hennes uppgifter. Han brukade säga att man ska aldrig gå mellan barken och veden (som parasiter gör). Det var min styvfar som lärde oss hur vi skulle uppföra oss bland andra människor. Vi cyklade ofta hela familjen till badstranden på söndagarna. Det var en riktig man och far!

Jag brukade sitta i morfars knä medan han berättade sagor och historier eller medan vi byggde med byggklossar eller ritade och jag fick vara med när han bakade. Men mormors svala, muka hand på min panna var det mest lindrande som finns. Hennes humor fick mig att skratta när jag var sur eller arg.

Min son bytte blöjor på sin dotter, men det skulle inte falla honom in att störa mamman under amningstiden eller gå emot hennes vilja de första åren. Han är nu noga med att läsa läxorna med henne. Han tar henne ut på utflykter. Han och mamman är båda starka nog att komma överens om dotterns fostran.

Bara för att nämna några exempel.

Läs den här artikeln!

http://www.varldenidag.se/opinion/debatt/2011/04/01/DEBATT-En-politik-so...

Det är kuslig läsning om strukturell misshandel av våra barn.

"Strävan efter ett jämställt föräldraskap behöver inte innebära att män och kvinnor bör eller kan utforma sitt föräldraskap på samma sätt. Tvärtom, all forskning tyder på att fäder ger barnet något som kompletterar det mamman ger. Om mamman står för hållandet, det trygga, repetitiva, förutsägbara interaktionen med spädbarnet så står pappan för mer plötsliga, utmanande, mot världen riktade stimuli..."

Och om mamman vill vara överraskande och rolig? Tar då pappan den tröstande rollen när barnet trillar? Nej, trodde inte det. Som mamma tog jag omsorgsrollen för att jag såg att det behövdes och för att pappan inte gjorde det, INTE för att jag ville det eller ens passade för det. Påtvingade roller är vad det är.

Det finns många hinder för pappor som vill vara hemma med sina barn, det kan vara ett arbetsliv som inte är i fas, ett försäkringssystem som inte är belönande och inte minst en fördomsfull omvärld som hela tiden försöker förminska betydelsen av att du får en nära relation och en stark anknytning till dina barn.

Varje förälder har i Sverige idag 240 dagars föräldraledighet att ta ut. Ett fantastiskt verktyg för mammor och pappor att få tid att i lugn och ro skapa en nära relation med sina barn och ge dem bästa tänkbara start i livet. Jag kan bara uppmana alla pappor att ta den chansen. Som en tidigare artikel pekade på, det är fler som i livets slutskede ångrar att de hade möjlighet att spendera mer tid med sina barn än som ångrar att de inte jobbade mer.

Den relation som du lägger grunden till genom att sitta timme ut och timme in med ditt sovande barn på bröstkorgen där det lär sig att känna igen och älska just dina hjärtslag kommer både du och dina barn ha igen resten av livet. Ingen annan kan skapa det bandet mellan dig och dina barn åt dig när du är på jobbet.

Och oroa dig inte för de som försöker förminska din roll till en lekfarbror när barnen blir större (ett tips för att känna igen dem är att ju mer de tjatar om valfrihet för föräldrar desto mer kommer de att motarbeta dina ansträngningar att kapa nära band till dina barn). Men tvärtemot vad dessa människor påstår så är inte föräldraskapet ett krig där du stjäl tid och plats för mamman hos barnet. Det finns gott om tid och plats för er båda. Du skadar inte ditt barn genom att ge det närhet och kärlek och det är inte misshandel att vara pappaledig även när barnen är små. Dina hjärtslag, din andhämtning, din doft och din närhet är viktiga för din bebis. Det finns även studier som visar att pappor som tar ut mycket ledighet när barnen är små även jobbar mindre och spenderar mer tid med barnen när de blir större. Att utnyttja den föräldraledighet som du redan idag har rätt till är alltså bara början.

Så farsor, ta alla chanser ni har att skapa nära fysiska relationer med era småbarn och låt ingen skrämma er till att tro att valfrihet bara handlar om att du ska gå till jobbet som vanligt och kanske leka lite med ungarna när du kommer hem på kvällen. Du är viktigare än så! Dina barn kommer absolut att tacka dig, deras mor kommer säkerligen tacka dig och du kommer framförallt att tacka dig själv i framtiden.

Max! Du har inga egna barn och lever med en kvinna, eller hur?

Det finns ett positivt anslag i detta som känns väldigt befriande.

Det är destruktivt att ständigt problematisera relationen mamma-pappa, mamma-pappa-barn utifrån feministiska perspektiv.

Någon sa: "Flickor som växer upp utan pappor blir inte piloter". I övrigt tycker jag artikeln är bra men uppfinner man inte hjulet ännu en gång?

Check out boys!

http://www.youtube.com/watch?v=L64c5vT3NBw

#22 Max Jag håller fullständigt med, men tyvärr så är det inte alltid är rosenrött att vara förälder. Viktiga uppgifter i föräldraskapet kan vara väldigt besvärliga. Som att stå ut med trotsutbrott, trösta, uppmuntra, lyssna, sätta gränser, tjata och sköta hushållsarbete. Där tror jag att många pappor har en del kvar att göra. Att ta ut sin föräldraledighet är bara början.