Vem lyssnar på barnen?

I Sverige har det under en nu mycket lång tid skett stora försämringar för många barn som går i förskola. På Skolverkets hemsida kunde vi igår den 30:e mars läsa ett pressmeddelande som säger att barngrupperna i förskolan bara ökar och ökar.

I pressmeddelandet i går skriver Skolverket även att en femtedel av alla barngrupper i förskolan nu består av 21 barn eller fler, och att även de riktigt stora grupperna med små barn blir allt fler. Jag är en förskollärare som under 30 år nu arbetat här i Sverige och även i Danmark, och som nu har tröttnat rejält på att barnens frågor inte tas på allvar av politikerna.

Under mina år som utbildad förskollärare har jag sett hur barngrupperna i förskolor, förskoleklasser och även på fritidshem bara bli större och större för varje år, och det verkar inte finnas någon gräns för hur stora de kan bli. Detta är oerhört allvarligt och miljöerna för barnen har med detta försämrats rejält. I Skolverkets pressmeddelande kan man också att läsa att utvecklingen mot större barngrupper är oroväckande eftersom gruppernas storlek och kvalitet har stor betydelse för kvaliteten i förskolans arbete.

Jag tycker att Skolverkets uttalande är alldeles för milt i den här mycket allvarliga frågan. Ordet "oroväckande" som de använder om de ökande stora barngrupperna är bara förnamnet på den här mycket bekymmersamma utvecklingen, och det är inte en tillräckligt stark signal till politikerna att något måste göras i frågan, och det Nu.

Jag vet också sedan tidigare att sådana här milda uttalanden aldrig hjälper, oavsett om de kommer från Skolverket eller Barnombudsmannen. Det är inte förstås inte bara bara kvaliteten i förskolan som nu är i fara, även barnens hälsa.

Istället för ordet "oroväckande" tycker jag att Skolverket borde ha sagt som det verkligen är, att vi nu i förskolorna har fått en hälsofarlig situation för många barn som går i de stora barngrupperna. Skolverket vet självklart att det ser ut på det viset, på samma sätt som många andra ex politiker, myndigheter, läkare, forskare, pedagoger och föräldrar vet. Men varför händer det inget mer? Det handlar ju om Sveriges barn, och många vuxna kan inte ens inte förstå i sin vildaste fantasi, vilka följder de stora barngrupperna kan få för barnen och hela vårt samhälle.

Jag tycker inte att de styrande har reagerat nämnvärt på den ansträngande situation som många barn utsätts för dagligen med alldeles för stora barngrupper, höga ljudvolymer och allt för mycket stress. När den ansvariga ministern för förskolefrågor Nyamko Sabuni blev intervjuad i tidningen Vi Föräldrar i början på mars i år, efter att 2 265 föräldrar skrivit på ett upprop och en protest mot de stora barngrupperna så anser jag att hon i sina uttalanden där tar alltför lättvindigt på föräldrarnas protester. Hon säger att det är kommunerna själva som skall bestämma över barngruppernas storlek, och att om man som förälder är missnöjd med sin förskola så skall man kontakta politiker på lokal nivå. Det tycker jag är att smita ifrån sitt ansvar i denna viktiga fråga.

Självklart kan inte varenda förälder som är missnöjd springa till de lokala politikerna i varje kommun. Det är den ansvariga ministern i förskolefrågorna, läs Nyamko Sabuni, som har ansvaret för att det blir ett beslut i frågan om de stora barngrupperna på Riksdagsnivå. Så länge kommunerna får ansvar i frågan, kommer de bara att utnyttja det faktum att det inte finns något tak för barngruppernas storlek i förskolor och på fritidshem. Allt handlar om att spara pengar i kommunen, och barnen är de medborgare som hörs minst, det vill säga de är lättast att spara pengar på.

Det anmärkningsvärda är också att det fortfarande inte finns en lag som gäller barnens miljö i förskolor och på fritidshem, trots att politikerna har känt till det mycket länge. De vuxna som arbetar på förskolor och fritidshem är skyddade av arbetsmiljölagen, men inte barnen. Trots att barnen är små och inte kan klara sig själva. Tänk också på att det enligt Skolverket nu är 83 procent av alla 1-5 åringar som går i förskolan. För 10 år sedan var siffran 66 procent, enligt Skolverkets pressmeddelande.

Detta innebär att barngrupperna bara kan öka och öka i storlek, och att det egentligen kan få se ut hur som helst i barnens dagliga miljöer. Men vem förmår stoppa denna nedåtgående utveckling? Många barn i vårt land drabbas dagligen av oro och stressrelaterade sjukdomar såsom tinnitus, ont i huvudet och ont i magen. Många barn lider också oerhört av att inte få den trygghet och omvårdnad som de behöver för sin utveckling både kroppsligt och själsligt. Även personalen som arbetar med barnen drabbas av tinnitus och stress.

Det som dock skiljer barnen från de vuxna är känslan av utsatthet som många barn i förskolor känner. De befinner sig i förskolan utan sin mamma och pappa, och många börjar redan tidigt vid ca 1 års ålder. Barnen har absolut ingen egen möjlighet själva att påverka sin dagliga situation. De måste bara lita på att alla vuxna gör allt vad de kan för att de skall ha det bra på dagarna.

Många barn saknar sina föräldrar och får inte chansen att få sina grundläggande behov tillfredsställda i förskolan. Behov som ofta handlar om tillit, trygghet, närhet och en trygg famn att sitta i. Ja, helt vanliga grundläggande behov för all barn. Många barn lär sig att skrika för att höras, och andra blir tysta eftersom de inte blir sedda eller lyssnade till. Det händer ofta att personal inte hinner byta blöjor och ge barnen den omsorg som de behöver.

I 30 år har jag nu arbetat i den svenska förskolan som förskollärare och förskolekonsult. Mitt arbete har gett mig en oerhörd stor glädje och erfarenhet men jag har också under åren fått bevittna en oerhörd försämring i förskolorna och på fritidshemmen, och det har smärtat mig djupt.

Jag har också under de här 30 åren sett en massflykt av duktig kompetent personal som helt enkelt inte orkat att stanna kvar i ett yrke som de egentligen älskar. Men hur kan det vara möjligt att känna tillfredsställelse i sitt jobb när man får arbeta i miljöer som inte längre är anpassade för människor, varken för stora eller små.

Tänk er själva. Hur kan det fungera att vara tre heltids personal (ibland färre) på ca 17 småbarn som ibland bara är 1-2 åringar. Tidigare var det oftast 12 barn från 1-3 år med tre heltids personal. I Skolverkets pressmeddelande står även att grupper med små barn mellan 1-3 år som har 17 barn eller fler har tredubblats i antal sedan 2003. Tänk det finns småbarnsgrupper som även har fler än 17 barn!

Jag har själv varit ute och arbetat som vikarie på sådana arbetsplatser och jag kan säga att det är helt förskräckligt för såväl barn som vuxna. I de här småbarnsgrupperna finns det även barn som biter och slår andra barn. De barnen kräver så klart också extra uppmärksamhet. Tänk att personalen skall byta blöja, och klä på dem, och ge dem mat. De skall också hinna leka och läsa saga. För att inte tala om när barnen skall vila. På ett ställe sov alla 17 barn i olika vagnar och det var ett fullständigt kaos för personalen att få detta att fungera.

Politiker, kan ni tänka er detta själva? I hur lång tid tror ni att ni kan klara en situation som denna?
Har vi vårt land helt tappat hjärtat för de små?

Jag har också mött många förskollärare som fullständigt gått på knäna, och de har ibland bett mig om att hjälpa dem att göra något åt deras ansträngande dagliga situation. Det har jag under åren gjort ofta och gärna.

Jag har själv på eget bevåg kontaktat politiker på kommunal nivå och på riksdagsnivå. Jag har träffat myndigheter som säger sig företräda barn och jag haft många möten med förvaltningschefer och annan personal som arbetar på de olika förskoleförvaltningarna. Alltid med samma budskap. Sluta att spara på barnen och visa mer empati för barnen och förskolepersonalen!

I dessa möten med vuxna beslutsfattare har jag ibland mötts av helt oförstående vuxna som har befunnit sig i bestämmandesituationer över barnen. Tyvärr har en del av dem visat en skrämmande empatilöshet för barnen och personalens situation i förskolor och på fritidshem.

Jag tror att många av er i ledande befattningar nu minns de möten som jag har haft med er om detta viktiga ämne. Möten som jag under åren har gjort helt på egen hand, utan någon organisation eller andra bakom mig. Det har kostat mig både tid och pengar, men det har varit värt varenda öre. För jag har fått en inblick i hur det fungerar, eller det vill säga oftast inte fungerar, i välfärdslandet Sverige.

Men när det gäller att göra en insats för barnen i Sverige har jag en oerhörd kraft och vilja. Alla de barn som jag själv har mött i förskolorna både i Sverige och i Danmark har gett mig kraften att aldrig ge upp. Barnen har talat till mitt hjärta, och även det det lilla barn som jag själv var en gång.

Vad jag vet så var jag den första som i media tog upp ämnet om att barnens miljö i förskolor och fritidshem inte är skyddad i någon lag. Det gjorde jag den 27 september 2005 i Debatt Sverige Direkt i Svt som sändes ifrån Karlstad. I debatten fick jag möjlighet att debattera frågan med dåvarande förskoleminister Lena Hallengren.

I den debatten ljög Lena Hallengren mig rakt upp i ansiktet när jag frågade henne varför inte barnens miljö i förskolor och skolor skyddas i arbetsmiljölagen, bara de vuxnas. Lena Hallengren kände sig förmodligen pressad av att någon ställde henne emot väggen i en sådan viktig fråga som gäller barnen i vårt land.

Hon svarade självsäkert att det skulle hennes regering nu se till att ordna. Jag frågade när, och Lena Hallengren svarade då att det kommer att börja gälla i och med den nya skollagen som träder i kraft den 1:a juli 2007.

Tyvärr blev det inte så och Lena Hallengren svek sitt löfte till mig, ett löfte som hon gjorde i direktsändning. Om hur detta gick till går att läsa i en artikel som jag skrev den 10 juni 2006 på Hemmaföräldrars nättidning.

http://www.hemmaforaldrar.se/maria_von_schantz_kronika_juni06.htm

I slutet i artikeln skrev jag också att jag inte kommer att ge upp i frågan, trots Lena Hallengrens svek och jag lovar barnen att fortsätta kämpa för att se till att vi kommer att få en lag som skyddar deras miljö. Det är mitt löfte från den 10 juni 2006 till alla Sveriges barn som jag nu vill uppfylla genom den här artikeln.

Det är nu 6 år sedan jag tog upp frågan i Debatt Sverige Direkt, och efter mig har nu andra skribenter tagit upp frågan och gjort den aktuell, bland annat Madeleine Lidman som är redaktör på föräldranätverket Hemmaföräldrar.

Trots det har ingenting hänt i frågan som har gjort att barnen fått en bättre miljö i förskolor och skolor eller blivit skyddade av någon lag. Vi har fått en ny regering och nya ministrar, ja däribland Nyamko Sabuni, men barngruppernas storlek bara ökar och ökar som vi nu har fått konstaterat efter Skolverkets pressmeddelande.

I tidningarnas så kallade expertpaneler talas det fortfarande tyst om barnen i vårt samhälle, som om de inte fanns. Politiker och journalister talat ofta i positiva ordalag om att det visst är bra för barn att gå i förskola men ingen tycks vilja lyssna och se på riktigt hur det ser ut i frågan idag.

Många av de journalister som skriver i ämnet har barn som har gått i förskola för länge sedan när det såg helt annorlunda ut, med mindre barngrupper och mer personal. Ja, det vet jag av egen 30-åring erfarenhet. Situationen för barnen och personalen har drastiskt försämrats, och det speciellt de senaste 10 åren.

Det talas också väldigt tyst om barnen, medan det skrivs en massor om de vuxnas våndor inför att hinna hämta och lämna barnen i förskolan. Vad beror det på? Är det så att våra svenska barn har blivit osynliga? Eller är det just så, att många vuxna har glömt bort hur det var att vara liten och beroende av vuxna för att må bra?

I SvD talas det om att föräldrar lider av "hämtstress" och att många därför behöver ta hjälp av "Nannys". Men vilken journalist skriver om hur många barn känner sig varje dag, när de nästan hela dagarna befinner sig utan sin mamma eller pappa i ett "laglöst land", med massor av andra barn, där de kanske inte blir sedda, och när det ofta värker i så väl huvud som öron efter dagens aktiviteter.

I den intervju som Vi Föräldrar gjorde med Nyamko Sabuni i början på mars om vad hon kommer att göra för att stoppa de stora barngrupperna svarar även hon att hon har egna barn i förskolan och att hon själv är i "hämta-lämna-racet" med sina egna barn. Uttrycket "hämta-lämna-racet" tycker jag personligen är ett mycket kallt och opersonligt ordval. Kanske lider även hon av det moderna ordet "hämtstress". Som ansvarig minister tycker jag att borde hon se mer på barnens dagliga situation i förskolan och ta sitt ansvar i frågan om att nu stoppa de stora barngrupperna.

Alla som har ansvar i att öppet debattera barnens frågor, ex politiker, myndigheter, barnorganisationer, föräldrar och föräldraorganisationer måste nu komma ut i debatten. Det är dags att ta barnens frågor och miljöer på allvar, och det Nu, när dagens barn fortfarande är små.

Barnen skall inte behöva växa upp och själva bli vuxna för att något skall hända. Börja lyssna på barnen, och gör det Nu! Till alla styrande i alla de frågor som gäller barnen vill jag säga:

Spara inte mer på våra barn, de förtjänar bättre. Åk ut och se hur det ser ut i förskolegrupper och på fritidshem. Börja lyssna på personalen, föräldrarna och framför allt på barnen och försök att sätta er in i hur många av våra svenska barn har det dagligen. Var gärna med en dag och se hur det kan se ut i verkligheten med de stora barngrupperna och vilka problem som kommer med dem. Kanske kommer ni då själva att få problem med oro, tinnitus, ont i huvudet eller ont i magen.

Då kommer ni kanske att få veta lite av hur det känns för många av våra små svenska barn varje dag, vecka för vecka, månad efter månad, år efter år. Det kan vara tufft även för er, men tänk då på att ni är vuxna och att det är ni som måste ta besluten om barnens miljö på allvar. Barnen kan inte göra det själva.

På Skolverkets pressmeddelande står även att läsa att det kommer en ny skollag igen, med en reviderad läroplan som kommer att börja gälla från och med juli 2011.  Skolverket skriver också att det innebär ett "förstärkt pedagogiskt uppdrag" för förskolan. Men det förstår väl alla, att detta inte kommer att hålla, inte den här gången heller, om vi ser på utvecklingen i verkligheten som hela tiden går mot större barngrupper.

Barnen är verkliga och de är små Nu. De är inga siffror på ett papper som det går att laborera med hur som helst! Satsa på att reglera barngruppernas storlek en gång för alla, och visa att ni menar allvar med era ord om "förstärkt pedagogiskt uppdrag". Ord som pedagogik, lärande, utveckling och kreativitet ekar också väldigt tomma, om vi inte förstår oss på små barn och deras grundläggande behov. Det spelar ingen roll om ni försöker förbättra förskolans innehåll så länge storleken på barngrupperna fortsätter att öka. Det måste vara tvärtom, satsa först på en bra gruppstorlek och därefter kan man skapa en god pedagogisk kvalitet.

Snälla politiker, visa barnen respekt, och gör det Nu. Upp till bevis Nyamko Sabuni och se till att vi får en barnmiljölag som skyddar barnen i deras dagliga miljö i förskolor och på fritidshem, och inför den lagom till den nya skollagen som träder i kraft i juli 2011. Se till att det nu blir slut med de allt för stora barngrupperna. Lagstadga om ett statligt tak i gruppstorlekarna i såväl förskola och på fritidshem så att våra barn får en god daglig miljö.

Det är alla våra svenska barn värda!

Maria von Schantz (5 artiklar)
http://www.pqinspiration.eu/blogg

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/vem-lyssnar-p-barnen [...] Blogg:Yippie, min artikel är populär på Newsmill! | Starka familje, 2011-04-03, 11:35

[...] skrev jag om Skolverkets rapport om gruppstorleken på barn grupperna på dagis. Idag skriver Maria von Schantz i samma ärende på Newsmill. Och jag kan inte annat än att hålla med [...] Blogg:Maria von Schantz om de stora barngrupperna på dagis &la, 2011-04-01, 20:42

[...] http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/vem-lyssnar-p-barnen [...] Blogg:Spara inte på barnen, de är vår rikedom! | Starka familjer, 2011-04-01, 16:32

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34691

19 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tyvärr är artikeln för lång för att ta sig igenom, men jag håller helt med skribenten i det hon vill framföra. Den utveckling som förskolan nu går igenom är förfärlig. Förvaring är det. Inget annat.
Och Nalin Pekgul är förvånad över att föräldrar hämtar tidigt.

Det kommer att ta en ände med förskräckelse om man inte förstår att barnen är den enda framtid vi har. Att samhället måste förse förskolan med de resurser som gör att barnen växer upp i harmoni till dugliga medborgare.

Nyamko Sabuni måste reagera. Och agera. Det får inte handla om pengar när det gäller förskolan. Regeringen måste ställa krav utifrån vad som ger en förskola värd namnet och ställa nödvändiga resurser till förfogande. Och sätta lupp på verksamheten, inte minst på de privata förskolorna. Allt annat är att bädda för en katastrof längre fram. Rena idiotin

Permalänk | Anmäl #4 Christina Lundqvist, 2011-04-02, 09:06

Ja Christina, du har helt rätt!

Det är otroligt att politikerna kan komma undan i den här frågan så lätt.

Jag hoppas genom min artikel, att fler medborgare kommer att reagera på de stora barngruppernas effekt på barnen och protestera högt.Jag vet att många föräldrar börjar agera i frågan runt om i landet, och det är jättebra.

Det är också en katastrof nu 2011 att inte barnens miljö i förskolor och på fritidshem är skyddade i någon lag. Det är bara när barnen går i skolan som de skyddas enligt "arbetsmiljölagen".

Det innebär ju också att om någonting händer barnen i förskolan eller på fritidshemmet så är det väldigt svårt för föräldrarna att få någon form av juridisk hjälp.

Permalänk | Anmäl #5 Maria von Schantz, 2011-04-02, 09:58

Jag blir skräckslagen av dessa förhållanden som Maria von Schantz beskriver. Det skär i hjärtat! Politikerna förstör en hel generation. Skulle inte förvåna mig om dessa barn blir utbrända innan de når vuxen ålder, istället för att bli livsdugliga vuxna som kan finna sin plats i samhället. När vuxna inte står ut med miljön, hur ska då små barn göra det? Barn under tre år beöver inte stora barngrupper, de behöver sina föräldrar och ska de vara på dagis, måste dagiset vara bra och erbjuda en hälsosam miljö.

Föräldrarna måste bli medvetna om vådan av stora barngrupper i förskolan och protestera kraftfult. Inte ett öre får politikerna spara i detta fall.

Detta hälsar en farmor och undrar hur man kan protestera. .

Permalänk | Anmäl #6 Ina Höst, 2011-04-02, 13:17

Det är absolut skillnad på förskola och förskola.

Jag är mormor och mitt barnbarn gick på en förskola i innerstan där man var ute tre dagar i veckan i olika skogar och parker, Hagaparken, Humlegården. Liljansskogen.
Pedagogerna var intresserade, närvarande och på tårna. Ställde krav på familjen och informerade om nuläget. Allt var lugnt. Barnen var harmoniska

Nu bor min dotter utanför sta'n och förskolan är ett skämt. Förvaring. Aldrig utanför gården, aldrig i skogen, aldrig några äventyr. Den oengagerade underbemannade pesonalen orkar inte klä på alla barnen och ge sig iväg ut.

Vad är resultatet?
Jo mitt barnbarn, 4 år och alla de andra killarna också är understimulerade vilket leder till aggressivitet och konflikter i gruppen,och då vill pedagogerna ta in en extra resursperson och peka ut en pojke som syndabock för att iscensätta detta.
För den underbemannade personalen innebär den extra resursen en tillgång i det dagliga arbetet. Att sedan en liten pojke/flicka blir stämplad för livet för att den privata förskolan gör ett uselt jobb och inte tillsätter nog resurser till barngruppen från början, det betyder ingenting.

Detta måste förändras, annars bygger vi ett allt större problem längre fram ett problem som kommer att kosta mer än vad det kostar att sätta in rätt resurser nu.

Permalänk | Anmäl #7 Christina Lundqvist, 2011-04-02, 14:48

Att peka ut en 4-årig pojke som bråkmakare som måste "behandlas", får mig att rysa av skräck! De ska kanske riva ner hans personlighet för att sedan bygga upp en ny, alltså hjärntvätt och stympning. Ett fruktansvärt övergrepp! Förskiolan kan i värsta fall vara farlig för barn.

Varför är det olämpligt att sätta barn i förskola före tre års ålder?
Så mycket sker inom barnet de första åren och de behöver en lugn miljö och stabil anknytning.

Det första året lever mamman och barnet i symbios, barnet är totalt beroende. Barnet visar detta genom att bli rädd om mamman försvinner utom synhåll, det blir en övergivenhetsgråt då barnet fruktar för sitt liv. De vill inte heller att främlingar tar i det, de är misstänksamma mot främlingar och fruktar dem. När de tar sina första steg, behöver de en trygg famn att landa i om det skulle behövas.

Vid två års ålder när språket börjar utvecklas och de börjar gå på pottan, vaknar en jagkänsla som är frigjord från mamman. De är på väg att utvecklas till en självständig individ och en frigörelseprocess inleds. Den tar sig uttryck i den berömda trotsåldern. Den måste få ha sin gång. Kan förskolepersonal hantera ett trotsigt barn som sätter sig på tvären? Jag tvivlar! En lugn och humoristisk mamma, kan däremot klara det fint.

Vid fyra-/fem-årsåldern söker sig barnet självmant längre bort från hemmet, då är de nyfikna på andra vuxna och barn och trivs inte om de hindras däri.

Permalänk | Anmäl #8 Ina Höst, 2011-04-02, 16:18

Det finns ett sätt att drastiskt minska trycket på förskolan och samtidigt spara pengar. Låt 15-timmarsbarnen (30timmar i Sthlm), de barn som har föräldrar som är hemma med yngre syskon, vara hemma. Föräldrar får sedan 2002 betalt av staten för att vara hemma med det ena barnet och samtidigt beslagta en kostsam förskoleplats för det andra barnet!! Dessa 15-timmarsbarn är ofta yngre än tre år och tillhör åldersgruppen som lider allra mest i förskolan enligt boken ”Förskola för de allra minsta”.

Med detta förslaget försvinner gissningvis ca 20-25 % av barnen från förskolan utan att det koster kommunen något!

Permalänk | Anmäl #9 Andreas Haaskjold, 2011-04-02, 18:20

Jag håller med Andreas.
Det enda sättet att snabbt minska barngrupperna är att slopa 15-timmars. Det är helt absurt att 2-åringar vistas heltid (30 h) i förskolan när deras föräldrar är hemma med yngre syskon. Speciellt när förskolan ser ut som den gör idag. Och detta kostar otroligt mycket pengar.
Vi måste inse att lösningen inte är att pumpa in mer pengar i det svarta hålet förskolan. Att få ner barngrupperna till rimlig nivå skulle gissningsvis kosta 20 000 i månaden per barn. En bruttolön för en förälder. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart.
Det är betydligt billigare med både dagmammeomsorg och föräldraomsorg. Detta måste erbjudas som reella alternativ. I kombination med att 15-timmarsregeln tas bort.

Permalänk | Anmäl #10 Caroline Elfors, 2011-04-02, 18:37

Håller med #9 0ch 10.

Att föräldrar skickar sitt äldre barn till dagis när de är hemma med det yngsta, beror säkert på att de lurats att tro att dagis är bäst för barnet. Men det äldre barnet har mer nytta och glädje av att vara tillsammans med sitt nya syskon, än med andra barn. Unga mammor måste inges större självförtroende i sin modersroll. Förskolepedagoger är inte bättre för barnet än mamman. Mödrar har i hundratusentals år klarat att vårda och fostra sina små barn utan experthjälp, annars hade människosläktet inte överlevt. T.o.m. djur vet hur de ska hand om sina små.

Härutöver behövs ett rättvisare skattesystem. Nu är det enbart individuell beskattning som gäller, men en familj måste kunna ses som en ekonomisk enhet. Därför ska det kunna gå att ansöka om sambeskattning och delade pensionspoäng mellan föräldrarna så länge de lever tillsammans, vilket vore en säkerhet i fall av hemskillnad. Sambeskattning skulle underlätta för många familjer ekonomiskt om en förälder vill stanna hemma medan barnen är små eller jobba deltid. Valfriheten skulle öka.

Om en förälder stannar hemma med barnen, skulle barngrupperna minska (förutsatt att politikerna då inte ser läge för besparingar, vilket inte ska tillåtas). Dessutom skulle jobb bli lediga och arbetslösheten minska. Det måste även bli lättare för den som stannar hemma en tid, att kunna komma tillbaka i arbetslivet igen. Det handlar om en attitydförändring i samhället, mer insikt i vilka färdigheter en hemarbetande får sig till godo och att den hemmavarande uppdaterar sina kunskaper på fritiden eller vidareutbildar sig i den takt som tiden tillåter.

Sist, men inte minst måste unga flickor och pojkar lära sig matlagning så att de kan åstadkomma ett sunt kosthåll. Matlagning tillhör allmänbildningen. Alltför många ungdomar är dåliga på detta.

Permalänk | Anmäl #13 Ina Höst, 2011-04-03, 13:13

Carolina Elfors, du skrev en jätteviktig artikel för ett tag sedan: Läste den nyss, helt igenom rätt! Sista delen förklarar varför.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/09/slopa-15-timmars-f-rskola-f-r-...
Vill påminna om den!

Permalänk | Anmäl #14 Ina Höst, 2011-04-03, 14:32

Man förstår av Marias inlägg att många barn (och vuxna) har en svår situation på nutidens förskolor. Samtidigt duggar larmen tätt om skolkriser, bristande åldringsvård och platsbrist på sjukhusen. Även vår infrastruktur i form av bl a järnvägar är svårt eftersatt, och överhuvudtaget förefaller det finnas en allmän samhällelig resursbrist.

Det allmänna tar in nästan 50% i skatt av hela vår BNP, och det förefaller därför inte sannolikt att grundproblemet är för låga skatter. Därmed är det troligare att problemet är felaktiga prioriteringar från våra folkvaldas sida. Pengar, stora pengar, satsas på sådant som måhända inte ligger i folkflertalets intresse.

Detta är, tycker jag, något att fundera över inför valet 2014.

Permalänk | Anmäl #15 Tage Sundin, 2011-04-03, 16:23

Ju mer jag tänker på den sk. 15-timmarsregeln, desto klarare blir det.

Vad man i verkligheten gör mot det äldre barnet, är att avvisa det från resten av familjen. Medan mamma (och kanske pappa) myser hemma med minstingen måste ett litet barn, kanske inte mer än 2 år lämna hemmets lugna vrå för en miljö som inte är bra för det medan. Det får inte vara med sin älskade förälder och får inte vara med om allt det spännande som sker i familjen genom den nya bebisen. Grymt!

Och hur blir det med syskongemenskapen?

Många föräldrar förstår inte vad de gör mot sitt barn, de tror att de gör det som är bäst för barnet, samhället säger ju att det är så. Hur många föräldrar vågar gå emot samhället och ta risken att de gör fel mot sitt barn? Föräldrarna är så grundlurade!

15-timmarsregeln måste bort! Dagis ska vara för de som måste arbeta och dagiset måste vara bra och inte överbefolkat.

Mvh

Permalänk | Anmäl #16 Ina Höst, 2011-04-04, 06:32

#15
Tage, du har rätt. Politikerna tycks prioritera fel. Dessutom säljer de ut folkets egendom (statliga och kommunala bolag)

Permalänk | Anmäl #17 Ina Höst, 2011-04-04, 06:38

Ina: Ja, systemet är helt vansinnigt. Av otaliga skäl. Inte minst med tanke på kostnaderna och vilket enomt tryck det är på förskolan. Tänk vad trycket skulle lätta om 20-25 procent av barnen försvann. 15-timmarsbarnen är ingen liten grupp.
Dessutom, om du vill ha en förskoleplatsplats nuförtiden kan du bara få den på hösten. Eftersom vissa barn då flyttas upp i förskolklass. Resten av året blir inga platser lediga eftersom inga barn slutar. De går kvar i förskolan trots att de får syskon. Detta innebär att vissa barn får börja tidigare i förskolan eftersom man som förälder måste pricka in förskolestart till augusti.

Permalänk | Anmäl #19 Caroline Elfors, 2011-04-04, 12:15

Jag tror inte att någon politiker vågar att ta bort denna "förmån" som föräldrar får genom dessa 15-timmar. De kommer nog att förlora en del röster på det. Det är alltid lättare att lova något, än att ta bort något.

Det bästa vore om de föräldrar som toga hand om sina barn själva fick någon slags bonus. Det skulle signalera att föräldrarna duger och att det är helt okej ,kanske t.o.m önskvärt att föräldrarna stod för fostran i första hand.
Jag tror att det handlar mycket om vilka signaler som sänds ut.

Signalerna som sänds ut idag till föräldrarna är: "tänk på dig själv i första hand".
Sedan finns det väldigt många mycket fina föräldrar som verkligen vill vara hemma mer, men det går inte att lösa ekonomiskt.

Permalänk | Anmäl #20 Ulrika W.Andersson, 2011-04-04, 16:57

#6 Ina Höst: Du skrev så här " Detta hälsar en farmor och undrar hur man kan protestera."

Jag protesterar genom att inte utsätta mina barn för detta. Har fött tre barn mycket tätt och därför kunnat vara hemma. Skulle aldrig drömma om att sätta en 16 månaders bebis på dagis bara för att hon fått ett syskon.
Egentligen tror jag inte att de har behov av kompisar förrän vid 3,5 - 4 års ålder och då har de fått en mjukstart på kyrkans lekis.

Till hösten börjar jag jobba halvtid (min yngsta är då 3,5 år). Då har jag anmält barnen hos en jätte duktig dagmamma.
Dagmamman har bara 5 barn och det är alldeles lagom.

Förutom att skriva till tidningar och på nätet, så tycker jag att man kan försöka att påverka unga föräldrar. De som själva varit hemma som barn vet ju att det har gått alldeles utmärkt.

Permalänk | Anmäl #21 Ulrika W.Andersson, 2011-04-04, 18:58

Ulrika, är glad att höra från en ung mamma som vågar tro på sig själv som mamma. Du lägger en bra grund för dina barn och chansen att de ska växa upp till livsdugliga och välfungerande vuxna är stor (om inget olyckligt händer senare, alltså).

(Jag var själv hemma med mitt barn de första åren, fast jag bara har ett. Han är idag civilingeniör och pappa.)

Det är viktigt för föräldrars självförtroende med signalerna från samhället. Tyvärr är signalerna som stärker familjen, man ser enbart till självförsörjande individer idag. Barnen hamnar lite utanför.

Du föreslår en liten bonus till de som själv tar hand om sina barn. Det skulle ge goda signaler. Men samtidigt tycks det väcka stort motstånd. Folk uppfattar det då som att de måste bidra med skatten till sådana som inte vill jobba fast de kan (det är dock ett jobb att ta hand om sina barn och hemmet och en investering för samhället i framtida humankapital, fast det är oavlönat).

Men om samhället möjliggjorde sambeskattning för familjer, kan det knappast väcka ont blod. Istället för individuell beskattning skulle man kunna se familjen som en ekonomisk enhet vilket den ju oftast är. Sambeskattning skulle också ge goda signaler och stärka känslan för familjens sammanhållning.

Man hör ibland konstiga resonemang nuförtiden som att hälften av ansvaret för ett barn ligger på den ene föräldern och den andre hälften på den andre föräldern, istället för att föräldrarna har ett gemensamt ansvar. Barn och ansvaret för det är ju inte delbart.

Permalänk | Anmäl #22 Ina Höst, 2011-04-05, 08:24

Helt rätt. Ett mycket allvarligt svenskt samhällsproblem.
Det är intressant att se hur denna diskussion, samt den om mobbing, snabbt tonar ut. Samt att det är mest kvinnor som uttalar sig här.
Kan man dra slutsatsen av hur snabbt debatt om barn tonar bort på Newsmill, att vi är måttligt intresserade av barn och ungdomars situation, i Sverige, åtminstone män?

Ska man då vara förvånad över problem i miljöer för barn?

Vuxna män saknas i skolan och i förskolan och i hemmen och i diskussionen om barn.
I mobbingdebatten dyker de först upp, dock mest som förespråkare av våld mot mobbare eller för att ge ett kort känsloutryck över ett kort videoklipp från youtube. Hmmmm....

Däremot verkar det nappa lite bättre när man pratar om föräldrarledighet....
Den mjuka huden hos ett litet barn kan locka och göra underverk.

Permalänk | Anmäl #23 Nisse, 2011-04-08, 12:10

Lång artikel.
Grejen är den att det finns dagbarnvårdare :)
4 barn/1 vuxen.
Är ju riktigt pinsamt att höra att vissa föräldrar är hemma med småsyskon men lämnar ena barnet på förskola.
Att ALLA ärenden ska uträttas INNAN man hämtar barnen från dagis.
Hur tänker föräldrarna egentligen. Varför skaffar man barn om man inte vill barnens bästa. Som sagt, det finns lösningar för dom flesta om man slutar att förlita sig på samhällets hjälp eller just bara gör som alla andra gör.

Permalänk | Anmäl #24 Marie Jardhammar, 2011-05-05, 19:45

Jag håller också med Tage. Politikerna prioriterar fel och säljer ut. Det kommer att vara svårt att reparera skadan.

Permalänk | Anmäl #25 Vera John, 2012-05-04, 23:53