Jämtin kan varna Juholt för vakuumpolitiken

Enligt en populär skola bland valstrateger så består väljarkåren av vänsterväljare, högerväljare samt mittenväljare. Eftersom vänster- och högerväljarna alltid kommer att hålla sig på sin kant, bör därför partierna sträva efter att ligga så nära varandra som möjligt, för att därmed ta hem alla väljare som ligger till vänster respektive till höger om den egna positionen.

Anledningen till att denna modell verkar rimlig för många valstrateger är antagligen att de själva befinner sig bland antingen vänster- eller högerväljarna, och sällan i den så kallade mitten. Frågan är dock om det existerar mittenväljare.

Låt mig förklara: det faktum att det finns övertygade vänster- och högerväljare och att dessa inte verkar utgöra samtliga väljare, kan förleda oss att tro att övriga måste vara just mittenväljare enligt någon slags logisk princip. Men så är inte fallet. Det enda vi kan sluta oss till är att det finns väljare som inte i första hand definierar sig som vare sig vänster eller höger.

Jag vill föreslå att en rimligare modell än att dessa väljare skulle vara "centerextremister" som i huvudsak väljer det parti som ligger närmast dem själva på höger-vänsterskalan, är att detta är väljare som röstar efter helt andra kriterier. Exempel på sådana kriterier kan att av försiktighet rösta på sittande regering om den inte är uppenbart oduglig, rösta på det alternativ som verkar mest kompetent,  välja det parti som ger intryck av att ha en trovärdig agenda, eller att stödja den som ligger närmast i några få specifika hjärtefrågor.

Socialdemokraterna har under många år varit "försiktighetsalternativet", men dessa väljare har numera hamnat hos Moderaterna och den väljargruppen kan inte användas för att åstadkomma ett regeringsskifte. För detta krävs därför att man lockar till sig andra röster.

Jag skulle därför vilja formulera följande strategi för oppositionen:

1. Identifiera vanliga hjärtefrågor där det finns ett tydligt missnöje med regeringens politik.
2. Presentera tydliga alternativa lösningar på dessa frågor.
3. Visa upp en kompetens och trovärdighet i hur lösningarna tas fram och presenteras.
   

Den nyvalde S-ledaren Håkan Juholt visade ansatser på detta i sitt installationstal. Den starka oron över försämrade resultat i skolan, i kombination med utbredd skepsis mot kortsiktigt vinstdrivande koncernföretag inom välfärden, ger utrymme för att gå till val på budskapet att månglarna skall drivas ur lektionssalarna. Genom att tydligt slå fast att skolor drivna av icke vinstdrivande organisationer är önskvärda kan S samtidigt positionera sig som det förnuftiga, pragmatiska alternativet till regeringens hårt ideologiska marknadsfundamentalism. Missnöjet med regeringens ständigt hårdnande politik gentemot sjuka och arbetslösa spelar S i händerna om man på ett trovärdigt vis kan föreslå reformer som ger alla hederliga medborgare rätt till ett värdigt liv. Det pensionssystem som alla vet är ohållbart fastän ingen vågar tala om det innebär en enorm politisk chans för den som vågar bryta tystnaden och presentera en modell där lönearbetare från alla samhällslager kan känna sig trygga i att alla som gjort sitt bästa i yrkesverksam ålder också kommer att få en tryggad ålderdom. Och regeringens ständigt minskade anslag till järnvägen i kombination med återkommande trafikkaos och trängsel på spåren, vilket med största säkerhet kommer att förvärras ytterligare fram till 2014, gör att ett parti som vill ta ansvar för ett fungerande kommunikationsnät framstår som kompetent, handlingskraftigt och framtidsinriktat.

När Juholt tillsammans med marknadsliberalen Waidelich ska lägga fram en ekonomisk vision finns dock inga spår alls kvar av detta. De någorlunda konkreta förslag som ges är följande:

• Utgiftstaket och överskottsmålen för offentliga sektorn är heliga.
• Utbildning, framför allt yrkesinriktad sådan, måste prioriteras.
• Sänkt a-kassa.
• Investeringar i "ny klimatsmart teknik".
• Översyn av skattesystemet för att skapa konkurrenskraftiga villkor för näringslivets tillväxt.
• Lärarnas karriärmöjligheter ska förbättras.
  
• Investeringar i "såväl vägar som järnvägar".
  
• Bonus till kommuner som lyckas minska det ofrivilliga deltidsarbetet.
• Finansmarknadens reglering har varit bristfällig (är den fortfarande det?).
• SNS förslag om så kallade välfärdsjobb.

Samtliga av dessa förslag hade precis lika gärna kunnat lanseras av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Värt att notera är att näringslivets tankesmedja SNS, vars förslag Juholt och Waidelich lyfter, alltid varit ideologiska motståndare till socialdemokratin. Att ta förslag därifrån är därför ett klockrent exempel på den så kallade trianguleringsstrategin, det vill säga att ett vänsterparti gör en tydlig förflyttning åt höger för att på så vis hoppas vinna "mittenväljare" som förmodas uppskatta detta. Flera av de andra förslagen ekar i själva verket också av regeringens retorik: tanken att de många arbetslösa är lämpade för praktiska, yrkesinriktade utbildningar snarare än akademiska; betoningen av att nya vägbyggen är en minst lika viktig statlig prioritet som järnvägar; framhållandet av individuell konkurrens mellan lärare snarare än samarbete som lösning på skolans problem; sänkning av avgifterna i a-kassan (och den totala bristen på betoning av fackföreningarnas roll); nya regleringar av finansmarknaden och inte minst synen på skattesystemet som i första hand ett medel att skapa tillväxt i det privata näringslivet.

Reinfeldts positionering som de "Nya Moderaterna" gick ju hem. Nu verkar Juholt och Waidelich sikta in sig på att bli de Ny-Nya Moderaterna. Måhända blir valbudskapet "vi är nöjda med politiken, men vi vill byta ut politikerna"?

Jag raljerar, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna ska kunna återfå väljare utan att presentera en politik som tydligt framstår som annorlunda jämfört med regeringen. Om regeringen Reinfeldt likt regeringarna Bildt, Fälldin och Ullsten framstått som ohjälpligt inkompetent hade det kanske varit möjligt. Men alla undersökningar visar att Moderaterna idag uppfattas som det mest kompetenta alternativet. Däremot saknas just det ideologiska stödet för regeringen.

Kanske kan den nyvalda partisekreteraren Carin Jämtin dela med sig av sina dyrköpta erfarenheter som oppositionsledare i Stockholm 2010. Jämtin gick tidigt ut och ville kritisera marknadsfundamentalismen inom välfärdssektorn, men stoppades av partihögern. När hon och högersossen Ilija Batljan kompromissat ihop sig återstod inte någon politik över huvud taget. Det enda väljarna märkte av var ett obegripligt, direkt stolligt och politiskt helt irrelevant utspel om något slags tjänstemarknad i Stockholms tunnelbanesystem. Resultatet blev att Socialdemokraterna vann 20 procent av väljarna.

Om Juholt vill ha mer än 20 procent bör han nog se till att skaffa sig en politik att gå till val på. Oavsett om detta blir hans egen politik eller Waidelichs.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34672

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket övertygande! Jag tror att Johan Rönnblom har rätt. Själv upplevde jag förslaget på butler i tunnelbanan som ett slag i ansiktet på alla väljare som drabbats av den borgerliga politiken.

Permalänk | Anmäl #1 Marion, 2011-04-02, 20:32

Jag hoppas de "nya socialdemokraterna" inte begår misstaget att igen försöka härma Alliansens politik. Det här med Välfärdsjobb låter illavarslande. Försöker man återskapa Fas 3 under ny flagg så röststrejkar jag.

Permalänk | Anmäl #2 Bror Viktor, 2011-04-03, 17:03

Utgiftstaken bör inte vara heliga i en lågkonjunktur. Man bör satsa då för att stimulera ekonomin. Välfärdsjobben är förhoppningsvis en försöksballong. Svenska fackföreningar torde knappast acceptera att en socialdemokratisk regering släpper fram obetalda jobb. Inte ens Anders Borg köpte SNS-förslaget.

Permalänk | Anmäl #3 Bror Viktor, 2011-04-03, 19:45