Försvar mot mobbning

Göran Harnesk

BRIS: Fallet Casey Heynes påminner om skolans svek

Publicerad: 2011-03-31 13:03, Uppdaterad: 2011-11-02 15:11

Förra året hade BRIS 4 072 kontakter med barn och unga om mobbning. Många av dem har blivit mobbade länge och vi på BRIS kan fortfarande häpna över vuxenvärldens reaktioner när ett mobbat barn till slut tar mod till sig och berättar för att få hjälp. Historien om australiensiska Casey Heynes har ingen vinnare. Att ett utsatt barn till slut blir så desperat att det väljer att slå tillbaka är ett tydligt bevis på vuxenvärldens svek och framförallt skolans, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för BRIS.

91 millningar
9 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag är generalsekreterare på BRIS sedan år 1999 och har lång erfarenhet av att arbeta för och med barn och unga, bland annat som tränadre för handikapplandslaget.

En australiensisk pojke filmas när han slår tillbaka mot sina mobbare. Filmen läggs på Youtube och den mobbade Casey Heynes blir en hjälte världen över. Reaktionen från skolan kan ses som något förvånande, både Casey Heynes och mobbaren blev avstängda från skolan.

Det här är en historia utan vinnare. Att ett utsatt barn till slut blir så desperat att det väljer att slå tillbaka är ett tydligt bevis på vuxenvärldens svek och framförallt skolans. Och frågan är vad våldet kommer att leda till - vi vet att våld föder våld.

I en intervju med den australiensiska tv-kanalen ACA berättar Casey Heynes att mobbningen fick honom att fundera på självmord. BRIS hör liknande berättelser från barn och unga i vår stödverksamhet för dem. Förra året hade vi 4 072 kontakter med barn och unga om mobbning. Många av dem har blivit mobbade länge och vi på BRIS kan fortfarande häpna över vuxenvärldens reaktioner när ett mobbat barn till slut tar mod till sig och berättar för att få hjälp.

Få av de barn som kontaktar BRIS upplever att de vuxna som de berättar för lyssnar eller bryr sig. Det är istället inte ovanligt att den vuxne lägger skulden på den mobbade och det som händer bortförklaras eller så uppmanas barnet att vara mer socialt eller att inte ta åt sig. Barnens berättelser visar att den vuxne ser mobbningen som en konflikt mellan barnen, medan den mobbade är beredd på att göra nästan vad som helst för att få slut på kränkningarna.

Konsekvenserna av mobbning är allvarliga och inte okända. Förutom en svårt tilltygad självkänsla berättar barnen bland annat om koncentrationssvårigheter, sömnproblem, de får problem med sociala relationer och med skolarbetet. För de som utsatts för kränkningarna länge kan självmord ses som en utväg att slippa det dagliga helvetet i skolan.

BRIS har också kontakter med mobbare och vi ser, vilket också stöds av forskning, att även mobbaren mår dåligt, ofta mycket dåligt. Det finns många olika skäl till att en mobbare väljer ut ett offer att kränka, men orsaken ligger mycket sällan hos den mobbade. När vi läser och analyserar barnens kontakter med oss kring mobbning står det väldigt klart att vuxenvärlden står handfallen inför mobbning. Alla typer av kräkningar är förbjudna enligt svensk lag - ändå väljer vuxna att vända bort blicken.

Vad vill då barnen ha av vuxenvärlden? Till BRIS berättar de att de vill bli lyssnade på, de vill bli trodda. Och de vill ha hjälp med att få slut på kränkningarna. Det borde vuxenvärlden ha förmåga att tillgodose.

Vi lider med Casey Heynes men förhoppningsvis kan den här historien hjälpa så att mobbningsproblematiken tas på det allvar som krävs. BRIS har sedan flera år krävt evidensbaserade anti-mobbningsmetoder i skolorna och en ökad kunskap om mobbning bland alla som möter barn och unga i sitt arbete eller på sin fritid.

Det är dags att Sverige lever upp till den lagstiftning vi har om nolltolerans mot alla former av kränkningar.

Göran Harnesk

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] säger ”den som kan slåss blir sällan mobbad” . Även BRIS har kommenterat Casey här, säger att det är ”skolans svek” när de ser fler och fler som ringer in om mobbning [...] Blogg:Mobbas lagom « Room 4 Kidz Blogg www.room4kidz.se, 2011-04-04, 12:35

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34636

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mobbning är något av det vidrigaste som finns. Talar av egen erfarenhet! Än idag, efter 50 år, är jag inte 100% säker på att jag skulle kunna behärska mig från att ge denne Hans N en rejäl högerknogmacka om jag, av en tillfällighet, skulle stöta på honom!
"Då" var jag iaf alldeles för snäll..
All min support till Casey H. Mobbare är något av de lägsta djur som finns.

Permalänk | Anmäl #2 Stig E-k, 2011-03-31, 16:01

Stig E-k, jag blev svårt mobbad ett par år i högstadiet. Jag tänkte ofta och länge att någon gång i framtiden skulle jag hämnas riktigt ordentligt rejält. Vänta bara tills vi blir vuxna, då ska du få äta upp denna mardröm som du skapar...

25-30 år senare börjar någon prata med mig på bussen. Jag känner inte igen honom, men han presenterar sig, fylld av djupaste ånger och skam. Mobbaren.

Det är inte konstigt att jag inte känner igen honom. Han är ett försupet vrak, nersliten, bruten, åldrad i förtid. Hans förtärande ånger är så hård, så nedbrytande, så grym, att det enda jag känner är att, nog ville jag slå dig gul och blå, nog ville jag bryta både armar och ben på dig, många gånger om under lång tid, men detta ville jag inte.

Min reaktion inför det ömkliga vraket blev alldeles spontant att påstå att det låg så långt tillbaka att det inte längre påverkade mig. Jag låtsades att jag hade kommit över det helt, och sa att han inte behövde bekymra sig så hårt. Att mobbningen visserligen var hemsk, men att jag senare hade lämnat det bakom mig så att det var nästan glömt.

Efteråt var jag djupt skakad. Min tid på högstadiet var vidrig, outhärdlig, men det var ändå en avgränsad tid. I stort har mitt liv varit bra. Han kände sig nog stöddig och tuff på högstadiet, men han fick betala ett skyhögt, skyhögt pris.

Så småningom landade jag i känslan att han har sonat sitt brott många gånger om, sonat det så hårt att om det är något jag önskar det stackars vraket är det att han ska kunna samla ihop spillrorna av sitt förstörda liv och komma någon vart.

Olika mobbare reagerar säkert väldigt olika när de småningom mognar, och antingen kommer till insikt om vad de gjort eller ständigt flyr från insikten. Men jag tror de flesta förlorar något oerhört värdefullt som vi andra har. Förmågan att betrakta sig själv med glädje.

Det du säger om något av de lägsta är kanske mer bokstavligt sant än du anade när du skrev det.

Permalänk | Anmäl #3 kafpauzo, 2011-03-31, 23:43

Som vanligt berör vi inte med ett ord allt det goda antimobbingsarbete som bedrivs i skolorna i vårt land. Vi slår på skolan och lärarna nästan reflexmässigt, ja med en sådan vanan så man kan undra om det i sig inte börjar likna mobbning.

Att ingen någonsin tar upp föräldrarnas ansvar. Föräldrarna har huvudansvaret för sina barn, det slås t.o.m. fast i skollagen, sist jag kollade i alla fall.

Permalänk | Anmäl #4 Robet Stenkvist, 2011-04-01, 04:39

Generalsekreteraren som satt på bokmässan förförra året och sa visst har pojkar problem men tjejernas problem är mycket större.Det är dubbelt så många killar som tar sitt liv han kan ju säga det till föräldrarna som sörjer sina söner.Visst hade han problem men tjejerna har det värre

Permalänk | Anmäl #5 michael lilja, 2011-04-01, 10:01

Rätten till självförsvar är grunden för all civilisation och all demokrati.

Att förhindra människor att försvara sig är att lägga ut röda mattan för de psykopater som dag för dag torterar sina offer tills den sista livsgnistan lämnar blicken.

Och anledningen till att lärarna inte gör något är att de är rädda att bli utsatta själva. Psykopater stoppar aldrig utan måste stoppas.

Att man ska behöva påpeka såna här självklarheter...

Permalänk | Anmäl #6 Bo T, 2011-04-01, 12:33

Väl talat, Göran Harnesk och BRIS.

Jag visste inte att det fanns evidensbaserade metoder mot mobbing men det glädjer mig mycket att så är fallet.

Permalänk | Anmäl #7 Tomas Fredriksson, 2011-04-01, 13:42

1. Vuxenvärlden kan inte vara närvarande överallt. Man måste kunna försvara sig själv i undantagsfall.
2. En notorisk mobbare kanske inte alltid har de varmaste, mest samarbetsvilliga föräldrar. De kanske till och med vanvårdar sitt barn. Att mobba kanske är ett rop på hjälp, "stoppa mig". Men för det kanske det krävs en annan miljö ndg hem och/eller skola.
3. kafpauzos exempel tror jag är ganska representativt.

Permalänk | Anmäl #8 Marion, 2011-04-01, 15:39

Artikelförfattaren, kafpauzo och även Marion belyser en viktig sak: att även det barn som mobbar är offer på många sätt.
Offer för likgiltighet, rädsla, en vuxenvärld som ger otydliga och motstridiga signaler, undanglidande och ramlöshet.

Permalänk | Anmäl #9 L. Cienfuegos, 2011-04-01, 16:31

Göran Harnesk

"Framförallt skolan" sviker skriver du. Men utvecklar inte vidare din riktade analys.

Skolan är ett litet samhälle i miniatyr där elever, lärare, föräldrar och skolledning samarbetar.
Om vi delar på skolmiljön och miljön efter skoltid. Är det något speciellt i just skolmiljön som oftare skapar mobbing i förhållande till efterskoltids-miljön? Vad?

Permalänk | Anmäl #10 Nisse, 2011-04-02, 12:22