Körsbärsblomningen som försvann

Körsbärsblommans tid. Skolklasser, ungdomar, företag, familjer och bekanta beger sig i samlad trupp till stadens hundratals blomprydda grönområden. Med sig har man picknick-korgar fyllda med läckerheter eller kanske en bento-låda man införskaffat på vägen. I korgen eller kassen kluckar säkerligen också någon eller några flaskor med förfriskningar. Så brukar det se ut, i hela Japan. I år blir kontrasterna stora beroende på vad i landet man bor.

Tokyo, stadsdelen Shibuya, Yoyogiparkens södra del. Ett större gäng ungdomar sitter på medhavda filtar och umgås högljutt. En del av flickorna bär kimono och geta (en slags korsning mellan träskor och sandaler). De omringas av stora träd dignande av vad som på avstånd ser ut som rosa bollar som varsamt fästs på stammarna. Några dricker öl, andra lyssnar på musik, någon ligger ner med slutna ögon och njuter av vårsolen. En kille tar mod till sig och stöter lite tonårsklumpigt på en av tjejerna. Hon och tjejkompisarna skrattar hysteriskt med en hand framför munnen på typiskt japanskt manér. Grabben verkar dock få utdelning. Efter en stunds betänkande böjer sig flickan fram och ger honom en snabb puss mitt på munnen. Killarna exploderar i ett unisont gapskratt och dunkar uppskattande den djupt förlägna grabben i ryggen.

Lite längre bort är stämningen på topp. Ett sällskap kostymklädda herrar sjunger, skrålar och skålar i kapp. Det är företagets årliga sakura hanami-dag (körsbärsblomsskådning). Deras utländska gäster försöker hänga med i sången men ger skrattande upp. Kavajerna har åkt av de flesta och ligger utspridda likt övergivna skal. Många har också tagit av skor och strumpor, vikt upp byxbenen och trampar omkring i det av innestängda fötter efterlängtade gräset. När det börjar tränga på reser man sig, går fram till första bästa träd och lättar på trycket. Nöden har ingen lag, men ingen tycker det är konstigt. Det är ju hanami.

Längre norröver i parken nära Meijitemplet sitter ett äldre par på en parkbänk och delar på en lunchlåda med gomoku (risottoliknande rätt). Kvinnan bär en klarröd kimono med turkos obi (midjeband). En fågel landar vid hennes fötter, tittar nyfiket upp och vippar på stjärten. Damen skrattar till, fångar upp några riskorn med ätpinnarna och släpper ner dem till besökaren. Fågeln pickar kvickt i sig gåvan och flyger snabbt iväg till en blomsterprydd gren. Kvinnan släpper flygaren med blicken och infångas av naturens oförvanskade skönhet. En solstråle når igenom trädgrenarna och bländar henne. Hon sluter ögonen och njuter i fulla drag.

Familjen Hamamatsu bor strax nordväst om Minamisoma, mitt emellan 20- och 30 km radien räknat från Fukushima Daiichi. Ingenmansland, twilight zone. Frun i huset, Haruki, sitter vid köksbordet hukandes över en kopp te medan hon sneglar på den lekande dottern. Tänk att Chika-chan redan blivit sex år, tänker hon. Vad ska det bli av henne nu? Skolan där hon gått ligger utspridd över nejden, sju av hennes klasskamrater är döda eller försvunna, balettskolan i Minamisoma ligger begravd under vatten. Vi skulle ha åkt, lämnat huset, byn, allt och sökt oss söderöver, konstaterar hon för hundrade gången. Varför min man vägrar evakuera är en gåta, här finns ju inget kvar. Jovisst, huset står fortfarande upp men det är ju lika stabilt som ett korthus. Det värsta är dock saknaden efter föräldrarna.

De, liksom tusentals andra, hann inte sätta sig i säkerhet innan tsunamivågen svalde allt i sin väg. "Varför gråter du, mamma?" Chika har slutat sin lek och tittar allvarligt på modern. Hon hade inte märkt tårarna som droppar ner i tekoppen, de kommer så ofta i dessa dagar. "Jag saknar mormor och morfar, bara", säger hon och stryker flickan på kinden. Chikas underläpp börjar darra men hon säger ingenting. Sorgen är stum idag.

"Mamma, när börjar körsbärsblomningen i år?", frågar dottern plötsligt. Haruki tittar förvånat på barnet. "Ja du, få se nu... Det borde vara om sådär en två veckor." Chika börjar tjoande springa runt i en cirkel runt bordet men stannar plötsligt mitt i steget. "Får vi gå ut då? Ut till parken vid skolan där vi var med klassen förra året? Det var så kul! Vi lekte kull mellan träden och Haruo trampade i hundbajs, hahaha!" Vad ska jag säga, undrar hennes mor förtvivlat. Ska jag säga henne sanningen; att parken inte finns mer, att klassen är decimerad och skingrad, att körsbärsträden är borta? "Det är för farligt att gå ut, mitt hjärta, det vet du.

Det osynliga farliga finns kvar därute. Och jag vet inte om parken och träd..." Hon biter av den sista meningen och förbannar sin slintande tunga. "Vadå mamma, vad är det med dem?" Modern är trött, så förtvivlat trött och kämpar för att upprätthålla en pedagogisk attityd. "Jag vet inte om träden får någon körsbärsblomning i år, skulle jag säga." Vita lögner passerar som pedagogiskt korrekta, bestämmer hon cyniskt men vet samtidigt att hon inte kommer undan så lätt. "Men varför då? Varför blir det ingen i år för?" Dottern vinklar mungiporna nedåt och stampar tjurigt till i golvet. "Därför att körsbärsblomningen har försvunnit", svarar Haruki tonlöst och blickar ut genom fönstret på det ödelagda landskapet.

Den japanska körsbärsblomningen är en hörnsten i nationens kultur och är bland den mest hänförande man kan få uppleva. Under några dyrbara dagar per år går japanen man ur huse för att fira den spröda körsbärsblommans skönhet i parker och tempelområden. I Tohokuregionen där jordbävningen och tsunamin förvandlade landskapet till oigenkännlighet kommer i år hundratusentals människor att berövas denna högtid. Det finns inga körsbärsträd kvar.

Tusentals människor i zonen mellan 20-30 km ifrån Fukushima Daiichi lever i limbo och kan inte gå ut på grund av risken för joniserande strålning från kärnkraftverket. 190 000 personer söker fortfarande skydd vid härbärgen runtom i nordöstra Japan.

Malin Umebladh (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34528

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Om du är intresserad av det humanitära läget i norra Japan rekommenderar jag även min artikel om livet i ett härbärge.

http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/22/situation-japan-en-vecka-av-m-...

Permalänk | Anmäl #1 Malin Umebladh, 2011-03-29, 13:36